Farid är en underbar man. Han är verkligen det. Han är allt det jag bett om och velat ha i mitt liv. Han tvingar i mig tabletter när jag är sjuk. Han gör te till mig för att han hör mig hosta. Han köper alltid choklad när han handlar, trots att jag inte ber honom. Han säger alltid "det löser sig". Innan han åker på sin roadtrip organiserar han hela min nästkommande dag genom att lägga fram allt prydligt på bordet i vardagsrummet - nässpray, pengar till bussen, mitt kontokort, lappar med viktiga telefonnummer på, hundens koppel. Farid tar hand om mig.

När vi tjejer var i Barcelona i somras så tjafsade vi lite lättsamt om huruvida ett förhållande förändras eller inte när man flyttar ihop. Jag försökte förklara för mina älskade vänner att "nej, ni kommer inte ha sex varje dag" och "jo, ni kommer bråka om disken". Ett förhållande förändras när man flyttar ihop. Det blir något helt annat än vad det var tidigare. När man dejtar så pirrar det i magen. Numera uppfylls jag av ett stort lugn när jag är nära Farid. Jag känner mig trygg och älskad. Att somna och vakna med honom varje dag är det bästa som finns. Fast det största för mig är ändå tiden man spenderar tillsammans. Vi har bott ihop i två år, jag tycker fortfarande inte att jag får vara med honom tillräckligt mycket. Vill bara ha mer.

Jag säger inte att man slutar ha sex för att man flyttar ihop - absolut inte. Farid är lika sexig idag som han var för två år sedan. Jag säger bara att man förändras. Som person och som par. Att älska någon handlar inte om att ligga varje dag - det handlar om att alltid säga "det löser sig".

Det var egentligen allt jag skulle säga.

Hej grisar.

Jag är depp. Lucas känner av det. Han tycker jag är skittråkig, men han är duktig hund och sover mycket när matte sover mycket. Fast just nu ligger han och glor på mig från dörren. Tror att han möjligen vill leka lite. Får offra mig när jag skrivit klart.

Alltså. Den här örongrejen är verkligen ett mysterium. Har läst så många olika forumsvar nu att jag är helt förvirrad. Kan ju dra det fort för er, ni kanske vet? Jag mådde alltså bra när jag flög från Sverige. I Chicago blev jag råförkyld, fick feber, frossa, hela skiten. Fick också lock i bägge öronen. I höger vägrade det släppa. Jag stod i duschen en dag, kände att det började knastra i höger, tryckutjämnade, och då släppte det lite. Så jävla skönt. Sen flög jag till SF. Tusen gånger värre nu. Höger sitter stenhårt, har tryckutjämnat säkert 200 gånger per dag. Har sköljt öronen, kör nässpray, knaprar tabletter, allt för att lösa upp vad fan det än är som sitter där inne. Ingenting hjälper. En notis är: det gör inte ont. Vilket betyder att det inte är öroninflammation. Jag bara känner att det sitter nåt där typ. Det knastrar inte alls längre i höger öra, vare sig när jag sväljer, tuggar eller tryckutjämnar. Känns som en jävla fågel flugit in och fastnat. Stentjockt.

Det måste väl vara en vaxpropp? Eller? Funderar starkt på att gå till läkaren och suga rent örat, men det kommer kosta typ 1600 spänn. Sen kan jag i och för sig få tillbaks pengarna genom försäkringen hos CSN, men det är inte säkert att den täcker det här. Vet inte vad jag ska göra. Det värsta är att jag typ vant mig nu, så kan hålla ut ett tag till. Men en vaxpropp kan väl inte försvinna av dig självt. Eller?

Hursom. Kul inlägg. Verkligen. Moa kommenterade och frågade mig om det fanns några andra städer än Chicago jag tycker är vackra - såklart San Francisco. Inte New York. Definitivt inte Bangkok. Håller med dig i att Stockholm är otroligt vackert. Barcelona är fint också. Jag dras till detaljerad arkitektur, lummiga träd och klart vatten.

Puss.

Det är så läskigt det här med reklamvärlden. Eller kanske med alla arbetsmarknader, jag vet inte hur ni känner. Men ibland känns det som man bara famlar i ett mörker. Vad vet jag egentligen mer än att jag älskar att leka i Illustrator? Jag vet att jag kan skriva. Jag vet att jag kan bidra med något unikt. Men hur många finns det inte som kan skriva under på det? Det är många jämnåriga med mig som fått jobb inom reklam/pr redan. Typiskt mig att vara åldersfixerad, men man reagerar ju ändå. Man tänker - finns det plats för mig?

Det finns så otroligt många variationer på reklam. Det finns byråer som enbart fokuserar på digitala medier. Det finns så många titlar i den här branschen att det känns som folk bara hittar på nåt som ser coolt ut på visitkortet. Jag vet att jag kommer falla mer in i min normala rytm och tankegång när skolan börjar. Då får jag nåt att greppa tag om igen. Men såhär precis innan känns allt väldigt luddigt. Vad kan jag egentligen? Vad vill jag egentligen?

Väntar på samtal om lägenhet. Det känns i alla fall bra.

Puss.

Hej hjärtan.

Jag är sjuk. Igen. Eller fortfarande, antar jag. Är inte mig själv när jag är sjuk. Blir deppig och tyst. Mitt högra öra gör ont, fortfarande lock i bägge. Tror att det kanske kan vara öroninflammation. Skitsamma, orkar inte ens prata om det, det löser sig. Ska gå till läkaren i början av nästa vecka.

Kommer ni ihåg det här jobbet i Lake Tahoe jag skrev om för ett par veckor sen? Farid fick det. Han åker imorrn bitti, kommer tillbaks tisdag eftermiddag. Sämsta möjliga timing med tanke på lägenhetssökandet, men han kommer ha hur roligt som helst. Det finns bra möjligheter att knyta kontakter, dessutom får han 400 dollar för besväret. Så fort han kommer tillbaka ska vi på lägenhetsvisning, tisdag eftermiddag. En dyr studio mitt i stan. Idag var Farid på en annan visning, en jättefin lägenhet med loftsäng i ett underbart område. Det finns flera intressenter, så inte säkert att vi får den. Jag är inte orolig, vi har två mäklare vi ska ringa imorrn för att åka och titta på fler potentiella ställen.

Ni får en till bild från igår, jag ser ut som bajs idag. Har legat i soffan och tittat på Will & Grace hela dagen.

Puss.

Fin kväll. Mycket rödvin. Sov gott. Tre bilder på hur min rygg såg ut denna natt. Tröjan är från nån shop i Thailand, vänd bak och fram och sen en hel del påhitt från min sida. Sov gott, var det ja.

Puss.

Lägenhetssökandet går långsamt framåt, som alltid. Vi har en visning bokad på tisdag kl 15, sen har vi ett par andra prospekt vi ska ringa på i början av nästa vecka. Ikväll har vi blivit inbjudna till Bella, en svensk tjej, på födelsedagsfirande. Skitkul ska det bli att träffa alla, och att se hennes nya lägenhet.

Mitt lock för öronen sitter i. Absolut stenhårt. Jag svajar mellan frustration och ilska, typ. Har aldrig varit med om nåt liknande. Jag uppskattar att jag har typ 80 % nedsatt hörsel på höger öra. Spolningen hjälpte inte, tabletter hjälper inte, vaxdroppar hjälper inte. På måndag går jag till en öron-näsa-hals-läkare uppe vid Union Square. Kan inte börja skolan med den här skiten kvar, det går inte. Antar att nästa steg är typ penicillin eller nåt.

Nu ska vi göra oss klara för att åka. Glömma locket. Glömma depositen. Och ta en drink med goda vänner. Glad lördag allesammans.

Puss.

Just det - vi är tillbaks i San Francisco. Resan från Chicago var smärtfri, förutom att jag nu dras med världens lock i höger öra. Aldrig någonsin haft så illa, och då är jag ändå öronbarn och van vid skiten. Har köpt flera mediciner som ska hjälpa, blir galen på att inte höra nånting. Om det inte är borta imorrn kväll så köper jag sån där pip och spolar ut skiten.

Idag har varit både upp och ner. Nu börjar lägenhetssökandet. Tyvärr kan vi inte koncentrera oss på det eftersom vi blivit blåsta av företaget vi hyrde vår tidigare lägenhet av. När man flyttar in lägger man en deposit, i vårt fall låg den på cirka 20 000:-. Det här är pengar man ska få tillbaks senast tre veckor efter man flyttar ut. Vi flyttade ut i maj. Tre månader senare har vi fortfarande inte fått tillbaks våra pengar. Vi har ringt, mailat, hotat med att stämma dom, vi har gjort allt. Idag var vi inne på kontoret. Farid får ett telefonnummer till deras legal department, vi ringer, dom svarar direkt. För att göra en lång historia kort så skäller jag ut killen efter noter via telefon. Hans enda respons är att pengarna inte existerar. Bolaget kommer gå i konkurs, blablabla. När jag lägger på är jag så arg att jag skakar.

(Killen ljuger, naturligtvis. Dom har massor av pengar. Det vi tror har hänt är att dom kör med ett skalbolag, som dom försätter i konkurs när vindarna börjar vina. Sen öppnar dom bara ett nytt företag med nytt namn och undkommer ansvar.)

Problemet med mig är att när jag blir riktigt förbannad så börjar jag gråta. Alltid. Vet inte varför. Så Farid försöker trösta mig medan nån annan jävla tomte kommer fram och ber om ursäkt för allt, men säger även han att det inte finns någon möjlighet att få tillbaks depositen. Förstår ni vilken sjuk känsla? Det här är VÅRA pengar. Och det enda dom säger är "tyvärr". Det slutar i alla fall med att jag lämnar byggnaden med Lucas, står och försöker sluta gråta ute på gatan. Farid kommer ut, och vi hoppar på tunnelbanan ut till Mindy och Yaz (vi bor hos dom tills vi hittar en lägenhet).

Vad tror ni händer då? Halvvägs hem ringer Farids mobil. Det är tomten från företaget. Han säger att dom har ändrat sig, vi ska få tillbaka våra pengar. Senast onsdag ska vi ha checken i hand, Farid ombeds att komma in och hämta den personligen. Farid blir helt chockad, jag börjar nästan gråta igen av glädje.

Nu är det såhär. En av två grejer har hänt:

1) Svinen har ett hjärta. Mina tårar lyckades väcka nån sorts sympati hos de kalla asen, och vi får våra pengar tillbaka för att dom vill kunna sova på nätterna.
2) Dom har sagt såhär för att köpa mer tid, eftersom vi hotat med att dra dom till rättegång. Egentligen kommer dom inte alls ge oss några pengar, det är bara en manöver för att kunna ladda vapnen.

Jag vet varken in eller ut längre. Jag är dock säker på en sak - har vi inte checken i hand på onsdag så kommer vi aldrig få tillbaks pengarna. Vi får se hur det utspelar sig. Nu är jag trött, lockad i öronen och redo för Mad Men. Det här hade jag på mig idag, förresten.

Puss.

Jonas verkar arrogant. Men han fotar helt fantastiskt. Den här bilden är från hans senaste, och vackraste, bröllop. Halvvägs genom bilderna grät jag, så vackert var det. Inte bara pga Jonas, utan även av kärleken i brudparets blickar. Gå in och titta hos jonaspeterson.com (och gör en mental minnesnotering om Colorado som potentiell bröllopsplats).

De här beställde jag precis från ASOS. Sänkta i pris från 1065:- till 327:-, alltså från 145 dollar till 50. Väldigt bra deal om dom passar, hoppas, hoppas. Det är äkta läder och sen trä på undersidan, 14 centimeter klack, 3,5 centimeter platå och alldeles perfekt färg. ASOS har precis börjat med gratis shipping till och från USA, stark anledning till varför jag klickade hem dom. Det verkar som jag tog de sista 36:orna, dom är slut på sidan nu.

Skorna är från ASOS Summer Sale.

Chicago tog mitt hjärta, la ner i en ask och släppte den djupt ner i Lake Michigan igår. Ni förstår inte hur vacker den här staden är. Det känns precis som det kändes när vi först kom till San Francisco för 1,5 år sen - kärlek på en gång. Tyvärr, tyvärr är det svårt att njuta till fullo när jag är så satans jävla sjuk som jag är. Blir sjuk en gång per år ungefär, typiskt att det ska komma nu. Men det är väl en hel sommar som släpper. Jag nyser, hostar, svettas, har frossa, feber, huvudvärk och lock för öronen. Flyget till SF går imorrn vid 10:20. Jag kommer dö. Men det är inte mycket att göra. Det jag vet är att vi kommer besöka Chicago igen väldigt snart.

Igår krigade jag mot det sjuka och hämtade upp Farid på flygplatsen tillsammans med Mindy, Yaz och Mano. Vi spenderade dagen med att boka flyg och äta libanesiskt. Vid halv sex på eftermiddagen åkte vi in till stan med Mindys föräldrar, fick gratis biljetter av nån till en sightseeingtur via båt som tog ungefär 90 minuter. Så vackert. Så, så vackert. Här får ni första delen av bilderna. Chicagos arkitektur är helt sinnessjuk (och belönad därefter, priserna för vackra byggnader har haglat över stan).

Vad tycker ni?

Hej hjärtan.

Ligger i sängen och försöker kämpa emot sjukdomen som svajar över mig. Ont i halsen, förkyld, nyser konstant, lock för bägge öronen. Inte optimalt då jag ska flyga igen om ett par dagar. Ska sova bort skiten nu.

Tjejerna är ute med jycken. Imorrn välkomnar vi Farid till ett strålande soligt Chicago. En stad som är vacker bortom mänsklig uppfattning. På riktigt; vi körde in downtown idag, och jag bara satt och gapade. Kunde inte yttra ett ord. Såhär ser det ut, även om dessa bilder lånt ifrån gör stan rättvisa, men ändå: vilken skillnad från betongklumparna i New York. Vartenda höghus strålar i guld och svart, med glimrande fönster överallt. Helt sanslöst alltså.

Nu ska jag sova. Och imorrn ska jag visa er godbitarna från H&M:s Capsule Collection som släpps i september. Innefattar bland annat den perfekta LBD:n.

Puss.

Hej älsklingar.

Chicago är underbart vackert. Jag trodde San Francisco var one of a kind, men herregud, så fint det är här. Inget hus är det andra likt, stranden var minst lika fin som Bondi, Lake Michigan sträckte ut sig åt alla håll och kanter, bara evig blå skönhet. Det är grönska överallt, träd, gräs, parker. Så skadar det ju inte att det är 30 grader varmt heller. Mindy och Yaz håller på att tvätta jycken ren nu, han hoppade ner i en fontän, den lilla grisen. Vi ska dricka Corona med lime och sätta oss i solen.

Chicago. Jag tror jag har en ny älskling. Mindy berättade nyss också att BBDO huserar här. Hörde jag framtid?

Puss.

Och älskling, vi sparar massa roligt tills imorrn. Du kommer avguda den här staden.

Idag hittade jag någonting jag letat efter i säkert ett år nu. Ett par höga prickiga shorts. H&M. 149:-. Dom är inte marinblå i grunden, utan svarta. Det känns bättre, faktiskt. De söta små guldknapparna fram höjer upp känslan lite till. Kommer ha dom till croppat linne, skinnjacka och skyhöga heels, alternativt till mönstrad tshirt och mina låga älsklingsboots från Century 21. Helnöjd. Förutom det inköpet har vi varit på Djurakuten i Vasastan med Lucas, han är frisk och klar att flyga. Vi åt lunch på Tiki Wok House eller vad fan det heter, precis invid Hamngatan.

Nu slökollar vi Mad Men och packar. Livet är fint, kontot är fullt, Chicago väntar. Nästa gång vi ses är det på andra sidan Atlanten.

Puss.

Hej hjärtan!

Idag skiner solen äntligen i Stockholm, i alla fall för en stund. Fy fan vad jag tycker synd om dom som haft semester i augusti. Det känns som det regnat precis hela månaden. Hemskt trist, egentligen. Jag har ändå haft en fin månad. Och snart är den slut.

Igår jobbade jag i Rotebro. Det ligger hundra mil från Värmdö, typ. Fast sjukt smidigt med pendeltåg. Hellre pendel än buss, förutom att det på perrongen stod åtta utlänningar som glodde ögonen ur sig på mig. VAD VILL NI, frågade jag inte, gick och gömde mig bakom en vägg istället. Enklast så. Jobbet gick fort. Efter åkte jag hem till Jenna, som var trött, hade med mig en Snickers som peace offering. Den togs emot med glädje, såklart.

Farid var jättefin igår, efter lite tjat har han rakat sig som han såg ut när vi först träffades. Jag älskar hans stora burriga skägg, men ibland är det fint att se hans vackra ansikte också:

Han var dessutom uppklädd igår. Vit skjorta, grå kavaj. Jättefin. Vi tog en buss till Kungsholmen och åt en underbar middag på Winjas Ostkällare. Lite för trevliga servitörer, annars var allt perfekt. Vinet fantastiskt, osttallriken med tillhörande charkuterier och rödbetsmarmelad - allt var perfekt. Väldigt mörkt inne i restaurangen också, jag älskar det. Levande ljus överallt. Tyvärr hittar jag inga bra bilder på nätet, men gå dit om ni får möjlighet. Vi satt i nästan tre timmar.

Nu ska vi in till stan strax. Hörs snart.

Puss.

Hej alla.

Idag har jag lämnat det sista på mitt jobb. Nycklar och skit. Har också skällt ut en mamma med sin unge i barnvagn vid T-Centralen. Hon lackade på mig för att jag suckade högt, ÅT EN ANNAN MÄNNISKA, som gick före mig sjukt långsamt. Mamman trodde väl jag suckade åt henne, så hon gnällde till varpå jag blev skitsur:

- Men gå runt då om det är så jobbigt!
- Mm jag är på väg, det är inte ens dig jag snackar med, din jävla idiot.

Då blev hon tyst. Victory. Det är så kul med stockholmare, samma sak gäller Värmdö-bor. Dom är sjukt kaxiga tills dom märker att jag hugger tillbaks. Då blir det tyst direkt. Fast det är nog sista gången jag kallar nån idiot när hon har sin femåring i barnvagn. Förövrigt alla mammor därute - en femåring har alltså två ben, som är fullt funktionella och brukliga att gå med. Det är liksom lite det som är poängen.

I övrigt har jag varit hos Jenna och druckit mycket kaffe. Sen mötte jag upp Farid och åkte hem. Imorrn ska jag jobba BLÄ USCH. Sen middag med Farid som sagt JA JIPPIE. Söndagen ska jag ägna åt att skapa en blogg åt Jenna. Yes, ni hörde rätt. Bloggvärldens okrönta drottning gör en återkomst. Fan-tastiskt.

Hade fläta i håret idag igen. Titta så fint. Jättenkelt att göra. Prova er fram. Enklast när håret är skitigt.

Puss.

Hej gänget.

Rättegången tog ungefär en och en halv timme. Det gick bra. Kom inte ihåg allting precis som det hände för två år sedan, men i stort stämde allt med vittnesmålet jag gav den kvällen. Dom hade dessutom ett till vittne som styrkte vår berättelse, kände inte till henne innan. Jag fick ersättning på 700 kronor för förlorad arbetsinkomst, och om killen blir dömd får jag upp till 5000 kronor i skadestånd. Vi får se hur det blir. Hela processen var smärtfri i alla fall.

Efter rättegången åkte jag och handlade trerätters till familjen på Lidl och Willys. 312 spänn för allting, det är inte dyrt kan jag tala om. Vi åt en förrätt på melon, skinka, balsamvinäger och basilika, följt av fläskfilé i svampsås med pommes frites, och till sist chokladfondanter, som blev perfekta trots konstigt recept. Jättegott, och skönt att ha Farid hos mig igen. Han kom hem igår eftermiddag.

Idag har jag varit hos veterinären och vaccinerat Lucas, ska snart iväg till Mölnvik för att handla tandborste och tandkräm till honom också, sen in till stan för att träffa Jenna. Imorrn ska jag jobba, sen äta middag med Farid på Wijnjas Ostkällare i stan. På söndag ska jag till veterinären IGEN med Lucas för klinisk undersökning, sen sticker jag måndag morgon. Det är så mycket nu att jag inte hinner reflektera alls över att jag ska resa. Men det är okej. Allt löser sig. Jag är förväntansfull, och glad. Äntligen ska vi hem igen.

Puss.

Vi kan prata lite skönhet för en gångs skull.

Jag har aldrig haft perfekt hy. När jag var yngre fick jag mycket blemmor i t-zonen, nuförtiden får jag inga finnar alls i pannan eller på näsan. Bara på hakan och kring munnen, nästan helt säker på att det beror på att jag har fetare hy där än i resten av ansiktet. Jag är en mix mellan torr och fet hy, i princip. När det kommer till smink ska jag förmodligen hålla mig undan från foundation, men jag tycker om en täckande bas eftersom jag sminkar mig så naturligt i övrigt.

Jag har ju alltid hört bra saker om Make Up Store's Cover All Mix, men herregud så bra den är. För 265 kronor får du en liten burk som enligt uppgift gäller i upp till tre år, och jag kan intyga att den är extremt dryg. Den har tre olika "färger" i sig, den röda tar bort mörka ringar, den orangea tar bort rödhet och täcker blemmor, den beiga neutraliserar och är perfekt som highlighter och på ögonlocken.

Jag skriver aldrig om smink, för jag bryr mig inte så mycket om sånt. Men till alla er som fortfarande har problem med rödhet eller blemmor efter tonåren - den här lilla boxen kommer lösa alla dina problem. Jag har inte ens satt på mig foundation efter, det behövs inte, vilket betydar att huden kommer få andas mycket mer. Bilden nedan är helt oredigerad, jag har tvättat ansiktet och satt på Cover All Mix, sen puder över. Det är allt.

Jag vill också visa er hudvårdsserien jag köpte igår på Apoteket, märkte skillnad över en natt, men det tar vi sen. Nu ska jag iväg på rättegång, igen.

Puss!

Det här är ganska coolt. Emil tog en fin bild från där vi stod på Linas takterass när Linnros körde. Han la upp den på Facebook. Sen la en tjej upp en bild på oss, tagen från Mosebacke. Hennes caption var "snyltare" och visst fan är det så. Framförallt vi som inte bor där, haha. Coola bilder i alla fall, och en fin kväll.

Jag har på intet sätt förstått att jag strax sitter på ännu ett flyg över Atlanten, med Lucas under mig, och Mindy väntandes på oss i Chicago. Undrar när det kommer sjunka in.

Nu måste jag sova. Imorrn kommer Farid hem. Jippie!

Pussnatt.

Gold, lace, leopard, 70's, loose shapes, plastic shoes. I'm seriously impressed by STHLM Fashion Week this time around. Wearable, beautiful. Easy for H&M to copy, paste, sell. Perfect. Just perfect. And the hair! The lips! The glamour! Love it.

Bilder från systrarna Fahrman, Emsedge & Columbine.

Hej hjärtan.

Vaknade alldeles för tidigt som jag alltid gör efter att ha druckit. Igår dansade vi till Oskar Linnros på Linas takterass. Konserten var okej, inte mer än så. Han är ingen bra liveartist, helt enkelt. Killen kan knappt sjunga. Höjdpunkten var "17 år" stilla och lugnt vid ett piano, följt av en exploderande "Från och med du". Sämst var "Annie Hall", Emil och jag var rörande överens om hur kass den låten är. Jag glömde tyvärr kameran, men tror Emil tog lite bilder. Lägger upp dom när han lägger upp dom.

I övrigt tittar jag på Nyhetsmorgon. Igår pratade jag med mitt ex i en och en halv timme. Min förhoppning var att vi skulle kunna bli vänner, två år efter att vi gjorde slut hoppades jag att han skulle ha lagt allting bakom sig. Men det hade han inte. Fortfarande arg. Gamla känslor rivs upp varje gång jag ser dig, sa han, och där dog min förhoppning. Om ett år när jag kommer till Sverige igen så kanske vi kan försöka igen.

Vi måste ju komma hem nästa sommar, eftersom Farids syster gifter sig. Han ska dessutom vara toastmaster, vilket är ett ganska stort ansvar. Så om vi inte får jobb i USA kan jag tänka mig att vi är hemma en månad ungefär. Jag ska försöka få ett online-jobb, hoppa upp på den hästen igen. Sourze är en möjlighet, men det kräver massa slit innan egentlig utdelning, och vet inte om jag orkar med det i en bransch som inte är mitt huvudfokus längre. Vi får se vad som händer.

Puss.

Vilken underlig dag.

Rättegång. Uppskjuten, igen. Den åtalade var inte där. Ny tid torsdag klockan 15. Var tvungen att ringa till Klaraberg och säga att jag inte kan jobba.

Magnus. Helt otippat. Mitt framför ögonen. Vi pratade. Det var inte rätt beslut. Vi kan inte ha en relation än, som vänner alltså. Inte än. Tyvärr.

Sen Oskar Linnros hos Lina. Gick rätt in i typ Värmdö-gäng som jag tror hatar mig. Mycket konstigt. Blev sen kallad bitch av en Halmstadsfjolla för att jag råkar inte gilla Stockholms utbud av nattliv på tisdagar. Än en gång cementerades min åsikt - jag hatar Stockholm (och inflyttade Halmstadsfjollor).

Och nu kom jag hem. Lagom full, lite hungrig och väldigt trött. Hade tung ögonmake idag, för att vara mig. Guldigt brunt, passar till mina blå ögon. Den får joina mig i sängen nu, orka tvätta bort. Puss godnatt, märklig dag.

Puss.

Så. Är alltså tillbaka i Stockholm. Jag hatar Stockholm. Just nu hatar jag Stockholm. Så jävla trött på alla efterblivna människor som går på fel sida i trapporna, på alla efterblivna idioter som står mitt i vägen alternativt tränger sig på när man ska gå av tunnelbanan, är i ett alla-kan-dra-åt-helvete-mode just nu. Stockholm har alltid tagit fram mina värsta sidor. Nästa sommar kommer jag inte hem. Aldrig. Jag klarar inte av det. Mitt hem är överallt utom här.

Ikväll ska jag lägga mig i sängen, ha The Hills-marathon och invänta rättegången som är imorrn. Jag ska äta middag, dricka en Urqell på flaska och klia sönder mina hundra myggbett. Idag matchade jag leopard-bh med leopardskjorta. Kanske inte okej. Men jag gillar det.

Puss.

Det är så intressant, det här livet. För tre dagar sen bad jag till högre makter om att få tillbaka självklarheten mellan mig och Farid. Det som jag alltid värderat högst - att jag vet att han är min och jag är hans och vi ska aldrig röra några andra. Jag bad om att få tillbaka den för att jag kommer ihåg hur varmt jag älskat honom sen dag ett. Kärlek är det absolut viktigaste för mig i livet, och Farid är synonymt med kärlek på alla sätt. Han är stark där jag är svag, han är mild där jag är hård, kärlek betyder att växa och han är den som skjuter mig i höjden.

Någonstans långt inne i Kolbäcks skogar kom självklarheten tillbaka. Vi låste dörren till vårt rum och lärde oss att älska varandra på riktigt igen. Jag är helt övertygad om att jag är kräsnare när det kommer till kärlek än 99 % av befolkningen. Jag nöjer mig inte, aldrig, någonsin. Det ska vara virvlande passion, varje dag. Inget annat än det är värt tiden och arbetet ett förhållande tar, i mina ögon. Det spelar ingen roll hur lång tid vi varit ihop, jag möter alltid Farid vid dörren när han kommer hem. Vi säger att vi älskar varandra fem-sex gånger om dagen, inte för att man SKA göra det, utan för att känslan sköljer över en och varför, varför, varför INTE säga det?

Mina vänner har sagt till mig att dom inte förstår mina negativa inlägg, jag och Farid verkar ju helt nykära. Det enda jag har att säga då är "då kan du tänka dig hur vi var i februari". 100 procent. Eller inget. Passion. Eller inget. Varje dag. Så är det bara.

Kanske slog det mig när vi satt där i soffan. Hela världen var tyst, förutom Lucas små sömniga suckar i hallen. Jag såg in i hans ögon och tänkte tyst:

jag älskar dig. jag kommer alltid älska dig. jag kommer leva med dig i resten av mitt liv. jag vill leva med dig i resten av mitt liv. vi är menade att vara tillsammans.

Och utan att möjligtvis kunna veta vad jag tänkte började han nicka. Långsamt. Och vi log, kysstes, la oss ner och viftade bort de nyfikna flugorna. Vi hittade hem alldeles precis nyss och det var i grevens tid. Jag älskar dig.

Puss.

Bilder från Köpenhamns modevecka, fotograf är Frida Fahrman.

Jag älskar de svarta, detaljerade kilklackarna, de lågryggade långklänningarna och att militärgrönt håller i sig. Köpenhamn kan.

Hej hjärtan.

Vi har lämnat Stockholm för Kolbäck, en liten håla utanför Västerås. Här bor Farids syster med sin fästman och deras hund. Jättetrevlig kväll igår med massa kompisar till dom, vi grillade och drack vin efter solen äntligen svalnat av lite. Jag är ledig fram tills torsdag, men har tyvärr en jävla rättegång jag måste på gå tisdag förmiddag. Så ska åka hem imorrn, medan Farid åker vidare ner till Borås i några dagar. San Francisco närmar sig med stormsteg, men nu väljer jag att njuta av den svenska idyllen för en stund.

Det första jag ska göra när vi installerat oss i vår nya lägenhet i SF är att ta 2000:- och gå in på H&M. Höstkollektionen i år är bättre än vad den någonsin varit. Jag vill ha allt.

Hej gänget.

Jag är i ett stadie där jag försöker samla tankarna nu. Har bara tre pass kvar på Bolaget, sen ska vi liksom tillbaka till San Francisco. Tiden har sprungit som vanligt. Jag försöker landa i mitt förhållande med Farid, jag försöker landa i vetskapen att jag ska plugga heltid nu igen, jag försöker bara.. landa. Det ska bli intressant att se hur det känns när vi kommer till Chicago. Och sen till SF. Det har nu gått ett halvår sen jag och Farid genomgick vår hittills största kris. Jag har gått igenom alla olika stadier sen dess. Vilt älskande, vilt hatande. Just nu vill jag bara köpa en drömfångare, sluta ögonen och vakna till en bättre tid.

Jag älskar Farid. Jag vet att han är en bra människa. Men det är svårt, vänner. Det är svårare än ni kan tänka er. Finns det någon som gått igenom en tuff period i sitt förhållande, där den ena eller andra parten gjort något jävligt dumt, och hållit ihop? Jag vill veta hur lång tid det tar att komma tillbaka. Pratade med vänner om det här häromveckan, och flera tjejkompisar har sagt samma sak: "du måste antingen förlåta eller lämna honom. Det finns inga andra alternativ. Varje gång du tittar på honom måste du tänka jag förlåter dig." Lina sa det sista, och det var så fint, och sant, och precis en mening jag vill leva efter. Om det bara fanns en medicin man kunde skjuta in i ett skadat hjärta. Skärp dig. Förlåt honom.

Det är omöjligt att förklara detta för nån som inte känt för en annan människa som jag känt för Farid. Jag vill veta när jag kommer sluta att känna mig sviken. Jag vill veta när den här absoluta självklarheten kommer tillbaka, och snälla, säg inte att den är borta för evigt. Jag vill vakna upp med ett leende på läpparna, som för ett halvår sen. Leende, bara av vetskapen att vakna bredvid mannen jag ska spendera resten av mitt liv med.

Puss.

Såg den här med Farid för första gången häromdagen. Älskar låten. Underbar. Men helvete vad besviken jag är på videon. Den är vacker, fotografen har gjort ett fantastiskt jobb. Men Megan Fox, dra åt HELVETE vilken kass skådespelerska. Jag tror inte på en blick hon ger, ett steg hon tar. Sekvensen när Lost-killen slår henne i slutet är bara så pinsam. Och kyss-scenen, alltså, kemin är som ett jävla svart hål. Pinsamt. Så synd. Med bättre skådespelare hade den här videon varit perfekt.

Stör mig lite på Eminem också. Kan han någonsin sätta på sig något annat än en vit wifebeater?

Förutom grått och beigt i höst kommer rött och mycket brunt. Svart, naturligtvis. Men kombinationerna med rött, brunt, grått och beigt är oändliga. Blanda in lite vitt och lite koppar så blir det otroligt vackert. Det här är från Mangos lookbook, älskar bilderna och stylingen. Känns väldigt sofistikerat, med en lite playful touch. Avslappnat. Synd att jag inte passar i rött.

Måste förövrigt säga lite om dagen jag glömt bort. I måndags var jag, Farid och Lucas inne i stan hela dan med Farids pappa. Vi gick runt överallt, åt brunch på älskade Sirap, sen kaffe mittemot Mique typ vid Drottninggatan. När vi sitter där kommer först Arash förbi, en gammal kompis och arbetskamrat till mig. Så jäkla kul att se honom, vi tjattrade en stund. Sen kommer Amandas pojkvän förbi, Amanda är svensk och pluggar med mig i SF, hennes kille är amerikan. Har aldrig blivit så förvånad i mitt liv typ. Surrealistiskt att se en SF-nisse glida förbi på Drottninggatan. Men han var ju här och hälsade på henne såklart.

Efter kaffet gick vi ner till Kungsan där vi tog ett glas vin. Lucas lekte med några franska barn. Kul för honom. Sen spatserade (känner att jag behöver fler synonymer till "gick") vi upp till Norrmalsmtorg och åt en tidig middag på Zanzibar. Jag åt vinkokta musslor, Moules Frites tror jag det kallas. Man får musslor, pommes frites och aioli. Kul att testa, men ingenting jag kommer beställa igen. Efter det travade (yes) vi vidare till Gamla Stan, där vi drack varm choklad med vispgrädde och såg solnedgången börja närma sig. Tror vi var i stan i nio timmar den dagen. Lucas var helt död när vi kom hem, haha. Väldigt mysigt att bara gå omkring sådär i Stockholm hursomhelst.

Puss.

Himmel.

Höll på att kräkas nyss när jag borstade tänderna. Då hajar ni hur bakis jag är. Blandade vin, öl, cider och sprit igår. JÄTTEbra idé.

Hursom, nu ska ni få bilder från igår. Det är nåt fel på mig och Farid, vi kan inte låta bli att fjanta oss när kameran går igång. Jag ville mest att ni skulle få se min outfit. Grått och beigt känns väldigt fint tillsammans just nu. Det bästa är priset för kläderna - linne från H&M, 79 spänn, kjol från Gina, 49 spänn. Kom igen, liksom.

Puss på er.

Helsvart idag. 2010 års enda accessoar är ögonbrysnbennan.

Ikväll blir det Golfen. Herregud. Men Chris fyller år och det är dit hon vill gå, så det gör vi. Vad som helst för henne.

Ses om sex timmar.

Puss!

Jag har funderat på idag om det finns några saker jag kan berätta som ni inte vet om mig.

Jag har inte sett och kommer inte att se Avatar. Har inte heller sett någon av vampyrfilmerna. Den målgruppen ligger väl i och för sig minst tre år yngre än mig, va?

Jag tänder alltid på en viss sorts killar - utlänningar. Har dejtat helsvenskar, men det har aldrig varit samma spänning för mig. Har ingen aning om varför. Men något sorts utländskt ursprung ska killen ha, sen kvittar det om han är fransk, kamerunsk, kurd, turkisk.. Så länge han har mörka ögon finns det en risk att jag faller. Har aldrig tänt på händer eller rumpor, som många tjejer gör. Inte armar heller. Ingenting kroppsligt alls, egentligen, för mig sitter allt i ansiktet. Ögonen, läpparna, uttrycket. Röster kan jag finna oerhört sexiga. Men kroppsbyggnad har jag aldrig brytt mig om, så länge inte killen är kortare än jag.

Jag skulle mycket hellre ligga med en snygg tjej än en ful kille.

Jag önskar, allvarligt talat, att jag hade en hög med dansanta tjejkompisar jag bara kunde plocka fram när man ska ut på krogen. Och sen bara stoppa ned dom i lådan igen tills nästa festkväll. Slippa drama. Och tjafs. Bara dans, leenden och tystnad. I San Francisco har jag nästan ingen tjejkompis som gillar att dansa. Det är synd.

Jag vill ha en till hund. Det ska vara en Australian Shepherd. Eller en samojed.

När jag är som duktigast och det går som bäst är jag som mest självdestruktiv. Det är en extremt jobbig egenskap. Det är bättre nu än vad det var förr, men jag vet inte om jag någonsin lyckas jobba bort det där totalt.

Och till sist - jag tog en legkontroll idag. Det kommer vara det första min chef ser imorrn när han kliver in på jobbet. Känns bra. Jag är bra. Farid är också bra. Så jävla snygg. Ska lägga mig bredvid honom nu.

Puss.

Hej barn.

Ska jobba idag. Vill INTE jobba idag. Jag var ju klar, kändes det som. Har fem dagar kvar, utspritt över två veckor. Det är en bra bit över 2000 spänn i pengar, så ska sluta gnälla. Har ni någonsin reflekterat över hur sjukt det är att vi byter tid mot pengar? Här får du min tid, tid jag skulle kunna spendera med min familj, tid jag skulle kunna skratta, här, ta den, och så får jag mynt tillbaka. Och sedlar. Papper. Och små äckliga mynt.

Jag svär att jag inte är född för att leva i den här världen, egentligen. Det finns så mycket jag inte förstår. Det finns så många samtal jag deltar i, där alla skrattar, och jag bara vill resa mig upp och gå därifrån. Det finns så många människor jag tycker synd om. Men det är det värsta man kan säga, så tyst nu. Okej. Till jobbet.

Sju timmar idag. Det är ju ingenting. Fem timmar imorrn. Kom igen nu. Gå till jobbet. Betala skatt. Boka semester. Gå till jobbet. Gå till jobbet. Gå till jobbet.

Känner du friheten?

Puss.

Det här hade jag på mig igår. Blev en spontanutgång med Jenna och Johanna, vi tjattrade på Snaps och Melanders innan vi gick vidare till Cafét. Förvånansvärt bra musik där, tyvärr bara mongon. Alltså ni singlar ute i Stockholms nattliv - jag fattar inte hur ni orkar med att försöka vaska fram guld bland alla miffon.

Puss på er, nu ska jag äta minst en häst. Det kommer förmodligen inte bättra på min andedräktssituation, Farid skrattade av ren chock när jag ville ha en puss imorse. Tänk hur jag skulle luktat om jag fortfarande rökte! Grisigt.

Vet ni vad det allra lättaste är? Att tappa bort sig själv. Bland drömmar och ambitioner, bakfyllor och falnade relationer glömmer vi vilka vi en gång var. Vi minns inte längre vad vi älskade som små. Vi kan inte erinra oss lyckan av en snårig skog och valfria fantasier om äventyr. Vi glömmer så lätt. Jag hatar det. För första gången på mycket länge gick jag in på en av mina första bloggar (som av okänd anledning fortfarande finns kvar). Jag läste, skrattade, förundrades över hur mycket bättre jag skrev då. Jag har tappat det viktigaste i mig.

Skrivandet. Jag skriver fortfarande. Varje dag. Ser jag ett papper och en penna ser jag en frist, en frizon. Det finns inget så exalterande som en blank sida. Men någonstans längs vägen tappade jag min nyförälskade syn på skrivandet, där jag sket i alla regler och svävade mellan djup poesi och barnsliga formuleringar. Vet ni vad ni brukade kommentera? Ni brukade säga att jag var en inspiration. Är jag fortfarande en inspiration för er?

Som jag skrev om kärlek, om Magnus. Det här säger jag och menar det av hela mitt hjärta - har du någon i ditt liv som skriver om dig som jag skrev om Magnus, då ska du skatta dig lycklig. Jag älskade honom såhär:

"Du är mitt liv och mitt hjärta. Du finns i mina ljumskars vibrationer, vid mina läppars leende linjer."

De orden tillhör honom, den meningsföljden är hans. Det har ingen betydelse att vi gjort slut. Eller hur? Hoppas ni förstår vad jag menar. Jag skrev om honom igen:

"Och som vatten är med Jesus, som vin är med oblat, så smälter vi tillsammans, på min tunga smakar han bekant. Det är en kärlek ur tiden, av varma sommarnätter och godis och långfilm och mysiga kvällar, han sveper runt mig som havsvatten, han är en våg och jag blir buren. Jag är en blomma ur hans jord, en eld ur hans brasa, jag är en diamant och han har slipat mig."

Jag skriver naturligtvis om Farid nu när jag älskar honom, men min poäng är att jag skrev bättre förr. Visst fan är det så? Bloggen var roligare på den tiden. Inte bara roligare - ärligare. Mer genuin. Jag har gått ner mig i modebloggsträsket som så många andra, jag har börjat censurera. När jag egentligen borde förtälja historier om efterblivna Systembolagskunder och om hur Farid rör mig som ingen någonsin gjort. För om jag inte får er att skratta eller gråta, så är jag ingenting. I det pärlande ljudet av er lycka växer min egen. Jag är innerst inne en clown och en provokatör, en öppen cyniker som bär på illa dold romanticism.

Någonstans längs vägen har jag tappat bort mig själv. Jag ska försöka hitta hem.

Puss.

Hej hjärtan.

Sprang runt i stan idag med lillasyster. Spöregnade konstant. Det var kul. Tack gud tog jag med mig paraflax. Vi hann med att hälsa på Linus och Ponny på Melanders, sen shoppade vi lite också. Ajabaja, jag vet, men hittade en kjol för 49:- på Gina Tricot. Älskar fallet, min röv blir snygg, färgen är perfekt osv osv. Bilderna gör den inte rättvisa, men till en solbränna och ett par höga klackar kommer den här kjolen göra succé. Hursom, efter runtspringandet tog vi en varm choklad och en chailatte på Coffeehouse by George. Sen blev det hemgång.

Nu ska vi äta fetaost med valnötter och honung. Kyss.

Hej alla.

Det är svårt att veta vilken sorts människa man vill bli. Jag vet att jag vill förtjäna folks respekt när det kommer till reklam. Jag vill att tjejer ska titta på mig och tänka "kan hon så kan jag". Jag vill att killar ska titta på mig och tänka "helvete, jag måste jobba hårdare". Jag vill vara älskad när det kommer till relationer. En man sa nyss till en kvinna "I want you to wake up every morning, knowing that you're so, so loved". Finns det något vackrare man kan säga till en person? Jag vill att personen jag är med ska spendera varje dag med att älska mig villkorslöst. Och jag vill göra detsamma tillbaka.

Jag vill resa. Jag vill lyckas. Jag vill älska. Det är egentligen det allt handlar om. Jag tänker inte på barn just nu. Alls. Däremot tänker jag på tiden och hur den springer ifrån oss. Jag läser om 23-åriga miljonärer, och då börjar man ju svettas lite (även om pengar aldrig varit min drivkraft). Samtidigt vet jag att vi alla har vår egna väg att gå. Vissa toppar vid 18, vissa vid 30. Det finns inget recept på det perfekta livet, vi får bara fortsätta försöka att skapa vår egna lycka.

För mig, just nu, handlar det om slutet på mitt sommarjobb. Lycka. Linnros på Mose Backe den 17:e augusti. Lycka. Kusiner som kommer hit till Chris födelsedag. Lycka. Och en bokad biljett tillbaks till San Francisco. Lycka. Nu kör vi igen.

Puss.

Systemet är en oväntat rolig arbetsplats ur en kanske lika oväntad synvinkel - design. Jag njuter av estetiskt tilltalande etiketter, mjuka kurvor, lekfulla former. Jag älskar J.P Chenet's krokighet, hur den liksom svajar som tornet i Pisa, möjligen för att spela på balansen hos den berusade. Jag älskar Kleine Zalze's dova mörker, hur den med sin djupt svarta framtoning kräver respekt innan du ens korkat upp flaskan. Jag älskar det påtagligt exklusiva i de fylliga fransyskorna från Crozes-Hermitage, hur dom med textur och snirkliga bokstäver viskar "här finns en historia". Jag älskar spanjorernas självklara glöd, hur dom stolt förkunnar "RIOJA" i guld och versaler. Jag älskar simpliciteten hos Stoneleigh, som om den tycker att dekorationer speglar svag självkänsla. Här är ett vin som står för att krusiduller är överflödiga; det är den bästa Sauvignon Blanc'en i världen, och den vet om det.

Jag älskar Langhe Nebbiolo's symmetriska linjer, Morgon's blommighet, Mauro's oranga topp; jag älskar Tokolosh's onda öga, Raccolto's sirliga utsmyckning, Ventisqueros skimrande ram; jag älskar design och hur det finns överallt omkring oss. Jag har ett par idéer för vinflaskdesign. Delar med mig så fort som möjligt.

Robyns skiva är väldigt skev, tycker jag. Älskar vissa låtar, andra har jag inget till övers för alls. Jonna la upp videon till "Hang with me", den är grym! Älskar den. "Don't fucking tell me what to do" förstår jag inte alls hypen kring. Sämst, om ni frågar mig. Sen finns det en annan låt. "Cry when you get older". Grym. Usch så bra. Känns väldigt mycket förra skivan.

Hej söta.

Vi såg alltså Inception igår. Vilken film. Alltså, vilken film. Så otroligt vacker och genomarbetad. Jag satt och försjönk i Marion Cotillards skönhet, i Leos utsökta skådespeleri, i Ellen Pages resa från "Hard Candy" till detta. Sekvensen med anti-gravitation var så vacker att både jag och Farid brast ut i skratt. Ni vet, som när man ser ett löjligt snyggt fotbollsmål. Det var bara för vackert för att inte skratta. Jag grät också, om vartannat, herregud, vilken film. Absolut en av de bästa jag sett, även om det blev för amerikanskt ibland. Den pompösa musiken i slutet hade jag kunnat avstå, exempelvis. Mer än så ska jag inte avslöja. Se den nu. Vissa sekvenser var smärtsamt vackra. Underbar.

Före filmen åt vi middag på Kungsgatan, efter filmen gick vi hela vägen till Slussen, diskuterade filmen och njöt av sommarvärmen. När vi kom fram till Debaser bestämde vi oss alltså för att ta en öl (och en cider till Farid). Regnet började strila i takt med våra ord, vi gick hem när det slutat. Otroligt mysig, spontan kväll. Vi firar fortfarande varje månadsdag. Kan inte komma på en enda anledning till varför vi inte skulle göra det.

Idag efter jobbet åt vi lunch tillsammans, sen tog det två sekunder på H&M innan jag hittade den perfekta höstponchon. Mjuk som satan, och bara 200 spänn. Trodde den skulle kosta minst det dubbla. Finns i beigt och svart också, lite sugen på den beiga, ska spana in färgen vid tillfälle. Här är den i alla fall, fin visst? Precis såhär kommer jag matcha den i San Francisco, bara ben, bruna stövlar, nerhasat och sen även skinnhandskar om det blir kyligt. Puss!