Det finns så mycket jag skulle kunna säga här, men nummer ett för mig alltid kommer vara att inte ha koll. Det är det bästa sättet jag kan beskriva det på. Bara i allmänhet, i sitt liv, inte ha koll. Det kan inkludera att inte ha någon riktig direction vad gäller arbete, att inte ha något sorts system för att se till att det alltid finns mat hemma/räkningarna aldrig går obetalda, att helt enkelt inte ha ordentlig kontroll över sitt eget liv.

Det kommer alltid vara den största turnoffen för mig.

Nu, mina hjärtan, tänkte jag försöka hitta basen och uppdatera er på riktigt.

Ibland när jag har riktigt mycket att göra så blir bloggen lidande. Jag skriver bara för att komma bort från all annan skit jag pysslar med, jag hittar ingen riktig grund i mitt tänk eller i hur jag väljer att framställa min vardag. Nästan hela den här terminen har känts så, med undantag från precis där i början av september när jag hade landat i SF, sprungit på IKEA, byggt ihop min säng och skrattat undantagslöst varje dag.

Sen började skolan. Exakt samtidigt träffade jag Obi. Precis allt förändrades. Jag tänker inte dra upp allt gammalt nu igen. Istället tänkte jag berätta om vart jag är idag.

Så, ännu en termin har gått. Den här gången fortsatte det i sommarens tecken, mellan juni och augusti i år tog jag två sommarklasser samtidigt som jag jobbade, och skolan fick vika undan för jobbet. Det är mitt val och min prioritering. Samma sak hände nu i höst. Jag började få kodningsgig, det första kom lägligast i världen precis under midterms, det andra kom lägligast i världen 2.0 mitt under finals. För mig är det universum som tvingar mig att välja. Jag valde jobbet.

Det betyder att jag fick sämre betyg i år än vad jag brukar ha. Ett A, ett B och två C. Innan sommaren startade hade jag aldrig fått lägre än ett B i betyg. Nu när vi är mitt i vintern har jag staplat tre C på hög. För ett år sen hade det här stört mig något fruktansvärt. Nu försöker jag bry mig mindre, jag gjorde ett val och det valet var att göra ett bra jobb för de två företag som anlitade mig som designer/kodare. Det är viktigare för mig, och som det ser ut nu kommer jag fortsätta jobba med bägge företagen i januari.

O och jag har träffats nu i snart fyra månader. Sjukt. Första gången vi sågs var en vecka efter jag landade i San Francisco. De orden som sagts mellan oss på den här korta tiden är ganska otroliga. Han irriterar mig inte. Bara en sån sak. Hur mycket tid vi än spenderar tillsammans. Han är mjuk ibland, han är hård ibland och vi vill bägge fortsätta med detta, vad det än är. Vi har bägge blivit sårade förut, och vi är bägge rädda. Vi kallar inte varandra pojkvän/flickvän, vi får se om det ändras nästa år. För min del är det här tre helt nya saker för mig - det är första gången jag dejtar en amerikan, det är första gången jag dejtar en afrikan och det är första gången jag dejtar någon som är lika driven som jag. Det har varit en omvälvande omställning, både från de killar jag dejtat förut och singellivet i somras. Vi får se vart det bär.

Just nu håller jag på att bygga min egna hemsida. Jag tar en promenad på en timme för att köpa ramar till de illustrationer jag vill hänga upp i mitt rum. Jag leker med Blackberryn jag fick igår. Saknar Joanna som är i L.A, och spenderar tid med O såklart.

Januari kan bli extremt händelserikt om vissa saker faller på plats. Jag kommer göra någon sorts årssammanfattning innan nyår, men i övrigt hoppas jag ni känner att ni hängt med precis som vanligt den här terminen också. Mycket har förändrats i mig. Men mer om det i ett annat inlägg.

Puss

Har vi inte gjort den här redan? Känns som det.

Jag har verkligen ingen aning vart jag kommer hamna nånstans. Chicago är den staden som ligger absolut närmst i sinnet just nu. Jag kan absolut tänka mig att söka internships där till hösten 2012. Sen överväger jag också Berlin och Amsterdam. Annars har jag inga problem med att stanna i San Francisco ytterligare ett par år. När det kommer till framtida boende så är jag inget annat än exalterad. Stockholm är inte omöjligt om jag ser till en kortare period, men Stockholm kommer alltid finnas kvar. Jag vill upptäcka så mycket nytt som möjligt.

Inom en snar framtid hoppas jag på att besöka Portland, Lake Tahoe och Sydney.

Puss.

Jag känner lite för att göra en sån där irriterande ingen nämnd, ingen glömd-grej här. Ni vet vilka ni är. Igår fick jag prata med Elin på Facebook i typ tjugo minuter, Lina och Jonna en stund också, jag och Jenna skickar små mail till varandra då och då, Emil saknar jag typ en gång i veckan, Viktor och jag behöver aldrig prata för att veta vart vi står, Robin undviker jag mest för jag är skyldig honom massa pengar, Bothe är ute och lever livet, jag saknar ihjäl mig men unnar henne allt och lite till, Åberg kommer hit i april, alla gamla Berghs-vänner dyker upp med ojämna mellanrum, Theresa, Jocke, Jacob, och så vidare, och så vidare, och så vidare.

Jag har en tendens att glömma bort er där hemma ibland. Har bott här så länge nu att mitt liv i Stockholm känns dött. Och så kommer jag hem på somrarna, träffar er och har roligare än någonsin, känner mig tryggare än tryggast. Lova att inte glömma bort mig, så lovar jag att inte glömma bort er. Det är svårt att lämna människor man älskar, men låt oss försöker bygga lite bo runtom världen, så kan vi spendera våra liv med att åka och hälsa på varandra. Deal?

Puss pussgurkor.

Jag älskar med hundra procent. Alltid. De jag bryr mig om stöttar jag till döden. Det enda jag kräver tillbaka är en föreståelse och en viss acceptans över det faktum att jag inte är gjord av stål. Jag är stark, men det betyder inte att hårda ord/handlingar passerar obemärkt.

När jag var hemma i sommar sa min pappa att jag är så mycket mer känslig än vad folk inser. O sa igår att jag är otroligt "in tune" med mina känslor. Det här är saker jag aldrig kopplat riktigt till min egen person, jag tror att de bägge har rätt dock. Det här är på gott och ont, definitivt, jag har en förmåga att bry mig alldeles, alldeles för mycket. Men likväl är jag otroligt glad över min känsliga sida och att jag liksom.. bryr mig. Att jag gråter åt sorgliga videoklipp. Att Beyonce's graviditet gör mig glad på riktigt, inifrån och ut. Jag ser inte det som något negativt - jag är en känslosam människa. Jag tycker det är vackert, och jag vill aldrig att det ska dö ut.

Sen så älskar jag min självkänsla och min styrka, som även om de blir prövade ibland, alltid står stadiga till sist. En vän uppdaterade sin status på Facebook med orden "Livet är 10 procent vad som händer, och 90 procent hur du reagerar på vad som händer". Otroligt sant. Jag är stolt över min förmåga att ta mig upp ur svarta hål, jag är stolt över att jag kan släppa just min stolthet och våga be om hjälp (nuförtiden, i mina yngre dagar hade jag aldrig gjort det), jag är stolt över det faktum att jag alltid försöker lyssna på personer som gjort mig illa, jag vill höra deras anledningar, jag vill förstå varför. Jag är stolt över att mina frågor aldrig är till för att sätta dit någon. De är till för att jag verkligen vill veta hur personen tänkte, jag vill lära mig hur människor i min omgivning fungerar.

Sen älskar jag hur jävla hårt jag jobbar. Och min absoluta vetskap om hur mycket jag kommer skapa och åstadkomma i mitt liv.

Puss.

Jag fick en Blackberry Torch av O. Och en av hans gamla collegetröjor, haha.

Så barnsligt exalterad. Har för första gången internet på telefonen, den är kopplad till ett abonnemang som O står för. Det enda jag behöver betala är $30 i månaden, alltså typ 200 spänn, för fria sms, fria telefonsamtal och fritt internet. Ska egentligen kosta minst det dubbla. Nu har jag suttit och lekt med den hela morgonen, laddat ner apps och lagt till nummer. Åh, vad roligt man kan ha en vanlig tisdagseftermiddag.

Bästa julklappen någonsin, tror jag. Och grå är den också. Finaste färgen.

Puss älskling.

Jag älskar ungar med talang. 11 och 13 år gamla. Gud så jag hoppas att mina ungar kommer vara bra på att sjunga.

Kanye, Stevie Wonder, Elton John, Tina Turner, Maroon 5, The Fugees, Mos Def, De La Soul, Supernatural, Pharcyde, Robyn, Linnros, Adam Tensta, den där deprimerade tjejen jag inte gillar speciellt mycket.. (Bothe, du älskar henne)..

Och Nas såklart. Kommer inte på fler än så, har säkert glömt en del.

Puss.

Det här är ganska komiskt, vi hamnade i en "situation" igår, jag, O, O:s kusin (de bor tillsammans) och hans tjej. Jag och O var i vanlig ordning på varandra som fan ute på klubben. Vi skiter i vem som är där, vill vi röra varandra så gör vi det. Efter typ två timmar av det var vi bägge redo att åka hem. O har ett sexigt sätt att prata om det, han säger att det är "time to go to work". Så det var så han förklarade för sin kusin att det var dags att åka hem. Vi lämnar klubben, kör hem, kommer in i huset, jag sätter mig ner och tjattrar med kusinen och hans tjej en stund. Det tar typ fem minuter innan O går förbi mig och säger "you, come here, we've got some work to do".

Jag skrattar, reser mig upp och följer med honom, och av okänd anledning stör sig kusinens tjej på det här. Hon gillade inte att O pratade med mig på det sättet, hon tyckte det lät degraderande, etcetera. De som känner mig, killar som tjejer, vet att jag är typ det längsta man kan komma från en feminist. Jag hatar det ordet, jag hatar vad kvinnor som Sahlin fått det att stå för, jag känner inte att det konceptet tilltalar mig överhuvudtaget. Vad gäller values är jag ganska sexistisk - jag tycker att män och kvinnor är genetiskt sett olika, och jag vill att mannen i mitt liv ska vara en alfahanne, jag vill bli behandlad som en kvinna. Exakt vad det här innebär är en timslång konversation, så jag skippar det nu.

Hursomhelst så halvt flippar hon på Obi, säger att han borde sagt det på ett annat sätt, han borde vara mer romantisk, och så vidare. Jag står tyst, vill ärligt talat inte lägga mig i. Enligt amerikansk girl code gör hon "rätt", i sitt huvud står hon upp för mig, men jag behöver ingen, varken kvinna eller man, att stå upp för mig. Tycker jag att O behandlar mig illa så säger jag det till honom själv.

Det slutar hursomhelst med att hon frågar mig rätt ut om jag inte önskar att han var mer romantisk. Jag säger nej. Hon ser helt chockad ut och frågar om jag ärligt talat föredrar sättet han pratar till mig nu. Jag säger ja. Sen var den diskussionen över.

Jag tycker det är sexigt när Obi säger åt mig vad jag ska göra. Jag vill inte ha en man som ställer frågor i sängen eller behandlar mig som något bräckligt, jag vill att han ska ta kontroll. Det här flyter även ut över icke sexuella situationer, jag vill ha en man som har egna åsikter, en egen hjärna och som hellre då och då går för långt i att vara alfahanne än att vara försiktig och romantisk. Romantik är inte för mig. Rosblad och tända ljus ger mig ångest. Att ligga till Lugna Favoriter kommer aldrig hända i min säng.

Att bli tillsagd vad jag ska göra är min absolut största turn-on. Jag tycker om en kille som pratar med mig, eller till mig, i sängen. Jag hatar när killar jag inte känner drar i mig, jag gillar när killen jag tycker om gör det. Möjligtvis att jag är konstig. Men så funkar jag. Sen älskar jag killar som kan dansa.

Puss.

Minst två. Inget ont menat mot ensambarn, men det är inte ett alternativ när det kommer till mig. Chris är det absolut viktigaste i mitt liv och jag kan inte föreställa mig en barndom utan ett syskon. Min absoluta dröm är nog faktiskt tre barn. Två flickor och en pojke. Jag minns hur mycket jag och Chris tjatade på mamma om en lillebror, haha. Det hade blivit den mest bortskämda ungen i världshistorien.

Nej, men tre känner jag är ett bra nummer. Har du fler än så spelar det liksom ingen roll om det är fyra eller sex, haha. Tre är fint, två funkar också. Ett ensamt barn kommer aldrig hända, om jag av nån anledning inte kan få fler än ett själv så adopterar jag.

Puss.

O kysser mig så att jag blir knäsvag. Varje gång. Senast var igår natt, vi dansade, han vände mig om, log och kysste mig. Är fortfarande kvar hemma hos honom, jag är kass på att uppdatera er känner jag. Innan han åkte till Nigeria var vi med varandra varje dag två veckor i sträck. Nu har vi spenderat alla dagar utom en tillsammans sen han kom hem.

Vi växer. Och häromveckan på väg hem pratade vi om det, och insåg att vi precis som alla försökt intala oss, nu faktiskt är i ett förhållande. Så jag är officiellt off the market igen. Den här karln är ett kap. Tro mig.

Puss.

Jag var trött. Jag orkade helt enkelt inte mer. Kärlek var aldrig problemet med Farid, den fanns alltid där. Men jag tror, och har alltid trott, att ett förhållande står på tre pelare. Kärlek, respekt och passion. Eller så kan vi säga fyra och slänga in kommunikation också. Så fort en av dessa försvinner kraschar förhållandet. Utan respekt finns ingenting. Utan passion finns ingenting. Utan kärlek finns ingenting. Och utan kommunikation finns ingenting.

Kärleken var allt som fanns kvar för oss. De som säger att kärlek övervinner allt är otroligt naiva. Det funkar inte så, historiskt, socialt och kulturellt har det aldrig funkat så. Kärlek är en del, och det är inte ens den viktigaste delen. För mig kommer respekt före allt. Det har absolut mycket att göra med hur jag är som person, så det är individuellt. Men för mig är respekt basen. Den dog när Farid svek oss i januari 2010.

Jag växte upp med en pappa som valde bort oss för en annan kvinna, han kom tillbaka, men jag glömmer aldrig dagen han gick. Det har gått snart elva år sen dess och jag har fortfarande inte kommit över det. När Farid gjorde något som för mig ligger under samma kategori - det var slut redan då. Jag ville inte att det skulle vara sant, så jag kämpade i tolv månader till. Men det var dödfött. All min respekt för honom var död, och den är fortfarande död idag. Otrohet för mig är svaghet och ett slag i ansiktet på den du älskar. Det förstörde absolut allt.

Så även fast vi bröt upp i maj 2011 så hände "anledningen" till avslutet i februari 2010.

Puss.

Ja, hörni. Hur många gånger kommer man inte gå igenom det här.

Jag vill bo i Chicago vid någon tidpunkt av mitt liv. Det är redan bestämt. Jag har inte bråttom, men jag vill inte vänta för länge heller. Alltid, undantagslöst, när jag följer min magkänsla så blir det rätt. Jag gjorde det med Berghs, med San Francisco, med Lucas, med att börja koda, med praktikplatser, med Obi, med uppsägningar, avslut och nystarter. Det funkar för mig.

Det finns någonting som väntar på mig i Chicago. Jag vet inte vad, eller hur det kommer påverka mig, men jag vill bo där i minst ett år innan jag fyller 30. Pratade om det här med O häromdagen när vi satt fast i galen trafik; förra sommaren spenderade jag tre dagar i Chicago, jag var så fruktansvärt sjuk att jag knappt kunde röra mig, och likväl slog det ner i mig som en blixt. Lägenhet, jobb, vardag. Chicago. Det är absolut en del av mina framtida planer.

Jag kommer ha fler hundar. När jag stadgat mig lite mer kommer jag köpa en kompis till Lucas. Har väldigt svårt att föreställa mig mitt liv utan hund nu.

Jag vill fortsätta dansa, skratta och skita i vad folk tycker.

Jag vill gifta mig, men det är inte på något sätt en prioritet eller ett mål i mitt liv. Det jag vill ha behöver inte nödvändigtvis en ring för att vara legitimt. Tidigare, säg ett år, två år tillbaka, så längtade jag väldigt mycket efter att bygga ett liv tillsammans med någon. Det har ändrats lite, och det är ganska coolt. Nu vill jag fokusera på mig. Jag vill göra saker för mig, bygga ett liv för mig. Det här med att förlova sig, köpa hus, inreda, barn, etcetera, jag har ingen klocka som tickar för allt det just nu. Allt det där kommer. Just nu njuter jag av att vara fri.

Jag vill alltid resa. När jag börjar jobba heltid vill jag ha som mål att resa två gånger per år.

Jag vill bygga en klientbas för web design / site development. Det här är något jag är jävligt duktig på och jag vill inte slänga bort det.

Puss.

Min perfekta dejt är en dag lång och utomlands. Vaknar upp tidigt i en säng med krispiga lakan. (Nytvättade.) Myser med personen man tycker om. Går upp, klockan är inte mer än 7-8 på morgonen. Kliver ut ur det lilla hotellrummet, och solen är på väg upp. Havet är tjugo meter från dörren. Vi badar, kysser varandra, njuter av värmen och tystnaden och att ha absolut ingenting att ägna tid åt utan varandra.

Sen åker vi och kör white water rafting, dör av skratt trots att det gör ont och går alldeles för fort, vi sitter i baksätet på en jeep som studsar längs grusvägar, kysser varandra och ler när våra tänder krockar. Vi äter lunch, får massage, åker ut på en fisketur precis innan solen går ner, fångar vad det nu finns att fånga där vi är, vänder tillbaka till stranden och äter över öppen eld.

Alldeles precis innan vi börjar göra oss i ordning gör vi smutsiga saker, vi duschar tillsammans, klär på oss, sen går vi ut och dricker oss flörtiga och varma vid en strandbar utan förpliktelser och måsten.

Ja, tack. Snart, helst. Jag har typ tjugo perfekta dejter till i huvudet, hoppas på att någon av dom kan gå i uppfyllelse snart.

Puss.

Känns som jag har pratat om den här typ 300 gånger. Jag hatar när ost sticker ut från mackan. Haha. Typ rostbröd. Vad för pålägg det än är, det måste vara innanför kanterna av mackan. Har någon besticken på tallriken, och HÄLLER eller LÄGGER mat på besticken, då flippar jag. Klarar inte av det.

I övrigt - folk som är så inne i sina telefoner att de inte uppfattar vad som pågår runtom dom. Idag är det liksom socialt accepterat att sitta och smsa medan du är mitt i ett samtal med någon. Det är sjukt oattraktivt i mina ögon, och sjukt respektlöst.

Finns säkert tusen till grejer, men de här är de värsta.

Puss.

Såhär glad var jag innan jag åkte till flygplatsen för att möta Obi igår morse. Har haft ett leende på läpparna sen jag rundade ett hörn vid SFO:s baggage claim och såg honom, snygg och ståtlig som vanligt.

Nu är jag upptagen med att skratta och äta french toast. Vi hörs alldeles strax.

Puss.

Gud, den här var svår. Försöker tänka tillbaka, men jag har inte många såna där fula kommentarer lagrade i hjärnan. Är ganska duktig på att fokusera på det positiva.

Men det som gör mig riktigt ledsen är när folk säger att jag är elak, eller när folk säger att jag är en dålig vän. Det gör mig inte arg, bara ledsen. Bägge är osanna. Jag är inte elak. Jag kan vara hård, uppfattas ibland som kall (varför vet jag ärligt talat inte, förmodligen min cynism och torra humor), jag accepterar inte att folk stjäl energi från mig, men jag är fan inte elak. När jag blir sårad så är jag inte hämndlysten överhuvudtaget. Ni som läser den här bloggen, ni vet inte 20 % av vad folk har gjort mot mig den här hösten. Jag har inte, och har aldrig haft, något intresse av att sänka någon publikt, varken över bloggen eller irl. Jag försvarar fortfarande mina "ex-vänner" och Farid om någon random person skulle få för sig att säga något dumt.

Obi säger att jag måste sluta försvara kasst beteende, jag gjorde samma sak i tre månader i somras och då var det Jenna som nöp mig i örat, de har bägge rätt. Jag vet inte vad det är i mig som triggar den grejen, men jag försöker alltid hitta ursäkter för folk som behandlar mig som skit. Jag går lätt in i att det är mitt fel, att jag måste gjort något, att jag är en dålig person.

Jag är så inihelvete trött på det draget hos mig själv. Jag är en bra vän. Jag är verkligen det. Jag är lojal till döden, jag är generös, jag är en god lyssnare, jag försöker alltid pusha mina vänner så att de ska våga hoppa om de tvekar, jag försöker alltid få folk att känna sig bekväma och sedda. Jag tar på mig uppgifter jag inte behöver ta på mig, jag har extremt svårt att säga nej, jag kan bete mig som ett cp bara för att få dom att skratta. Jag har tvivlat så mycket på det här under hösten, på grund av att JAG har blivit behandlad illa. Det har jag vänt inåt, som om mitt 16-åriga jag plötsligt hoppat tillbaks in i mitt liv.

Jag är klar med det nu. Jag känner, och det här är inte något jag säger för att låta stark, det här säger jag med fullkomlig övertygelse, jag känner att de som svek mig den här hösten och de som svikit mig förut, det är deras förlust. Inte för att jag kommer bli rik och känd och cool att känna, utan för att jag är en genuint bra vän. Jag vägrar tvivla på det längre. Jag har försökt lappa ihop det med 90% av de jag förlorade den här hösten (de andra 10% kan gå och sätta sig på en kaktus), och jag har fått ljumna responser gång på gång. Vad det betyder har jag ingen aning, för jag har fortfarande inte gjort något fel. Min teori är att någon/några matats med lögner, men det kan jag inte göra så mycket åt. Jag har hängt med så mycket fina människor den här helgen, jag behövde verkligen det. Världen var liten i vår lilla grupp, och det är skönt att se att det finns andra människor som uppskattar min närvaro och som är glada för att jag finns.

Jag är inte en elak person. Och jag är inte en dålig vän. Punkt slut.

Puss.

Jag kommer älska dig om du tar mig med storm. Om du behandlar mig med respekt, undantagslöst. Om du är intresserad av att lära känna mig, verkligen lyssnar på vad jag har att säga, om du är intelligent, rolig och driven. Jag älskar att resa, det måste du göra med. Jag vill ha minst två barn, det måste också vara okej. Jag kommer älska dig om du låter mig vara stark, men tar emot mig när jag faller. Jag älskar dig om du vågar säga att du älskar mig, att ditt liv är bättre sen jag dök upp, att du skulle tycka det vore väldigt, väldigt svårt att leva utan mig nu. Jag kommer älska dig om du efter tag släpper på dina murar, om du vågar vara sårbar med mig.

Jag kommer älska dig om du låter mig, om du låter mig vara varm och öppen och kärleksfull, om du inte stänger ute mig för att du är rädd, jag kommer älska dig besinningslöst om du visar mig att du är trovärdig, pålitlig, lojal. Då kommer jag älska dig, älska dig alldeles, alldeles för länge för att inte göra avtryck i mitt livs historia.

Du som undrade om jag använder smink för att konturera näsan - ja, det gör jag. Min första sminkvideo ever är officiellt dedikerad till dig, haha.

Puss.

Och jag är efterbliven och säger att jag gör det här för att få ett mer asymmetriskt ansikte, naturligtvis är det precis tvärtom.

Hej hjärtan.

Skolan är över. Tack jesus kristus, överlevde den här gången också. Imorrn kommer Obi hem, äntligen. Och jag jobbade 8 timmar igår med siten jag kodar, kommer nog sitta 8 timmar idag också. Deadline måndag, betalningen är redan klar så inte blev jag blåst heller. Bra liv.

Hursomhelst, jag har alldeles strax tid för er.

Puss!

Bästa vän. Hon ska komma hit i vår om jag så ska köra alla former av möjlig utpressning.

Puss.

Jag är definitivt osäker när det kommer till män. Jag verkar stark och anpassar mig efter dom känslomässigt, med andra ord, jag utgår från hur jag upplever att killen behandlar mig och så behandlar jag honom likadant. Har han murar så bygger jag murar också. Det här missförstås lätt för att jag är jävligt säker på mig själv när det kommer till karlar. Det är jag inte. Det är nog snarare precis tvärtom. Jag är så fruktansvärt rädd för att tillåta mig själv att känna för någon som potentellt kan lämna mig. Den här osäkerheten styr stora delar av hur jag bemöter män och hur de relationerna utvecklas.

Jag har också en tendens att inte tro på människor när de säger att de tycker om mig. Det här sitter djupt. När jag var yngre var jag mobbad de fem första åren i skolan. Sen helt plötsligt började jag bli mer "populär". Tjejerna accepterade mig som en del av gänget, OM jag gjorde skitgörat åt dom. Med andra ord - ville de hacka ner på någon så sa de till mig vad jag skulle säga, och sen gjorde jag det, trots att det fick mig att må dåligt på alla möjliga sätt. Det här vände när Jenna började i vår skola, då sket jag i alla gruppers hierarki och ägnade mig enbart åt att skolka från klasserna med henne istället.

Det stör mig något fruktansvärt att jag inte bara kan anta att folk vill mitt bästa. Att de vill väl, att de tycker om mig som person, att jag tillför något av värde i deras liv. Tyvärr blir det här liksom aldrig bättre, med extremt goda vänner som från en dag till en annan konsekvent vänder mig ryggen. Jag försöker jobba på det, men det är svårt. Jag har definitivt grava trust issues. Förmodligen värre än vad jag själv inser.

Puss.

Mamma, vilken äckligt snygg editorial. LOVECAT har alltid snygga editorials, men den här var min absoluta favorit det här året. Älskar ljuset, älskar stylingen, älskar tjejerna, älskar den mer casual känslan, älskar redigeringen.

EDIT: Jesus Kristus Amalia, mer tjejer från samma LOVECAT issue, JAG DÖR. De här bilderna är fan sinnessjuka, sånt här får jag visuell orgasm av. Otroligt vackra tjejer.

Mysigare morgnar finns inte. Hundar dör aldrig, eller hur?

Puss.

Mannen jag tycker om är 24 år gammal. Han är född sex dagar innan mig, den 1:a februari. Vi är alltså bägge vattumän. Intelligenta, extremt intresserade av människor, självständiga, har aldrig fel. Det här borde krockat så mycket mer än vad det gjort.

Mannen jag tycker om märker förändringar i min ton innan jag själv märker dom. Vi mailar fram och tillbaks, och så plötsligt "Prinsessa, är du okej?". Jag blir förvånad, men när jag vänder frågan inåt så är det oftast något jag är stressad över. Han får mig att vara mer medveten när det kommer till mig själv. Han bryr sig innerligt om hur jag mår och om vad som pågår i mitt huvud.

Mannen jag tycker om hör min kritik, tar till sig den och håller med mig när jag har rätt. Säger emot när jag har fel. Han är inte rädd för inte vara tillräcklig - han vet vad han har att erbjuda. Han kryper inte efter mig och förväntar sig inte att jag ska krypa efter honom. Jag har aldrig känt mig mer som en individ i en relation, någonsin. Jag har aldrig, i hela mitt liv, känt att en relation varit jämställd. Det är en ständig balansakt där den ena styr och kontrollerar, den andra nickar, håller käft och hänger på.

Inte här. inte med honom. Jag är en stark kvinna, i ordets fulla bemärkelse. Det behövs en stark man för att kunna hantera mig. Så enkelt är det bara. Jag tror inte jag vet vidderna av hans styrka än, precis som han bara sett en bråkdel av vad jag klarar av. Jag känner mig trygg i hans närhet. Jag kan slappna av. Han tar hand om mig.

Mannen jag tycker om lagar frukost till mig, han skrattar åt sig själv för att det är så långt ifrån hans karaktär. Han är precis som mig i diskussioner, envis initiellt, men simultant begrundande i tystnad. Han frågar sig alltid om det finns något han kan ändra på, precis som jag. Vi avslutar inte varandras meningar - vi säger exakt samma sak exakt samtidigt. Det har skrämt både honom och mig vid flera tillfällen.

Mannen jag tycker om lyfter upp mig som att jag väger 2,5 kilo. Vår första kyss var sinnessjuk. Jag minns inte vägen upp till lägenheten efteråt. Jag glömmer vad jag heter när han tar på mig. Han ställer mig frågor ibland och min IQ är död, jag hör vad han säger men kan inte sätta ihop orden, har glömt vad de betyder, han skrattar och kysser en annan punkt av min hals. Hans hud är mjuk, han har stora, bruna ögon och han viskar saker som ger mig glansiga ögon.

Mannen jag tycker om är så lång att han måste specialbeställa en stor del av sin garderob. Han kommer ihåg allt jag någonsin sagt. Han säger att han aldrig varit så konsumerad av en tjej förut när vi är ute, när jag dansar för honom, han säger att han aldrig fått så många godkännande blickar från andra män, han säger att jag har den sexigaste gången han någonsin sett. Han följer med mig när jag handlar mat, han tar korgarna från mig och när jag säger att jag kan bära själv - "Tyst, jag gillar sexismen i vår relation. Led vägen till kassan nu så jag kan titta på dig medan du går."

Mannen jag tycker om säger att jag är den mest otroliga kvinnan han någonsin träffat. Han kommer hem om sex dagar. Jag saknar honom.

Puss.

Jag är en fixer-upper. Jag och Jo pratar ofta om det här, hon är likadan. När vi ser en svag/trasig människa så har vi väldigt lätt för att dras med, "låt mig ge dig lite av min lycka, min styrka" och sen slutar det med att man slösar månader, om inte år, på att fixa något dödfött.

Jag måste lära mig att inte försöka ändra människor. De borde vara sina naturliga jag, och tycker jag inte om det jag ser så borde jag gå på en gång. Eller kanske inte på en gång, man kan låta personen veta vad man inte gillar först. Ibland kan det ju faktiskt vara så att det är en tillfällig svacka, att han/hon säger alla fula ord han kan komma på för att han/hon känner sig svag just ikväll..

Nej. Jag är trött på det där. Jag är trött på att se efter andra människor och gå på äggskal kring deras känslor, när jag aldrig får samma sak tillbaks.

Dessutom vet jag inte vad det är i mig som resulterar i det här, men killar jag dejtar/pojkvänner blir lätt kontrollerande kring mig. Det här har hänt flera gånger, och det är alltid snubbar som enligt egen utsago "aldrig varit såhär förut". Många män har kommit och gått i mitt liv för att de på riktigt inte fixar hur självständig jag är. Ja, jag kan ta beslut utan dig. Nej, mitt liv stannar inte bara för att du råkar åka bort. Nej, jag kommer inte jaga dig i tre timmar om vi bråkar. Sånt där gjorde jag när jag var tonåring. Nuförtiden orkar jag inte slösa energi på sånt.

Jag tror män blir kontrollerande med mig för att de känner av att jag är omöjlig att kontrollera. Jag kommer göra vad jag vill ändå. Och jesus, så de skjuter sig själva i fötterna med detta. Jag hade en kille en gång som försökte tala om för mig vad jag skulle ha på mig när vi gick ut. Det höll inte länge efter den kommentaren.

Nu blev det ju fel, för jag hatar inte min självständighet. Jag älskar den besinningslöst. Men jag hatar att män i min dåtid fått mig att bygga murar inför Obi, och om han inte är min sista, så även inför kommande relationer. Så fort jag ser tecken på kontroll så sparkar jag bakut. Det känns som att jag blir satt i en låda, jag fixar inte det mentalt. Min pappa pratar alltid om att ha ryggen fri, och jag är EXAKT likadan.

Problemet uppstår då alltså när man träffar någon som genuint bryr sig. Att ställa frågor och vara orolig tar jag idag automatiskt som kontrollerande, jag behöver lära mig att det inte måste vara på det sättet. Jag har helt enkelt svårt för att låta folk bry sig om mig. Det är nog det jag hatar absolut mest med mig själv. Jag kan älska hejvilt och köpa presenter och lyssna på problem i timmar. Men när någon försöker knacka på mina murar, då känner jag mig obekväm och uttittad.

Jobbar dagligen på detta nu. Försöker låta Obi bry sig. Det bästa han sagt när det kommer till det är när vi var ute och jag fick den här galna tjejen över mig, jag sa åt honom att han behöver inte skydda mig, jag klarar mig själv, jag har alltid klarat mig själv. Han tittade på mig och sa "then tell me not to care". Jag blev tyst. "Tell me not to care".

Jag vet inte om ni nånsin varit i den sitsen, men att se någon man tycker om i ögonen och säga åt personen att sluta bry sig - det är omöjligt. I alla fall för mig. För jag vill ju naturligtvis innerst inne att han ska bry sig. Jag försöker bara avgöra om han är värd att släppa in.

Puss.

Att folk jag tycker om ska komma hit.

Att ingen jag känner och älskar behöver dö, det är lugnt, vi kan exkluderas från den massan.

Att folk bara ska skärpa till sig. Ni vet när någon beter sig riktigt cp och man bara vill ge dom en örfil, precis som i filmerna, så att dom skärper till sig? Den känslan har jag haft typ.. trettiofem gånger den här hösten. Skärp till dig.

Att jag ska kunna få barn.

Att pengar magiskt ska uppstå från tomma intet.

Att folk ska förstå mig.

Att min kropp liksom av en ren tillfällighet ska hålla sig till att vara 18 år gammal för resten av mitt liv.

Att ingen någonsin ska behöva bli våldtagen igen.

Puss.

Mysig bild från i somras. Skrattade så jag grät efter nån timme med det här gänget, herregud.

Spenderade min lördagskväll med den sötaste karln jag sett på länge. En knappt tre månader gammal pitbull-valp. Herre jesus alltså. Sylvassa tänder, ser ut som en blandning mellan en dinosaur-unge och E.T typ, två små födelsemärken på kinderna och den mjukaste huden nånsin.

Det är Alex jycke. Han heter Trash, haha. Han hittades slängd i en container för drygt två månader sen, fyra veckor gammal. Han var så liten att han fick plats i Alex öppna hand. Nu är han ungefär halva storleken av Lucas, och så sjukt söt att det finns inte. Gos.

I övrigt var det fint att träffa Alex, ni ser honom i spegeln där på bilden. Vi bestämde oss för att göra om det här när finals är över, då ska vi ut och döda Castro.

Nu är klockan halv tio på morgonen, jag ska äta, koda lite och sen ut med min egna jycke.

Puss.

Det här blir bra. Läraren sa "gör det unikt, men förlora inte din minimalistiska stil". Jag tror han kommer gilla det här. Just nu måste man tyvärr ha en hjärna för att fatta hur man navigerar, i web design måste man designa för folk utan hjärnor också. Ska försöka komma på något sätt att göra det enklare. Oavsett gillar jag layoten. Den är väldigt mycket Cim.

Puss.

(bilden jag använt som test är förövrigt en annan hemsida jag designat, haha. borde fattat för länge sen att bygga/designa sidor var min grej)

Okej, har två saker kvar tills jag är ikapp med listan, men måste få prata lite om idag först.

Satt och skrev ihop ett kontrakt i tre timmar imorse, först och främst. Letade bra templates på nätet, sen satt jag och reviserade, tog bort vissa saker, la till andra. För mig när det kommer till web design/bygga är det en sak som jag vägrar vika mig på - jag jobbar inte gratis. Har aldrig gjort, kommer aldrig göra. I de flesta kontrakt när det kommer till web design och site development verkar det vara skrivet att ändringar ingår i det ursprungliga priset. Alltså, efter final deadline när alla är nöjda och glada, jobbet är klart, då kommer kunden och vill ha en gästbok inkodad och lite ny copy på kontaktsidan. Detta är det då alltså tänkt enligt industristandard att jag ska göra gratis.

I helvete heller. Jag tryckte ner delete tills de dumheterna var borta, sen skrev jag in att jag tar $50 dollar i timmen för små ändringar som bildbyte, copy-uppdatering, länk-uppdatering, etcetera. Det har ingen betydelse att det är lätta ändringar - det tar tid från min dag. Och tid är vad de betalar mig för, tid och kunskap. Vill de ha stora ändringar, så som nya sidor, utbyte av i princip en hel sidas information, en twitter-feed implementerad, då är det ett nytt kontrakt som gäller. Jag gjorde väldigt klart i kontraktet att såna ändringar inte ingår i den ursprungliga överenskommelsen. Tid är tid. Helt enkelt. En timme är en timme oavsett om jag ändrar copy eller river Berlin-muren.

HURSOMHELST. Hade alltså möte med företaget idag. Det gick fantastiskt bra, för att låta så vidrig som möjligt. Jag får det signerade kontraktet skickat till mig imorrn, jag får $1000 i down payment, jag kommer ha kontinuerlig kontakt med designern och ska dessutom träffa honom torsdag nästa vecka för att godkänna den färdiga hemsidan. Mötet är i princip avslutat när CEO:n säger "Förresten, vi har ett gäng tradeshows som kommer upp nu i vår. Tror det är cirka tio stycken. Vi behöver en hemsida per tradeshow. Är du tillgänglig?" Jag svär till gud att jag nästan satte kaffet i halsen. Jag får alltså $2000 betalt per hemsida. jag antar att ni kan räkna ut själva vad $2000 x 10 är. Ser jag till att göra de nöjda med den här första hemsidan så kan jag ha en årslön intjänad innan april.

Det är.. typ det bästa som hänt mig. Jag log hela vägen till banken, bokstavligt talat, för jag gick till banken efter mötet. Ska fixa ett amerikanskt konto, så att jag får betalt i dollar och inte i kronor. Men glömde att de vill ha en miljon dokument som bekräftar att jag faktiskt bor här, så ska dit igen imorrn. Efter det gick jag till mitt andra möte för dagen, signade upp mig för nästa termins klasser hos min advisor.

Sen kom jag hem och köpte Coda (typ som Dreamweaver, fast bättre) för $99. Produktiv dag. Rolig dag. Kommer sova gott inatt.

Puss.

Till mamma:

Jag älskar dig. Jag borde gråtit när du sa att jag skulle gråta alla de där eftermiddagarna för tio år sedan, kanske hade jag inte byggt lika många murar då. Jag är ledsen för alla hårda ord. Och utbrott. Jag är ledsen för att jag inte kan vara stark åt dig, du måste vara det själv. Och du vet den där gången du och pappa kom hem och ni frågade mig vem som hade ätit upp alla kakor från skafferiet? Det var jag. Inte Chris.

Till pappa:

Jag vill förlåta dig. Jag vill, jag vill. Jag är inte redo. Jag känner det inte än, så jag kan inte säga det än. Du var min absolut bästa vän. Du var min idol och min förebild. Alla bråk mellan oss härstammar från att du öppnade dörren och gick. Jag vill inte beskylla dig, men någon måste ta skuld över vad du lämnade bakom. Det var jag som fick plocka upp bitarna och det är inte rättvist mot en 14-åring. Jag vill förlåta dig, jag vill kunna säga att jag älskar dig utan att allt knyter sig, jag försöker jobba på det. Den här sommaren var det bättre och närmare än någonsin. Ge mig mer tid, och försvinn snälla inte innan jag är redo.

Till farmor:

Farmor, jag är ledsen för att jag aldrig kommer och hälsar på. När vi var där senast, pappa, jag och Chris, då kunde jag förstå vad du sa, men det gjorde ont att se dig i ett hem och det blev tusen gånger värre när du började gråta bara för att du var så glad över vår blotta närvaro. Jag älskar dig och jag önskar jag hade känt dig innan du blev förlamad, inte för att du är ett uns svagare idag än vad du var innan, men då hade jag kunnat förstå din styrka tydligare. Något säger mig att vi är väldigt, väldigt lika.

Till Magnus:

Gud, så jag älskade dig. Herrejävlar. Med vissa förhållande får man perspektiv över tiden, man inser att allt var glorifierat eller bara barnslig förälskelse, du tillhör inte den kategorin. Du vet när vi satt på bussen in till stan, och jag hade nämnt att vi kanske borde göra slut, och du hade gjort en låtlista på din iPod där det bara var sånger om brustna hjärtan och "baby, please don't go"? Jag visste vad du försökte göra. Jag låtsades som ingenting, men jag visste. Du är den enda kille någonsin som skurit ostskivorna sådär precis som jag vill ha dom. Och vi hade sex som kaniner, herregud. Jag är ledsen för allt skit jag utsatte dig för, jag var ung och korkad och trodde jag visste allt. Jag älskade verkligen dig, och du har en evig plats på en piedestal i mitt hjärta. Du kommer bli en fantastisk pappa en vacker dag.

Till Nemo:

Du och jag är sammankopplade på något sätt. När vi pratade de där tusen nätterna på MSN så kände jag det kontinuerligt; jag ser otroligt mycket av mig själv i dig. Vi har också haft liknande uppväxter. Som vän betydde du väldigt mycket för mig. Men som alla andra jag gjort mig av med hade din osäkerhet sönder oss. Du var elak. Publikt. Utan anledning. Jag förlät dig för det för länge sen, men jag kunde aldrig återuppta vänskapen av rädsla för att dras med i din osäkerhet. Oavsett så hoppas jag att du kan sätta dig ner en dag, ta ett djupt andetag, och bestämma dig för att sluta springa. Allt kommer lösa sig. Om du bara andas, och vågar sakta ner.

Till Emma:

Du hade Jenna-potential i mina ögon. Skillnaden mellan dig och Jenna är att hon aldrig gjort något för att skada mig. Det du gjorde efter att jag fixat AMEX-jobbet till dig är till den här dagen bland det lägsta nån någonsin gjort mot mig. Jag kommer aldrig förstå varför. Att det härstammar i osäkerhet hos dig vet jag inte, jag såg dig alltid som stark. Hursomhelst var vi stans vildaste radarpar när det begav sig, och det var en av de mest destruktiva, och en av de absolut roligaste perioderna av mitt liv. Jag vet inte vad du gör idag, men jag är över att vara förbannad. Jag minns höjdpunkterna istället.

Till Lina:

Minns du den gången jag kallade dig slampa och du fick reda på det? Få saker har jag skämts över så mycket som det. När du ringde mig och grät och var ledsen och förbannad och skogstokig, det fanns inget försvar, jag bara skämdes. Jag vet att det här är minst åtta år sedan och du tänker säkert aldrig på det, men jag ville bara säga förlåt en sista gång. Förlåt. Med dig har jag haft några av de sjukaste kvällarna i mitt liv, kvällar jag fortfarande kan skratta högt åt i min ensamhet. Vi sågs inte så ofta i sommar, men jag fick ditt lilla Skype-meddelande häromveckan och jag ville att du skulle veta - jag saknar dig med. Herrejesus så vi skrattat. Jag hoppas du knäcker på din utbildning, jag är så stolt över dig.

Okej, jag skulle kunna fortsätta med det här i tre dagar märker jag nu. Det funkar inte. Det får räcka såhär för nu. Jag bara skrev till de personer där jag kände att det fanns saker osagda.

Puss.

Hej missar.

Vi tar detta först (senare ska jag berätta om min dag).

De ord som får mig att må absolut bäst är de som är kopplade till mitt arbete. Till det jag älskar, det jag brinner för. Att någon säger att min estetik är vacker, att jag kodar snabbt, att mitt design-uttryck är unikt, att jag skriver bra copy.. alla de här grejerna har jag fått höra den här veckan, och det gör mig i princip hög på livet. Det är vad som får mig att må absolut bäst - när jag får komplimanger som gäller idéer/design/web design/copy.

Sen älskar jag att höra att jag är omhändertagande. Jag har alltid kallat det överbeskyddande, Obi säger nurturing, Jo säger mammig, haha. Jag tror alla de stämmer. Mot de jag älskar och bryr mig om är jag nog en blandning av alla tre. Jag tycker om att göra saker i det tysta. Köper små presenter till Jo då och då, hörde henne gnälla om att hon lånat ut alla sina hårnålar till Carrie, då köpte jag med mig nya nästa dag på väg hem. Små saker betyder allt för mig, och det är det jag utgår från när det gäller vad jag får tillbaks också.

Som alla andra kvinnor älskar jag också att höra att jag är vacker, söt, snygg, sexig. Magnus, en ex-pojkvän som ligger mig väldigt varm om hjärtat fortfarande, trots att vi inte pratar längre, brukade kalla mig sin "tennisstjärna". Jag har också fått många komplimanger riktade mot min naturliga sexighet, att jag är sexig utan att försöka. Sen har ett par killar, inkluderat Obi, kommenterat på att jag är smal, men ändå kurvig. "Subtle curves" kallar Obi det, vackra ord tycker jag. Dessa komplimanger specifikt tycker jag om mer än andra när det kommer till utseendet. Jag antar att jag föredrar helhetskomplimanger framför typ "vad fina ben du har".

Det var det, tror jag.

Puss.

Hej gänget.

Det är finals. Okej? Jag är tillbaks typ.. lördag.

Och så har jag en rolig nyhet. Jag har blivit anställd för ett till kodningsgig. Bara coding, designen är redan gjord av företaget, en vecka till deadline - 2000 dollar betalt. $1000 down payment och sen $1000 vid completion. Det här är mitt andra frilansgig den här terminen, jag funderar på nu om jag ska starta företag antingen här eller i Sverige. Ska höra mig för, men oavsett älskar jag vart mitt liv är på väg nu. Nästa år kommer bli fantastiskt. Hursomhelst ska jag till deras kontor imorrn, skriva kontrakt, prata med deras art director om designen och få betalt, haha. Sen ska vi göra glögg här hemma på kvällen. Vilken fredag.

Min relation till mina föräldrar är bra idag, jag hoppas att den kan bli ännu bättre. Jag har haft motgångar när det gäller bägge, men jag försöker komma över det. Mer än så vill jag ärligt talat inte säga om den punkten.

Puss.

Nu slog det mig plötsligt hur annorlunda allt är från förut. Om jag tänker på de jag umgås med mest. Det är totalt utbytt. För drygt ett halvår sen var det Farid och Carrie. Nu är det Obi och Joanna. Det är en grav transaktion att göra på bara ett par månader. Jag bodde liksom med Farid förra terminen. Nu har jag bott med Jo i snart fyra månader, vi har nästan växt ihop undermedvetet. Kommit varandra så otroligt mycket närmre.

Det bara slog mig nu. Och Obi är den exakta motsatsen från Farid. Jo och Carrie har sina likheter, men de är två totalt olika personer också. Det vore väl konstigt om den här omställningen inte påverkade mig alls. Jag undrar om jag blivit en bättre eller en sämre person. Jag hoppas innerligen på det första.

Hursomhelst. Min mest traumatiska upplevelse. Alltså, jag har två historier som är hysteriska, tyvärr är de inte rumsrena nog för att dra här. Utöver de kommer jag bara på ledsamma saker. När min pappa flyttade ifrån oss första gången, det var väldigt traumatiskt. Eller när mamma kraschade bilen med min syster och jag i baksätet, jag var fem år gammal och minns det som igår. Eller Sannas begravning, men det var inte direkt traumatiskt. Då var det värre när jag fick telefonsamtalet från en gråtande syster i Paris, jag var på jobbet och klev ut i 40 minuter. Bara lyssnade och försökte lugna henne. När jag kom in igen hade jag tårar överallt, en korkad kollega tjoar från andra sidan rummet "är det nån som dött, eller?!".

"Ja", sa jag. Tvivlar på att han någonsin ställer den frågan igen.

I övrigt har jag mailat Obi, gjort klart tre Flash banners (klappar mig själv på axeln) och somnat sittandes i soffan vid typ 6 på eftermiddagen. Går och lägger mig halv fem varje natt nu. Välkommen, finals-vecka.

Puss.

Hahaha alltså jag orkar verkligen inte. Gud så roligt.

Hej hjärtan.

Haha, orkar inte, Joanna är hög som ett hus och tjattrar oavbrutet om anime porn medan jag försöker göra klart mina jäkla banners. Har knappt tid att blogga, ärligt talat.

Men min första bästa dejt är med O, faktiskt. Obi heter han, förresten. Eller kallas, det är kort för hans fulla namn, som jag väntar lite med att skriva ut. Vår första dejt var en solig söndag, jag kom fem minuter sent och han var både längre och snyggare än vad jag mindes. Vi pratade i över tre timmar. Det blev aldrig tyst, aldrig awkward, det var bara kul och behagligt. Efter vi skildes åt smsade vi hela kvällen.

Vår andra dejt, som väl egentligen var mer av en traditionell dejt, tog han mig till en av sina favoritrestauranger och sen till en bar där han lyckades få mig väldigt berusad. Efter jag sagt hej då och stigit ur hans bil klev han ur själv bara för att följa mig till dörren. Han försökte inte kyssa mig eller göra några närmanden, han är så nära man kan komma en gentleman. Haha, han har sagt ett par gånger att han måste tävla med mig fram till dörrar, jag är så ovan vid att vara kring en karl som faktiskt öppnar dörrar åt mig att jag alltid går i förväg.

För ett par dagar sen sa han "Cim, jag har inte varit såhär lycklig på väldigt, väldigt länge". Det är över två veckor tills han kommer hem. TUR att det är finals nu så jag knappt har tid att sakna honom. I mitt liv har en enda kille (bartender, bor i Stockholm) gjort mig knäsvag bara av en enkel puss, bara av att vara nära hans ansikte. Alltså fysiskt knäsvag, så att jag måste hålla i mig. Nu är det två. Det sjukaste med O är att jag minns varje kyss. Det finns inget lagom, det finns ingen mellanmjölk, jag smälter varje gång han rör mig. Och INTE sakna honom var det ja, nu återgår jag till Flash.

Puss.

Jag visste det. Jag visste det. Jag visste det.

Finalsvecka. Och jag är sjuk. Feber, huvudvärk, illamående, yrsel, förkylning. Hela paketet. Skjut mig två och en halv gång i huvudet.

Helvete.

Ni vet hur jag sa att jag tycker om att sakna?

Här är undantaget. Det är nu ett år, fyra månader och en handfull dagar sen jag senast såg min lillasyster. Det är en saknad som gör fysiskt ont. Det finns ingen som betyder lika mycket för mig som Chris. Hon har pratat om att komma hit i vår, jag vågar inte ens hoppas. Även om jag redan talat om för henne att jag betalar halva hennes biljett.

Chris är mitt liv och representerar allt ljus och all kärlek i den här världen.

Puss.

Jag funderar lite på det här med årskrönikan. Jag vet inte om jag vill se tillbaks på det här året på det sättet. Skulle börja igår med en favoritbild per månad, som jag gjorde 2010, men kände bara.. nej. Jag har nog aldrig haft ett mer schizofrent år. Det högsta, bästa blev blandat med det lägsta, sämsta. Ett händelselöst år har jag aldrig haft, framförallt inte sen jag flyttade till San Francisco.

Men jag har nog romantiserat 2010 lite, och det beror på den överlägset fantastiska sommaren jag hade. Kick-off i Barcelona tidigt i juni med mina tre bästa tjejkompisar, sen tror jag 90 % av resterande sommartid spenderades med Emil och Jenna. Juli var äckligt varmt, Alex kom i två veckor på besök, allt var bara så idylliskt. Men relationsmässigt var både våren och hösten jobbig som fan. Farid tappade sin hjärna i januari, sen påstår han att han jobbade för att visa mig hur mycket jag betydde för honom, skitsnack säger jag. Ett par lappar på en vägg gör inte ett förhållande. Samtidigt så beskyller jag inte honom för vad han inte kunde ge mig - vi var helt enkelt inte rätt för varandra. Vad jag behöver finns inte i hans natur. Jag är väldigt fysisk, väldigt intim, jag älskar blickar och en hand som leker med min svank då och då, inte för att jag ber om det, bara för att det rinner i hans blod.

Utöver det älskar jag att höra hur andra ser världen, vad deras åsikt är om diverse saker, jag kan filosofera i timmar. Sånt där fick jag dra ur Farid. Jag märker det fortfarande när vi ses, det blir totalt ordbajseri från min sida eftersom det alltid varit min automatiska uppgift att hålla konversationen vid liv. Jag ska undvika att jämföra, men jag är så glad att jag träffat någon som konverserar och argumenterar lika mycket som jag. Mental stimulation. Minst, MINST, lika viktigt som sex i min bok.

Nej, både våren och hösten 2010 var psykiskt tunga. Farid var deprimerad och det drog ner mig något oerhört. Våren 2011 var konstig, jag flöt omkring, ingenting var verkligt, att bryta upp med Farid var en lång, krävande process.

Sen landar jag i Sverige och allt bara släpper. 1:a juni glömmer jag aldrig. Första gången jag tog en promenad med Lucas, själv på Värmdö, under strålande sol och den där lätta, friska luften, första natten jag sov ensam i mitt gamla flickrum - så fri hade jag inte känt mig på väldigt, väldigt länge. När jag kommer tillbaks till San Francisco mår jag bättre än någonsin. Det var höjdpunkten på året om jag ser helt till mitt eget känsloliv, första veckan i september.

Sen slog verkligheten ner som en jävla blixt. Nu ska du hantera att vara i samma stad som killen du bröt upp med igen PANG lycka till att hålla kvar alla dina vänskaper när så många saker förändrats PANG framförallt om du dessutom börjar dansa med en afrikan på en nattklubb så att Farid blir ledsen och går PANG gissa vad nu är du häxan i gänget PANG hur fan gick det till PANG ah just det nu börjar skolan också PANG helvete måste afrikanen vara smart och rolig också PANG ditt ex bor hos din bästa vän så du får aldrig träffa henne PANG din bästa vän hatar afrikanen förövrigt PANG pengar mat hyra elräkning tvätta kläder ta hand om Lucas diska städa repeat PANG försök ha kul med vänner, ducka simultant för tre timmar av rasistiska skämt PANG "hur länge ska ni hålla på såhär?" - "så länge som du dejtar en svart kille" PANG bli förolämpad publikt utan anledning, ah just det, av ännu en kompis PANG alla firar Thanksgiving med min bästa vän, de enda som inte är inbjudna är Joanna och jag PANG Farid är inte personen du trodde att han var PANG allt är förstörst PANG VAD I HELVETE ÄR DET SOM PÅGÅR PANG PANG PANG.

Typ så. Typ i den takten. Typ det händelseförloppet. Lägg till ett par tusen sms och tårdrypande telefonsamtal också. Jag såg vart det bävade, jag försökte allt i min makt för att det inte skulle bli som det blivit. Igår raderade jag vikt från Facebook. Jag vägrar börja det nya året med dålig energi. Den här hösten har varit fantastisk i skolan, och O har visat sig vara bortom mina vildaste föreställningar om vad man kan hitta efter midnatt på Ambassador, men när det kommer till vänner kraschade allt. Även om man vill kunna styra sånt så kan man inte det. Skit händer, helt enkelt. Det är hur man reser sig upp som betyder något, som vanligt.

Jag kommer resa mig med O:s och min fortsatta smekmånad, glögg, portfolio-fix, praktik-sök, skratt med Jo och One Show-inlämning.

Puss.

Det här en intressant början på det här påfundet. En beskrivning av mitt självförtroende. Nu utgår jag både från vad jag själv tycker och vad jag hört från andra.

Folk märker när jag kliver in i ett rum. Folk respekterar, alternativt känner rädsla inför, mig från första stund. Det här är något jag fått höra från lärare, vänner, familjemedlemmar, pojkvänner, från alla möjliga fronter. Jag hamnar ofta i trubbel på grund av det här. Det låter som en klyscha, och sanna saker gör oftast det, men tjejer i nattklubbsmiljö tycker helt enkelt inte om mig. I vardagsmiljö känns jag förmodligen mer inbjudande, jag har oftast varken klackar eller smink till vardags, då är jag lättillgänglig. Inte ett lika stort hot.

Jag vet inte vad det är. Ärligt så tror jag bara att folk märker att jag har bra självförtroende - med andra ord - hur jag känner inför mig själv lyser igenom. Blondinbella brukar skriva om att man ska fejka att man är nöjd med allt hos sig själv, jag är nog exakt lika duktig som henne när det kommer till det. Oavsett om jag känner mig osäker över hur en klänning sitter, eller att mitt hår ser förjävligt ut, så går jag in på varje nattklubb som att jag är så säker på mig själv man kan vara. Jag tittar inte på andra tjejer. Jag jämför mig inte. Jag tror på min egen skönhet och att den är unik. Jag är hundrafemtio procent säker på att den inställningen gör mig snyggare än vad jag kanske egentligen är. O har sagt flera gånger att det inte existerar något sexigare än en självsäker kvinna, och jag tror många män känner likadant.

Det här handlar alltså inte om att vara arrogant. Är jag ute och ser en äckligt sexig tjej, då säger jag oftast det till henne - "helvete vad snygg du är". Jag pekar även ut tjejen för killen/killarna jag är med. Jag ler alltid, ser folk i ögonen, är trevlig mot bartendern, aktar mig för att trampa på folk, etcetera. Men av någon anledning stör sig folk på mig. Har jag klackar på mig blir jag över 1,80 lång, sen har jag oftast ganska mycket smink, en snortight klänning, gungande höfter och så långt blont hår på det. Kan vara så klyschigt att det är receptet på hur mycket skit man får av andra kvinnor när man går ut.

Mitt självförtroende härstammar från min självkänsla, och min självkänsla är stark. Väldigt stark. Det här med att folk märker när jag kliver in i ett rum har inte med utseende att göra egentligen, det handlar om utstrålning. Jag tror folk blir förvirrade, kanske även rädda, över hur trygg jag verkar vara i mig själv. Och missförstå mig rätt, jag ÄR trygg i mig själv, men definitivt inte så pass mycket som folk tror. Det kan jag nästan garantera. Jag ser alla mina svagheter, både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Men jag vet att jag har fler styrkor än svagheter, jag vet också att jag jobbar på mig själv mer än 90 % av befolkningen (det här är också något jag fått höra från killar jag dejtat, familj, lärare, etcetera).

Det här är livsförändrande på ett sätt som inte många förstår. Det är detta som får mig att våga hoppa på ett plan och flytta till ett land jag aldrig besökt, det är detta som får mig att söka (och få) jobb jag inte är i närheten av kvalificerad för, det är detta som får mig att hitta de vackraste, mest äkta kärlekarna, för jag är spel-lös, hos mig finns inga om eller men eller "var tyst med vad du känner", jag är öppen med hur mycket jag bryr mig om folk och det lönar sig ALLTID.

Och det här är något jag nämnt förut, men jag tror inte folk, tjejer, är avundsjuka på mitt utseende. Jag tror de är avundsjuka på min självkänsla. Den största fördelen jag har i jämförelse med andra kvinnor är tron på mitt eget värde. Det är vad som kan få mig att fånga en killes/lärares/chefs uppmärksamhet, oavsett om det finns 200 sexigare/mer kreativa/mer kvalificerade tjejer i rummet. Min självkänsla är det viktigaste jag har och jag vårdar den konstant.

Puss.

1. A description of my self-esteem.
2. Someone I miss.
3. Most embarassing moment.
4. My best first date.
5. Most traumatic experience.
6. My relationship with my parents.
7. What words make me feel the best about myself.
8. Something I should've said a long time ago.
9. A description of the person I dislike the most.
10. Something I've wished for repeatedly.
11. What I hate most about myself.
12. A description of the boy I like.
13. Two of my insecurities.
14. I'll love you if..
15. The meanest thing someone has ever said to me.
16. My biggest pet peeves.
17. My idea of a perfect date.
18. What are my future plans?
19. The reason behind my last break-up.
20. How my last kiss went down.
21. How many kids I want in the future.
22. Biggest turn-ons.
23. What bands I've seen live.
24. What I love most about myself.
25. Who my best friends are.
26. Where I would like to live.
27. Biggest turnoffs.
28. A description of my best friend.
29. Do I like where I am right now?
30. What my greatest achievements are.

Bra? Bra.

Puss.

Hej gänget!

Idag är ännu en bra dag. Jag saknar O redan, för att jag är en jävla tönt, men jag har skrivit om detta förut - jag blir glad av att sakna. Jag är konstig, jag vet. Men det ligger något så oerhört vackert i att sakna, det innebär att någon/något betyder väldigt mycket för mig och det kan aldrig vara något negativt. Han kommer vara borta i nästan 20 dagar och jag ler redan åt tiden vi kommer spendera tillsammans när han kommer tillbaks. Alla fjantiga julgrejer, vi ska se Happy Feet 2, laga middag, ligga (!), duscha, dansa, skratta, ni vet, blablabla. Den där karln alltså.. Okej, det var dagens kärleksfluff. Ni får stå ut med min blödiga sida en stund. Han ringde mig ifrån planet, jag försökte låta glad och positiv, likväl får jag ett sista sms innan hans flyg lyfter "Bara så du vet, du är sämst på att dölja dina känslor när det kommer till mig. Var inte ledsen, prinsessa."

Hursomhelst - jag kan inte FÖR MITT LIV förstå att det redan är 1:a december. Totalt ofattbart. Snart är det ett nytt år och 2011 flög förbi fortare än något annat år hittills. Kommer ni ihåg december 2010, då körde jag ett favoritfoto om dagen varje dag i december och så även punkter från en lista jag hittade. Och sen en årskrönika den 31:a. Tänkte köra ungefär samma sak det här året, bara med en ny lista där jag väljer lite fritt från vilken punkt jag vill skriva om (finns 56 stycken, så valfriheten finns där). Börjar i nästa inlägg.

Puss!

Jag ligger så efter att det är lustigt, den här helgen kommer bli TUNG. Men allt är kampanjer jag är stolt över, ni får se allt jag kan visa nästa helg.

Just nu designar jag min egen hemsida, kommer ha typ en dag på mig att koda detta, KUL. Haha, men om det är något jag fixar så är det att koda hemsidor snabbt. Får lägga till de effekter jag vill ha senare.

Igår var jag förövrigt och lyssnade på en föreläsning av DraftFCB, de har kontor i San Francisco, New York och Chicago. Tar in en hel del interns och juniors, jag kommer söka i början av januari om jag lyckas få ihop min bok tills dess. De pratade hursomhelst om no-no:s i portfolios, hur länge man väntar innan man följer upp efter den första kontakten, hur man borde kategorisera sina kampanjer etcetera. En del visste jag redan, en del var totalt nytt. Intressant var det hursomhelst.

Puss.