Hej hjärtan.

Satan vad Thanksgiving är hårt alltså. Vi har ju inget lov på hösten, men alla lärare och alla elever tar det ändå så fort Thanksgiving kommer. Jag hade EN lektion förra veckan, två blev inställda på grund av kalkonfirandet och den tredje missade jag för att Robyn rockade arslet av hela San Francisco.

Nu känns det som jag slutat skolan för terminen. Det här är typiskt mig. Jag vill inte ha nån paus. Så fort jag får en liten semester sackar jag ihop totalt, jag jobbar mycket bättre när jag bara trycker på vecka efter vecka efter vecka tills den där rejäla ledigheten kommer. En arbetsgivares dröm, inte sant. Ska försöka rycka upp mig. Slängde hela min hemsida åt helvete när jag fastnade, började om igår kväll och har nu kommit en bra bit på väg. Har inte råd att lägga upp den live än, tror jag, det ligger på runt 200 dollar för hosting och allt. Men jag LOVAR att ni får se den innan jag presenterar på Ogilvy.

Ogilvy, alltså. Overkligt.

Förövrigt, det var någon kommenterare som la upp statistik om barnafödande, jag kanske var otydlig i förra inlägget - bland de JAG känner är medelåldern sjukt låg. Kanske är det bara en Värmdö-grej. Men det känns så jävla klyshigt. Har ni några teorier är ni mer än välkomna att delge.

Förövrigt sitter jag på Starbucks nu. Fortfarande inget internet med andra ord. SNURK.

Puss.

Alltså. ALLA har barn nuförtiden. Haha, alltså helt seriöst, vad är det som händer? Vad skedde de senaste två åren? Flera gamla bekanta är blivande tvåbarnsföräldrar, killen vars arm jag låg och kliade efter vi spelat CS blir snart farsa, ett av mina mer seriösa Soap-ragg har en sexmånaders flicka (han är iofs över 30), flertalet gamla fotbollstjejer har ungar, hela jävla Värmdö har exploderat i ett hav av barnafödande. Och Solna, då. Och vissa andra delar av Sverige.

Det här inlägget är inget mer och inget mindre än just det - vad fan hände? NÄR hände det? Min mamma fick mig när hon var 29 och här gick jag i tron att det var ungefär medelsnittet för att föda. Alltså typ att de flesta föder mellan 27-33. ICKE. Nu är förstaföderskorna mellan 18-23. Vad beror det här på? Jag trodde att statistiken visade att kvinnor bryr sig mer om karriär och självförverkligande nuförtiden, att medelsnittet skulle höjas snarare än sänkas. Jag lägger inga värderingar i det här alls, alla de mammor jag känner till är lyckliga. Men jag trodde bara inte att jag, åter igen, skulle vara undantaget som bekräftar regeln.

Och en annan sak, det här vill jag ärligt fråga de mammor där ute - kände ni er mogna att bli mammor när ni fick reda på att ni var gravida? Jag kanske är jävligt barnslig, men jag är 23 och känner mig definitivt inte redo för barn. När ni svarar på den här frågan, räkna bort det potentiella faktum att ni alltid varit så kallade "lillgamla", för det har jag också alltid varit. Bara, svart på vitt - kände ni er mogna att bli mammor när den där stickan visade positivt? Innerst inne, kände ni er redo? Och jag har en annan fråga också, känner ni att ni till viss del fått ge upp era egna drömmar på grund av att ni blev mammor? Vad exakt är det man offrar när man väljer att föda barn? Sen har jag en till fråga - finns det en del av er som valde barn för att alternativet var otänkbart, att göra abort? Det är också en essentiell del av kakan, tycker jag, personligen skulle jag ha extremt svårt för att göra abort. Att slänga bort en liten Cim eller Farid, det går ju inte.

Jag menar inte att det är omöjligt att förverkliga sig själv bara för att man är mamma, men det måste vara svårare när man föder vid en ung ålder. Jag är 23 och saknar fortfarande svaret på väldigt många frågor. Är det inte svårt att viga sitt liv till att ta hand om någon annan när man knappt börjat ta hand om sig själv?

Puss.

Hej gänget.

Internet fortfarande nere. Jag får snart.. panik. Nej, det får jag inte. Det är ganska lugnt, eftersom vi har internetcaféer i varje hörn av varje gata. Men smått irriterande ändå. Som tur är så dog en annan snubbes internet nu också, i huset alltså, vilket betydde att landlorden fick tummen ur röven och skickade iväg en felrapport. Så nu fixar det sig förhoppningsvis nån gång under nästa vecka.

Har också fått en liten uppdatering gällande praktiken i Stockholm. Om allt flyter på har jag ännu fler detaljer nästa vecka, det är ett möte som sker snart där dom ska reda ut allting. Tydligen är Berghs inblandat mer än vad jag trodde i det här. Men det jag skulle säga var i alla fall att jag kanske kan få academic credits för det här, vilket vore GRYMT. Det betyder att jag kan tillgodoräkna mig poäng så att jag slipper ta en kurs hos AAU, vilket i sin tur betyder att jag kommer kunna gå ut skolan tidigare än beräknat. Det är inte säkert än, men det vore verkligen en bonus.

Dagen har varit fin. Har gjort av med ruskigt mycket pengar på nödvändigheter. Köpte grönsaker för 140 dollar igår. På riktigt, allt i korgen var nyttigt - kronärtskockor, avocado, svamp, eggplant, potatis, tomater, majskolvar, sparris, färsk basilika osv. Och nej, det är inte på grund av Eating Animals-boken, vi tycker bara om att äta grönsaker allmänt.

På tal om böcker däremot, Books & Borders stod för några av inköpen idag. Köpte Jay-Z:s "Decoded". Den är nyss utkommen, en biografi som han byggt upp kring 11 låtar från sin karriär. Fick rysningar bara av att bläddra i den, konst rätt igenom. Har inte sett några recensioner på den, men den är garanterat fantastisk. Vi köpte också ett doftljus som luktar julgran, haha. Ganska mobbat, men vafan. Det luktar JULGRAN. Vi dog lite inombords när vi sniffade på det. 45 timmars brinntid, tack tomten.

Sprang sen in på Sephora och köpte sjukt dyra penslar och ett ögonbrynskit. Fixade äntligen ett medlemsskap där, USA brukar vara bra på att belöna sina medlemmar. Här gäller en present för varje gång du kommer upp i 100 dollar, plus att man får nåt på sin födelsedag, haha. Ska bli intressant att se vad det är.

Så. Där har vi det. Decoded, ögonbrynskit, julgransdoftljus, penslar och grönsaker. En vanlig helg hos läger Efraimsson-Safaie.

Puss.

Och jag slåss mot mig själv. Det som förut brukade rinna så lätt flyter nu så trögt, så trögt. Jag börjar tappa svenskan, jag börjar tappa mina ord, det som varit min passion och min tillflykt i alla dessa år. Jag börjar tappa det, för det enda jag blöder över nuförtiden är design. Jag brukade kunna sätta mig vid tangenterna och bara slå ut fyra paragrafer direkt, nu vill det sig bara inte. Finns inte den här delen av mig längre? Jag vägrar tro det.

Vissa tror att man pluggar reklam för att bli rik. Jag vet att vissa gör det av den anledningen. Jag gör det för att jag är trött på behöva stänga av ljudet så fort ännu ett säljande argument skriks ut. Jag vill viska. Vi kan göra det bättre. Det är den enda anledningen till att vi är här, den enda anledningen till alla sena kvällar och alla tårar, alla miljoner timmar vi spenderar framför datorn där vi tänker fram nya rynkor och potentiell potential, den enda anledningen -

vi kan göra det bättre.

Jag hoppas ni tror oss. Utan er är vi nämligen inget. Det finns reklamstudenter som skiter i konsumenten. Jag gör inte det. Jag vill sälja, ja, det vill jag. Jag vill sälja produkten. Det är vårt jobb. Men vårt jobb är också att underhålla samtidigt som vi informerar. Jag vill vara mellanhanden som gör bägge parter glada. Jag säljer dig en produkt, men du känner dig inte lurad. Du känner dig som en del av en konversation. För det är allt det är, egentligen. Jag på min sida av datorn. Och du på din.

Och om vi gör vårt jobb, om vi gör det bättre, så pratar vi med varann. Viskandes.

Puss.

Åh, alltså, H&M:s vår:

Jag älskar det. Avgudar, nästintill.

Och till mitt hjärta:

när du är tunn som luft
så är du nästan perfekt
du gör mig lugn när alla ljusen har släckts
bara en sekund då är jag nästan perfekt
kom gör mig lugn jag klär i din andedräkt

och du tystnar om natten
du är mörkrädd kan inte låta bli att le
åt alla saker jag aldrig ser

om jag förlorar dig
så förlorar jag synen
om jag förlorar dig
då har jag ingenting kvar
förlåt mig men du är allt jag har

du är tunn som luft
du är nästan perfekt
du gör mig lugn när alla ljusen har släckts
bara en sekund då är jag nästan perfekt
kom gör mig lugn jag klär i din andedräkt

Och staden är galen idag. Alla gör av med pengar. På skit. Men det är ju bra för ekonomin, antar jag.

Vårt internet är ständigt trasigt och vi känner oss lätt handikappade. Det öppnar i alla fall upp för fler böcker, vilket såklart är väldigt positivt. Just nu läser jag "Eating Animals" av Jonathan Safran Foer. Det var en av födelsedagspresenterna till Farid. Hade ingen aning vad den handlade om när jag beställde den. Nu har jag läst ungefär halva och står lite handfallen inför den här typen av information.

Boken berör factory farming och handlar precis exakt om vad titeln säger "att äta djur". Det är ett väldigt intressant sätt att se på det. Äta djur. Det är ju det vi gör. Vi äter inte kött, vi äter djur. Grisar, bland annat. Som på alla sätt och vis är lika intelligenta och emotionella som hundar. Faktum är ju att man ofta beskriver grisars beteende, "som en hund". Jag personligen älskar bacon. Fast det jag älskar, egentligen, är ju att äta gris. Äta ett djur. Det är en annan synvinkel, inte sant? Det väcker andra tankar.

Factory farming är det som ansvarar för 99 % av allt kött som äts i USA. Tror ni att det bara händer här? Åh nej. Det här pågår i hela världen, i hela Europa, inklusive Sverige. Siffran är inte lika hög, men av det jag läst verkar den ligga minst runt 80 % i alla fall. Jag ska inte säga så mycket mer om det här, för jag har bara precis börjat läsa om det. Men jag rekommenderar "Eating Animals" om du är en av dom som bryr dig om djur alternativt miljön.

Den sjukaste biten av fakta, och det här är nåt att suga på för alla de som tror att beställning av kläder är boven - factory farming är den enskilt största anledningen till att vi är i den situationen vi är i idag klimatmässigt. Jag ska skriva mer om det här, men måste samla tankarna lite. Dessutom är det dags att byta café nu, tror jag.

Puss.

Hej hjärtan.

Igår firade vi Thanksgiving hos Andrew med hela hans familj, och så Joe och Kenny (grabbarna vid bordet på bilden ovan). Vi drack ganska mycket rödvin och åt väldigt mycket mat. Så sjuuuuuuuuuukt gott; pumpkin pie, sweet potatoes blandat med marshmallows (gudomligt),  green beans casserole, creamed spinach, kyckling osv osv. Så fin familj, vi satt och pratade Sverige, Tyskland och USA i en salig mix. Vi var väl 10-12 personer tror jag. Det jag älskar med amerikanska hem är att man alltid behandlas som en i familjen. Man känner sig så välkommen.

Efter maten plockade vi bort och spelade ett tärningsspel som jag vann så fruktansvärt överlägset på. Jag hade 10 000 poäng när resten hade 3000, typ. Sen spelade vi nåt kortspel där man skulle bilda ord, jag vann där med. Bäst är jag, men det visste vi ju redan. Killarna blev lite sura efter ett tag, haha.

Sen åt vi en andra middag och en andra dessert och hela dagen var precis så som den ska vara. Vi bad bordsbön innan maten. DÄR känner man sig lite som en hycklare, men vafan. Traditioner är traditioner, framförallt om man befinner sig i nån annans hem. När det började bli sent åkte vi tillbaks in till stan med Kenny. Nu ska vi snart ut och shoppa, butikerna har varit öppna sen 3 i natt på grund av rean. Black Friday är absurt här i Staterna, Best Buy tror jag är det värsta stället att besöka. Vi håller oss nog till kläderna.

Puss.

Vad jag är sugen på just nu. Imorrn är det Black Friday och då ger jag mig ut på stan och nätet för att fynda. DÖR över paljettshortsen:

(uppifrån och ner: Forever 21, Forever 21, Topshop, Forever 21, Forever 21, Urban Outfitters, Urban Outfitters)

Hej hjärtan.

Idag är det Thanksgiving. Igår låg vi i soffan och tittade på världens sämsta film, Jonah Hex, när en killkompis ringde och ville dricka kaffe med oss. På med kläderna, ut i kylan, och så väl på Starbucks blev vi inbjudna till hans hem för att fira Thanksgiving. En av våra andra killkompisar kommer och hämtar oss om 25 minuter. Så skönt att slippa laga mat, för det första, och så mysigt av honom att bjuda in oss i sista sekund. Det bästa av allt - hans familj har två hundar, Lucas får följa med, och nu kommer han få leka och ha sig hela dan.

Så fint.

Idag är jag tacksam för att jag, Farid och Lucas är friska. Jag är tacksam för att Farid är extremt snygg i sin vita skjorta och sina svarta byxor. Jag är tacksam för att bland tusen vänner som dumpats den här hösten (inte bara i Sverige, här i USA har mer än hälften av paren i vårt gäng splittrats), så har vi hållt samman. Vi vaknar fortfarande upp bredvid varandra varje morgon och kryper närmre, vi skrattar fortfarande, vi kramas fortfarande efter vi bråkat, vi önskar fortfarande att vi hade en större dusch så vi fick plats bägge två. Jag är tacksam för att alla de jag bryr mig om i Sverige mår bra. Jag är tacksam för att min syster börjar bli frisk. Jag är tacksam för att min gamla lärare erbjöd mig ett internship, jag är tacksam för att jag har möjlighet att plugga och bo i egen lägenhet och ha hund och betala räkningar och vara irriterad över att internet inte funkar. Jag är tacksam för att jag har möjlighet att ta saker för givet.

Puss, jag älskar dig. (Inga namn nämnda, inga namn glömda, men ni vet vilka ni är). Hörs snart.

Och det är så vackert att läsa om andras drömmar. Jag tycker det. Det ligger i samma ask som hiphop ligger - det aspirerande, hoppet om ett bättre liv, i all poesi, i alla fantastiska rhymes, gömda bland inläggen om skor i modeprinsessornas bloggar vilar texter om en ljusare framtid.

Jag vill skratta mer.

Jag vill äta godare.

Jag vill spendera en hel helg i sängen med min karl, vi ska se alla dåliga filmer som finns och för en gångs skull kalla sex "att älska".

Jag vill, jag ska, imorgon, sen, snart.

Jag vill lära mig att ta tag i livet nu. Jag är lycklig. Vissa säger att man inte ska sträva efter lycka, att det är det dom gör folk deprimerade, det är något onåbart som vi bygger upp av illusioner. Men jag tror inte det. Lycka för mig är något väldigt påtagligt och litet. Litet nog att stoppa i en ask. Lätt att finna. Det är bara det att vi är så jäkla dåliga på att njuta av det. Sekunden kommer. Och den försvinner. Och vi lämnas med mersmak och bitterhet över att det inte varade längre.

Men vi skapar ju vår egna lycka. Alla har varit lyckliga vid någon punkt. Med andra ord kan vi komma dit igen. Vi behöver kanske bara sträcka oss lite längre, eller gräva lite djupare. Och våga fråga varför. Varför var jag så lycklig just då? Och vad behöver jag göra för att komma dit igen?

Jag har blivit så besviken i år. Så fruktansvärt ledsen på grund av olika människors handlingar. Personer som legat i min lilla ask, tillsammans med gamla Nas-tracks och drömmar om ett bättre liv. Och så gör dom något fult, och så måste jag plocka ut dom ur asken för att det inte ska smutsa ner allt det andra fina jag har. Det är så jag ser på det. Allt är connected i våra liv. Och vi har så, så kort tid på oss att leva. Det är vår fullkomliga plikt att göra det bästa av den här tiden. Men jag blir så ledsen varje gång nåt går sönder i den där asken. Jag vill ju fylla den, tills den nästan inte går att stänga, men så verkar det inte fungera. Det känns som att varje gång jag lägger ner nåt måste nåt annat plockas ut.

Puss.

Alltså, Robyn. Jag älskar det amerikanska ordet "powerhouse", och det är exakt vad hon är. Jag driver inte - människan stod inte still en enda gång under hela konserten. Hon dansade, konstant. Två förband körde innan henne, det första var Natalia Kills, rekommenderar starkt att ni kollar upp henne. Otroligt jävla svinsnygg för det första, och så lite Gaga över henne för det andra. Tänk Robyns texter och light-Gagas sound. Dansvänligt, kommersiellt och alldeles, alldeles underbart.

Robyn, hursomhelst. Hon körde nästan alla låtar man ville höra. En akustisk, jättefin "Show Me Love", en dundrande "Indestructible" som nästan fick mig att börja grina, en strålande "Dancing On My Own" som nästan fick Farid att börja grina. Vilken tjej, alltså. Adam var grym i våras, men Robyn slår honom med hästlängder. Bara i ren energi. Det var en konsert av kärlek och brustna hjärtan och vilda förhoppningar. 90 % av publiken var bögar. Jag överdriver inte. Arenan var FANTASTISK, alltså Sverige suger så sjukt mycket pung på det området. Samma sak med biosalonger, i USA bygger dom liksom så att alla ser perfekt, oavsett vilken längd det är på personen som står/sitter framför. The Warfield var alltså inget undantag - tre olika marknivåer och sen en balkong direkt ovanför våra huvuden. Alla ser allting. Tre barer, ett gäng cocktailservitriser som gör sina rounds för att sälja drinkar på golvet, INGEN kö till toaletten. Alltså, inte ens till tjejernas. Jag sprang ner tre-fyra gånger, det var alltid rent. Så skönt.

Med andra ord - en underbar kväll. Vi måste gå på fler konserter. Jag vill se Kanye (igen, sett honom på jazzfestivalen i Stockholm för några år sen, han var GUDOMLIG), jag vill se Beyoncé, jag vill se Bon Iver. Jag älskar att bo här. Alla kommer hit, vid en punkt eller en annan.

Robyn kom tillbaks till scenen två gånger efter avslutad konsert. Vem gör det? Ingen. Vi älskar dig. Återvänd snart.

Puss.

Det här måste vara roligaste nyheten i år:



Elin Kling startar ett modemagasin under Bonnier. Det kan inte bli annat än succé, och för första gången sen jag kom till San Francisco är jag avundsjuk på er stockholmare.

Hej hjärtan.

Vårt internet är fortfarande nere. Har gjort extremt mycket läxor hela helgen, så det är ju positivt i alla fall. Vi har försökt ringa killen som ska fixa det, men han svarar inte. Perfekt. Nu sitter jag i skolan och surfar, ska snart gå, köpa lunch, hem till hunden, sen ut till ett internetcafé, sen till skolan för att lämna alla läxor, sen ROBYN. Så jävla taggad. Fint väder är det också, strålande sol. Jag uppdaterar snart igen. Så länge kan ni njuta av dessa godbitar från Asos. Vill köpa alla tre, helst. Avslappnad till vänster, sofistikerad i mitten och slinky till höger. Perfekt mix.

Puss!

Det här är vad jag jobbar på nu, förresten. Den andra mardrömmen till Trojan, "The Baby From Hell". Jag älskar art direction. Det är så jävla kul.

Hej hjärtan.

Förlåt. Den här helgen är galen pluggmässigt. Igår satt jag hemma själv medan Farid var ute och drack gin med våra kompisar. INTE så kul, men Flash äter mitt liv just nu. Pratade i typ en timme med Johanna också, en gammal Berghs-klasskamrat som nu befinner sig i LA. Sjukt trevligt. Man glömmer lätt av att kontakta varann, och så när man väl pratar är det bara så skönt att känna "det är okej, jag är inte ensam i det här". Otroligt fina saker har hon gjort också, inspirerande. Ska visa er sen om jag får tillåtelse från henne.

Utöver skolan som dödar oss så har nu även internet lagt av i hela vårt complex hemma. Så störigt, sitter på Sugar Café och surfar nu. Har kommit långt med många grejer. Vill visa er allt, men känner att det här inlägget suger och sen så kommer jag förmodligen inte ha internet igen förräns imorrn. Så om jag är frånvarande, FÖRLÅT.

Vi hörs snart igen.

Puss!

Uppdatering för Trojan-kampanjen. Börjar ni haja vad idén är?

H&M har haft en helt otrolig höst, tycker jag. Så fina saker. Imorrn stormar Lanvin in, men det struntar jag i. Tycker klänningarna ser ganska billiga ut, skorna är fula, inte ens fuskpälsen var snygg. Nej, jag håller mig till det vanliga sortimentet.

Den här croppade koftan är hur mjuk som helst, skorna stod gömda i ett hörn, otroligt snyggt med mocka på ovansidan, glittrigt djupsvart på wedgen. Hade lika gärna kunnat vara från Jeffrey Campbell. Så glad över att H&M vågar göra riktigt höga skor nu, de här är lätt över en decimeter. Kanske får dom hänga med ut på en drink ikväll, om Farid har lust.

Puss.

En sneak peek på min nya kofta från H&M. Konstig i storlekarna, har 32 i den här. Men - så fin, så fin.

Uppdaterad version av babes illustration:

Och ja, Jenna, jag vill OCKSÅ ha den på väggen. Så jäkla, jäkla fin. Han är så duktig. Bättre än alla i hela skolan, utan tvivel. När vi får barn kommer han få fylla hela väggarna med sånt här. Fast kanske med kaniner och ankor istället. Eller vad fan barn nu gillar.

Nu är det fredag morgon, det är fyra dagar kvar till Robyn, det är tre veckor kvar i skolan, det är en timme kvar tills jag måste gå ut med Lucas och jag har absolut noll lust att blogga. Konstigt hur det vänder dag för dag. Men ska surfa runt lite, det kanske släpper.

Puss.

Babe har haft en jobbig termin den här hösten. Han tappade bort sig själv. Ingen av oss vet när det hände, men till slut brast det för mig, han klättrade upp ur hålet, satte på klassisk musik och fyra timmar senare visar han mig det här:

Och det här är varför jag är som jag är. Som flickvän och som kompis. Hade inte jag blivit förbannad på Farid över att han slösar bort sin talang, hade inte jag skrikit på honom igår natt för att frustrationen över hans apati tog över - då hade det här kanske inte kommit ut. Farid gnäller aldrig, men han har sin egen version av att gnälla och det är att sitta tyst och vara deprimerad, haha. Det är sånt som måste BORT för att sånt här ska komma FRAM. Det är exakt det här jag menar. Om alla slutade gnälla skulle hela världen vara fylld av konst som ovan. Det borde få dig att tänka - om jag bara skapade min favoritmiljö, vad det nu än må vara, kopp te, choklad, ljus, whatever, om jag bara sjönk ner i den miljön och slappnade av, vad skulle jag vilja skapa?

Sen hjälper det naturligtvis också att allt Farid tar i blir vackert. Hans estetik är otrolig.

God morgon, förresten!

Puss.

Jag har en idé för Trojan Condoms. Eller jag hade en ursprunglig idé, som växt och utvecklats med hjälp av Bryan. Det här är alltså idén som han säger kan göra mig berömd. Inte för att jag tror honom, men det är mysigt att han säger så. Jag ska förklara allt senare, men för nu så får ni lita på mig - ett öga är relevant för en ad som säljer kondomer.

Ursprungliga bilden överst. Det här har tagit cirka fyra timmar att photoshoppa. Är ju inte klar än, men jag märker att jag börjat jobba fortare än förut, det känns skönt. Nu har jag huvudvärk, är lätt illamående och mitt skrivbord är fullt med bilder på olika sorters herpes. Fy fan, undrar vad jag kommer drömma om inatt.

Det är bara screenshots, så ursäkta den dåliga kvalitén.

Puss.

Nu tog jag äntligen tag i mig själv, beställde åtta par trosor och två BH:ar från Forever 21. Har inte köpt en ny BH på så länge att jag hade glömt bort vilken storlek jag hade, haha. Då är det illa. Jag tycker ju om fina underkläder, det är bara trist att köpa tycker jag. 45 dollar gick allt på, det är väl inte så farligt tror jag. 300 spänn ungefär. Men då ska fan allt passa, annars blir jag sne.

Otroligt seg lektion idag, man känner av nu att terminen går mot sitt slut. Alla ser helt döda ut, haha. Ringar under ögonen, frånvarande blick, det är faktiskt ganska likt Berghs en torsdagsnatt. Kära lilla Berghs. Jag är ju inte Berghsare hela vägen, det kan jag inte påstå, men den delen Berghs jag fick var en väldigt fin del. Otroligt bra föreläsningar, trevliga tillställningar. Och så sofforna, framförallt den längst upp på högsta våningen där jag och Farid spenderade vår första natt ihop för över två år sen. Berghs gav oss alltså studenkort, och med dessa samt en kod kunde man komma in på skolan vilken tid man än ville. Mitt i natten på en söndag - inga problem. Det är en helt fantastisk lyx, och jag tror studenterna förstår det så pass mycket att man sköter det där jäkligt snyggt.

Vi smög bara upp, lindade in oss i varann och somnade. Blev väckta av städerskan vid sju-tiden, smög försiktigt ut till ett soligt Stockholm.

Fina minnen. Berghs är fint. Skulle gärna undervisa där nån gång i framtiden, men vet inte om man behöver en masters för att göra det i Sverige. Förmodligen. Nåja. Nu ska jag photoshoppa in herpes på ett öga.

Puss.

Två favoriter. Den gröna angoramixen är från Shopnastygal, den vita är från Forever 21. Jag är orolig över stickighets-faktorn med bägge, annars skulle jag nog köpt dom direkt.

Hej hörni.

Vilken konstig dag. Glömde helt bort läxan vi hade till Ad Creative, vilket betyder att jag nu har dubbelt att göra tills nästa vecka. Inte så bra. Sen sprang jag in i copy-läraren i hissen, han var helt frånvarande och jag också, minns inte ens vad vi pratade om. Sen hade jag en extremt frustrerande Flash-lektion, alltså allt är så svååååååårt. Hoppas verkligen att jag fixar den här hemside-skiten, ni ska bara veta hur komplicerat det är.

Men så var det ett litet mail där, också. Så fort jag såg avsändaren hoppade hjärtat över ett slag. "Tänk om..?". Och när jag öppnade var det kanske tre-fyra meningar, väldigt kort, koncist och snällt.

Det var en lärare från Berghs som skickade. Jag gick bara på Berghs i fyra månader, men var lyckosam nog att få två starka, roliga, inspirerande, fantastiska kvinnor som lärare - bägge amerikanskor. Jag sög in mig allt jag kunde kunskapsmässigt och jag har förmodligen aldrig tackat dom tillräckligt för det stöd jag kände från dom, det självförtroende dom hjälpte mig bygga upp.

Jag blev erbjuden ett internship. Som copywriter, i Stockholm, på ett globalt företag. Det börjar i juni och pågår under sommaren, vilket är perfekt, naturligtvis. Jag som tänkte åka hem först i början av juli har nu glada nyheter till min bästa vän Jenna - det ser ut som att jag kommer hem redan i slutet av maj, hjärta.

Ingenting är helt spikat än, det är möten som ska has och jag vet varken lönen eller tiderna än, men att kunna sätta på sitt cv att man har erfarenhet i branschen, oavsett om det är som intern eller inte, det betyder otroligt mycket när man försöker slå sig in i reklamvärlden. Och all den andra bonusen, herregud - det här betyder att jag kan vara hemma hela sommaren, som jag inte alls hade planerat att vara annars, det betyder att jag får tre månader med all släkt och alla vänner igen.

Så med andra ord, älskling:



Dags att bli intresserad.

PUSS.

Bra dag.

Väldigt bra dag. Läste ett långt, fint mail från Elin, sprang löpband tills maskinen gick sönder, fick en korv av Farid till middag (alltså en med ketchup och senap, inte snopp eller bajs), lekte med hunden, designade hemsida i många timmar, insåg sen att jag är på slutspurten med Skinny Cow, prell-bokade middag med fina svenska kompisar innan vi dansar till Robyn nästa vecka, och nu ska jag dricka ett glas rött vin.

Det här har varit den mest produktiva helgen på hela terminen. Jag mår bra.

Och ett annat mail påminde mig om att jag skriver alldeles för sällan om en viss person. Jag försöker undvika att tänka på henne, för så fort jag gör det blir jag blödig och börjar sakna och det är för jobbigt nu när det är så långt kvar tills vi ses. Men jag är så glad att jag har henne, hon har alltid min rygg, jag har alltid hennes och jag är så jäkla glad att vi fick vårt första utomlandsäventyr tillsammans i somras. Nästa gång kör vi ensamma, alternativt med karlarna, och då jävlar ska vi vända valfritt semesterparadis upp och ner. Jenna, jag älskar dig, du är min bästa vän, du är den vackraste och starkaste jag vet. PUSS på dig och din fisande hund. Jag längtar tills vi kan sitta i nån soffa med Robban och prata sex igen.

Vin var det, ja.

Puss.

Och jag fortsätter designa:

Leker också runt med textur i bakgrunden, men det får ni se när jag kommer närmre en lösning.

Idag älskar jag er verkligen. Hade åtta nya kommentarer när jag loggade in, utspridda över olika inlägg. Att få höra att jag inspirerar, och att det gång på gång är tjejer som säger det, betyder mer än vad ni möjligtvis kan förstå. Ni taggar mig också, till att fortsätta, till att gnälla (ännu) mindre och jobba (ännu) hårdare.

Och Åberg, mitt hjärta. Jag saknar dig och ditt skratt och dina hemmafester. Tack snälla du för att du tar dig tid att skriva, det påminner mig om att Värmdö gjort en rätt sak i sitt liv som kommun och det var att fostra dig. Vi kommer aldrig tappa varann, jag lovar. Och det påminner mig också om de utspridda stjärnorna jag saknar: Bothe, Theresa, Mia, Felix, Niclas, Fanny, Stuart, för att nämna några. PUSS på er.

Hej gänget.

Farid är ute med jycken, när han kommer tillbaks ska vi äta frukost och sen gå och gymma. Jag håller på att designa introsidan till min hemsida, det började såhär:

Men blev efter ett tag såhär:

Jag gillar bägge varianterna och inget säger att jag inte kan använda bägge heller. Vi har ungefär sju "rum" att designa, så får se hur jag gör. Jag är ganska minimalistisk i min stil, men tvingar mig själv att jobba med färg just nu. Vet att det är vad läraren vill se, och jag tycker ju om färg också. Mitt color scheme är orange, blått, beigt, grått, vitt och djuplila. Vad tycker ni om min "logo" förresten? Fin va?

Puss!

Fan, ni är så intressanta. De flesta av er. Ni är verkligen det. 90 % av de som kommenterar på den här bloggen skulle jag vilja ta en öl med. Fick den här på föregående inlägg:

"Jag har läst din blogg ett tag efter att ha snubblat in på den, och du verkar se världen antingen i svart eller vitt, i bäst eller sämst, konstant denna dualism och hat mot mellanmjölken. Du får jättegärna tycka så, men jag tror inte det förhållningssättet håller i längden. Som exempel din vän du slängde iväg för att hon slutade hälsa på dig. Men kunde du inte bara frågat henne varför? PRATAT med henne. Hon kanske hade det svårt/mådde dåligt/whatsoever, och alla förtjänar en andra chans, man kan inte vara en konstant perfekt vän/partner. Jag lever hellre i en gråskala där vissa saker går lite mer mot det svarta och andra lite mer mot det vita. Jag tycker du verkar vara en jätteintressant person, men skulle nog aldrig våga vara vän med dig för att du verkar så hård, ett misstag och man är körd. Sluta vara så arg. Grått och mellanmjölk är inte så farligt trots allt."

Din första mening stämmer precis. Det är exakt så jag ser världen. Jag vet att det finns gråzoner i mycket, det har jag fått uppleva själv, men enligt mig är det väldigt enkelt.

Hälsar du inte så är du en dålig vän. Hälsar du så är du en bra vän. Det är liksom inte svårare än så. Jag begärde inte att hon skulle kyssa mina fötter varje dag. Ett HEJ, det var allt jag ville ha. Och det ska man kunna kräva utav en vän.

Jag känner att folk som hyllar gråzoner bara gör det för att komma undan med massa skit. Jag tycker enskilda människor tillåter allt för mycket innan man sätter ner foten och säger "nu räcker det fan". Vi är så rädda att folk inte ska tycka om oss, men varför ska man ha kassa vänner i sitt liv? Då har jag hellre inga alls, på riktigt.

Jag lovar dig, jag frågade henne flera gånger "hur mår du, är det nåt du vill prata om?". Den här tjejen stängde av totalt, hon sa bara "nej, det är inget, jag är trött" i kort ton varje gång jag frågade. Efter fem gånger av det så tröttnar man. Hade det varit en närmre vän till mig så hade jag frågat tio gånger. Hade det varit en sämre vän till mig hade jag bara frågat en gång. Sån där är jag. Jag ger olika människor olika många chanser beroende på hur mycket dom betyder för mig.

Men du har rätt i vad du säger. Hon mådde väldigt dåligt den här tjejen, kom det fram sen. Men vet du vad? Det är ingen ursäkt. Att man mår piss ger en inte rätt att behandla sina vänner som skit. Inte i två månader. Jag mådde otroligt dåligt förra vintern, jag tog inte ut det på NÅN av mina vänner. Det funkar inte, där tycker jag tvärtemot dig, jag tror mitt förhållningssätt ÄR det som håller i längden. Vem skulle vilja vara vän med mig om jag bara försvinner från jordens yta så fort jag mår dåligt?

Jag är inte en arg person. Det här är nog den vanligaste missuppfattningen när det kommer till mig. Jag skrattar väldigt mycket, skämtar väldigt mycket, kramas väldigt mycket. Så om jag får separera dina ord - jag är inte arg. Däremot är jag hård. Personligen tycker jag inte det, men jag har märkt att jag är hård i jämförelse med andra. Men du har fel i "ett misstag, så är man körd". Alltså, jag snackar ju inte om att du råkar spilla mjölk på mig, och då trycker jag ned ditt ansikte och hoppar på dig. De "misstagen" (jag gillar inte det ordet, ännu bara ett sätt att komma undan med mycket skit) som krävs för att jag ska säga tack och hej är att du snackar skit bakom min rygg, att du inte hälsar på två månader, att du knullar med min kille, att du säger nåt ont om min familj. Det för mig är utan tvekan starka nog anledningar att avsluta en vänskap.

Du borde prova det själv. Du ska se hur frigörande det är, istället för att gång på gång förlåta medans du blir svagare och svagare.

Slutligen så håller jag inte alls med dig i det sista du skriver. Grått och mellanmjölk är oerhört farligt. Det är vad som hotar entreprenörer, kreativitet, nytänkande, skulle det gå att bomba bort gråzoner och jantelag hade jag gjort det igår.

Puss.

Hej gänget.

Elin frågade mig nyligen hur många läsare jag har på den här bloggen. Mellan 70-100 unika dagligen, så väldigt få får man väl lov att säga. Till och med nu när jag skriver på svenska "läser" många av mina amerikanska vänner den här bloggen, det är gulligt tycker jag.

Av de här 70-100 människorna så gissar jag att ungefär hälften antingen känner mig eller har träffat mig nån gång. Vet inte varför, det bara känns så. Små jävlar som lurar i mossen, typ. Jag tror definitivt, eller jag VET, att det är många som läser den här bloggen som inte tycker om mig. Sånt störs jag inte av, det är ju bara ett ännu bättre betyg egentligen. För jag tror mycket väl att det kan vara så att jag inspirerar mina tyngsta antagonister, även om dom aldrig skulle erkänna det.

När folk vill såra mig så går dom oftast alltid åt ett håll - "blablabla och det är därför du inte har några vänner". Till och med amerikaner jag tjafsat med har kört med den. Tro mig, det finns minst lika mycket drama här som i Sverige och jag hamnar alltid i mitten. Anledningen är att jag absolut tokvägrar att vara mellanmjölk. Bryan, min favoritlärare, har sagt gång på gång "ni vill vara antingen sämst eller bäst. Ni vill aldrig, aldrig vara i mitten". Enligt mig är det samma princip som min hata/älska. När jag var yngre önskade jag många gånger att jag bara kunde vara tyst och glida med, men ju äldre jag blev insåg jag att det flyter i mitt blod. Ni ska se en släktträff hos mig. Ingen är tyst, någonsin.

Det är svårt att förklara för folk som inte är på det här sättet, men om nån säger nåt jag inte håller med om så MÅSTE jag säga emot. Om nån visar upp nåt i klassen och jag tycker det är fantastiskt, då MÅSTE jag säga det. Jag spricker liksom annars.

Det här är ju ett beteende som inte genererar speciellt många vänner. Och det här får ni tolka hur ni vill, jag trodde ärligt talat inte att det skulle bli såhär, men ju bättre jag blir, ju mer läraren håller med mig, desto mer hatad blir jag av resterande elever. Jag har altid avskytt när folk bemöter negativ kritik med "du är bara avundsjuk", att det liksom blir mantrat man kör med så fort nån inte ställer sig bakom en åsikt. Men jag har fått svart på vitt ett par gånger att det faktiskt stämmer. När jag går upp och presenterar så tror jag de som inte gillar mig tänker "fy fan vad jag hatar den där tjejen" och precis samtidigt "fy fan vad jag önskar att jag vågade som hon gör".   

Puss.

Haha, jag älskar att Sandra är i New York. Nu är det ännu roligare att läsa hennes blogg. Hon skrev om Four Loko idag, det fick mig att skratta. Four Loko är en vidrig uppfinning som smakar järn, alltså som att man slickar på en telefonstolpe ungefär. Det är 12 % alkohol, och så är det blandat med alkoläsk. Tänk en redbull vodka, fast tio gånger värre. Farid blir AS-full så fort han petar på en sån här, det var Akeem som fick oss att smaka först. "Vattenmelon", jo, tjena. Fy satan så vidrigt det är.

Har inte riktigt bestämt mig än hur jag ska göra med bloggen, så under tiden kommer jag bara börja lägga upp vad som inspirerar mig här.

En hemsida som visar på väldigt bra vad Flash kan göra är gotmilk. Den är hyfsat rolig att klicka runt på, sjukt cleant gjord och väldigt inspirerande.

 

En annan imponerande hemsida är Omnifeedback:s startthechange. Det perfekta exemplet av ett lyckat giftermål mellan business and art.

 

Sen har vi min favorit bland de här tre. Och det gör mig, åter igen, så stolt över av att vara svensk (då jag hoppas och antar att det är en svensk byrå som gjort detta). IF Scandinavia har satt ihop en extremt snygg och välgjord presentation över olycksstatistik i hemmet/bilen. Så lättnavigerat, så modernt, så intressant, så SVENSKT, på alla sätt det ordet uttrycker skönhet och praktisk förmåga. Det enda minuset är att man hör att berättaren är svensk, även om han är fruktansvärt bra på engelska. Jag önskar att skandinaviska byråer och skolor bara skulle inse hur mycket mer proffsigt det blir om man faktiskt anlitar nån som är engelsk/amerikansk.

Hursomhelst. Jag garanterar er att det här är underhållande, dessutom kommer ni lära er minst ett par saker ni inte visste om tidigare. Prova här.

 

Hej gänget.

Nu är det söndag, jag är lätt bakfull och har precis sammanställt veckans snapshots. Den vita tröjan älskar jag alldeles för mycket, hittade den på Forever 21 i förrgår. Perfekt vit färg, hur mjuk som helst och så boxmodell som jag älskar. Den är så mysig. Kostade väl kring 200:-. T-shirten köpte jag igår, den är från Victoria's Secret, behövde en lite slappare tränings-tshirt. Volang-linnet är från Urban Outfitters, hittade det i måndags tror jag. Puss!

Det finns riktiga principer och så finns det löjliga principer. Inspelad idag. Vet inte varför, men varenda gång vi tjafsar spelar vi in det, haha. Slutet är roligt, tycker jag.

Jag råder alla att läsa Schulmans senaste krönika här. Jag har pratat om det här med Farid så många gånger. När jag jobbade på Stureplan köpte varenda en av mina kollegor en lägenhet. Hela jävla lägenheter för lånade pengar. Minns framförallt en liten pojke som tog ett lån på 1,5 miljoner för att köpa en 1:a på Gärdet.

1,5 miljoner. För en etta. På Gärdet.

Jag är hellre hemlös.

Fattar ni att man kan få ett lyxhus på Mexicos vackra kust för de pengarna? Det är så jävla löjligt vilka pengar som är inblandade i Stockholms bostadsmarknad. Och Värmdö behöver vi inte prata om, eller hur? KÖPA en lägenhet på Värmdö. Det går inte ens att säga något om.

Nu har i alla fall Schulman skrivit om det här och tydligen går allt åt helvete väldigt, väldigt snart. För mig finns det bara en sak som är värd att låna pengar för, och det är en utbildning. Nyttjar man inte CSN som svensk så finns det typ ingen anledning att vara svensk (ja, förutom det där med gratis sjukvård då). Nu SALTAR JAG, bra, skrev jag ut det med stora bokstäver så det inte kan misstolkas -

men ni hajar principen. Utbildning lånar man pengar till. Inte en jävla lägenhet. Inte när man är 20 år gammal. Det är bara korkat. Ett hus när man börjar skaffa familj är en helt annan sak, men jag kommer i alla fall försöka att jobba ihop och spara så mycket pengar det bara går innan jag köper nånting. Jag tycker om att hyra, det känns lätt och fritt och går allt åt helvete så står man där med ryggen fri.

Puss.

Känner mig hyfsat pigg ändå för att ha gått upp vid 6. Än så länge. Tänkte hinna med att gymma idag, och sen ut ikväll med kompisar, men innan dess har jag två kampanjer att skicka till copy-läraren och så vill jag hinna arbeta mer med Skinny Cow.

Men vilket år 2010 har varit alltså. Det känns som jag åldrats tio år på ett, haha, det är kanske inte så jäkla bra. Jag ska göra en års-sammanställning, men den tar vi senare, jag har en känsla av att december blir ganska innehållsrikt också. Carrie har bjudit oss till Colorado för att fira jul med hennes familj, en så otroligt fin och uppskattad inbjudan. Farid och jag firade jul själva förra året, och det har definitivt sin charm. Men lite snö hade varit fint att se. Colorado ligger rätt inåt landet, skulle tro att det är ungefär lika kallt där i december som det är i Sverige. Ett problem är alltså att jag äger absolut noll varma kläder nuförtiden.

Det är liksom den 13:e november, och det är 23 grader varmt. Det har varit 23 grader varmt hela terminen och det kommer vara det hela den här månaden ut, verkar det som. Jag tar värme före kyla vilken dag som helst, men det är så svårt att ställa om i huvudet att man liksom inte behöver handla en vinterjacka längre. Sånt där finns ingrott nånstans i kroppen. November ska bara inte vara varmt.

Men tillbaks till Colorado. Det är otroligt vackert där, och jag vill mer än gärna träffa Carries familj. De har dessutom en schäfer som dom säger skulle bli överlycklig över lite hundsällskap. Flygbiljetterna är svindyra, att åka till Hawaii är liksom billigare. Så om vi åker till Colorado så kommer vi bila. Såhär ser rutten ut:

Vi skulle alltså åka genom både Nevada och Utah, vilket är coolt. Vi vet ju inte hur länge vi kommer stanna i USA, jag vill uppleva så mycket som möjligt under tiden här. Nevada ska vara otroligt vackert har jag hört. Jag ser oss absolut göra det, då blir det mer som en full-blown roadtrip än bara en vecka hos Carries familj. Ungefär 20 timmar tar det att köra, så resan skulle ju ta två dagar ungefär. Lucas i bilen i två dygn, det kommer ju bli jävligt intressant. Tack gud att han gillar bilar.

Bilhyrning för en vecka vid den tiden är ganska dyrt, men det är fortfarande bra mycket billigare än flygbiljetter. Ungefär 2300:- med en tank bensin. Det är okej, tycker jag. I sådana fall firar vi nog också nyår där. 2008 firades i Stockholm med vänner, 2009 i New York på en skitig krog, och så nu 2010 på ett snöbeklätt berg i Colorado. Det låter fint, inte sant? Carrie har sagt att vi kan åka skidor och så om vi vill också. Sen uppstår ju problemet med skor och varma kläder, men skitsamma, sånt löser sig.

Puss.

Nedan i ordning: Nevada, Utah, Colorado. Tror ni kameran hänger med på resan eller?

Där har du det, babe, haha. Rätt upp och ner. Puss.

H&M:s vår ser spännande ut. Framförallt skorna. Jag är lite kär i allt som är tvådelat, och det här ser ut som början på nåt väldigt bra. Och beigt håller i sig! Fint.

Jag blir så stolt. Så fruktansvärt stolt. Och man ser på henne att hon är exalterad. Hon vill vara i USA just nu, det syns, och det är så bra. Hon är så bra. Så stark, så kvinnlig och så full av positiv energi.

10 dagar kvar tills vi står längst fram och hoppar här i San Francisco.

Suck.

Det är nog ordet som bäst beskriver mitt sinnestillstånd just nu. Jag inser att de i vanliga fall är jag som väljer att avsluta vänskaper. Eller, alltid, alltid så är det jag som väljer att säga tack och hej. Efter då att mina känslor försvunnit. Men den här gången hade inte mina känslor försvunnit, för det första. Och för det andra så känns det mer som att det är hon som tagit beslutet. Och jag överdriver inte när jag säger att jag fattar absolut ingenting.

Klockan är 6 på morgonen här. Igen, jag kan inte sova. Hon säger att jag sårat henne, jag kan inte komma på en enda gång och hon ger mig inga exempel. Hon säger att hon funnits där för mig som jag funnits där för henne, jag frågar henne när och hon kan inte ge några exempel. Det här är en tjej jag varit en fruktansvärt bra vän för. Alltså. När jag tänker efter, förmodligen bättre än till någon av mina andra tjejkompisar. Även när jag blivit så besviken att jag bara vill bryta ihop så har jag stannat kvar.

Att hon bara kan sluta bry sig efter allt jag gjort är helt sjukt i mina ögon. Det är väl därför jag inte kan släppa det. Och över den här anledningen. Det är absurt. På alla sätt en händelse kan vara absurd, ur alla vinklar den kan vara överdriven, ge mig vilka två par ögon som helst och de hade sett samma sak som jag. Hon säger att vi bägge valde hårda ord, men jag håller inte med. Jag kallade henne ingenting jag skulle ta tillbaka nu tre dagar senare. Jag sa att jag var besviken på henne som vän, och det var jag. Det är jag.

Och här sitter jag. Och kan inte sova. Får inga svar. Och det enda som går igenom mitt huvud är förra vintern. Hela min familj ramlade sönder. Jag hörde av mig och sa att jag ville prata om det här, jag måste få prata om det här, kan vi bara sätta oss och prata när jag kommer ner? "Allt går åt helvete, jag mår dåligt, jag brukar inte prata om sånt här, men den här gången vill jag prata med er". Som vän så finns man där då, eller hur?

Och det enda jag kan tänka på nu, är att ett år senare har hon fortfarande ingen aning om vad som hänt. Vad som fortfarande fortgår. Hon frågade mig halvhjärtat i en mataffär en gång, som att jag skulle börja smeta mina personliga problem över grönsakerna i fruktdisken, efter det - ingenting. Det sista jag skrev till henne var att det inte ens verkar som att hon tycker om mig.

Inget svar.

Jag känner mig.. det är svårt att förklara. Chockad, tror jag, fortfarande. Ledsenheten slår väl till ordentligt så småningom. Jag känner mig lurad.

Det här tar upp mitt liv just nu, så jag kommer väl fortsätta skriva om det. Vill ni inte läsa är det bara att scrolla vidare.

Puss.

Hahaha, så sjukt. Vem är den där killen??

Så SJUKT likt Farid. Snubblade över den här på en av mina favoritsidor när det kommer till konst, och blev helt ställd. Alltså, jag sover och vaknar med den här karln varje dag, och det där ÄR hans profil. Skägget och mustaschen är skrämmande likt, ögat också. Det är näsan som är lite annorlunda, men annars.. sjukt.

Puss.

Okej. Så. Nu har jag pluggat hela dan. Jag är inte klar. Men måste äta och sånt också. Hinna kolla på The Apprentice, typ mitt absoluta favoritprogram genom alla tider. Jag har alltid tyckt om att se på när folk tävlar mot varandra, men det här är bara i en klass för dig. Älskar.

Funderar på att lägga ned den här bloggen, byta adress och köra mer Farid-stuk. Mer engelska, mer inspiration, mer den sidan av mig som är kopplad till sånt jag älskar. Den här bloggen har fungerat som en paus för mig. Ett vilorum. Jag pratar engelska hela dagarna, men här inne pratar jag svenska. Jag jobbar hela dagarna, men här inne pratar jag om kläder och diverse annat som egentligen inte har nån betydelse.

Det känns lite som att det här bloggandet är det som får folk att tro att jag är på ett visst sätt. Man kategoriserar ju sig själv naturligtvis genom att blogga, vare sig man vill eller inte. Och jag gråter inte på bloggen. Väldigt sällan, i alla fall. Här är jag stark och genom det hoppas jag att kunna visa andra människor att det är okej. Det är okej att vara en stark tjej. Det är min pappas förtjänst. Gud vet att han gjort mycket ont i sitt liv, men han gav mig mitt självvärde. Han sa varje dag att jag var fantastisk. Och han balanserade det här med att se till att jag aldrig blev bortskämd. Jag är fantastisk, men jag får ingenting gratis. Så är jag uppfostrad.

Och det präglar hela mitt liv. Och det VILL jag att det ska göra. Jag är äldre än 23, det har jag fått höra av varenda lärare jag någonsin haft. Jag är äldre än andra i min ålder. Jag är äldre än Farid, och han är fem år äldre än mig. Jag ser mitt värde, till fullo, men jag vet också att jag aldrig kommer komma någonstans om jag inte jobbar hårdare än alla andra. Talang har väldigt lite med saken att göra. Det handlar bara om hårt jobb. Och kontakter. Och en spetskompetens i att kunna sälja sig själv (vilket, tro det eller ej, jag är väldigt bra på).

Jag funderar på att lägga ner detta, mest för min egen skull. Det blir lättare att hålla fokus om jag släpper Sverige ännu mer. Och 90 % av mina läsare är från Sverige. 70 % av de 90 är från Stockholm. Vilket betyder att de enda jag främjar med den här bloggen är personer jag valt att lämna bakom. Inte låter det som framtid för er?

Mycket har förändrats det här året och det är inte slut än. Innan 2011 kommer jag ha haft min första byråupplevelse, jag kommer ha en egendesignad, färdig hemsida, jag kommer ha minst tre extremt starka kampanjer färdiga. 2010 var året då allt ställdes på sin spets. Precis allt. Jag är exalterad inför framtiden, även om jag vet att ju mer fokuserad jag blir, desto fler vänner kommer jag förlora. Jag börjar förstå det nu. Ju mer jag lär känna mig själv, vilket är det främsta som kommer ur hela det här USA-äventyret, desto mindre skit kommer jag tåla. Det som var viktigt för två år sedan är helt enkelt inte lika viktigt längre. Känner inte ni alla likadant? Förändras inte prioriteringarna?

Puss.

Nu har det sugits extremt mycket energi ur mig. Förhoppningsvis inte längre. Jag har inte tid. Jag har så fruktansvärt mycket att göra, det vet jag inte om folk tror på ens. Hinner inte skypa med min familj för att jag spenderar 90 % av min tid med att plugga. Ni andra reklamelever vet hur det är.

Men jag är trött på att gå och lägga mig vid 3 och vakna upp vid 11 med huvudvärk. Nu måste jag släppa det här.

Vi fokuserar på nåt annat istället. Här är delar av höstkollektionen från Zara. Jag svär, de är så bra på att styla sina kläder att jag vill ha allt. Trots att jag nog egentligen inte tycker att det är så fint. Haha.

Du överreagerade. Sen fortsatte du att överreagera. Sen överreagerade du lite till. Det jag gjorde var ingenting. Absolut noll. Det borde inte ha haft någon betydelse. Det hade ingen betydelse för mig, och det skulle inte haft någon betydelse för nån i varken din eller min omgivning. Helt betydelselöst. Och sakerna du sa är inget jag bara kan glömma bort. Vad du anklagade mig för, oavsett om det var i stridens hetta, är saker man inte säger till en vän. Man bara gör inte det. Och vad som sen är helt oförståeligt är att du varken ber om ursäkt eller backar. Utan du fortsätter.

Jag står chockad och totalt handfallen.

Tidigare den här hösten valde jag att avsluta en vänskap med en extremt nära vän till mig här nere. Anledningen var att hon inte hälsade på mig på två månader. Varje vecka hade vi klass tillsammans, jag försökte ta kontakt med henne åtskilliga gånger, men hon var konstant på dåligt humör och sa aldrig hej. Till slut fick jag nog, och allt eskalerade över en status på Facebook. Hon sa så vidriga grejer att jag blev chockad. Jag har inte skrivit om det här, för den historien innebär liksom inget värde för nån. Dessutom fick jag min terapi i form av Farid. Det här är en extremt nära vän som varit min familj i 1,5 år.

Det här är problemet med mig - jag sörjer inte henne. Jag vet inte vad det är för fel på mig, men när någon går grovt över gränsen, då dör alla känslor för mig. Jag säger till Farid "var aldrig otrogen, för mina känslor kommer dö, och det finns inget jag kan göra åt det". Hundra procent kärlek innan - noll efter. Jag sa till henne, den här vännen, det är över. Jag orkar inte.

Efter det har hon ångrat vad hon gjort två gånger. Första gången skrev hon på Facebook och sa att allt var ett missförstånd. Jag sa att jag inte hade något intresse av att prata med henne, jag har för mycket i skolan, jag har för mycket bra på gång, jag orkar inte. Andra gången var igår, hon skickade ett sms och bad om att jag skulle träffa henne nånstans, vartsomhelst. Igen - jag sa nej. Efter det skrev hon tillbaks att hon inte ska störa mig mer. Jag sa att vi kanske kan försöka prata nästa termin.

Är jag en osympatisk människa? Jag vill inte tro det. Jag tror inte det. Jag trodde att mina vänner visste att jag skulle döda för dom. Mitt i natten skulle jag komma, korsa eld, vatten, det spelar ingen roll. Den som sårar mina vänner får akta sig. Jag är inte en elak person. Jag är extremt ärlig och väldigt stark, och hur jag än gör kommer det alltid uppfattas som bitchighet. Framförallt av folk som är snälla och mjuka och allt det där jag inte är.

Du är allt det där jag inte är. Vi är helt olika. Och jag jämför inte dig med den här tjejen ovan, för dig skulle jag sörja. Något oerhört. Men du är så kall och så konstig och jag vet inte vad annars jag ska skriva. Nu kommer du väl bli ännu mer förbannad för att jag skriver det här, men jag orkar inte. Du gjorde fel, inte jag. Och den som håller med dig har bara hört din version. Låt mig prata med dom i fem minuter så kommer dom förstå. Jag går i en skola där jag har lärt mig att äga mina fel, svälja dom hela och sen få dom slängda i ansiktet veckan efter. Jag kan erkänna när jag har fel. Det här är inte en av de gångerna. Och nu har det gått för långt och du inser inte. Att du var så osäker när det gäller sånt här var ingenting jag visste om. Hur ska jag veta om det? Jag såg inte på dig som en osäker person, jag såg på dig som stark. Hade nån sagt till mig att din reaktion skulle bli det den blev hade jag skrattat dom rakt upp i ansiktet. "Löjligt, det skulle aldrig hända". Jag är ställd.

Och det är väl egentligen allt det finns att säga om den saken. Jag sörjer. Men jag ångrar absolut ingenting och jag tar inte tillbaks nånting. Jag. Gjorde. Inte. Fel. Och jag har gjort allt för dig, alltid. Att det här är sättet du betalar mig tillbaks på är helt och hållet ofattbart.

Så. Nu ska jag, försöka, sova. Kommentera inte på det här inlägget. Bara.. låt det vara.

Ljuvligt fotografi av Iain Crawford.

Carrie har varit här hela dan. Vi har druckit whiskey och försökt fånga den här gigantiska idén som Skinny Cow visat sig vara. Hon tycker jag är för självkritisk som vanligt, att jag oroar mig för mycket, men jag bara vägrar nöja mig. Det är det enda det handlar om. 100 procent eller inget.

Jag har glömt att berätta det här för er, men i slutet av december ska vi till Ogilvy och presentera våra hemsidor för de anställda där. Ogilvy är en av världens mest framgångsrika reklambyråer, gör väldigt mycket digitalt. Jag är nervös, men så väldigt exalterad på samma gång. Vi kommer leda dom igenom hela vår hemsida, visa de arbeten vi vill visa och (försöka) göra ett gott intryck. Det kommer bli den första byrå jag besöker.

Och jag älskar vår Flash-lärare för att han möjliggjort detta. En till grej - jag har aldrig haft så bra betyg som jag har nu. Att ha A i två kurser redan under midterm är svårt att fixa. Det betyder att du är färdig att anställas, halvvägs in i terminen (i mina andra två kurser har jag B). Ett av dessa A:n är från Bryan, läraren som pushar oss hårdare än vad nån annan gjort. Det andra A:t är från Bryans gamla klasskompis Rod, sydafrikanen. Det här bevisar för mig att jag är på rätt spår. Jag har nog aldrig varit så hatad av eleverna tidigare. Men de som verkligen kan nåt om branschen älskar vägen jag väljer att gå. Och det är allt som betyder nåt här nere. För mig. Slackers får hata mig hur mycket dom vill. Så länge de som faktiskt jobbar i branschen tycker jag rör mig framåt.

Puss.

Ibland går jag igenom kommentarerna, blogg.se uppdaterar inte alltid och jag missar en del. Så om jag nån gång inte svarar vet ni varför. Jag fastnade vid en speciellt:



Anna, jag vet inte vem du är, men tack snälla du. Kan inte tänka mig en bättre kommentar och att jag som är så cynisk kan få nån att tro på Den Stora Kärleken känns fantastiskt. Igen - tack.

Nu ska jag iväg och möta Carrie. Åt precis frukost med Farid, vi pratade i en timme om allt. Jag kommer aldrig förstå varför jag tänker så annorlunda jämfört med andra, men det är nåt jag får leva med.

Puss.

Ett urplock av vad som inspirerar mig:

Lovely Package

FFFFOUND

Mon-monde

Behance

Makin' Ads

KnightCat

Color Scheme Designer

Studio Espinosa

Strange Fruits

Incredibox

Jim Carrey

Ads of the World

Them Thangs

Lynda

Poptent

Min poäng är att jag inspireras dagligen. Men oftast inte av studenter (undantag FINNS naturligtvis, framförallt här i USA, mina vänner är fantastiska). Utan av professionella designers, flash-animerare, copywriters, art directors, kreatörer generellt, och jag garanterar er att skaparna av sajterna ovan förstår vikten av att sluta gnälla. Jag delar inte med mig av allt här. Det betyder inte att jag sitter gömd i en mörk grotta och "ställer mig på folk" hela dagarna. Jag är omgiven av kreativitet 24/7. Har ni aldrig varit i San Francisco så är det svårt att föreställa sig, men så är det här.

En grej jag alltid fascineras över är att folk inte lär sig att ta vissa inlägg med en nypa salt. Framförallt mina vänner borde se när jag är förbannad och ställer mig högst upp på ett berg för att skrika bara för att jag går sönder inuti.

Men allvarligt. Känner jag till många i min ålder som inspirerar? Nej. Det gör jag inte. De flesta som inspirerar mig är halvvägs till 40. I min skola är det extremt svårt att hitta någon att inspireras av. Vi är typ 13 000 elever. På Berghs var det extremt svårt att hitta nån att inspireras av. Överhuvudtaget - jag är svår att inspirera.

Ingen behöver "förklara" för mig att det är många i min ålder som inte vet vad de vill. Men den frågan jag ställer, vilket är en giltig fråga, är vad samhället gör med oss och vad vi gör mot varandra för att det här ska hända. För så var det inte förut. Idag har vi fler möjligheter än någonsin och vi kan inte hantera det. Jag förstår allt du säger, Elin, men en grej håller jag absolut inte med om - jag tycker det finns extremt många svaga människor där ute.

För att förtydliga, det jag menar med en svag människa: Kan inte stå för något helt själv. Måste ha medhåll från antingen vänner eller lärare för att våga stå för sin åsikt. Vänder kappan efter vinden. Är elaka mot andra för att de själva mår dåligt inuti (AAU kryllar av dessa). Vet inte vad de vill göra och spenderar NOLL tid med att försöka ta reda på det. Gnäller oavbrutet om allting. (Är det här du Elin? Nej, precis.)

Det här är vad som gör mig förbannad - gnäll. Jag hatar gnäll. Jag minns när jag var i Thailand med vänner, jag och en tjejkompis låg och guppade i havet och pratade om nåt. Tjejkompisen började gnälla om nåt bråk eller liknande, och jag sa rakt ut "du kommer inte få nån sympati från mig, för det där är nåt du kan lösa på fem minuter. Dumpa din polare eller acceptera vad som hände. Bara vad du än gör, gnäll inte".

90 % av det vår generation gnäller över är skit jag inte orkar höra om. Saker som inte har nån betydelse, alternativt saker man inte kan göra nåt åt. Jag har haft kompisar här nere också, som gnäller om pengar, oavbrutet. Men BÖRJA JOBBA eller HÅLL KÄFTEN, bara sluta gnäll. Det var exakt det jag skrev i inlägget nedan och det är precis vad jag menar. Har du svårt att hitta din väg? Ett - sluta kröka tre gånger i veckan. Två - börja prova dig runt. Om vår generation skulle spendera mindre tid på att GNÄLLA och mer tid på att GÖRA så skulle vi vara framgångsrika så in i helvete. Hur kan det bara vara jag som ser det? Katastrof, i sådana fall. Och om ni tycker att den attityden är att "ställa sig på folk", då har jag bara en sak att säga:

Du gnäller. Igen.

Ni behöver inte förstå min poäng, tro mig. Jag är ensam i många åsikter. Men en sak är klar, om man tar åt sig av att jag säger att folk är svaga, då kanske man själv känner att man är just det. "Min" väg är inte den ultimata, bara om "min" väg innebär att sluta gnälla och börja jobba. Det tycker jag alla borde ta efter. Tyst. Och jobba.

Eller har ni missat vad den här bloggen heter?

Och jag ställde mig på löpbandet och sprang bort den här dagen.

Imorrn blir det friska tag. Jag och Carrie ska ha workshop med bara massa idéer studsande omkring rummet, jag ska inte röra nåt överhuvudtaget som drar ned mitt humör. Bara positiv energi imorrn. Funderar på att bjuda in fler, det vore kul att sitta ett helt gäng och jobba. Senare på kvällen blir det drinkar ute nånstans.

Puss hjärtan. Här nedan är en av mina favoritversioner av kinetic typography, det finns överallt på youtube om ni börjar leta. Tänkte sätta ihop en sån här i Flash så fort jag har tid. Det här är en av mina favoritmonologer, från en av mina favoritskådespelare, från en av mina favoritfilmer. Rytmen är perfekt, jag älskar typsnittet, allt är bara jättebra.

Puss.

Okej, kryptiskt inlägg, men det här är min blogg och jag får skriva vad jag vill.

Jag är en bra vän. Jag är det. Tyvärr måste jag alltid påminna mig själv om det. Amerikanerna är bättre på det här än svenskarna, men skitsamma. Jag är en bra vän. Och jag är så jävla trött på att få skit när jag inte förtjänar det. Eller det jag är trött på är att försöka lyfta människor, alternativt bära människor, när jag skulle kunna spendera min tid på Farid, och Lucas, och skolan. Jag är så trött på det. Och jag orkar inte med det längre.

Varför är alla så svaga? Kan ni förklara det för mig? Vi är 23 år, de flesta av oss. Och överallt omkring mig, i skolan, i bloggvärlden, överallt ser jag svaga människor. Vad är det samhället gör med folk av vår generation? Eller vad gör vi mot oss själva? Vilka osannolika människor jämför vi oss med? När min pappa var 23 så slet han häst i plugget. Precis som jag. Han gnällde inte som en jävla kärring, han hade inga identitetskriser, han tävlade bara mot sig själv, han SLET. Precis som jag. Ner med huvudet bara. Framåt. Vad är det för fel på vår generation, vart finns detta? Jag vet att undantag existerar, men kan dom då vänligen tillkännage sig och komma hit, så jag kan få bjuda dom på en öl? Sandra niotillfem, tacka fan för dig. Du är hoppet och ljuset och allt däremellan.

Vi är 23. Vi är rika (jo, det är vi). Vi har allt vem som helst kan önska sig. Det är INTE synd om oss. Så håll käften och börja jobba. Jag vill vara stolt över vad vi åstadkom när det här livet är till ända och jag är trött på att leta bland 40-talister för att hitta folk som inspirerar mig.

Stillshots från min flash-video. Ni får se den snart.

Jag tänkte blogga lite om en idé jag hade. Men luften gick ur mig. Totalt. Och samtidigt förklarar Farid för mig att vi faktiskt går i skolan för det här, vi spenderar all vår tid med det här, vi är utbildade till att förstå. Och jag vet ju att jag inte förstod innan. Men det är ändå sjukt att det krävs en utbildning för att visa nåt som är så självklart.

Så vi väntar lite med idén. Kanske får jag lust nån annan gång. Hela den här dagen gick åt helvete. Gick inte till min lektion. Åt lunch vid 5. Och nu ska vi gymma, tre timmar för sent.

....... suck.

MEN. Det här nedan. Inlägget nedan, alltså. Jag tycker att det blev väldigt, väldigt fint. Ni ser ju Miu Miu-svalorna, och så droppklänningen som är en direct copy färgmässigt av vad Rihanna hade på sig i videon till "Only Girl in the World". Och ros-kjolen som är en version av en American Apparel-tröja. Sjukt kul var det att måla kläder. Och det tog väldigt kort tid. Och jag är stolt. För att det blev så fint, och levande.

Puss.

Jag har ingen aning om hur jag fick så många kreativa vänner. Ingen av oss gick en kreativ utbildning. Och ändå står vi här fem år senare, ritar, målar, inspirerar (förhoppningsvis).

Jonna inspirerar mig. Ofta med hennes foton, alltid med hennes skisser. Jag älskar sättet hon ritar på. Det är verkligen som en blank canvas för någon som mig. Jag ser alltid oändliga möjligheter i det hon gör. Nu pysslar hon med ett projekt för en hemsida, och har än så länge bara påbörjat jobbet, men jag kunde inte låta bli att gå in och pilla lite. Sketcherna är alltså Jonnas, sen har jag färgat kläderna och lagt till hattarna i Photoshop. Tog 20 min ungefär. Sjukt kul, bra mycket roligare än läxan jag borde ha gjort under den här tiden.

Puss gris, du är fin.

Hej gänget.

Jag lever. Typ. Måste iväg till skolan nu. Här är två olika grejer för Elvis, fråga inte. Gjorde den igår vid 23 för en uppgift i skolan. Sjukt ovant att hålla på med kollage.

Skitsamma. Flash har tagit upp hela min helg. Jag vill visa er, men vet inte riktigt hur. Nån som vet om man kan få upp en swf-fil? Eller förresten, finns ju i html också, om jag länkar på bloggen så borde den dyka upp om ni klickar. Jag löser det.

Ha det fint, puss.

Eftersom jag är alldeles för lat för att lägga upp bilder varje, varje dag så kör vi en ny grej istället - samlade bilder från veckan på söndagen. Det blir väl bra? Okej.

(jag älskar min nya glittriga kjol från Forever 21, den glittrar så, så fint)

Hej missar.

Det blev en sväng ut igår, med Carrie och Jared. Vi åkte först till deras lägenhet i Hayes Valley. Så sjukt mysigt område, nästa gång vi letar efter ställe blir det nog där. Hundparker överallt, mysiga restauranger, sköna barer. De tog med oss till ett ställe jag tror heter Smuggler's Cove. Pirat-tema, och som alltid med USA är det fullt ut. Det kändes verkligen som att man klev in i en båt. Drinkarna var sviiiiinstarka, den värsta nånsin hette Zombie, Farid beställde den. Alltså fy satan. Tog en sipp, sen mådde jag lite illa i en kvart. Tog ett korrekt beslut att sluta dricka redan kring 12, när det bara är sprit blir det nästan alltid för mycket för mig, haha.

Kvällen slutade med en taxi till Polk för nattkäk på en proppad restaurang. Så jäkla mysig kväll. Carrie är så söt också. Hon sa att Farid och jag är så kära att det är sjukt. Han var så fin igår. Vit skjorta och hängslen, jag älskar hängslen. Och så blir han lite för full lite för snabbt och börjar tafsa på mig så fort jag går framför honom. Jag älskar honom så, så mycket. Och man vet aldrig hur folk har det innanför sina egna fyra väggar, Blondbella verkade ju tokkär i Nisse typ en vecka innan dom gjorde slut. Men vi har det verkligen bra. Och jag är så glad för det.

Nu håller jag på med flash. Vi var förövrigt häromdagen och lyssnade på en otroligt inspirerande karl, creative director för Nike. Förstår ni? Jag säger det igen - Creative Director för Nike. Han var underbar. Pratade lite om sitt jobb, pratade ganska mycket om Michael Jordan som han jobbat nära med i 20 år, pratade väldigt mycket om sin dotter och kärleken till sin familj. Han var underbar. Det som slog mig mest var hur lycklig han verkade. Och man förstod på sättet han pratade att det var en lycka helt åsidosatt från hans titel. En inre lycka, liksom. Och han sa en grej som jag bara inte kan få ut ur mitt huvud, han sa "the way I look at it, you can approach work in two ways. You can work hard and have fun. Or you can work hard and not have fun. I prefer to work hard and have fun".

Ibland låter det svåraste så enkelt, inte sant? Det ska jag bli bättre på, i alla fall. Jag vill vara lycklig, jag vill jobba hårt, och jag vill ha kul. Det finns ingen tvekan i min värld att jag skulle kunna gå hur långt som helst bara av att köra över folk. Men det är inte så jag vill leva mitt liv. Creative Director för Nike. Ja, jävlar.

Puss.

Asos har tagit in ett nytt märke som heter Aqua. Helt otroliga klänningar. Alltså, det bästa jag sett på väldigt länge. Så cleant, så current, så sexigt, så väldigt, väldigt bra. Här är ett urval. Den första kommer hänga i min garderob inom en snar framtid. Den är nästan för sexig, men eftersom jag är lättviktare på bröstfronten så tror jag att det kan bli okej. Bättre än okej. Nu handlar det bara om att bestämma sig mellan svart, vit eller röd. Avgudar det flyttbara axelbandet också. Vilken jävla klänning. Jag menar, hej nyår? Vilken färg, människor? Hjälp mig nu.

(Annars är min favorit den sista, orange ull. Alltså, klänning från framsidan, topp och kjol från baksidan. GENIALISKT. Älskar sånt där. Tyvärr är den dubbelt så dyr som den första klänningen, så där var valet lätt.)

Hej gänget.

Det är intensiva dagar. En intensiv termin, rättare sagt. Så många idéer och så lite tid att förfina dom. Igår började vi, Carrie och jag, tjafsa med en lärare så rejält under lektionen att han sa åt oss att dra åt helvete. Eller, han skrek, rättare sagt. Lång historia, men för att korta ner så presenterade en elev en idé för Skinny Cow som gjorde mig så förbannad att jag ville slå henne på käften. Hon kopplade ihop en diet-glass med ett anorexia-center. Hon sa att folk kan samlas på hemsidan och prata om vad deras hemlighet är för att HÅLLA SIG SMALA. Förstår ni? Alltså. Jag är väldigt personligt engagerad i den här frågan, Carrie också. Vi blev förbannade. Vi skrek inte, men vi var ganska elaka. Bitchiga. Och läraren flippade ut. Skrek att vi kunde dra åt helvete, att det visst var en bra idé, blabla, Carrie började gråta, började hyperventilera, lämnade klassrummet och jag fick bära ut hennes grejer.

Jag stannade. Jag började inte gråta. Av en enkel anledning - läraren hade fel. Jag förstår att Carrie blev ledsen, utan tvekan, jag hade tårar jag tryckte tillbaks också. Men jag har lärt mig en sak under tiden i USA. Och det är att man kan inte låta allt äta upp en. Man måste sluta ta åt sig. Man måste förstå att även lärare är människor, och även dom kan ha haft en dålig dag, eller ha genomgått personliga upplevelser som gör att dom tappar ansiktet och ber elever dra åt helvete. Och det viktigaste av allt - hur smart en lärare än är, hur mycket talang han än har, hur framgångsrik han än är i branschen så kan han ha fel. Man MÅSTE komma ihåg det. Jag var upprörd, men inte förstörd. Det tog fem minuter, sen kunde jag och läraren prata som vanligt igen.

Vi gick tillbaks till skolan idag och pratade med honom. Och mycket riktigt visade det sig att den här tjejen som presenterade idén har mailat honom flera gånger, hon har inga kompisar, hon är avundsjuk på mig och Carrie som konstant växer, hon känner sig utanför. Allt det här har hon sagt till honom, så när vi "attackerar" henne under lektionen så blir han tokig. För han har bakgrundsinformation som vi inte har.

Och som sagt - i den här frågan har både han och tjejen fel. Så är det bara. Och jag är otroligt stolt över det faktum att jag klarar av att ha en lärare som skriker att jag ska dra åt helvete utan att bryta ihop. Det här hände ju också framför hela klassen, vilket gör det ännu.. tyngre. Han bad hursomhelst om ursäkt idag och sa att han har issues han behöver ta itu med. Han är mänsklig, precis som vi.

Den här terminen är helt galen. Helt och hållet galen. Det värsta och det bästa jag varit med om i mitt liv. Och vi kommer ut starkare på andra sidan. Det är det enda som betyder nåt.

Två favoriter:

Så, för Skinny Cow. Lågkalori-glass. Jag är stolt över det här, jag tycker jag hittat en vinkel där där känns bra både i hjärtat och hjärnan. Jag säger inte "du kommer gå ner i vikt", jag säger inte "det här är lika bra som morötter", jag säger inte "ät det här så slipper du spy". Vad tycker ni? Det här är första utkast, som vanligt. För en svensk marknad skulle det stå "63 kilo" istället för "140 lbs".

Den andra idéen för tagline är "so low calorie, all you're left with is the memory".

Just precis nu dricker jag iskaffe som babe köpte på promenad med jycken. Jag lyssnar på Kings of Leon och sneglar ibland upp på världens sexigaste 28-åring. Sneglar också ner på jycken, som ligger och sover bredvid mig. Jobbar med det här i Illustrator:

 

Jag kommer snart få extremt bråttom till skolan. Slänga på mig kläder, borsta tänderna, försöka se ut som en människa och sen springa ut genom dörren, där jag kommer krocka med fem tusen pers som kör segerparad genom stan. Jo, SF Giants vann nämligen World Series i baseball häromdagen. För första gången nånsin. Folk är så glada att det smittar av sig på oss, som kan absolut noll om baseball.

Hursomhelst. En helt vanlig onsdagsförmiddag.

Puss.

Hej gänget.

Alltså, att gå n på Aftonbladet och läsa nyheter gör en fan lite dummare i huvudet för varje gång. Folk från Lyxfällan gapar "vi blev behandlade som efterblivna". Men ni ÄR ju efterblivna. Är det nån som tvekar på det? Skita i att betala räkningar på ett halvår när man bor i hus och har barn. Ungarna borde ju tas ifrån er, jävla idioter.

Och så Zlatan. Zlatan, Zlatan. Så trött på att läsa om Zlatan. Kan inte Sverige bara sluta skriva om honom? Folk måste ju sluta bry sig snart.

Och så USA. Nu var det ju val igår, Kalifornien fick en ny guvernör. Det här är det sjukaste jag hört, förövrigt, Arnold har ju suttit nu i två mandatperioder. Då kan han tydligen inte sitta längre, även om han vill, även om folket vill. Man får inte sitta längre än två perioder. Har man alltså blivit omvald en gång så måste man sen stiga ner nästa gång. Där kan vi snacka efterblivet. Blir en snubbe omvald så är det väl tydligen för att han gör ett bra jobb, eller? Och sen får han inte sitta mer. Jag frågade Carrie vad som händer om folket vill att han ska sitta längre, hon svarade "det har aldrig hänt". Haha, USA alltså. Jaja, tydligen ska den här Brown vara något att ha. Han är i alla fall demokrat, så det är ju ett steg i rätt riktning.

Synd på Obama, men jag är inte förvånad. Det finns inte många amerikaner som prisar hans insats, direkt, i alla fall inte här i SF. Visste ni att San Francisco är kraftigt republikanskt? Det var en av grejerna som förvånade oss mest när vi kom ner hit. Här som det ska vara så jäkla liberalt. Icke.

Skitsamma. Var bara tvungen att skriva nåt, blev irriterad när jag gick in på min egen blogg och såg att sopan som äger den inte uppdaterar oftare. Vi hörs snart igen.

Puss.

De sista bilderna från lördagskalaset. Åter igen: jag älskar våra vänner. Och jag är så, så lycklig här.

Puss.

Den absolut bästa kostymen i lördags hade en kille vi träffade på Sugar. Ja, dit gick vi nämligen efter vi förstört vår lägenhet, haha. Typ vid 1 knallade vi iväg. Hann knappt ut ur huset innan jag blev brutalt raggad på av ett miffo i indiandräkt. Han satt på vår trappa, bor tydligen i huset. Han frågade vad jag hette, sen var det liksom "jag bor i 605, du är välkommen in NÄR SOM HELST". Alltså, vem säger så? Sjukt bra självförtroende måste han ha, som försöker när det står tolv andra människor omkring.

Men Sugar, var det ja. Där träffade vi Stålmannen, som även han verkade tycka att jag behövde en kille i min säng omgående. Vilket jag ju såklart gör, fast honom kryper jag redan upp tätt intill varje natt. Stålmannen hade dock ett annat sätt att ragga än kille nummer 1, här var det den gamla klassiska "jag slog vad med min kompis om att du är från Sverige". Ganska skillat att få in den, får man väl medge, men i övrigt gick han bet. Förövrigt, killar, om du inte är grav hiphoppare med guld istället för tänder, börja inte en konversation med "hey baby, what's your name?". Bara.. inte bra.

MEN I ALLA FALL. Den absolut bästa kostymen krockade vi med så fort vi kom in. Känner ni igen honom? Och nej, det är INTE Dave Navarro, haha. Sån jävla stjärna alltså, och så SJUKT lik. Jag var tvungen att ta en bild med honom. Haha, älskar att jag verkligen ser helt coy ut också, det är inte blyghet egentligen, det är svinpackfullhet. Här hade Taylor, Amandas kille, precis tvingat i mig en tequila efter en hel kväll av whiskey. Barf, typ.

Häromdagen i Bryans klass, Campaign Design, så hände nåt som gjorde mig ledsen. Den här diskussionen om hur unga tjejer ser på sig själva kroppsmässigt är alltid aktuell, tycker jag. Det går inte ur tiden förrän vi gjort något för att förändra det. Och jag garanterar er, finns det någonting jag kommer viga mitt liv åt förutom reklam så är det att försöka få unga tjejer att förstå hur vackra dom är.

Vi försöker alltså sälja Skinny Cow-glass nu i den klassen. Det är en glass som bara har 140 kalorier, vilket jag fått förklarat för mig är väldigt lågt och bra. Vi har ätit den också, smakar gott, om än inte lika krämig som vissa andra sorter. Bara att försöka sälja en dietprodukt känns obekvämt för mig. Jag skulle aldrig gå in på spåret "köp den här, så blir du smal!" eller liknande. Jag har alltså haft två väldigt nära kompisar som haft ätstörningar, nu slåss min syster mot det också. Det har alltid varit svårt för mig att acceptera att JAG är den onormala i vårt kompisgäng hemma. Jag, som inte dricker äppelcidervinäger för att gå ner, jag som inte springer innan frukost för att det bränner flest kalorier, jag som fan knappt ens vet vad en kalori är, JAG är den onormala. Då vet man att nåt gått åt helvete fel.

I klassen häromdagen under pågående kritik för Skinny Cow så reagerade jag på en tjejs ad och sa att jag tycker det är skamligt att försöka sälja glass till tjejer genom typ "ät den här, så slipper du spy efteråt". Läraren vände sig mot mig. Han sa: "Jag garanterar dig att varenda tjej i det här klassrummet vill gå ner i vikt". Jag såg honom rakt i ögonen och sa bestämt: "Nej". Han sa "Då är du den enda". Och vad händer? Alla tjejer i klassrummet håller med. Jag är den enda som inte vill gå ner i vikt.

Jag fick kämpa för att hålla tillbaks tårarna. Såg mig om i klassrummet på alla dessa tjejer som nickade och höll med, och ni förstår, det här är smala tjejer. På riktigt, alltså. Inte bara smala, utan även vältränade. Flera är med i skolans olika idrottslag, flera är så jävla snygga att man blir avundsjuk bara av att se dom i ögonvrån. Så. Jävla. Sorgligt. Jag räknade snabbt ihop oss, och vi är 19 tjejer i den klassen. Alla vill gå ner i vikt utom jag. JAG är den onormala.

Hur ändrar man det här? Om jag visste det hade jag ägnat varenda minut av varenda dag åt att fixa det som är trasigt i tjejers ögon. Vad fan ser dom när dom tittar i spegeln? Vem jämför dom sig med? Jag har komplex som jag vet andra kanske inte märker lika tydligt, så jag förstår hur det känns att vara obsessed med något kroppsligt. Men det här går djupare än så. Ni har varit svindåliga på att kommentera på sistone, men har jag nån tjej som läser den här bloggen och har nån teori, snälla, delge.

Det måste få er att vilja börja grina också. Eller är ni avtrubbade vid det här laget?

Outfit igår blev halsband Asos, skor Asos, armband Forever 21, klänning Shopnastygal och lockat hår som tog typ åtta timmar att göra och en kvart att falla sönder.

Fler bilder, fantastiskt. Hade dessutom med oss en engångskamera igår, så det här är bara början. Fan vad dum i huvudet man blir när man är bakfull, förresten. Har haft IQ 12 hela dan. Allt går liksom långsammare. Det enda jag vill är att försjunka i nån hjärndöd film.

Utöver det älskar jag våra vänner. Dom är fan helt sjuka i huvudet hela bunten, haha. 

Puss.