thank you
Hej hjärtan.
Igår firade vi Thanksgiving hos Andrew med hela hans familj, och så Joe och Kenny (grabbarna vid bordet på bilden ovan). Vi drack ganska mycket rödvin och åt väldigt mycket mat. Så sjuuuuuuuuuukt gott; pumpkin pie, sweet potatoes blandat med marshmallows (gudomligt), green beans casserole, creamed spinach, kyckling osv osv. Så fin familj, vi satt och pratade Sverige, Tyskland och USA i en salig mix. Vi var väl 10-12 personer tror jag. Det jag älskar med amerikanska hem är att man alltid behandlas som en i familjen. Man känner sig så välkommen.
Efter maten plockade vi bort och spelade ett tärningsspel som jag vann så fruktansvärt överlägset på. Jag hade 10 000 poäng när resten hade 3000, typ. Sen spelade vi nåt kortspel där man skulle bilda ord, jag vann där med. Bäst är jag, men det visste vi ju redan. Killarna blev lite sura efter ett tag, haha.
Sen åt vi en andra middag och en andra dessert och hela dagen var precis så som den ska vara. Vi bad bordsbön innan maten. DÄR känner man sig lite som en hycklare, men vafan. Traditioner är traditioner, framförallt om man befinner sig i nån annans hem. När det började bli sent åkte vi tillbaks in till stan med Kenny. Nu ska vi snart ut och shoppa, butikerna har varit öppna sen 3 i natt på grund av rean. Black Friday är absurt här i Staterna, Best Buy tror jag är det värsta stället att besöka. Vi håller oss nog till kläderna.
Puss.
Min farmor är Jehovas, så varje gång vi är där måste vi be inför varje måltid. Och varje gång undrar jag tyst om jag också måste säga Amen? Måste jag knäppa händerna? Vad ska jag som utomstående göra egentligen? Brukar bli en blandning. Jag halvknäpper händerna, böjer ner huvudet och mumlar ett tyst Amen. För att visa respekt. Men det är svårt...
Kommer ju alltid leva efter deras regler i deras hem. Inget snack om saken. Men hur långt ska man ta det?
Jag blundade inte, men såg ner i marken. Jag höll i deras händer och sa amen i slutet av bönen. Fast jag såg det väl inte helt som en bön, mer som ett tack för måltiden och våra blessings bara, och då känns det mer okej. Det som är fint med tro är ju att man kan bestämma själv vad man vill att det ska vara och stå för.
