Och det är så vackert att läsa om andras drömmar. Jag tycker det. Det ligger i samma ask som hiphop ligger - det aspirerande, hoppet om ett bättre liv, i all poesi, i alla fantastiska rhymes, gömda bland inläggen om skor i modeprinsessornas bloggar vilar texter om en ljusare framtid.

Jag vill skratta mer.

Jag vill äta godare.

Jag vill spendera en hel helg i sängen med min karl, vi ska se alla dåliga filmer som finns och för en gångs skull kalla sex "att älska".

Jag vill, jag ska, imorgon, sen, snart.

Jag vill lära mig att ta tag i livet nu. Jag är lycklig. Vissa säger att man inte ska sträva efter lycka, att det är det dom gör folk deprimerade, det är något onåbart som vi bygger upp av illusioner. Men jag tror inte det. Lycka för mig är något väldigt påtagligt och litet. Litet nog att stoppa i en ask. Lätt att finna. Det är bara det att vi är så jäkla dåliga på att njuta av det. Sekunden kommer. Och den försvinner. Och vi lämnas med mersmak och bitterhet över att det inte varade längre.

Men vi skapar ju vår egna lycka. Alla har varit lyckliga vid någon punkt. Med andra ord kan vi komma dit igen. Vi behöver kanske bara sträcka oss lite längre, eller gräva lite djupare. Och våga fråga varför. Varför var jag så lycklig just då? Och vad behöver jag göra för att komma dit igen?

Jag har blivit så besviken i år. Så fruktansvärt ledsen på grund av olika människors handlingar. Personer som legat i min lilla ask, tillsammans med gamla Nas-tracks och drömmar om ett bättre liv. Och så gör dom något fult, och så måste jag plocka ut dom ur asken för att det inte ska smutsa ner allt det andra fina jag har. Det är så jag ser på det. Allt är connected i våra liv. Och vi har så, så kort tid på oss att leva. Det är vår fullkomliga plikt att göra det bästa av den här tiden. Men jag blir så ledsen varje gång nåt går sönder i den där asken. Jag vill ju fylla den, tills den nästan inte går att stänga, men så verkar det inte fungera. Det känns som att varje gång jag lägger ner nåt måste nåt annat plockas ut.

Puss.