Hon VANN. Underbart. Bebis och Oscar samma år. Vilken glidare. Och ni som inte sett Black Swan har missat det vackraste jag sett i hela mitt liv. Det här förtjänade hon till hundra procent. Nu ska jag leta upp om hon gjorde ett akward tal igen.

Puss.

HERREGUD H&M EXPLODERAR AV VACKRA SAKER. Alltså. Helt sjukt. Bästa besöket på länge. Köpte en nakenklänning, den ser ni nedanför. La undan en stor, ljusrosa, underbar tröja och en lång, fin väst. Hade inte med mig mina presentkort, så får gå tillbaks imorrn och köpa dom. Dessutom fanns det en otroligt snygg beige kjol, men den fanns inte i min storlek (som tur är).

H&M levererar, ja jävlar. Hade 14 plagg med mig till provrummet. Den här klänningen är to die for, alltså. Kan varken ha trosor eller BH under, men herregud så fin den är. Fallet är fantastiskt. Dessutom känns den väldigt Kling for H&M, vilket är ett stort plus, haha. Det är sällan man hittar ett plagg som är lika vackert på en själv som på galgen. Den ska jag ha på mig nästa helg när vi ska äta god middag och festa bort One Show.

BRA SÖNDAG.

Puss.

Nu vet vi inte hur det blir i framtiden, men det är ju inte alls säkert att vi bosätter oss i USA på "riktigt". Och jag saknar det här landet redan, bara när jag tänker på att packa ihop hela våra liv och åka härifrån.

Det finns en värme i USA som är påtaglig. Det kanske låter konstigt, men jag tror fullt ut att andra inflyttade svenskar skulle säga samma sak. Generellt är amerikaner mycket vänligare, absurt mycket mer sociala, och här är det finaste man kan göra att lyckas. I Sverige får man lägga locket på och hålla tyst om man tjänar bra med pengar, det är kutym. Det som jag älskar mest med USA är det jag hatar mest med Sverige - här är det okej att lyckas och vara stolt över det, utan att det ses som skryt.

Folk blir fortfarande avundsjuka här, absolut. Men det är så mycket mer öppet, och då blir udden inte alls lika vass. Om du säger till nån i Sverige att du fått en löneförhöjning blir förmodligen svaret "åh vad kul, grattis" och man bara ser det ogenuina i rycket vid mungiporna. Säger du att du fått en raise här i USA blir svaret "oh you fucker" med ett leende. Det är liksom JAG. I USA är man inte falsk för att uppfattas som snäll, man lägger inte locket på. Man uttrycker avundsjukan, men med ett leende. Man VÅGAR säga "grattis, men vad fan, jag vill också". Jag älskar det. Min humor som blivit missförstådd av svenska tjejgäng sen 1987 går hem här. Mitt grova, sarkastiska sätt att konversera och leva mitt liv accepteras här.

Grunden till hur jag upplever att nytt folk känner inför mig är inte förändrad - det är respekt och lite rädsla. Så var det i Sverige och så är det här. Men hemma i Sverige utmynnade det i uppsägningar och baktal, här utmynnar det i livslånga vänner.

Som sagt. Jag vet inte hur jag någonsin ska lyckas lämna det här landet. Pepperidge Farm's kakor, herregud. Hela sortimentet. Att Chester vet att jag vill ha en single ice latte så fort vi kliver in på Café Bean. Att höra "LASSIE!" vart man än går med Lucas. Att vid vilken random tidpunkt som helst börja prata med en människa man aldrig pratat med förut. Att se en mus springa över golvet på Fly, men välja att inte säga något för att inte skämma ut bartendern. Att det är 25 grader varmt i januari. Att dimman kommer tung och färgar hela himlen rosa när den ger sig av. Att vi får en flaska vin av landlorden när elen försvinner i ett dygn. Att allt man beställer kommer direkt till dörrn och inte till jävla Statoil fem kilometer bort. Sourcream, gigantiska avocados/blåbär/pizzor, den billiga ölen, det billiga vinet, Forever 21 runt hörnet, den konstanta kreativa energin och ständigt denna tillgänglighet. Till allt. Mat, bland annat.

Beställde precis hem käk från Safeway. Free delivery, ingen skatt, inga extra kostnader. De kör alltså hem mat till oss GRATIS på en SÖNDAG. Jag älskar USA och jag kommer gråta floder dagen våra liv tar oss vidare.

Snabb uppdatering:

- One Show äter mitt liv. Jag spenderar åtta timmar om dagen i Flash. Farid gör mina andra läxor.

- Vi ska spela in en reklamfilm i min tv-klass, vi ska använda den här, en av världens bästa. Har använts för att filma Pirates of the Caribbean, Blue Valentine, Rabbit Hole, Winter's Bone, District 9, Jackass 3D, The Book of Eli, Che och så vidare. Den kostar 600 dollar bara i försäkring, men vi hyr den gratis genom skolan i alla fall. Tack för det, och jag håller tummarna för en snuskigt snygg spot för Geico Motorcycle Insurance.

- Farid gav mig en så otroligt fin present häromdagen. Den finaste jag någonsin fått. Han gick igenom min ltwks-blogg och hittade ett inlägg där jag prisat en konstnär, sen beställde han en utav litografierna. Limiterad upplaga, jag fick nummer 4/100, signerad av konstnären längst ner i högra hörnet. Han bara kom hem en vanlig dag när jag stod i badrummet och räckte mig den. Jag fick gå in i sovrummet och låta tårarna rinna. Nu står den inplastad på fönsterkarmen, ska rama in och sätta upp den ovanför sängen. Jag säger det, kläder och smycken i all ära, men en kille som köper konst som får ens hjärta att blöda.. det är då man vet.

- Vår lärare i tv-klassen, Spaz, har ju berättat att han gjort en del riktigt stora filmer. Visste inte att han gjort "The Mask" dock, med Carrey och Diaz. Igår tog han in DEN masken till klassrummet, så jävla stort, haha. Det är nog tur att jag inte fattar hur genialisk den här läraren är, då skulle jag vara dödsnervös varje lektion.

- Läxmässigt ska jag:

1) Rebranda Miami Heat, NBA Basketball team. Kul.
2) Utveckla en kampanj för Boost Mobile, börja på en kampanj för Borderland Books
3) Bygga och designa en fungerande hemsida för Texas Rangers i HTML-klassen (hittills är flash TUSEN ggr roligare)

- Jag längtar något så överjävligt till spring break och vår sjuka husbilssemester.

- Borders går i princip i konkurs, så jävla trist. Amazons och e-readers fel. Älskar bokaffärer. Vi passade i alla fall på förra veckan, gick in och köpte sju nya böcker, bland annat Cyanide & Happiness och Room. Just nu läser jag "The Mesh", "Reality Is Broken" och Russel Brands självbiografi "Booky Wook" simultant. Jag ÄLSKAR att läsa, önskar jag hade mer tid.

Allt känns bra. Jag mår bra. Men det går precis lika fort som alla andra terminer och jag har tur om jag får en god natts sömn i veckan. Jag ska försöka blogga mer, också. Det här är min frizon.

Puss.

Jag hade den verkligaste drömmen inatt. När jag vaknade blev det liksom "men va, drömde jag bara?".

Måste berätta så får ni försöka tyda. Jag är i skolan med massa människor från grundskolan/gymnasiet. Vi har idrott, men jag kan inte vara med på allt. Jag är gravid, 9 veckor gången bara. I drömmen så "inser" jag typ att jag är det, fast utan att göra något test. Jag går in i omklädningsrummet och tar av mig tröjan, visst, där är en liten mage. Känslan är hur varm och mysig som helst. Jag är stolt och vill prata om det hela tiden, haha.

I klassrummet sen kommer Elin fram och berättar att Malin också är gravid (det här är alltså klasskamrater från grundskolan/gymnasiet). Även i drömmen är jag och Malin ovänner, men jag smyger fram till henne ändå, frågar försiktigt om det är sant. Och ja, hon är också gravid, 9 veckor hon också, vi ska bägge föda den 13:e augusti (alltså, fattar ni hur verklig den här drömmen var, jag minns alla detaljer, datum, allting).

Även i drömmen pluggar jag i SF, när jag fått reda på att jag är gravid tänker jag "men hur ska det nu lösa sig med de två sista terminerna?", så drömmen utspelar sig i nutid. Hursomhelst, jag och Malin går nerför massa trappor till nåt café, där möter hennes mamma oss. Jag har inte sett henne på typ tio år, hon ser ut precis som jag minns henne. Malin berättar att jag också är gravid, hennes mamma ler från öra till öra och kramar om mig. Vi går alla tre ut från cafét, hamnar på nåt sorts torg.

Malin och jag går bredvid varandra, solen strålar och så helt plötsligt börjar det falla snö. Små, vackra, mjuka snöflingor. Det är inte kallt alls. Jag håller ut handen och fångar en hel drös, kramar dom lätt (minns exakt hur det kändes i drömmen), tänker "det här måste vara ett tecken på nåt".

Drömmen fortsätter, men det här är den enda delen jag minns i detalj. På en sidenote så frågar jag Malin vad hon tänkt sig för namn och hon säger nåt askonstigt, typ Helmut. Haha. Men en så SINNESSJUKT verklig dröm. Jag tänkte till och med i drömmen "så det var det här som krävdes för att vi skulle kunna prata igen". Och det här med graviditeten, hela känslan var så varm och fin. Jag vaknade upp och var nästan besviken över att det inte var sant.

Mysigaste drömmen jag haft på länge. Graviditet, reconnection med en föredetta vän och snöflingor från en himmel av sommar. Kan någon tyda det?

Från Not Another Planning-Ninas blogg:

Jävlar, vilket öga jag börjar utveckla för reklam. Mycket riktigt var det Garbergs. Jag trodde ärligt talat att jag snöat in mig för mycket på amerikansk reklam, detta bevisade motsatsen. Fint.

Har ni nånsin funderat över hur mycket web-banners ni scrollar förbi varje dag? Har svårt att komma på en enda sajt som inte har utrymme för banners, när jag jobbade på Stureplan var det en av de främsta inkomstkällorna för oss säljare.

Under tiden jag pluggat reklam har jag omedvetet flyttat mig längre och längre bort från traditionell media och mer in på den digitala världen. Mitt absoluta drömjobb skulle vara AD för webben, att bara få lösa digitala problem. Älskar de mindre utrymmena och utmaningarna det ger, man måste vara extremt kreativ för att få någon att uppmärksamma en banner.

Och med de orden trillar vi in på det här:

Scrollade förbi denna på Petras blogg och hajade till. Och jag tror jag vet varför, kanske för att vi kör lite samma taktik med City Harvest (eller inte, men ni kommer fatta när ni får se vår idé). "Hemlös" är ett otroligt laddat ord. Förmodligen ett av de starkaste i det svenska språket. Att vara utan hem är en sak få personer kan relatera till på personlig nivå, men ändå sticker det till i hjärtat när vi ser det. Att inte ha ett hem. Det är värsta tänkbara situation på alla sätt, då är botten nådd, då är det som svårast att ta sig tillbaka.

Jag älskar den här bannern för att den fyller sin funktion - jag stannar, jag läser, jag klickar. Färgerna är fina, men det är inte därför jag stannar upp för att titta närmre. Det är rubriken - "Den här bannern är hemlös". Väldigt, väldigt bra. Jag fattar inte poängen med de små fula händerna, men det spelar egentligen ingen roll.

Sen blir det sämre i bodycopyn, "klicka om du också vill ge värme åt en stockholmare utan hem", det här är helt onödigt. För det första, vart kom värme ifrån? Kanske spelar på årstiden, men fortfarande. För det andra, "klicka om du också vill ge värme åt en stockholmare", det var ju banners vi pratade om? "Den här bannern är hemlös" följt av "klicka om du också vill ge värme åt en stockholmare", det blir lite disconnected, vilket är synd på en så fin idé. Bryggan mellan banner och hemlös hade kunnat länkats snyggare.

Alla vet vad Stadsmissionen handlar om, det tar bort lite av magin när det bokstaveras ut sådär övertydligt. CTA:n (Call To Action) är stark likväl, men jag hade skrivit något som fortsatte spela på att det är en banner man ger ett hem.

Hursomhelst, efter man klickar kommer man direkt till gåvosidan hos Stadsmissionen, man får scrolla ner en bit för att hitta detta:

Åter igen ordval, "hämta hem" låter som en TV eller en hundvalp. Tonen är inte riktigt konsekvent, och jag förstår varför, byrån kan ju inte bestämma sig om de pratar om en människa eller om en banner. Designen är fin i alla fall, känns varmt och inbjudande. Efter man klickat på denna kommer man hit:

Kunde gjorts snyggare, men konceptet är fint:

"De här bannrarna är hemlösa. Om du har lite plats över på din sajt får du gärna ge någon av dem tak över huvudet. Vårt arbete för människor i hemlöshet är beroende av gåvor. Därför behöver vi ständigt hjälp att nå ut med vårt budskap. Välj en banner och bädda in den på din sajt eller i ett blogginlägg. För mediesajter och bloggnätverk går det bra att hämta hem en fil istället. Bannern får varmare färg ju längre du tar hand om den samt ju fler som klickar.
Tack för att du hjälper oss att synas!"

Oklart om "bannrarna" är korrekt svenska, ser ju helt cp ut. Utöver det, fin, tydlig copy med ett halvkasst avslut. "Tack för att du hjälper oss att synas!", vad är det för skit? Igen, kampanjer måste ha en konsekvent ton och samma budskap hela vägen igenom, annars snubblar det. Och då blir det sämre direkt. Copyn är en konversation och sista meningen är reklam. Lite synd. Magin försvinner, som sagt. "Bädda in" är ju fantastiskt, att dom inte utvecklade det mer. Varför inte "Bädda in en hemlös inatt" eller något liknande?

Och här får man alltså förklaringen på de fula små händerna "Bannern får varmare färg ju längre du tar hand om den samt ju fler som klickar". Bra koncept i tanken, sen förstör utförandet litegrann. Det skyller jag på AD:n. Jag hade gjort en "boll" av värme i mitten som utvidgas ju fler som klickar. Så till slut är hela bannern "värmd". Jag tror det är en miss att inte förklara konceptet med det redan i web-bannern. Det här känns som en idé som inte riktigt når ända fram, finns ingen tydlig koppling till social media och egentligen inte heller till syftet - att få in pengar. Den haltar, helt enkelt. Kunde gjorts så mycket större.

Men allt som allt - riktigt bra. det är sjukt svårt att fånga folks uppmärksamhet med en banner. Nu pluggar jag reklam, men jag klickar absolut inte på alla jag ser för att kolla fortsättningen. Det här var den första jag klickat på sen Postens julkortsbanner. Vet nån vilken byrå som är ansvarig? Känns ganska Garbergs.

Puss.

Fortsätter på SF-tema med Ninas inlägg. Har faktiskt mailat fram och tillbaka med henne ett par gånger när jag behövde råd, hon är väldigt trevlig och snäll. Hon var ju hursomhelst här med Niotillfem-Sandra i fyra dagar och gjorde en liten ja/nej-lista. Tänkte klottra ner den här med mina egna kommentarer. Emil frågade oss för ett tag sen vilka tre saker man inte får missa i SF och vi kunde typ inte svara. Vi har aldrig varit turister här, men från perspektivet av någon som bor här:

Ja. Klättra upp för alla trappor till Telegraph Hill och kolla på utsikten. Det är värt det.

Gjorde vi för första gången för typ två veckor sen. Väldigt mycket turister, barn och hundar överallt. Sinnesjukt vackert dock, man ser hela stan, 360 grader. Det finns ett café där uppe, säkert svindyrt, gå hellre vidare ner till North Beach och välj valfri mysig uteservering. Om man går upp från hamnens håll så blir det en liten bonus att se alla fina lägenheter insprängda i grönska längs vägen, det bor inga tjockisar där uppe kan jag lova. De måste gå typ 400 trappsteg för att komma ner till marknivå.

Nej. Packa inte Converse som enda par dagskor om väderprognosen lovar spöregn.

När det regnar i San Francisco så funkar INGA skor. Jag har stövlar och boots och all möjligt, vattnet sipprar igenom allt. Har funderat på att skaffa gummistövlar hur länge som helst nu, men det blir aldrig av. Och en till grej - väderprognosen stämmer nästan alltid i SF, till skillnad från typ Barcelona eller Stockholm. Står det 9 grader och regn, då blir det 9 grader och regn. Regnar det på morgonen så regnar det hela dan. Och självklart omvänt - är det vackert väder håller det i sig två veckor i sträck.

Ja. Ta med shoppingpengar. På en yta som minsta definitionen av Stockholm City finns alla stora varuhus (inklusive Barney's), alla lyxmärken och det bästa H&M jag någonsin har besökt. Den som sa att San Fran bara är vintage och små gulliga butiker ljög. Jättemycket.

Eh. H&M här är mycket sämre än i Stockholm. Så det håller jag inte med om. Men det är helt korrekt att den här stan är full av shoppingmöjligheter. Vintage och "små gulliga butiker" hittar man inte i stadskärnan, då får man ta tunnelbanan till Haight Ashbury istället (dit MÅSTE man åka om man kommer hit, otroligt mysigt att gå omkring, dessutom gränsar det precis till Golden Gate Park).

Nej. Bo inte på Hotel des Arts. Det låter kul i teorin, men konsthotell är bara små och fula egentligen.

Aldrig hört talas om. Plus att det inte spelar någon roll, vänner som kommer hit bor hos oss. Men det finns många vackra, dyra hotell här. Framförallt där vi bor, lika många hotell som lägenhetshus typ.

Ja. Gå till Aquarium of the Bay, även om du inte har småbarn. Där finns nämligen förutom sjöstjärnor och leopardhajar en väldigt social rocka som gör konster och som man kan klappa. Helt fascinerande.

Vi har bägge velat gå dit i TYP hundra år. Inte gjort det än, jag tvekar för att slippa dö av skräck inför nån ful, vidrig haj, och så tar vi oss aldrig tid att göra det. Men vill, vill, vill.

Nej. Smuggla inte in Four Loko i karaokerummet. Öl räcker bra.

Alltså Sandra hittar fan karaokeställen vilken stad hon än är i. Fourloko trodde jag var banned i SF? Jag har inte sett det på ett tag i alla fall. Hursomhelst. Har aldrig varit på karaoke här. Ölen är förmodligen svinbillig.

Ja. Chinatown ar helt värdelöst i New York, men i San Fran är det fantastiskt fint. Röda lyktor hänger mellan turkosa hus och drakar slingrar sig runt lyktstolparna.

Jag hatar Chinatown av personliga anledningar. Kan inte uttrycka dessa för då säger alla att jag är rasist. Men ja, det är fint, OCH de har väldigt många bra restauranger med sjukt billigt käk. Typ Thailands-billigt. I övrigt är Chinatown bara ett nödvändigt ont vi måste gå igenom för att komma till North Beach.

Nej. Försök inte säga att droger är bra. Jag har aldrig sett så många utslagna och hemlösa människor på så liten yta. Det är så himla lätt att tycka att hippiekultur är charmigt tills man ser konsekvenserna.

San Francisco har mer hemlösa än någon annan stad jag varit i. Minns inte riktigt med New York, men tror det är värre här om man mäter per capita. Att det är hippiekulturen som skulle orsakat detta är jag inte så säker på, tror Kalifornien generellt har många "inflyttade" hemlösa. Men de som finns är ganska påträngande, aldrig otrevliga, men tjatiga. Man får lära sig att stänga av och det kan jag inte förklara hur, jag har inte lyckats än.

På tal om droger - gräs är som luft här. Det är bara nåt man får räkna med om man kommer hit. Man känner av lukten ute på gatan, studenter röker precis efter dom lämnat klassrummet, kompisar ber att få röka i lägenheten, lärare uppmanar en att röka för kreativitetens skull, det är otroligt utbrett och i princip legaliserat. Jag har sett poliser röka på gathörn. Så ja. Jag har aldrig testat och kommer förmodligen aldrig göra det, men är helt okej med att andra gör det.

Ja. Området Mission är hajpat, men det är så trevligt som folk säger. Mat, öl, böcker och vintage. Tänk Kreuzberg i Berlin, snarare än USA.

Mission är en sån där liten pärla vi besöker ibland. Har haft ett par riktigt roliga kvällar där, men det ligger så jäkla långt bort från vart vi bor. Kan inte riktigt uttala mig, men alla här älskar det.

Nej. Tro inte att du kommer att få gå på en bar som saknar biljardbord, darttavla och skäggiga snubbar i North Face-fleece. Eller att nämnda bar kommer att låta dig stanna längre än till halv 2.

Hon överdriver förmodligen, men det här är ju skitsnack. Hemlock, som dom besökte, där hänger det fiskar på väggarna. Vad tror dom liksom? Det finns ett överflöd av lite finare, mer sofistikerade barer, La Cantina exempelvis som ligger tre blocks från Hemlock. Och på samma gata som Hemlock lite längre upp ligger det en otroligt mysig vinbar, Amelie, ett av våra favoritställen. Nina och Sandra missade det, men tro mig - variation är synonymt med San Francisco. Stockholm är bajs i jämförelse. Det finns ölhak, hookah lounges, hotellbarer, hiphop-krypin, houseklubbar, hipsterställen. Allt finns och allt ligger på gångavstånd. Och allt stänger inte halv 2.

Ja. Skaffa en karta över bussar, spårvagnar och tunnelbana.

Det är ganska förvirrande att åka kommunalt här. Framförallt tunnelbanan, det finns två olika och jag köper alltid biljetter till fel. Så ja, karta kan nog vara en bra idé. Eller typ en guide. OCH - låt inte någon hjälpa er när ni ska köpa biljetter. Det hänger hemlösa där nere som väntar in förvirrade turister, sen hjälper dom er och vill ha pengar i utbyte. De hemlösa här är generellt väldigt företagsamma och smarta, ofta fattar man inte att personen är hemlös innan han ber om pengar. Tacka nej vänligt men bestämt, och fråga nån som jobbar där istället.

Nej. Stan är inte liten till ytan och man kan inte gå överallt. Och man hittar antagligen ingen taxi.

Jo, stan är liten till ytan och jo, man kan gå överallt, och jo, man hittar en taxi på fem sekunder. Nina är lat. Och det ösregnade i fyra dagar när hon var här. Naturligtvis är det jobbigare att gå och svårare att få tag i en taxi då. Men ställer man sig på ett hörn på en hotellfylld gata, då tar det max fem minuter innan du kan vinka in en. Vilken gata man står på är väldigt viktigt, sånt där är extremt segregerat här. Vår gata Sutter, exempelvis, taxibilar överallt. En gata ner eller en gata upp så kanske du inte får nån på en timme. Man får fråga lokalborna. Eller oss.

Ja. Titta. Bara titta. Det är helt sjukt vackert, överallt.

Visuellt är San Francisco utan tvekan den vackraste stad jag varit i. Stockholm på tät andraplats. Så, nu har ni fått både min och Ninas guide. Fan-tastiskt. Shutupandgrind, bloggen med oändliga möjligheter.

Det är så fint när någon som kan fota på riktigt kommer till San Francisco och dokumenterar. Ingen gör det bättre än Sandra, naturligtvis. Och föga förvånande spenderade hon lördagen på Hemlock, samma bar som Jude Law tog en öl på förra veckan, samma bar som jag, Farid och vänner spenderat en drös med kvällar. Sista bilden här nedanför.

Jag tyckte så synd om Sandra, hon lyckades pricka in den enda helgen då det regnade 24/7. Och när det regnar i San Francisco, då öser det. Monsun, typ. Men hursomhelst -

Titta, vår vackra stad. Körsbärsträden har blommat i några veckor nu. Idag fick jag förövrigt den finaste presenten jag någonsin fått. Men mer om det imorgon, nu ska jag sova.

En vacker liten video som gjorts av några vänner till oss, Anna och Michael. De är bägge anställda på samma byrå här i SF, så otroligt duktiga. Anna är Lucas bästa vän, det är alltid hon som tar honom när vi drar iväg nånstans.

We asked local small businesses if they knew what credit card fees they pay. Visit squareup.com/pricing for more information and to sign-up.

Mmmm nu kommer silvret. Nu kommer Fashion Against AIDS igen för H&M, ganska trist kollektion, men dessa tackar jag inte nej till. Längre ner ser ni Klingen i typ den snyggaste outfiten sen det uttrycket grundades, och sen en Bubbleroom-jacka som i rätt storlek förmodligen är svinsnygg. Och det var allt från läger Efraimsson-Safaie.

1. Jag dricker en dubbel islatte minst fem gånger i veckan. Bella köpte hem en iskaffe häromveckan, det är svinäckligt utan mjölk, men med mjölk var det gott! Så nu har jag två att välja på. Jag tycker om svart kaffe också, men blir helt skakig och mår dåligt av det. Så islatte är det. Världens godaste kaffe.

2. Jag tappade bort mitt bankkort. Ringde och spärrade det. Sen hittade Farid det imorse. Nu kommer det ta typ två veckor för mig att få ett nytt kort från sop-Nordea. Det positiva är att jag får ett nytt fräscht kort.

3. Jag hatar läsk. Hatar mineralvatten också. Kolsyrade grejer i allmänhet är inte min grej.

4. Jag åt moules frites för första gången i sommar. Det var äckligt.

5. Hade jag fått spela Gud hade jag gett mig själv tjockare hår, perfekt hy och större bröst. Förmodligen de tre grejer 90 % av tjejer runtom i världen hade ändrat på. Ser inte så allvarligt på mina komplex överlag. Alla jag känner är friska, jag har fått alla jobb jag velat ha, alla killar jag jagat efter, jag har massa kompisar, en fin hund och det går bra i skolan. Utseende kommer längst ner på skalan över viktiga grejer, trots att jag älskar att känna mig fin.

6. Det absolut viktigaste för mig när jag träffar människor är att jag uppfattas som smart. Intelligent, kanske är ett bättre ord. Inte boksmart i allmänhet, utan intelligent. På andra plats kommer rolig. Men intelligent är nummer ett för mig. Snäll skiter jag fullständigt i. Det är inte det att jag är elak, men jag kommer alltid vara ärlig och rak istället för att försöka uppfattas som "snäll". Snäll betyder ingenting i min värld. Det ordet är absolut snarast besläktat med falsk.

7. Det här är en grej jag förstått på senaste - jag skriver förmodligen mycket bättre än vad jag själv förstår. Vet inte hur jag ska förklara det här. Men har vi läxor i skolan så är det väldigt få som skriver lika bra som jag gör. Och då är jag svensk, engelska är inte ens mitt modersmål. Mycket har garanterat med att göra att jag försöker hårdare, amerikanerna är ju slappare än oss svenskar i allmänhet. Men jag önskar jag kunde inse att det är en faktisk kvalité, att det inte är så jävla enkelt att skriva vackert. När jag var yngre insåg jag det, har blivit mer osäker med åldern.

8. Fruit Ninja på iPhone är världens i särklass roligaste spel och jag är bäst på det. Jag svär. Utmana mig.

9. Jag älskar att arbeta i grupp. Det är helt otroligt. Jag som alltid, alltid hatat det. Vill ha full kontroll över vad jag tar mig för, tyckte alltid att andra människor saktade ner mig, förstörde, var allmänt irriterande. Och nu önskar jag att vi bodde i ett kollektiv tillsammans med massa andra kreativa människor. Det här är ett stort steg för en ensamvarg. Spenderade hela min barndom inlåst på mitt rum med böcker och choklad, haha. Och jag tackar Bella och Farid och Carrie och de andra jag jobbat med för att ha visat mig det fantastiska i teamwork. Det gör mig inte bara till en bättre människa, det gör mig till en bättre art director/copy writer i allmänhet. Det här är nåt Berghs misslyckades med att lära mig. Hundra procent AAU:s förtjänst.

10. Till skillnad från mitt 21-åriga jag, så vet jag nu att jag både vill gifta mig och skaffa barn. Jag ser extremt allvarligt på giftermål, framför allt. Gifter man sig så håller man ihop till varje pris. Det kan vara svårt i ett år, man fortsätter ändå försöka. Det löftet är det absolut viktigaste jag kommer ge i mitt liv, och det viktigaste min man kommer ge mig. Och jag längtar efter det, inte för själva bröllopets skull, utan för sammansvetsningen det innebär. Jag tror till hundra procent att känslorna fördjupas när man gifter sig, att saker och ting förändras till det bättre.

Amanda Schulman skrev precis så som jag känner nu när Anitha och Calle gifte sig, hon skrev "Konstig känsla men jag känner mig rikare idag. Vi är nu alla släkt på riktigt och jag älskar den känslan av att vara familj." Det. Just precis så. Man blir familj på riktigt. Jag förstår att inte alla känner så här, men för mig är det löftet mer än en ring och ett kontrakt. Därför ska det också bli underbart att se Sanam och David gifta sig i sommar. Trots att jag och Farid varken är förlovade eller gifta så kommer det kännas som att vi tar ett steg närmre mot att bli familj, på riktigt. Och familj är det absolut viktigaste för mig.

Puss.

Vi har fredags-workshop i lägenhet Efraimsson-Safaie. Jobbar på City Harvest, dricker rödvin och snackar en jäkla massa skit. Fan-tastiskt.

Puss.

Anton, Bella, babe

En screenshot från vår case study till City Harvest, jag designar i Illustrator och tar in det i Flash sen

Min blus och mina shorts kom idag, från Forever 21. Bägge över förväntan. Jag trodde blusen var rosa, men den är ljusgrå och genomskinlig och huuuur fin som helst. Shortsen var också bra, men dom var så skrynkliga, ni får se en annan gång.

Puss.

(ringarna under ögonen - satt uppe och pluggade till halv fyra inatt)

Jag är 16 år. Nu när jag skriver det känns det som ett annat liv. Men det är jag, det är mitt liv och jag är 16 år. På nätterna går jag upp mot hans föräldrars hus, dom är sällan hemma, det är sommar och alldeles ljummet i luften när jag går till honom. Det finns ingen kärlek. Bara ett ömmande begär efter någon som håller om, som är villig att somna tätt intill. Priset är sex och det är billigt, tycker mitt 16-åriga jag. Alla rationaliseringar är känslomässiga. Jag vill bara ha någon som håller om mig, det betyder att jag är värd någonting.

Men en natt blir till flera och jag är alltid lika tom. Jag står ut, för jag väntar på det jag är där för, när han är klar och drar sig ut, när han lägger armen om mig och vi somnar. På morgonen är det pinsamt, så klart, vi känner ju inte varandra. Vi är 16 år. Själva sexet minns jag inte ens, trots att jag ofta är nykter när han ligger med mig, jag är där för armen kring min midja och de sömniga andetagen mot min nacke.

En kväll blir allt fel. Vi har festat i min pappas hus och han stannar när alla gått. Jag tycker inte om honom, inte ens lite, jag går och lägger mig, stänger dörren. Jag är 16 år och tom, det finns ett skal kring min själ och det är vad han vill åt, min kropp skulle lika gärna kunna vara nån annans när han öppnar dörren och stiger in. Han är ingen förövare, ändå tar han något som inte är hans. Jag gråter innan han ens börjar ta på mig. Jag gråter med öppna ögon, det finns ingenting som betyder någonting i min 16-åriga värld, jag straffar mig själv och vet inte ens för vad. Jag hör min mun säga nej, sluta, nej, jag försöker trycka bort honom, men han är för full, knappt medveten, hans tyngd är för tung. Det är så sorgligt och jag känner mig livlös, han är så borta att han inte ens märker att jag gråter, han hör inte nej, sluta, nej, han bara fortsätter. Plötsligt brinner det till och jag skriker rakt ut, ytterdörren smäller igen på nedervåningen, mina föräldrar kommer hem. När pappa ropar mitt namn reser han sig äntligen, tyngden lättar, han försvinner så fort, jag hinner inte ens registrera att han klär på sig.

Vi har hundra gemensamma vänner och jag förlorar hälften. Dom tror inte på mig. En midsommarkväll berättar jag och de vrider på sig, det är obekvämt, genom att inte välja sida har dom gjort just det. Förövaren slutar komma till skolan vi bägge går i. Han blir hemundervisad hela första terminen, han orkar inte möta mig, han är 17 år och precis lika vilsen som jag. Jag hatar honom, tycker synd om honom, jag anmäler honom inte för "det kommer ändå aldrig leda någonstans", vi har haft sex flera gånger, alla vet att inbjudna förövare går fria. Min självkänsla är låg, så låg, och han är inte anledningen, han är symptomet. Jag straffar mig själv genom honom, en kväll blir allt fel, jag förlorar hälften av mina vänner och han spenderar sin första termin på gymnasiet hemma. Vi har stulit så mycket från varandra.

Jag är 16 år och trasig. Vållar mig själv skada vid varje chans jag får. Min kropp är inte min. Det tog mig år att komma tillbaka. Att börja bygga upp. Att våga prata om det.

Det är intressant att se hur det förändras. Den första terminen här var jag nykläckt. Visste absolut ingenting om reklam (efter ett halvår på Berghs tror en del att dom är fullärda, inte riktigt kanske), var övertygad om att jag skulle bli copywriter. Mina krav är ganska höga. Andra terminen sätter igång, Farid och jag flyttar ihop på Jones Street, hunden flyger över med oss, jag kastas in i ett par väldigt bra kurser med ett par väldigt bra lärare. Jag börjar titta mer djupgående på relationer, börjar fundera på psykologi, börjar försöka förstå hur saker hänger ihop. Jag trevar mig fram, det går långsamt, men jag växer. Mina krav höjs. Den tredje terminen har jag ett par riktigt bra kurser igen, jag testar planning, blir bättre på att presentera, jag känner mig hungrig, tycker om det här med reklam, allt bara stämmer. Mina krav höjs.

Den fjärde terminen vänds hela min värld upp och ner när Roland dundrar in på skolan med ett gäng nya lärare. Helt plötsligt blir vi gapade på. Utskällda. De förväntar sig hela världen av oss. Dom säger att vi inte förstår, dom ber oss dra åt helvete, dom pressar oss till vår yttersta gräns. Farid stänger ner, kanske på grund av allt som förändras, jag vet inte. Jag gråter framför Flash, presenterar på Ogilvy, hittar en gud i Bryan och inser för första gången exakt hur djup min kärlek är för den här världen vi kallar reklam.

Femte terminen. Jag tar examen om 1,5 år. Och nu jävlar är jag rädd. Det är svårt att förklara, det är först nu jag börjar förstå vad det bero på. Jag har alltid älskat att plugga, har alltid varit bland toppskiktet i klassen. I hela mitt liv. Jag var det på Berghs (i min klass, alltså) och jag har fortsatt att vara det här i USA. Jag ligger nästan alltid bland de topp 2 procenten, det ser jag på betygen, det hör jag från lärarna och det ser jag i de andra elevernas blickar. Det här är det jag ska göra med mitt liv.

Och det gör mig så fruktansvärt rädd. Vilket gör mig ännu mer säker på att det är det här jag är menad att göra. Allt som betytt någonting för mig i mitt liv har gjort mig rädd. Kärlek som jobb som skola. Nu är jag mer rädd än någonsin, för nu står allt på spel. Det är inget skämt längre. Det här är inget skribentjobb på Stureplan.se, det är inget redaktörsjobb på Sourze, det här är min dröm och min framgång ligger enbart i mina händer. Problemet är att jag inte ens vågar peta på något av mina arbeten. Jag vågar inte fråga runt om jobbmöjligheter, för det betyder att jag måste sätta ihop en portfolio, maila den till någon och möjligtvis få tillbaka ett "NEJ TACK". Jag vet att det är den där första tröskeln jag måste över. Får jag ett "nej" kan jag säkert be om konstruktiv kritik, rätta till vad som behöver rättas till, göra om och maila vidare. Men det här är min dröm. Inte min dröm, det är mitt liv. Reklam är mitt liv. Vill folk inte ha mig så är det som ett skott i hjärtat - dom dödar det jag lever för.

Jag har aldrig förut varit rädd för det här. Har alltid varit stensäker på att jag kommer få ett jobb. Och ingenting har förändrats - jag får fortfarande A:n och B:n i alla kurser, jag producerar fortfarande bra idéer, jag fick senast idag höra från min lärare i Brand & Branding att jag skriver fantastiskt. Den här läraren har ett eget företag och en svensk praktikant just nu, och han sa till mig "there's brilliant authors that have that ability to write in the strongest voice, a voice that actually belongs to a person, you can see them in front of you - that's what this is" och så pekar han på min läxa. Han jämför min stilistik och ton med briljanta författares stilistik och ton.

Och det enda jag vill göra är att gråta. Jag kan inte förklara, verkar det som. Men jag får gång på gång höra att jag är så duktig. Att mina idéer har potential att göra mig berömd (Bryan), att dom vet att jag kommer lyckas med allt jag tar mig för (Catherine på Berghs). Med andra ord ligger allt hos mig. Jag har vad som krävs, men jag vågar inte peta på mina egna arbeten. Jag är så rädd för att ha sönder något. Jag är så rädd för att fixa något så att det är hundra procent klart, och sen maila och så "NEJ TACK". Utöver det är jag rädd för att få ett "JA TACK" också. Jag vet, JAG VET att när jag ger mig in i den här branschen kommer den svälja mig hel. Jag kommer jobba konstant. Jag kommer aldrig gå hem. Jag kommer gå in i väggen efter ett år. Jag kom hit som copywriter, har ständigt fått höra att jag borde bli art director, avgudar grafisk design, älskar kodande och webdesign, jag är bra på mycket och vågar fan i helvete inte fokusera på nåt.

Det är så många olika saker jag är rädd för. Och det börjar bli allvar nu. Och jag är så stolt över mina vänner som frilansar, som Anton, eller mina vänner som vågar ansöka, blir utvalda bland tusentals personer och åker på mega-intervju i London, som Jakob, eller mina vänner som skriver barnböcker och jobbar på byråer, som Johanna. Ärligt talat. Jag fattar inte hur ni vågar. Eller så fattar jag inte vad det är för fel på mig. Jag är inte en rädd person, men reklam.. reklam är det läskigaste jag varit med om.

Långt mycket läskigare än hajar.

(Bild: Logo jag gjorde igår, nameless made-up extremely healthy soda with minerals and vitamins, crystal can packaging, supposed to exude sophistication, mystery and freshness)

UPDATE: Kom precis på en bra idé för Geico Motorcycle Insurance, en så in i helvete mycket bättre idé än den min grupp vill göra. Nu måste jag få sex personer att byta riktning. Håll tummarna.

Här har vi en läxa vi gjorde i söndags. Tog typ sex timmar att filma. Det är till min TV-grupp, där vi har Spaz som lärare. Den enda anledningen till den här läxan var att vi skulle få med en del olika kameravinklar och dollys och allt fan vad det var.

Det är inte min idé och inte heller min art direction, det här var redigerarens bebis. Hon har valt musik och klippt den som hon vill naturligtvis. Jag tycker det är fullt godkänt. Och tack älskade Farid för att du hjälpte oss.

Puss. (på slutet står vi på ett tak i Russian Hill med otrolig utsikt över hamnen - synd att det inte syns så bra)

En ny bekant, Brian, kompis till Andrew, är en mycket duktig fotograf. Jag såg den här första bilden på Facebook och fastnade direkt. Satt och bara tittade på den i fem minuter. Det är det jag menar med personbeskrivningar i foton. Mer fokus på känsla, mindre fokus på redigering. Inga djupa, svarta, svåra bilder, bara världen omkring honom ur hans ögon. Han har "det tredje ögat", helt klart. Han fotar med en Canon Eos 5D, som jag vet är en jättebra kamera, men likväl - känslan i fotona är otrolig och det kommer inte utan att man är en duktig fotograf.

Har nu spenderat lite tid på hans Flickr och tyvärr kan jag inte posta alla 2000 bilder här. Men ett urval. Fin inspiration till fotoskols-ansökande människor. Han har tagit vackra naturbilder och sånt också, men jag är mest intresserad av personerna. Förutom den sista bilden. Den var bara för perfekt för att inte läggas upp.

Brian Fong, alltså. Han har redan gjort en del professionella fotojobb, det förvånar mig inte alls.

Haha. Alltså. Ja. Jag vet inte riktigt vad jag ska säga.

Husbilen är bokad. Vi har den en vecka mellan 19:e och 26:e mars, spring break alltså. Vi är sju personer och jag är hundra procent säker på att ingen av oss vet vad vi gett oss in på. Jag är också hundra procent säker på att det här kommer bli en av de roligaste semestrarna någonsin. Herregud, haha. De sju fantastiska människorna som deltar ser ni nedan.

 

Jag är inte perfekt. Det var FAN på tiden att du insåg det, tänker ni, men det har jag vetat i hela mitt liv, ska ni se. Jag är inte perfekt. Jag är känslomässigt långsint, blir så fruktansvärt ledsen när jag väl blir fruktansvärt ledsen, om ni förstår. När någon jag älskar sårar mig så driver jag ut som ett vrak på mörka vatten, det finns ingenting som får mig må så dåligt. Och jag glömmer inte, som sagt. Jag önskar jag kunde. Familjen har ju lite frikort på det där, hur mycket man än sårar varandra så hittar man tillbaka, annars är det inte värt att kallas familj. Medan vänskaper och förhållanden är mer sårbara.

Men det här är viktigt, väldigt viktigt. Viktigt att du vet. Trots att jag har svårt att släppa helt och kommentera på det kreativa du tar för dig, trots att vi missförstår varandra ibland, trots att jag sporadiskt beter mig konstigt eller svårt, trots att jag inte tycker om precis varenda bild du tar så finns det någonting som aldrig försvinner. Och det här är väl första gången på ja, ett halvår, som jag kan säga någonting och känna att det är okej, att det inte skär eller tar emot. Du är en fantastisk fotograf. Det vet jag, för jag har sett dina bilder. Du kan fånga ögonblick andra inte ser. Och när det gäller ansökningar till fotoskolor är det kanske det du ska fokusera på. Dina personbeskrivningar. Som de här:

Det här blir ju som en lång egotripp för mig, men jag tog de bilder jag hittade på datorn. Faktum är i alla fall att de absoluta favoritbilder jag har på mig och Jenna, eller på mig och Farid, dom är alltid tagna av dig. Och jag vet, vissa av dessa kanske är oredigerade, men snygg redigering kan vem som helst äga. Däremot är det väldigt få som kan äga en känsla. Du kan det. Och jag vet att vissa av de här är lite äldre, och du har säkert utvecklats i din stil. Men får jag säga min åsikt så ligger din främsta styrka i att fota människor. Närbilder som långt ifrån. I färg! Samma sak med svartvitt som med redigering - alla kan fixa en svartvit snygg bild. Men få kan jobba med färg riktigt bra.

Och for the record - dom som inte tycker dina Norrlandsbilder är bäst är efterblivna, haha. Jag älskar dom bilderna. Men jag tycker om ljus. Precis som den ovan på mig från Linas balkong. Fantastiskt ljus. Att spela "svår" och jobba mycket med redigering funkar aldrig på mig. Det är känslan som räknas, och det tror jag fotoskolor också fokuserar på. Redigering är subjektivt, känslor är objektivt. Och det kan vara något vackert eller något smutsigt, men jag vet att du kan oavsett. Äg en känsla så kommer du in vart det nu än är du vill komma in.

Hursomhelst. Min poäng är att vad som än händer kan ingen ta ifrån dig att du är en otroligt duktig fotograf. Och enligt mig är du som bäst när du knappt försöker. När du bara plockar upp kameran för att du ser något fint, eller något äkta, och så tar du en bild. Det är de bilderna jag sparar på datorn och skriver ut för att ge Farid i present. det är dom som betyder någonting.

Nu måste jag göra tusen andra saker. Jag ville bara säga det.

Puss.

Random bilder från senaste dagarna. Mitt fina halsband som Kenny gjort, nya mjukisbyxor och ny ring från Forever 21 och så helsvart nu när det regnar ute.

Ja just det. Ett litet brev från högsta hönset på skolan också. No biggie.

Puss.

Inte för att Gwyneth Paltrow är ful, men när folk säger att jag är lik nån är Scarlett fortfarande min favorit. Gör mig alldeles lycklig inombords. Ytligt, va? Haha, det minns jag Niclas sa, vår uberlyckade modellkompis i New York. "Du ser ut som en smalare version av Scarlett". Och Farid bakom honom bara "Men det har ju jag alltid sagt!"

Fan-tastiskt. Och det är sånt man lever på när man vaknar upp med skitigt hår och Darth Vader-svarta ringar under ögonen. Som idag.

Tröja Cheap Monday/Shopnastygal
Skor Asos

Jag ska inte blir för mushy idag, lovar. Men Farid säger alltid "strand" så fort bröllop tas upp. Och även om jag är livrädd för djupa vatten och har en enorm respekt för djurlivet under allt det där blåa så älskar jag öppna hav. Att somna på en båt är fortfarande det skönaste sättet jag någonsin somnat på, och jag tror det är oundvikligt att älska vatten när man kommer från Värmdö. Det har liksom alltid legat precis runt hörnet.

Med det sagt så tror jag Jonas Peterson precis fotat vår dröm. Ett barfota Bali-bröllop. Helt otroligt vackert. Och den där klänningen är to die. För mig känns det logiskt att lägga större summan av bröllopsbudgeten på själva platsen, på resmålet. Och sen bara lite enkla bord, vacker dukning och bästa vänner. Så fint, så fint.

Bild från Kennys inflyttningsfest igår. Tyvärr den enda jag har. Det var INTE lätt att gå omkring i wedges på den där heltäckningsmattan kan jag tala om. Kvällens höjdpunkt var när James (som står invid mig på bilden) och Farid smakade thailändskt godis. James bara "det luktar ju helt okej", stoppade det i munnen och började skrika:

- OH MY GOD, are you kidding me?! Why does it taste like onion???

Så jäkla kul. Lök och fisk smakade det tydligen. Fy fan, alltså.

Rent tekniskt så bryr jag mig inte så mycket om datum och sådana grejer. Måste jag plugga så pluggar jag, oavsett om jag fyller år eller om vi har anniversary, vad det än kan vara. Varken jag eller Farid är sådär extrema med att allt ska vara rosor och små lätta moln bara för att det står 14:e februari i almanackan. Ungefär såhär har vår dag sett ut hittills:

07:30
Vaknar. Vänder och vrider mig lite, tillräckligt för att Farid också ska öppna ögonen. Pratar lite om gårkvällen, standard varje morgon när vi vaknar upp. Lyfter mig upp ur sängen för att locka på hunden, han viftar på svansen, men är för trött för att hoppa upp. Lägger mig ner igen, frågar Farid om han vill ha sin present. Han säger ja. Tänder lampan. Presentöppnande.

08:30
Efter puss och kram och tack för presenten (visar längre ner) berättar Farid vad min present är. Vi garvar åt att det är nåt man ger sin 7-åriga lillebror, sen lockar vi på hunden igen. Han kommer upp och placerar sig på mitt bröst, huvudet hänger tungt ner mot överarmen där jag känner hans andetag och blöta nos. Så ligger vi en stund. Pratar lite framtid, som vi gör säkert fem dagar i veckan. Hur kommer Lucas reagera den dagen vi kommer hem med en bebis? Vilken ras på nästa hund? (Lutar för tillfället åt pitbull.)

09:00
Går upp, Farid leker med sin iPhone som han fick köpa av Carrie för 50$, han är överlycklig. Jag sätter mig vid datorn och kollar mailen, uppdaterar Facebook-status, loggar in på min online-klass och läser uppdateringarna.

09:30
Farid kommer fram och pussar mig på huvudet, tar kopplet och går ut med hunden. Jag vet att jag inte behöver be om en islatte, han kommer köpa det ändå. Jag funderar på att säga till honom att ta med sig paraplyt, men vet att han tycker om regn så länge det inte öser ner. Han går, Lucas också såklart. Jag kör vanliga rundan, ffffound, bloggar, Tumblr, Aftonbladet, Perez där jag hittar alla Grammy-framträdanden. Fastnar.

10:30
Babe kommer hem, har med sig islatte och frukost. Dukar upp i köket. Han säger att han ska ta hand om mig hela dagen - "du ska äta godare mat än vad du någonsin gjort". Eggs Benedict och Florentine, hunden är dyngsur och lägger sig under bordet. Vi äter. Pratar om att Oprah sätter sitt namn på allt, pratar om att spara min present tills finare väder (det ska regna här i en vecka nu). Jag vill inte ha spenaten, Farid äter upp den istället. Lucas drömmer.

11:30
Vi sätter oss vid varsin dator. Jag börjar pilla lite på City Harvest, har massor att göra och vet inte vart jag ska börja. Farid börjar spela nåt "Monkey Balls"-skit på sin iPhone. Jag uppdaterar bloggen med ett Grammy's-inlägg och en jacka från Topshop. Farid skrattar åt sitt iPhone-spel.

Vad resten av dagen erbjuder vet jag inte riktigt. Tända ljus, té och god mat. Dusch. Kanske duscha jycken till och med. Googla pitbull-valpar. Göra läxan för online-klassen. Jobba med City Harvest. Kanske börja tänka lite på Brand & Branding. Web Tools orkar jag inte med, det tar vi imorrn. Kanske går vi och lägger oss i sängen igen, letar upp nåt gammalt House-avsnitt, äter godis. Sen ikväll har Farid lovat mig världens godaste middag och massage. Och sen går vi och lägger oss. Och vaknar upp till ännu en dag av det här livet vi kallar vårt.

För mig så finns det inget finare än att dela sitt liv med någon. Vänner har en plats och den man älskar och är kär i har en annan. Jag vill inte skapa minnen ensam, jag vill skapa minnen tillsammans med någon. Och jag är så glad över att jag hittat den personen. Det var också det jag tänkte på när jag designade min present till Farid i januari. Det tog ungefär två veckor, idén fick jag från Sandra niotillfem. Blurb.com skriver ut boken och skeppar den till dig, kvalitén är riktigt, riktigt bra. Jag valde dyrt, matt papper och wrap around hard-cover. På Blurb kan du välja att designa i deras egna templates, men eftersom jag kan InDesign så valde jag "proffs"-kategorin. Håhå, jaja. Proffs är man. 20 sidor kärlek blev det. Farid får photobootha den riktiga versionen, men här kommer utdrag från min dator.

Bilderna är tagna av bland andra Jonna, Alex, Sanam, Stureplan.se och oss.

Puss.

 

Snuskigt snygg trenchcoat från Topshop. Hade jag 260$ över hade jag köpt den på en gång. Jag är helt fast på two-tones, och läder är alltid bra.

Kollar på Grammy's från igår. Rihanna suger lika mycket live som hon alltid gjort, men snygg som fan var hon. Uppträdde med Drake och det var bara rumpa överallt. Tyckte om framträdandet från Cee-Lo och Gwyneth Paltrow, älskar att han körde Mupparna-tema, haha. Bruno Mars var mjeh, men jag gillade hans old school version av "Grenade", Mumford & Son's var imponerande och Gaga's nya låt är bara konstig. Janelle Monae, som Farid bloggat om några gånger, var fantastisk. En riktig artist. Katy Perry satte sig som vanligt på en gunga, men den här gången hade hon ett gigantiskt släp som drogs upp bakom henne. Helt plötsligt börjar sekvenser av hennes bröllopsvideo med Brand visas på det här släpet. Jäkligt coolt, och ganska gulligt.

Christina Aguilera, Jennifer Hudson, Florence från Florence & The Machine, Yolanda Adams och Martina McBride sjöng en tribute till Aretha Franklin. Jennifer Hudson har ju droppat typ tjugo kilo i vikt, så sjuuuuukt vacker hon är. Tyckte det var den bästa uppställningen på länge när det gäller the Grammy's, alltså alla artister inkluderat. Många starka framträdanden.

Mitt absoluta favoritframträdande var Usher, Justin Bieber och Jayden Smith. Ni vet ju hur det ligger till - det spelar ingen roll vad Jayden gör, jag kommer älska det. Hans pappa har varit min husgud sen långt innan jag blev tonåring. Men grejen är den att Jayden faktiskt HAR talang. På alla möjliga plan. Och igår, när han dansar och rappar invid Bieber, och kameran hittar Jada och Will i publiken, det går ju liksom inte att le större just då. Slutna cirklar är det vackraste som finns och den här är så perfekt. Usher och Bieber var också bra, haha.

Men det är någonting med Eminem. Kanske är det för att det runnit hiphop i mitt blod sen jag var 6 år gammal. Kanske är det för att hans historia är så publik. Men när han sätter igång och rappar så bränner tårarna alltid bakom ögonlocken. Han är så intensiv, så fruktansvärt stark i det han gör. Och kärleken mellan honom och Dr.Dre är påtaglig.

Hej gänget.

Minns inte ens senaste gången jag bloggade, det är ju inte så bra. Det är som att jag går fem kurser nu, i och med att vi kör City Harvest ganska intensivt. Två-tre möten i veckan, minst tre timmar långa varje gång. Men ärligt talat är det så kul att jobba på det att jag inte ens ser det som skola. Det är nu mindre än tre veckor till deadline, jag har lite angst, men vi fixar det. Läxmässigt har jag det soft än så länge, HTML-klassen var ett skämt nu första veckan. Typ hur gör man radbrytning och att alla taggar som öppnas måste stängas. Sånt där kunde jag för fem år sedan, men jag får hursomhelst lära mig Dreamweaver. Ser det som ännu en skill att sätta på CV:t så länge, och tills dess får vi hoppas att klassen blir svårare.

Ska träffa min TV-grupp om 1,5 timme, det är söndag morgon. Det här är annorlunda mot tidigare terminer, helgerna försvinner helt till plugg. Jag har "helg" måndag, tisdag typ. Ganska skönt. Ikväll är det inflyttningsfest hos Kenny också, den underbara människan alltså, vet inte vad jag ska göra med kärleken till alla de här vännerna. När Kenny och jag satt på TV-klassen häromdagen så visade han mig en bild på sin iPhone:

- Åh, fint, vad är det där?
- Ett halsband, det är till dig.
- Va?
- I födelsedagspresent.
- Men haha, har du köpt det i Malaysia? (Han var hemma över jullovet)
- Nej, jag har gjort det själv. Jag ska börja sälja dom, men det första är till dig.

Hur ska jag någonsin kunna flytta härifrån? Hur lämnar man vänner som gör halsband åt en? Jag förstår inte det.

Okej. Nu måste jag plugga. Drömde förresten inatt att min allra första pojkvän dog. Googlade drömtydningssidor och läste att det betyder att ett barn ska födas. Helvete, säger jag bara. Vem är gravid? Hoppas det inte är jag.

Puss.

Här kan ni få en bild vi tog igår, förresten, vi spelade in nån fjantig video. Boobs kallar vi den. Bilden alltså, inte videon. Alltså jag MÅSTE klippa mig. Och färga håret. Kan ni snälla påminna mig om det i veckan?

Haha. Rolig bild från förrförra helgen. Anton ser lagom mysig ut. Ingen av oss kommer ihåg den här bilden, vem som tog den, eller när, det enda vi vet är att vi knuffade bort några rökande snubbar för att dom stod i vägen för vårt photo opportunity, haha. Det här var alltså när vi skulle gå hem, vid typ halv tre. Lägligt att ta kort då. Men söt är den. Jag, Carro, babe och Anton.

Puss.

Hej gänget.

Glömde berätta det, jag tror jag tappade mitt student-ID igår. Första gången sen jag kom hit, grattis till mig. Suger mest av sentimentala skäl, ville ju spara det och ha kvar. Men nån sa igår att dom har kortet på fil i datorerna, så kanske kan jag köpa ett nytt och få mitt 21-åriga nylle på det också, haha. Typ 30 dollar ska det kosta att ersätta.

Blir mycket mode nu i rad, men glömde ju visa det här som jag beställde förra veckan. Syrran var så söt och bestämde att Forever 21 skulle bli platsen för presentinhandlandet, tror att hon och Farid pratade i smyg. Hon hade spanat in några t-shirtar, men jag är fast på rosa och på fjädrar just nu (konstigt, eftersom jag garanterat måste bli brun för att kunna bära upp rosa helt).

Hursomhelst, de här två blev det. Shortsen tror jag kan bli vårens och sommarens mest använda plagg, hoppas dom passar. 9,50$ kostade dom, haha. Toppen är hundra procent silke, ovanligt för Forever. Älskar fjädertrycket. Tack lilla syster, älskar dig.

Puss.

Endless är USA:s, kanske världens, bästa shoppingsajt för skor. Jag förstår inte hur, men man behöver aldrig betala varken skatt eller shipping. Dom skeppar grejerna gratis over-night. Så nu när jag beställer på kvällen den 10:e kommer dom på morgonen den 12:e. Det är sjukt bra.

Utöver det har dom fri return shipping. Man lämnar bara grejerna på UPS, och så skickar dom tillbaks skorna utan kostnad. När dom kommit fram får man ett mail i inkorgen, där står det hur mycket pengar man får tillbaks och när det sätts in på kontot.

Ett av få amerikanska företag som förstår hur viktigt det är med bra service. På riktigt så avgör såna här grejer vartifrån jag beställer. Topshop har hur mycket snygga grejer som helst, men shippingen är svindyr. Samma sak med Urban Outfitters, där ligger den på 10$ vad du än köper. Värdelöst. Asos är ju bättre på det där, dom kör också gratis, men jag bor i USA vilket betyder att jag alltid får grejerna efter typ tre veckor. Lite för lång tid.

Hursomhelst, beställde de här tre. Har två par sandaler som ruttnat ihop fullständigt, inte så konstigt när jag lägger max 50 spänn. På den ena modellen har jag till och med dragit bort undersulan för att den började skavas bort, så nu går jag i princip direkt på marken, haha. Det känns alltid mer okej att spendera pengar på högklackade skor än på sandaler, efterblivet eftersom jag ganska sällan orkar med högklackade skor till vardags.

Alla de här tre var sänkta minst 50% i pris, de jag är mest nöjd med är de med fransar. Candela heter märket, sandalerna kostar 240 dollar originalpris. Endless hade ett par 36:or kvar för 38 dollar. Jag är precis som min pappa - det finns inget bättre än ett fynd. Eftersom mina fötter är mongo räknar jag kallt med att minst ett av de här tre paren inte kommer passa, men vi får se. Hade åtta par i korgen när jag började välja bort, inte lätt kan jag säga. Vill egentligen ha ett par korall-färgade också, men hittade inga hyfsat billiga i den färgen.

Hursomhelst, skor:

Här är förövrigt tre söta bilder från söndagen:

Jag har alltid sagt att man ska omge sig med snygga människor. Och titta bara. Anton, Farid och Bella. Gosebjörnar. Det här är alltså på Home i Castro.

Bella och Carro i Huntington Park, ligger ungefär tre blocks upp från vår lägenhet.

Där kan man dricka mimosa som Bella gjort i bakluckan på C:s bil, haha. Och så kan man njuta av solen och leka med hunden. Tre rätt av tre möjliga. Världens finaste helg.

Hej gänget.

Skolan tar mycket tid, men GUD så skönt det är att jobba hemifrån. Jag har tre kurser på campus i år, två på torsdagar och en fredag morgon. Jag kan inte beskriva hur skönt det är att "börja" skolveckan på torsdag. Så mycket ångest har släppt från mina axlar i och med det här schemat. Känner mig mycket friare, mer inspirerad, har närmre till kreativiteten. Så här kommer jag försöka bygga upp det hela sista året. Nu inser jag också hur väl frilansjobb skulle passa mig. Att jobba hemifrån är en dröm, alltså. Jag fattar att folk vill ha det där sociala kontorslivet, men vi hittar på så mycket med vänner hela tiden att det räcker och blir över, haha. Nej, det är skönt. Testa det om ni kan.

Just nu håller jag på med en rolig uppgift vi fick i Brand & Branding-klassen förra veckan. Den ska presenteras imorgon. Konceptet är "Awful Brand", vi fick alla olika kategorier, jag fick läsk. Alla har tolkat läxan lite olika, men så här ser jag det - skapa en vidrig produkt med ett vidrigt objektiv, och skriv en grym marknadsföringsstrategi för att gå med så mycket vinst som möjligt.

HUR rolig uppgift? Det här är en av mina favoriter någonsin. Och naturligtvis gick det också lätt för mig att komma på nåt när jag tycker det är så roligt. Jag tänker inte dra upp hela brand strategyn för er, det är åtta frågor och tar hundra år, men snabbt:

Jag har skapat en läsk som inte är till för att drickas. Produkten är innovativ, exklusiv och vidrigt beroendeframkallande. Det är en 355 milliliter-burk, den innehåller 350 gram socker (i jämförelse med en vanlig storlek Red Bull som innehåller 108 gram socker) och 200 gram koffein (i jämförelse med Red Bull som innehåller 80 gram koffein):

Utöver det är innehållet smaksatt med örter som basilika, oregano och salvia, burken i sin tur är utrustad med två hål som man öppnar och drar ut rör från:

Sen tänder man och röker på, precis som en bong. Alltså, haha, så jävla kul jag haft med det här. Har kärat ner mig i grafiken också, tycker om svart, vitt, rött och grönt tillsammans på sättet jag gjort det. Tanken är naturligtvis att ungdomarna ska tro att det är weed dom röker. Egentligen är det bara diverse örter deras mammor smaksätter mat med, men min tanke är att den extremt höga kvantitén av socker och koffein ska få dom att TRO att dom blir höga. I min brief presenterar jag det som "weed on crack", haha. Det smakar alltså som weed, men är ett uppåttjack, istället för neråt.

ÄR INTE DET BRA? Alltså, jag har haft så skoj med det här, jag är ledsen. Roligaste uppgiften vi någonsin fått tror jag. Exklusiviteten kommer fortsätta i marknadsföringen, vending machines har bara en slot för drycken (jag kallar den "Blaze" just nu), det finns bara ett fåtal selected stores around the country som säljer den. Googlar du på namnet kommer en en extremt enkel hemsida dyka upp med bild och en caption på fyra ord - "Consume in small quantities". Sen kan du beställa en låda, du kan inte beställa färre än tolv stycken. Paketet är precis som ett paket för sexleksaker, omärkt och helt anonymt. Allt för att skapa den här auran jag är ute efter kring produkten.

Långsiktigt ser jag det som att folk kommer flippa ut, vilja förbjuda den här drycken, frenetiskt försöka få fram information om huruvida den faktiskt innehåller gräs, allt detta medan media exploderar med nyheter kring Blaze, samtidigt som ungdomar i hela USA gör vadsomhelst för att få tag på den. När väl de som initiellt flippade får fram att det inte är nåt gräs i drycken så är det redan för sent. Ungdomarna tror redan att det är droger på grund av kicken dom får, och om nån säger till dom att det inte är sant så blir responsen bara "DUDE! I've tried it, there's definitely something in it! It tastes like weed but works like E, it's amazing. They're just telling us there's nothing in it because they're scared shitless they're gonna get sued, come on, let's buy some now!"

Målet är naturligtvis att få dom så beroende som möjligt, därav den höga mängden koffein och socker (garanterat tillräckligt mycket för att döda den som överdoserar). Utöver det är det sjukt farligt att röka socker, oftast exploderar det, haha. Åh det här är så hemskt, så hemskt, jag måste ha lyckats med uppgiften.

Här får ni en till screenshot från min slideshow, här pratar jag om vilket territorium vi vill ockupera (de till vänster är energidrinkar med alkohol, de till höger är energidrinkar utan alkohol):

Future marketing genius, I tell you. Tröttnar jag på reklam så kommer jag söka mig antingen till gaming, marknadsföring eller produktutvecklande. Jag älskar den här skiten. På tal om min enastående talang så presenterade vi typ tjugo idéer i min tv-grupp idag. Alla garvade sönder åt min, och den blev vald etta. Och på vidare tal om min enastående talang så hade vi möte med Bryan om City Harvest-idén idag och han fick GÅSHUD. Fan vad skönt att man kan få ha lite medgång ibland.

Puss.

VAD SÄGER NI NU DÅ ERA SATANS AS? VAD SÄGER NI NU? VA VA VA VA VA?

Alla som hånat min hajskräck. TYST på er. Och nu måste jag ringa syrran fort som fan och se till att hon inte badar i Australien. Och Farid - du kommer ALDRIG få dyka, aldrig någonsin, om det inte är i en pool som ligger i en bunker som ligger på land minst fem miljoner mil från närmsta haj.

Och resten av er - VAD SÄGER NI NU? VA VA VA VA VA? REKORDMÅNGA! Äckliga vidriga djur. Kan någon börja utrota de här förhistoriska äcklena nån gång? Usch och fy. Dö, säger jag.

Hej missar.

Jag har inte bloggat så bra på senaste. Mest om grejer som inte har nån betydelse, och så massor om födelsedagen då. Men inte som jag brukar, om hur jag mår, känner och så vidare.

Jag kan säga såhär, jag har aldrig haft en så strulig första vecka i skolan. Aldrig någonsin. Allt har gått fel, min advisor satte mig i fel kurs, vi började bråka, det visade sig att jag hade 100$ kvar att betala som jag inte visste om, jag fick lite andra dåliga besked, kände mig helt ur fas de första lektionerna.

Sen kom världens bästa helg och jag tillät mig själv att svepas iväg. Jag vet att det här har med Farid att göra, men det är en ändring jag känner komma mer och mer i mig - jag börjar bli bättre på att slappna av och bara "det löser sig". Jorden kommer inte gå under av att jag kommer en vecka sent in i en av mina klasser. Och jorden kommer inte gå under av att jag har en miljon grejer att göra. På en skala över hur stressad jag var förra veckan så skulle jag nog ligga kring en 9:a. Och när jag blir så överväldigande stressad får det alltid totalt motsatt effekt - jag gör ingenting. Jag stänger av, totalt. Ni vet, när det finns sådär mycket att göra och allt exploderar samtidigt och allt flyger omkring i luften och man inte kan greppa vad man ska ta tag i först?

Nu har jag lärt mig vad jag ska göra när det känns så. Jag ska släppa allt i några timmar. Gå ut, äta middag, prata om helt andra saker. Det behöver jag för att sen kunna komma tillbaka, utvilad och med ett klarare huvud, och så börja strukturera upp min tid.

Och vet ni vad det sjuka är? När jag bestämde mig för att släppa den där ångesten (nåja, har vaknat sex varje morgon och gått upp för att jag inte kunnat sova), då kunde jag plötsligt öppna mig för andra grejer också. Idén vi har kommit på till City Harvest är så fruktansvärt långt utanför min comfort zone. Jag är den rationella, den realistiska, den som drar tillbaka för att allt ska vara i enlighet med företagets värderingar. Den här idén är något totalt nytt för mig. Jag är rädd, det erkänner jag. Vi ska möta upp med Bryan imorrn för att presentera den och då kommer domen falla - bra eller inte bra. Jag är livrädd för att han ska bekräfta den lilla gnagande oron jag känner över att det här är fel för företaget.

Men så fort vi börjar prata om den så lyser vi upp. Så fort jag formulerar idén i mitt huvud så tycker jag att den håller. Och jag vill slänga mig ut och prova nåt nytt. Trots att jag har min rationella sida som flyttar pengar inom marknadsförings-budgeten i bakhuvudet för att plugga igen möjliga hål, haha.

Jag är som jag är i grunden. Men min poäng är att förändringar är bra. Och det bästa med dom är att dom inte behöver vara slutgiltiga. Vi hoppar, och om vi faller, då hoppar vi från en annan klippa nästa gång. Härligt, är det inte?

Puss.

1-4

Min älskade karl gjorde mig så glad imorse. Jag gav honom en riktlinje till min födelsedag - inga kläder i present. Och så önskade jag mig väldigt gärna en bok om social medias utveckling och framfart. Jag fick det och mer därtill. "The Mesh" handlar just om social media och om hur allt är connected. "Reality Is Broken" handlar om gaming och om hur spelande kan förändra våra liv. Har fastnat mer och mer för spel nu på senaste (Stubhub, bland annat, om ni minns) och det hade tydligen Farid plockat upp på. ÄNTLIGEN nya böcker alltså, och bra sådana, har längtat efter det. Fick utöver det ett spel från barndomen, ett sånt där man alltid hade hemma i hyllan. Blev ganska förvånad och skrattade, tittade upp på honom och han sa bara "jag vill att vi ska bli en spelfamilj". Hjärta.

5-6

Så sjukt chockad - det här hängde på dörrhandtaget imorse när vi skulle ut med hunden. Amanda, som var sjuk i fredags när vi festade, har tydligen hängt det här på vår dörr nån gång igår. Haha, så otroligt söt. Det är en påse glöggkryddor och världens minsta plånbok/börs. Vet inte om jag berättat det här, men jag har ju inte haft vare sig plånbok eller mobil på typ tre år. Så nu tyckte hon det var dags att jag började använda en plånbok, världens minsta, blommigaste plånbok. Så jäkla gulligt gjort, haha.

7-8

Halva delen av setet jag fick från kompisarna i fredags. Fatta att jag fick sitta och öppna det där MITT I restaurangen. Lite awkard. Men sjukt kul.

9-19

Sen fick jag pengar av Farids föräldrar, då tänkte jag "nu ska jag hitta en klänning att ha på mig när Sanam gifter sig". Och det gjorde jag! Blå volanghistoria från H&M. Och ser ni, den har exakt samma färg som mina ögon. Sen slank det med ett enkelt linne från Forever och ett par otroligt fina lädershorts från H&M. Liiiite för små, så de kanske åker tillbaks. Typiskt mig att ligga precis mellan 34 och 36.

Idag har jag alltså shoppat. Barbent. För det var över 20 grader idag igen. Och imorse ringde världens bästa vän Jenna och skrek JA MÅ HON LEVA i mitt öra. Det var den bästa presenten av alla.

Jag har, på riktigt, haft den bästa födelsedagshelgen någonsin. Helt otroligt fin. Och vi kom nyss hem från en tre timmar lång idésession på Starbucks med Bella, där vi kläckte skalet på en absurt innovativ idé till City Harvest. Födelsedag - hundra poäng.

Puss.

Okej. Den här är långt bättre än Volkswagen i mina ögon. Exakt samma stil som "Careerbuilder" förra året. "It's gold", haha, fan vad vi garvat åt det där.

Nej, det här är årets bästa Superbowl-spot. Utan tvekan. Visste ni förresten att den är baserad på en sann händelse? Creative Directorn hos byrån som gjort den, The Richards Group, hade tydligen gjort exakt det här misstaget och fått gå och be om ursäkt till hela företaget. Han hade tryckt "Reply all" när han vägde postiva och negativa aspekter hos de olika kreativa teamen. Inte så populärt. Hursomhelst. Garvade hela vägen igenom. Min favorit är när han springer uppför trappan och slår mobilerna ur händerna på folk, haha. Fantastiskt.

Kroppmässigt måste ju Paulina ha den snyggaste kroppen i Sverige. Eller? Jag får ju hem Victoria's Secret-kataloger, och jag tycker hon slår flera av dom med hästlängder (Ambrosio, Candice, Miranda, ja alla utom Lima typ). Hon skriver att hon får massa negativa kommentarer efter att hon la ut den här bilden, men det MÅSTE vara avundsjuka. Helt otrolig kropp. Och jag tror faktiskt inte hon har silikon. Vad är hon liksom, 17 typ?

Det var mitt popkulturella inlägg idag. Nu ska jag återgå till att vara 24.

Det här var faktiskt ganska kul, hade glömt detta. Skypade med syrran i typ två timmar häromveckan. Tog EN Skype-bild under hela samtalet och lyckas pricka in den enda hundradelen när hennes bild blir svart. Fantastiskt. Så komiskt att jag inte ens kom mig för att ta en till.

Hej gänget.

Tänkte att ni var lite svältfödda på bilder, så lägger upp lite som jag screenshotat de senaste dagarna. Home är en mysig restaurang vi åt brunch på idag (Eggs Benedict och mimosas, fantastiska söndag), tillsammans med födelsedagsgänget från i fredags plus ett par till. Älskar att vi alltid är minst åtta pers på alla aktiviteter. Det var ju Superbowl idag, men det sket vi i totalt. Istället tog vi långbrunch, garvade en hel del, drack tre pitchers mimosas i vanlig ordning, sen parkhängde vi en stund i 25-gradig värme. Alldeles för fantastiskt väder för att sitta inne på nån unken bar. Reklamfilmerna har vi sett nu när vi kom hem istället, Hulu la upp minst tjugo stycken. Hittills tycker jag Coca-Cola är okej, Volkswagen står fortfarande som favorit och Eminem är oväntat nog med i två separata spots. Lustigt.

Bild två är en MYCKET fin skinnjacka jag hittade på nåns blogg, kanske Columbines. Bild tre är en MYCKET fin tatuering och bild fyra är söta små shorts från H&M:s vårkollektion. H&M attackerar fortfarande med full styrka förövrigt, jag älskar det. Tror att dom släppt typ tre olika lookbooks på vårnyheter i veckan.

Idag är det söndag, ja. Om drygt en timme fyller jag år, San Francisco-tid. Bästa pappa har skickat pengar så jag kan klippa mig och färga håret, syrran fokuserar på presenter från Forever 21 och hjärtat här hemma har gömt nånting under sängen. Där var det helt tabu att kika, så det har jag undvikt. Att fylla 24 känns overkligt på alla sätt. Lite angst är det ju, här sitter man och pluggar fortfarande, livet är lite för skönt och lite för avslappnat. Det är bara sol och god mat och godare vänner och kärlek.

Och om jag gnäller på det är jag ju helt dum i huvudet, så jag slutar med det nu. Hursomhelst. 24. Det känns bra.

Puss.

Hej gänget.

Det finns inget sätt jag kan beskriva i ord vad gårdagen betydde för mig. Två timmar innan jag började göra mig iordning för kvällen satt jag på Fly med min Tv Campaign-group och spånade på produkter vi vill jobba med. (Vi har en fantastisk lärare i den klassen, men mer om det i ett annat inlägg.) Jag drack en öl, hade inte ätit på hela dagen, kände mig otagg på allt, allt, allt. Hade fått dåliga nyheter från olika håll under hela dagen och kunde inte alls njuta av tanken på mitt födesedagsfirande. Jag fyller ju på måndag, så igår, fredag, bestämde vi oss för att köra födelsedagsfestande.

Jag kommer hem, sminkar mig, försöker koppla bort tankarna på min efterblivna advisor och annat jobbigt, Carrie kommer över och bara åsynen av henne gör mig alltid lite gladare. Farid var fin som vanligt. Han har varit så jäkla gullig, styrt upp en middag för oss och sju av våra närmsta kompisar nere på Coco 500, vår favoritrestaurang (vi har firat min födelsedag, Farids födelsedag, alla hjärtans dag och ett-års-anniversary där). När vi väl kom ner dit så började allt bara falla på plats. Vi älskar Coco. Vi är så lyckligt lottade över att ha hittat så fina människor att omge oss med, det var bara svenskar på middagen igår förutom Carrie och mixen kunde nog inte varit bättre.

Vi åt gott, jag åt min hela fisk som vanligt, vi drack starka drinkar, beställde in efterrätt och dog lite åt den gigantiska summan på notan när den kom. Jag fick ett ljus på min och Antons chocolate exstacy cake och när jag kom tillbaks från ett toalettbesök satte alla igång och sjöng för mig. Lite awkard, eftersom typ halva restaurangen började applådera, men samtidigt väldigt mysigt.

Så jäkla fina är dom, jag fick ett kort och en present, det hade jag verkligen inte väntat mig. Dom hade gått ihop och köpt otroligt sexiga underkläder från Victoria's Secret, ett set som gjorde Farid överlycklig. Vid bordet bakom oss satt det ett gäng 40plussare, dom följde min paketöppning med stort intresse, så det var ju bara att vända sig om och visa upp trosorna och BH:n för dom, haha. "We approve!" skrek dom och garvade. Bella garvade också, åt att jag blev helt generad där en stund. Jag älskar att dom kunde köpt precis vadsomhelst, och det slutar med porriga underkläder från VS. Alltså. Fantastiskt.

Nej, alltså. Skriver så dåligt nu, gör alltid det när jag är bakfull. Men dom är så fina. Precis hela gänget. Jag kom inte hit för att umgås med svenskar, men den här gruppen gör det helt omöjligt att låta bli. Den enda som fattades var Amanda, som låg hemma sjuk, vi får ta igen det med margaritas nån annan dag.

Efter middagen hoppade vi in i två taxibilar och åkte upp till Ambassador, där Elise hade sin födelsedagsfest. Och FY FAN så roligt vi hade. Minns inte förra gången jag hade så kul på en utekväll. Stället var fullt av våra kompisar, vart man än vände sig så var det ett välbekant ansikte och breda leenden. Vi dansade och hoppade och skrek och dom fick mig att totalt glömma bort den här jobbiga första veckan i skolan. Anton tog typ femhundra bilder, så kavalkad kommer (även om jag vet att vi alla var dyngsvettiga en timme in i galenskapen). Jag fick shots placerade i mina händer, jag fick tusen kramar, femhundra pussar och en så rolig komplimang från James kille Eric. Han sa nåt i stil med att James hade sagt att jag var snygg, men han hade aldrig trott att jag var SÅHÄR snygg. Sen drog han bort James, som jag dansade med, och sa "get away from my boyfriend, you're gonna turn him straight!". Alltså hahaha, det här var första gången jag träffade honom och jag ÄLSKAR honom. Bögarna i San Francisco är fantastiska.

Nu har jag försökt beskriva en obeskrivlig kväll. Vi lämnade stället ett tag innan stängning, fick sällskap av Joe och Jennie upp till lägenheten, sen slocknade vi bägge två. Vaknade vid 6 på morgonen och låg och pratade om kvällen i 1,5 timme, innan vi somnade om igen. Idag mötte vi upp delar av folket från igår, drack islatte och snackade skit i 22-gradig värme på uteserveringen tio meter från vår lägenhet.

De här vännerna är bäst. Så är det bara. Inte bara är de omtänksamma, de är svinsmarta, svinsnygga och hur roliga som helst. Vi kommer aldrig någonsin ta dom för givet. Vare sig ni läser eller inte - tack för igår, vi älskar er, ni är soliga midsomrar i Stockholms skärgård, varm choklad framför brasan i fjällen och kärleksfulla slickar från tolv nykläckta hundvalpar. Ni är inte våra vänner, ni är vår familj.

Puss.

Robin - du pluggar inte reklam. Du förstår inte vad jag säger. Marknadschefen för Leffes Plåt kan allt som oftast ingenting om reklam. Det han GÖR på daglig basis är definitivt INTE reklam. Sen att han "tjänar sina pengar och säljer sina produkter", det är då någonting han gör UTAN reklam.

Istället för ditt kassa exempel med Leffes Plåt hade du kunnat välja Starbucks, som blev fruktansvärt stora PÅ GRUND AV att dom valde att inte göra reklam. Du gick till Starbucks, såg att de hade en ny smak på kaffet, och helt plötsligt blev det en sorts social valuta du kan spendera nästa gång du träffar på din kompis. För du vet att han inte kommer ha fått reda på den där nya smaken genom nån tv-kampanj. Detta till skillnad från exempelvis McDonalds, där du går in och ser en ny produkt, men du kommer förmodligen inte "skynda" bort till din kompis för att tala om det. Du kommer bara anta att han redan vet. (Eftersom McDonalds är överallt i reklam, hela tiden.)

Jag säger alltså inte att reklamare är guds gåva till världen, långt ifrån. Det företag väljer att inte göra är lika viktigt som det de väljer att göra. Om du vill se ner på branschen till den nivå att du vägrar ens nischa in det som en EGEN bransch - det är ditt prerogative. Men jag hoppas att du inte blir så jävla hjärntvättad av Handels att du tror att vemsomhelst kan göra det duktiga reklamare gör. Det är ett bra betalt arbete av en anledning och det ligger jävligt mycket jobb bakom varje kampanj. Så a little respect, por favor.

Sista gången nu, och jag har sagt det här fyrtio gånger - det finns tusentals kampanjer som är sämre än Boxer, det har jag skrivit klart och tydligt. Betyder det att Boxers reklam är bra? NEJ. Om det enda vi strävar efter är att inte vara sämst, då är vi jävligt fel ute. Och Robin, du känner mig. Din svenska filosofi med att "vissa måste betala räkningarna" och "alla kan inte utföra stordåd", det där finns inte i min värld. Alla KAN utföra stordåd. Alla kan betala räkningarna och fortfarande ha kul, fortfarande vara kreativa, fortfarande vara stolta över vad dom försökt göra när dom går hem på kvällen. Det finns ingen "kritik att sätta i perspektiv". Reklamen är dålig. Är den sämst? Nej, för sjuhundratolfte gången. Men den är kass. Punkt slut.

J - till din kommentar. Hade Robert varit en stark nog karaktär i sig så är jag säker på att Abby kunde slängt ihop något sjukt kul med sjukt kort varsel. Något med bra mycket mer hjärna än vad dom tryckte ut sig. Har du en riktigt bra karaktär kan du sätta ihop i princip vadsomhelst, och det kommer funka, det är min åsikt. Jag ville egentligen inte gå såhär djupt in, men enligt mig är Robert en sopig karaktär från början. Och dom tycker tydligen det själva också. Trots att han funnits i ett bra antal år nu så har dom inte grävt nåt djupare alls i hans "töntighet", utan är istället tvungna att slänga in en dålig ordvits OCH nakenhet för att fortfarande ses som "kreativa". Patetiskt.

Och ja, det är en lång diskussion, men det här är väldigt essentiellt för anledningen till att jag överhuvudtaget håller på med reklam, Robin är en nära vän och jag känner mig därför tvungen att förklara varför han har fel.

Är vi klara nu, gänget?

Älskar det här på Columbine. Silver, vitt och rosa. Det är färgerna jag kommer fokusera på i vår/sommar. Så otroligt fint det måste bli till brunbränd hy. Klingen hade ju en silverkavaj i sin kollektion, ser ruggigt fin ut på bilder, men känner mig alltid för uppstyrd i kavajer.

Men silvershorts och en vit, stilren skjorta, alternativt blus, alternativt t-shirt. Gud så fint. Går att svänga runt med dessa kombinationer hur många gånger som helst. Nu väntar jag på silveruppdateringar från Topshop, Asos och Forever 21.

Puss.

Robin:

HOWEVER: Abby Norm fick betalt av Boxer, och så länge Boxer sålde fler boxar och inte skadades av den där jävla stämningen alltför mkt är det ju ändå BRA marknadsföring? Även om du inte hade varit stolt över det. Alla reklamare kan ju inte vara idealister som vill förändra världen, några måste betala räkningar också.

Men frågor till dig:

Hur bra hade Old Spice varit om de inte sålt mer parfym? Eller om någon nisse räknat ut att all ökad försäljningn enbart beroende på den prisdumpning de gjorde i samband med kampanjen? Eller om den inte blev populär för att ingen förstod skiten (förutom alla med otroligt höga standards).

Point being att there's more to advertising än bara kreativitet.

SÅ SLUTA tala om för mig vad jag har för standards, för du VET ju inte vad jag sett o lärt mig på min svenska skitskola :)

men VI vet att du är duktig, du behöver inte dissa Boxer för att bevisa din ambition! puss!

O anledningen att jag nämnde den fantastiskt innovativa och roliga Old Spice-kampanjen är att ja ville att du skulle försvara den, trots att den är ännu mer diskriminerande och press-sättande än Boxer. Han säger ju tom typ rakt ut att hans ideala kropp är ouppnåelig eller nått, och borde inte få komma undan med det bara för att reklamkonceptet är genialt.

HOWEVER tycker jag nog inte att ALL reklam (och med reklam menar jag marknadsföring i bredare termer, inte bara virtuella kampanjer med smarta copys) behöver vara ground-breaking och life-changing, så länge de är effektiva.

Jag:

Jag vet inte ens vart jag ska börja. Har aldrig sagt nåt om att din skola är skit, men sist jag pratade med dig pluggade du på Handels, inte sant? Och bara för att du tagit upp Old Spice i nån av dina kurser (då jag starkt tvivlar på att du skulle gett dig ut och letat upp den kampanjen för skojs skull) betyder inte det att du kan allting om hur reklam fungerar. Jag har ändå pluggat det här i 2,5 år nu. Ge mig lite cred här.

Först och främst: att jag skulle dissa Boxer för att bevisa min ambition är så otroligt korkat sagt, Robin. Det enda sättet jag kan och vill bevisa min amibition är genom att göra bra reklam själv. Hur bevisar man någonsin någonting genom att sänka någon annan? Om det skulle vara mitt mål finns det 434 343 andra kampanjer som är långt mycket sämre än Boxers, hela min blogg skulle kunna handla om att berätta om vad som är dåligt med dom. Men jag funkar inte så, och det borde du veta. Det enda sättet folk kan bevisa någonting är genom att GÖRA, inte snacka. Punkt slut.

Kan inte säga nåt om Boxers försäljning eftersom vi inte vet än om den här reklamen var effektiv eller inte. Men ja, naturligtvis var det ett bra beslut från Boxer om det visar sig att den här putslustigheten säljer fler paket. Betyder det att Abby Norm ska vara stolta? Absolut inte. Det är fortfarande dålig reklam. Det är inte som att det finns en gyllene lösning, Robin, varje brief har minst 20 potentiella utgångar som alla kan funka exceptionellt beroende på tidpunkt och så vidare. Det jag säger är att oavsett hur många boxar dom säljer med den här pissreklamen hade dom kunnat sålt minst lika många med bra reklam.

Det är så komiskt att du drar upp det här med mig, för jag får ständigt skit av de jag jobbar med att jag är för rationell, för säljig, jag har sagt nej till många coola idéer för att de inte har nån som helst koppling till produkten. För du har FEL - alla reklamare ska vilja förändra världen. Är du inte här för att höja standarden på reklam, gå och gör nåt annat. Och det du inte förstår är att ju bättre reklam vi gör, desto mer oumbärliga blir vi, och desto mer betalt får vi. Enligt din logik ska vi bara sätta ut skit efter skit, som sänker folks standards mer och mer, som gör att bubblan till slut spricker och företagen inser att dom kan marknadsföra sig själva bättre än vad en byrå någonsin kan. Genom att vara exceptionella gör vi oss oumbärliga och det är det enda sättet vi inte hittar oss själva i kassan på Ica om tio år.

Det finns otroligt många priser att vinna i reklam. En av dem är en Effie. Den vinner du om din kampanj ger bäst resultat utav alla. Dom mäter alltså försäljning, besökare till hemsidan, vad nu än ditt mål var med reklamen, och delar ut pris till de som varit mest effektiva. Och det kan jag tala om för dig, det finns inget skitreklam på den sidan. Det verkar som att du tror att effektiv reklam och bra reklam är två olika saker. Men den bästa reklamen, i mina ögon, är den som säljer flest produkter samtidigt som att den engagerar publiken. Och det är inget sorts ouppnåeligt mål, Robin - sån reklam görs hela tiden.

Old Spice är en av de enklaste reklamkampanjerna att förstå, så din logik makes no sense. Man behöver definitivt inte ha höga standards för att älska den, kolla på dig. Du behöver inte tala om för mig att reklam är mer än kreativitet. Det är förolämpande. Som sagt, jag har pluggat det här i 2,5 år. Jag kan absolut inte allt, men jag visste redan på Berghs att kreativitet inte räcker för att göra bra reklam. Tvärtom, kreativitet är inte ens den viktigaste aspekten.

Old Spice är inte diskriminerande och den är inte heller press-sättande. Det finns många sjukdomar som gör att du inte förstår sarkasm, och har du en av dom så kanske du inte fattar Old Spice. Men är du frisk så fattar du på en gång att den är byggd för att driva med perceptionen av den perfekta mannen. Det är det som gör kampanjen genial, den trycker på en punkt, blinkar med tjejers omöjliga krav, samtidigt som den fått halva USA att gå runt och säga "look at your man, now back at me". Old Spice är en jävla kulturell revolution. Jag orkar inte förklara mer. Boxer misslyckas med precis allt som Old Spice lyckas med.

Och nej, all reklam kommer inte vara ground-breaking. Men den mest effektiva är oftast det. En av mina favoriter är Walkers "Do Us A Flavour", som tog något som Ben&Jerrys misslyckades med, och blåste alla av stolen. 1,2 miljoner entries och över 1 miljon röster. En av de mest effektiva reklamerna genom tiderna, och gissa vad? Kreativ som in i helvete. Dina standards är för låga, Handels.

Hej gänget.

Har pluggat hela dagen. Fått en brief för Boost Mobile och imorrn har jag två lektioner i skolan. Från 12 till 6:20. Urgh. Men det blir väl bra.

Nu ska jag förklara mina tankar kring Boxer-reklamen en sista gång. När jag först såg reklamen så log jag. "Den var lite lustig". Jag förstår ju, och det hoppas jag att alla ni gör också, att det ligger absolut noll hjärna/kreativitet bakom den här reklamen. Det här är ett resultat av att nån praktikant sa "höhö, men Boxer, det är ju som Boxer-kalsonger, kan vi inte visa Robert i kallingar då? Amen SHIT då blir det ju Boxer och paket och det kan ju mena både Robbans paket och våra paket HÖHÖHÖ JA DET GÖR VI". Visar det sig att det här är ett resultat av månaders research och tänk från ett kreativt team med lång erfarenhet, då behöver Abby Norm seriös hjälp för att stanna i branschen.

Åter igen, citerat från Dagens Media:

"Boxer säger i sitt yttrande att grunden för bilden är kopplingen med boxer-kalsongerna och företagets namn. Dessutom menar de att Boxer-Robert är en väletablerad ”pastisch på en tönt” och att det därför borde vara uppenbart att avsikten inte är att vara könsdiskriminerande.".

Förstår ni vad dom säger här? Grunden för den här reklamen är kopplingen mellan Boxer, som i företaget, och boxer, som i kalsongmodellen. DET ÄR GRUNDEN FÖR REKLAMEN. Jag sa det här till Robin i kommentarsfältet, och jag säger samma sak till alla er andra - er standard på reklam är alldeles, åt helvete, för låg. På den skola jag går på utgår vi från en sak, och en sak endast - reklam ska förändra människors liv till det bättre. Har den inte potential till att göra det så åker det ned i papperskorgen på en gång. När man säger att man grundar reklam på en helt irrelevant, om än lustig, koppling mellan underkläder och ett företagsnamn, då är det dags att gå i konkurs och gömma sig längst ner under en tung, tung sten.

Sen säger dom att eftersom det är en töntig kille som är naken, och inte en cool kille, då försvinner könsdiskriminering helt som potentiellt utfall. Jag känner er, och jag vet att jag inte behöver förklara för er en gång till varför det uttalandet är det dummaste någon sagt någonsin. Eller hur? Bra.

Men som jag sagt förut, glöm könsdiskrimineringen. Vi kan glömma det ordet. Det är fortfarande usel reklam. Den enda anledningen till att han ligger på den där fällen är för att nån insåg att Boxer och boxer kan kopplas ihop på ett "skoj" sätt. Ni borde vara förbannade för att företaget ens tar upp er tid med sån skit. Ni borde avsluta era abonnemang för att visa att ni inte accepterar att ses ner på, tas för bondläppar som ska garva åt sån här outsägligt dålig skit, KRÄVA att det som företag sätter ut ska ha något sorts värde för er som konsumenter.

Ni har för låga standards. Och det är inte konstigt, för ni har blivit matade med skit hela livet. Hade det inte varit så hade det inte funnits nåt att förändra, och då hade inte jag suttit här i SF idag. Konsumenter har mycket, MYCKET mera makt än vad ni tror. Framförallt i Sverige, där det är mycket mindre segregerat än här, där saker faktiskt förändras om tillräckligt många människor höjer rösten. Jag garanterar er att ni kommer börja märka den här skillnaden snart, i USA märks det på varenda reklamkampanj som sätts ut. Konsumenten är kung. Maktskiftet hände efter ekonomin kraschade och nu är företag absolut tvungna att faktiskt börja lyssna på vad målgruppen är ute efter.

Boxer-Robert på en fäll är dålig reklam. Det är allt jag säger. Jag hade aldrig någonsin satt det i min portfolio och Abby Norm som reklambyrå borde skämmas.

(Och Robin, med din liknelse till Old Spice. W+K gjorde något som inte var möjligt. De tog ett brand som var dött och blåste liv i det. Mustafa kommer bli legendarisk som karaktär, och "The Man Your Man Could Smell Like" kommer utan tvekan gå till historien som en de bästa reklamkampanjerna i modern tid. Att han satt på en häst har ingenting med någonting att göra, sättet W+K integrerat den här kampanjen med exempelvis Twitter, att ha Mustafa göra videos på löpande band efter direkta förfrågningar, skicka blommor hem till folk, det är innovativt, det är intelligent och det gör människors liv bättre. De har totalt öppnat upp gränserna mellan företag och konsument, det är en konversation folk vill ta del av. Vad exakt är konversationen folk vill ta del av när det gäller Robert?

Old Spice är fantastisk copy, fantastisk casting och grundar sig på en fantastisk insikt. Det är en kampanj med helt otroligt långa ben, den kan köras och uppdateras i evighet, precis som In An Absolut World. Du ser inte skillnaden. Men så är du ekonom också. När du tittar på Old Spice ser du en snygg man på en häst, jag ser månader av research och en perfekt executed lösning. Boxer hör inte hemma i samma sfär, än mindre i en liknelse av den typ du gör.)

Det finns två grejer jag aldrig slutar leta efter. Den perfekta skjortan och de perfekta jeansshortsen. Tror många tjejer har samma quest. Shopnastygal levererar som vanligt, jag menar Cotton Candy Blouse, hur motstår man det? (De hade släppt massa andra fina grejer också, in och kika.)

Tack VS för att större delen av min bikinibeställning skickades tillbaka. Blusen är i min garderob inom en vecka. Älskar den ljusrosa färgen, älskar snittet, älskar allt, och då är jag väldigt kräsen med skjortor/blusar. Otroligt fin. Köpet underlättas också av dollarn, som är rekordlåg. Tror att kursen ligger kring 6,45 nu, så låg har den inte varit sen 2008. Fan-tastiskt.

Det här med Boxer-Robert nedan - Emil, jag garvade också när jag först såg det. Tyckte det var ganska kul. Men kommentarerna från företaget sänkte allt totalt. Hade dom bara varit tysta hade jag förmodligen fortfarande gillat det. Men så fort de öppnade munnen märkte man att dom verkligen på riktigt var helt dumma i huvudet. Då dog det för mig.

Okej, hej gänget! Idag har jag börjat pyssla med min online-kurs. Insåg också när Bella kom hit att våra Web Tools-kurser heter helt olika saker trots att det är samma klass. Hon går graphic design-web, jag går new media-web. Vet inte vad det betyder just nu, vi får se vad min efterblivna advisor säger. Hade hursomhelst ännu ett City Harvest-möte idag, jag börjar få lätt ångest eftersom skolan drar igång på torsdag och en sjuhelvetes massa läxor kommer flyga min väg. Men det är okej. Vi är tre personer i gruppen och jag vet att vi har potential att blåsa One Show-nissar av stolen. I övermorrn har vi nästa möte och då ska vi ha minst tio executions var. Ska bli kul.

Har förstått det ännu mer nu - jag älskar att jobba i grupp. När det är smarta, roliga, intressanta människor, då är det så otroligt mycket mer givande än att sitta själv. Kanske låter självklart, men jag har alltid varit ensamvarg och ganska introvert med mitt pluggande. Jag börjar långsamt inse att det är fel väg att gå.

Nu ska jag sova. Sjukt trött. Skönt att använda hjärnan, men man blir fan trött, haha. Såhär såg jag ut idag förresten. Nu kommer värmevåg nummer två, svett och slit.

Puss.

Hmm. Det här är faktiskt ganska intressant.

Reklamombudsmannen har precis fällt den här ad:en efter anmälningar från privatpersoner, citerat från Aftonbladet:

En privatperson anmälde annonsen till Reklamombudsmannen för att figurens ”muskulösa kropp och det stora könet är en stereotyp och orealistisk framställning av mannen som skapar press både hos yngre och äldre män”.

Och det här är vad RO säger som grund till fällandet:

– Även om avsikten var att presentera en humoristisk koppling mellan mannen i underkläder och produkten i sig framställs han genom sin pose och brist på kläder som ett rent sexobjekt på ett sätt som kan anses kränkande för män i allmänhet, skriver RO.

Om ni inte ser så står det "Boxerpaket" ovanför den här karaktären Roberts paket. Jag läser vidare om vad Boxer säger i deras officiella uttalande efter att ha blivit fällda, citerat från Dagens Media:

"Den rejält överdrivna karaktär som underklädesmodell, där konturerna i shortsen ytterligare underströk det bisarra i manéret, skulle tillsammans med vetskapen om den vanliga karaktären, skapa den kognitiva dissonans som är grunden för det som kallas kreativ reklam."

Nu börjar det svaja lite, onekligen. Men det blir ännu värre på Aftonbladet, citerat igen:

Boxer säger i sitt yttrande att grunden för bilden kopplingen med boxer-kalsongerna och företagets namn. Dessutom menar de att Boxer-Robert är en väletablerad ”pastisch på en tönt” och att det därför borde vara uppenbart att avsikten inte är att vara könsdiskriminerande.

Det här måste vara det dummaste jag hört i hela mitt liv. Så om man trycker in en "töntig" halvnaken kvinna i en sån här reklam, lägger henne på en fårskinnsfäll och skriver "Musmatta 79:-" över fittan på henne, då är det helt okej? RO gör ju helt rätt här. Så fort man vänder på det förstår man. Det ÄR könsdiskriminerande. Och att det här skulle vara okej för att Robert är en "pastisch på en tönt" är som sagt det dummaste jag hört i hela mitt liv. Typiskt sånt tillfälle när Boxer bara borde hållit käften en stund innan dom går ut i media och bemöter. Det dom borde sagt är "Vi tyckte det var roligt, men det var verkligen inte vår mening att vara könsdiskriminerande, vi ber om ursäkt om det uppfattats så".

Sen det här med "kreativ reklam" som blir slutsatsen av en massa fina ord i det officiella uttalandet. Jag blir så JÄVLA trött på reklambyråer som ska gömma sig bakom ordet "kreativt" för att få igenom vilken skit som helst. Nej, jag har en halvdöd gris som hänger på Union Square, det är ju kreativt, så det är okej. Dessutom - om Boxer då säger att Robert är den största tönten som finns, skulle han verkligen vara så vältränad? Enligt deras trångsynta logik, är Robert en kille som spenderar 40 timmar i veckan på gymmet?

Jag tror såhär. Hade Boxer och reklambyrån Abby Norm varit smarta och presenterat Robert som den "pastisch på en tönt" han tydligen ska vara, då hade han legat där på sin fäll med ölmage, håriga bröstvårtor och skitiga kalsonger. Exakt samma copy funkar fortfarande, idén är fortfarande intakt. Hundratusen spänn på att den reklamen inte hade blivit fälld.

Och gissa vad? Den är fan så mycket roligare dessutom. Ska man köra kontroversiellt, kör 100 % ut. Inte 50 %.

Kognitiv dissonans. Jävla idioter. Det dom säger är att eftersom svenska folket vet att Robert är en tönt så skulle folk tycka att samma kille presenterad som en underklädesmodell är oväntat och därför kreativt. Och kognitiv dissonans säger dom utgör grunden av "kreativ reklam". Gud, skjut mig i huvudet. Och GUD vad jag behövs i reklam. Abby Norm, anställ mig. Så undviker vi sånt här i framtiden.

Väldigt snart måste jag bestämma mig för om jag ska fortsätta vara blond eller inte. Vet inte riktigt hur det ska gå till.

Ikväll åt jag en nachos-tallrik och drack två Bourbon Sour. Tro det eller ej, men jag dricker nästan aldrig öl ute längre. Här är drinkar ändå så jäkla billigt (7$ för en 6:a), och så känner man sig inte lika bloated som man gör om man häver i sig öl.

Hursomhaver. Nu ska jag lägga mig och läsa Everything Is Illuminated av Jonathan Safran Foer. Hörs imorrn.

Puss.

FÖRÖVRIGT. Idag fick jag höra the going rate för vad en programmerare som jobbat 1-2 år tar betalt. 85$ i timmen. Och det är rabatterat. 85 dollar i timmen. Och det här är en programmerare som "fuskar" och kör på mallar från Wordpress. Haha, vilken jävla glidare. Älskar sånt där. Carrie har dessutom precis signat kontrakt för att designa en hemsida och en logo åt hennes kompis företag. Vet ni vad hon får för det? Drygt 4000$. För BARA design. Och ja, det är då också kraftigt rabatterat på grund av att dom är polare. Fattar ni vad jag kan tjäna om jag är duktig frilansare? Utan tvekan kring 1 mille/år om jag kör drygt en hemsida i månaden (design + programmering då alltså). Och då kan jag jobba vart fan ifrån som helst.

Det är nu ni ska börja slåss om min vänskap. Fan, om jag bara brydde mig lite mer om att bli rik.

Hej vänner.

Förlåt att jag varit m.i.a, det är typiskt mig när jag försöker komma på en idé. Nu är det ju City Harvest vi jobbat med i två veckor drygt. Och så nu idag släppte äntligen den där första blockeringen, vi bröt igenom lite och har en intressant grej att presentera för Bryan på onsdag. Jag har sett till att boka upp oss med honom bara för att få lite feedback. Hoppas verkligen han gillar vår approach.

Sista januari. Helt otroligt. Hur kan januari vara den snabbaste månaden på hela året? Förklara det för mig. Vi hann knappt blinka och nu sätter en ny termin igång. Farids första lektion är på onsdag, min på torsdag. Jag är redo och samtidigt inte. Mitt helvete till indiska hatobjekt förföljer mig i ytterligare två klasser i år, gud så trött jag blir. Men hon motiverar mig alltid till att knäcka sönder henne idé-mässigt, så det är ju positivt i alla fall.

Ska bli AP-skönt att bara ha tre klasser på campus, en kör jag ju online. Lite smånervös inför internshipet i sommar också, har inte fått någon ytterligare information om när det startar respektive slutar. Kan inte boka mina flygbiljetter innan jag vet det. Väntar tålmodigt (nåja).

Vi har haft ett par fina kvällar med kompisar, idag tränade vi och om en timme ska jag iväg och träffa älskade Carrie. Vi ska ta ett par drinkar och äta middag på en bar runt hörnet, Fly. Tror hon har det lite jobbigt just nu, vi får se. Egentligen har jag inte tid, men vill verkligen träffa henne.

Hursomhelst. Det var en uppdatering! Nu ska jag kolla skrivbordet, om jag har nån bild att dela med mig av.

Nej, nu vägrar uppladdaren funka. Och Carrie är på väg. Vi får höras sen istället.

Puss.