about this "i can't keep my mouth shut" ordeal
Elin frågade mig nyligen hur många läsare jag har på den här bloggen. Mellan 70-100 unika dagligen, så väldigt få får man väl lov att säga. Till och med nu när jag skriver på svenska "läser" många av mina amerikanska vänner den här bloggen, det är gulligt tycker jag.
Av de här 70-100 människorna så gissar jag att ungefär hälften antingen känner mig eller har träffat mig nån gång. Vet inte varför, det bara känns så. Små jävlar som lurar i mossen, typ. Jag tror definitivt, eller jag VET, att det är många som läser den här bloggen som inte tycker om mig. Sånt störs jag inte av, det är ju bara ett ännu bättre betyg egentligen. För jag tror mycket väl att det kan vara så att jag inspirerar mina tyngsta antagonister, även om dom aldrig skulle erkänna det.
När folk vill såra mig så går dom oftast alltid åt ett håll - "blablabla och det är därför du inte har några vänner". Till och med amerikaner jag tjafsat med har kört med den. Tro mig, det finns minst lika mycket drama här som i Sverige och jag hamnar alltid i mitten. Anledningen är att jag absolut tokvägrar att vara mellanmjölk. Bryan, min favoritlärare, har sagt gång på gång "ni vill vara antingen sämst eller bäst. Ni vill aldrig, aldrig vara i mitten". Enligt mig är det samma princip som min hata/älska. När jag var yngre önskade jag många gånger att jag bara kunde vara tyst och glida med, men ju äldre jag blev insåg jag att det flyter i mitt blod. Ni ska se en släktträff hos mig. Ingen är tyst, någonsin.
Det är svårt att förklara för folk som inte är på det här sättet, men om nån säger nåt jag inte håller med om så MÅSTE jag säga emot. Om nån visar upp nåt i klassen och jag tycker det är fantastiskt, då MÅSTE jag säga det. Jag spricker liksom annars.
Det här är ju ett beteende som inte genererar speciellt många vänner. Och det här får ni tolka hur ni vill, jag trodde ärligt talat inte att det skulle bli såhär, men ju bättre jag blir, ju mer läraren håller med mig, desto mer hatad blir jag av resterande elever. Jag har altid avskytt när folk bemöter negativ kritik med "du är bara avundsjuk", att det liksom blir mantrat man kör med så fort nån inte ställer sig bakom en åsikt. Men jag har fått svart på vitt ett par gånger att det faktiskt stämmer. När jag går upp och presenterar så tror jag de som inte gillar mig tänker "fy fan vad jag hatar den där tjejen" och precis samtidigt "fy fan vad jag önskar att jag vågade som hon gör".
Puss.
Jag har läst din blogg ett tag efter att ha snubblat in på den, och du verkar se världen antingen i svart eller vitt, i bäst eller sämst, konstant denna dualism och hat mot mellanmjölken. Du får jättegärna tycka så, men jag tror inte det förhållningssättet håller i längden. Som exempel din vän du slängde iväg för att hon slutade hälsa på dig. Men kunde du inte bara frågat henne varför? PRATAT med henne. Hon kanske hade det svårt/mådde dåligt/whatsoever, och alla förtjänar en andra chans, man kan inte vara en konstant perfekt vän/partner. Jag lever hellre i en gråskala där vissa saker går lite mer mot det svarta och andra lite mer mot det vita. Jag tycker du verkar vara en jätteintressant person, men skulle nog aldrig våga vara vän med dig för att du verkar så hård, ett misstag och man är körd. Sluta vara så arg. Grått och mellanmjölk är inte så farligt trots allt.
Fan, vill inte va en jävel i mossen ju! Jag har läst din blogg ett tag jag med, och gör det för att du är så jäkla grym, skriver bra och intressant, och verkligen inspirerar. Har till och med börjat tänkt på att börja med reklam, men det kanske mest är för att DU kickar så mycket ass så jag blir pepp, inte för att jag vet om jag skulle vara så bra på det. Hah. You just inspire me to get my ass off! You're true to yourself and that's friggin rare and aspirational for everyone.
Hahaha, tack Isabelle, och om jag kan peppa dig till att ge dig in i en av världens tuffaste branscher, KÖR HÅRT. Om det är nåt reklam behöver är det fler viljestarka kvinnor.
