Okej, resan var det ja.

Där vi avslutade förra inlägget var utanför hissen i The Palms Hotel i Vegas. Den kvällen var vi på en strippklubb en bit ifrån där vi bodde. 500 tjejer hade dom som dansade. Sinnessjukt stor med andra ord, vi såg förmodligen bara en femtedel av stället. Vi blev ditkörda gratis i en partybuss, ingen aning om varför, förmodligen Carrie som fixade. Chauffören var hur trevlig som helst. När vi kom fram blev vi inlotsade i VIP-ingången, åter igen - ingen aning om varför. Ett bord kostade 100 dollar. Svindyrt, med andra ord. Men vi var ju 7 pers, dessutom tror jag att Kenny bjöd på det, haha. Väldigt fin klubb, vacker inredning, perfekt belysning, service i toppklass, trevlig stämning. Inte speciellt erotiskt alls, skulle jag vilja säga, trots att det var halvnakna kvinnor överallt. kan bero på att jag är straight och kan ännu mer bero på att för mig är det extremt tydligt att tjejerna jobbar.

Hursomhelst, vi satte oss ner och tittade på alla tjejer. Pratade, skrattade. Efter ett tag såg vi en helt otrolig tjej dansa för bordet bredvid. Fejkbröst, men såg väldigt äkta ut. Inte för stora, bara helt proportioneligt. Fan vad fejkbröst inte är trevliga att ta på, förövrigt. Trots att de såg äkta ut så kändes det som två hårda bollar. Hon var hursomhelst sinnessjukt vacker. Kropp och ansikte. Dessutom dansade hon som en dröm. Så vi beställde lapdances till alla runt bordet. Första gången jag får en, förövrigt. Det var en häftig upplevelse, hon var extremt nära, kysste mig på halsen, viskade i mitt öra, smekte mina bröst. Ändå var det helt och totalt oerotiskt för mig. Samtidigt sa alla efteråt att det var hett som fan när hon dansade på mig.. så jag antar att det är mer tändande att se henne dansa för andra än att ha den direkta kontakten själv.

Kvällen var fantastisk. När vi åkte hem slocknade vi hyfsat fort och nästa morgon checkade vi ut. Fler bilder från Vegas nedan. Det här är min conclusion av staden efter vårt tvådagarsbesök - åk dit. Har du bra vänner med dig och ett glatt humör så är det ett fantastiskt ställe att försvinna i för en stund. Du behöver inte spela. Du behöver fan inte ens gå ut och klubba. Nyttja spa (fyra dollar kostade det, då ingick ALLT - handdukar, morgonrock, skåp, mat, dricka, lounge med tidningar och tv, ångbastu, jacuzzi, dusch och fantastiska sminkbord där du kunde spendera en halv dag - helt absurt och jag fattade absolut ingenting) nyttja all-you-can-eat, shoppa, hänförs, lev. Jag skulle aldrig, aldrig flytta dit och jag åker mer än gärna dit igen. Precis i den marginalen ligger Vegas.

Puss.

Det är sommar i San Francisco.

Jag lever, andas, vibrerar. Börjar få färg, fräknar. Vaknar upp och känner mig vacker, vilken fantastisk ny upplevelse. Känner mig ung, vild och levande.

Så levande.

Klär mig efter solen, dricker islatte och ler så mycket att jag får ont i käkarna.

Älskade, älskade stad. Du är mitt liv och som jag lever det. Samtidigt tänker jag på den svenska sommaren och på hur mycket jag kommer älska den just i sommar. Min praktik är äntligen 100 % säkrad, jag åker hem den 25:e maj. Jag ser Jennas leende framför mig så fort jag blundar, får öppna ögonen fort för att inte börja grina som ett barn.

Levande. Det är dagens ord.

Puss.

Vi ska fortsätta resan. Ska blogga om lite annat först. Viktigare saker.

När jag var yngre förstod jag inte konceptet med vänner. Jag kunde ha tjejkompisar jag egentligen inte tyckte om, bara för att de var snygga och roliga att dansa med. Jag ringde dom bara när jag skulle ut. Jag kunde också behålla människor i mitt liv som gjorde mig till en sämre människa. Som gjorde mig kall, elak och inåtvänd.

Den här resan definierade vänskap för mig. På alla plan. Efter ändrade planer och total förvirring hamnade jag i en RV med 6 fantastiska människor. Är man så många personer på så litet utrymme så borde tjafs ske. Men det hände inte. Vi tjafsade aldrig om disk eller städning eller bortplockning eller utrymme. Däremot kom mycket djupare saker fram. Och det jag älskade med de stunderna var att det bevisade hur mycket jag mognat och dessutom hur mogna människorna jag omger mig med är. Blev någon ledsen, av vilken anledning som helst, så pratade vi om det direkt. Vi redde ut det, vi tog en promenad, vi kramades och det var över. Så otroligt frigörande att slippa skitsnack. Vilken dröm. Jag visste innan att de här människorna var bra, men den här resan visade att de är helt överjävligt fantastiska.

Carrie är komplex. Precis som jag. Hon går igenom mycket i sitt liv, precis som jag. Hon lägger lock. Precis som jag. Hon gjorde mig ledsen en gång under resan, men det skönaste med det var vetskapen om att så fort vi började prata så skulle det vara över. Med Carrie är det en villkorslös kärlek. Det spelar ingen roll om hon gör mig ledsen. Jag VET att hon älskar mig, jag vet att jag betyder väldigt mycket för henne, och då spelar liksom ingenting annat någon roll. Hon växte enormt i mina ögon under den här resan, jag fick dessutom en mycket större förståelse för henne. Jag fattar nu hennes gränser, jag vet vilka känsliga punkter hon helst ser att man inte trycker på, jag har sett svaghet och styrka på samma gång. Hon är fantastisk. Och hon kommer till Sverige i sommar. Så. Mitt liv är ett bra liv.

Och Anton, herregud. Alltså. Jag tycker på riktigt synd om alla som inte känner honom. Han är så innerligt positivt, värre än Elin, haha. Allt är ljust. Alla är goda människor. Därför var det så sjukt kul att se honom börja gapa på en äcklig tjej i Arizona; hon började sparka på våra grejer för att hon skulle strippa på en bänk, i princip. Och Anton bara flög på henne verbalt, haha, och det roliga är att till och med det gör han med ett leende. Ständigt solsken. Det gör mig helt varm och lycklig.

Jag har sagt det tusen gånger förr. Alla som funderar över att flytta utomlands för en stund - gör det. Jag vet att jag haft en ovanligt bra upplevelse, men jag är helt övertygad om att 90 % av de som lämnar hemmet återvänder med livslånga vänner. Min poäng är alltså att jag är väldigt glad över mina vänner. Och det inkluderar er alla. Ni vet vilka ni är. Även ni som tror att ni är bortglömda - jag minns allt och ni följer med mig överallt.

Puss.

Snabb fråga. Vem fan är det här?

Anonym om I'MMA, I'MMA HIT THIS NIGHT UP LIKE IT'S MY LAST:

älskar att du är tillbaka på bloggen
vi har fortfrande aldrig träffat varandra
men fy fan vad jag älskar det du skriver
ser fram emot att se dina kläder från hm

IP: 213.113.117.191

Vem har skrivit den kommentaren? Ge dig till känna, tack. I vanliga fall bryr jag mig inte jättemycket om anonyma kommentarer, men den här är bara för konstig. "Vi har fortfarande aldrig träffat varandra". Va? Jag fattar ingenting. VEM? IP-adressen är reggad i Lund.

Hej gänget.

First things first. Den här veckan. En av de sjukaste, mest omtumlande veckorna i mitt liv. Planerna blev ändrade, jag omvärderade en hel del saker, tog beslut, försökte landa (vilket visade sig vara helt omöjligt när man ständigt är på resande fot), ingenting blev som jag trodde det skulle bli och det är helt okej. Mer än okej. Jag kommer lämna ute lite detaljer, för mitt eget framtida CV:s skull, men it went a little something like this:

Resan ner till Las Vegas var underbar. Helt otrolig ökenmiljö, vi körde genom natten och det var tyst, mörkt och slående vackert. När solen började gå upp satt jag bara och påminde mig själv om att andas hela tiden. USA är ett så sjukt vackert land. Så fort man sätter sig i en bil och sticker så ligger det skönhet runt varje hörn. Jag älskar det här landet. Har jag sagt det förut? Okej.

Vi stannade till vid halv sex på morgonen utanför Ihop, ett pannkaksställe. Vi satt på riktigt på en parkering, bara en halvtimme utanför Vegas, och väntade på att stället skulle öppna, haha. Så otroligt mobbade. Men vi behövde kaffe och mat. Andrew körde på redbull och koffeinshots hela natten, vi (de andra) erbjöd sig att ta över ratten, men han är lika envis som alla andra karlar och ville "klara det själv". Haha. Älskade vän. Hursomhelst. Vi hängde på låset, fick våra pannkakor och vårt kaffe, sen rullade vi vidare in i Vegas.

1. Sjukt ful stad.
2. Verkligen jätteful stad.

Det finns inget visuellt tilltalande med Vegas överhuvudtaget. Det känns utspritt, kommersiellt (ÅH FAN) och.. fult. Carrie, mitt älskade bästa Jenna-substitut, hade bokat upp oss på ett rum på The Palms. Hennes treat. Vi parkerade vår feta trailer över fyra parkeringsplatser och skuttade in på hotellet som lodare. Carrie sprang in på toaletten, satte på lite läppstift, tryckte upp brösten och lyckas på något outgrundligt sätt få oss uppgraderade till en svit. Hon bara log när hon kom emot mig, världens vackraste leende. Egentligen skulle vi alltså haft en liten enrummare i typ garaget. När vi gick in i hissen och letade efter knapp 51 insåg vi att vi fått sviten högst upp. Sån. Sjuk. Tur. Ett av de finaste hotellrummen jag bott i, två rum, två badrum, åtta speglar, FANTASTISK utsikt. I Vegas spenderade vi dagarna med shopping, spa och mat. Drömmen, alltså.

Det där vackra stycket är alltså Carrie. Gud så jag älskar henne. Min fina vän. Hursomhelst. Ni ser ju. All you can eat-brunch, all you can drink-mimosas och så dessa människor. Bilden längst upp är alltså H&M, köpte så fina saker där. Ska visa er ordentligt snart. Den andra bilden är från vår första kväll ute, vi köade i typ en timme för att komma in till Rain, DJ:n var grym, drinkarna snordyra. Vi dansade, dansade, dansade, gänget kurade ihop sig och rökte gräs, gick på toaletten och tog E, medan jag snällt stod och väntade.

Den här resan har gjort det omöjligt att inte fundera mer på detta med droger. Jag är väldigt liberal överlag, jag har inga problem med att folk gör vad fan dom vill med sina kroppar. Tror jag att gräs leder till tyngre droger? Ja. tror jag att folk blir dumma i huvudet av gräs? Ja. Har jag sett med egna ögon hur extremt korkad du blir när du röker gräs? Ja. MEN. Folk får göra vad dom vill. Dom dömer inte mig för att jag inte gör det, då funkar det likadant åt andra hållet. De tyngre drogerna vet jag dock inte riktigt hur jag ska hantera. Det här är ju smarta, ambitiösa människor. Jag har svårt att se hur de kan vara okej med att ge upp kontrollen så totalt, och det skrämmer mig lite. Det leder också till några av de roligaste ögonblicken på hela resan.

Jag gick upp tidigare till rummet den kvällen, när vi var på Rain. Vegas-tempot håller fan inte för mig. Tjejerna ser ut som luder (i ordets sanna bemärkelse), killarna beter sig som svin, jag kände mig gammal som vanligt. Jag hade svinkul, missförstå mig rätt, men vid 1:30 var jag klar. Gick upp till rummet. Efter ungefär en timme kommer nissarna hem. Mina små, efterblivna, berusade, höga vänner. Herregud, alltså, haha.. De började göra yoga. Visade allting för alla, eftersom Erica och Carrie hade klänningar på sig. Andrew hade fruktansvärd huvudvärk, spydde, satt och gungade. Anton var mysig som vanligt. Vi sätter oss på golvet i vardagsrummet och bara pratar, jag inser EXTREMT fort att jag måste spela in detta. Får fram Carries Flip-kamera och börjar spela in. Den här konversationen mellan Erica och Andrew är i princip omöjlig att återge. Och jag tror tyvärr inte heller att jag får visa den faktiska filmen. Men de sitter bredvid varandra och pratar om de sjukaste grejer. Andrew, som ser halvt död ut, grimaserar varje gång Erica (som är hur glad som helst) knuffar till honom. Hon pratar med honom konstant, frågar saker. De börjar prata om vaginor. Fråga mig inte varför. Det är Andrew som börjar:

- I'm gonna sleep in the vagina.
- ...
- It's white, and fluffy.
- In the vagina..
- Yeah.
- Do you want us to sleep there too?
- I'm gonna sleep in it.
- ...
- I'm gonna sleep in it and nestle my head in it's warmth.
- Dude..

Alltså. Det går inte att förklara. Men ansiktsuttrycken och sättet man verkligen ser hur mycket Ericas hjärna jobbar för att bearbeta den här oerhörda informationen, när hon försöker förstå, viker ner blicken och helt blown away säger "Dude..". Jag har aldrig skrattat så mycket i hela mitt liv. Det ordet innehöll så otroligt mycket. Sjukt roligt var det. Sen fortsätter hon med att leta efter sin ena sko, hon har den andra på sig "I can't find my fucking shoe. I think it's the left one" och tittar utstuderat länge på sina fötter för att försöka avgöra om det faktiskt är den vänstra som saknas. Sen tvingar hon Andrew att knyta banden på skon hon har på foten, han ser ut som att han ska dö och blir utskälld konstant:

- I don't even know how to do this..
- That's because you SUCK!

Alltså JAG DÖR. Alla som inte var med gråter. Det var roligt bortom normala nivåer av rolighet.

Erica stod även för det bästa citatet kväll två. Då var vi uppe på Ghost Bar, stor utomhusveranda där man kände sig sexigare än någonsin. Vind och dans är alltid en bra kombination. Vi blir fulla och glada, som vanligt. Vi ska på strippklubb, alla är exalterade. Efter Ghost Bar ska vi snabbt till rummet för att hämta jackor. Vi tjattrar alla i mun på varandra i hissen, Ghost Bar är separerat från den "vanliga" hissen, vi bor på 51:a våningen, Ghost ligger på 56:e. Så när vi landar på 51:a går vi ut. Hisskillen håller upp dörren åt oss, det här är alltså nån som jobbar på hotellet. Han ska dryga sig och säger typ "this isn't the casino guys, you're on the 51st floor". Och menar väl typ att vi är så fulla och korkade att vi inte fattar vart vi gått av nånstans.

Då vänder sig Erica om, medans vi rör oss mot rummet, vevar med armarna och skriker "We live here, bitch!". Alltså, hahaha, jag skrattar bara jag tänker på det. Jag dog nästan av pinsamhet i två sekunder, sen dog jag av skratt istället. Den där hissvakten rodnade nog också lite kan jag tänka mig. Erica är SJUK i huvudet, men fy fan så roligt det var. "We live here, bitch" blev sen naturligtvis taglinen för resten av resan. Tillsammans med "I love you idiots".

Jag ska göra te, så kan vi fortsätta sen.

Puss hjärtan.

Jag trodde jag var trött innan spring break. Just det. Det slog mig som en slägga när jag kom hem. Är trött in i själen, in i märgen, in i minsta vrå av min kropp och min hjärna. Så fruktansvärt trött. Av hundra olika anledningar, ingen jag kan skriva om här.

Den här resan har varit det sjukaste på länge. Och det bästa. Och jag ska berätta allt. Emil. Haha. Men just nu ska jag sova. Sen ska jag upp imorgon och ta tag i mitt liv. Träna, packa upp, tänka efter, prata, börja om. Jag behöver styrka någonstans ifrån, får se vad som tar och vad som ger.

Är jag kryptisk så ber jag om ursäkt. Jag svävar fortfarande två centimeter över marken och jag behöver komma ner. Nudda jord. Längtar efter Stockholm. Vet till hundra procent att jag kommer längta till San Francisco så fort jag kommer hem. Precis som vanligt. Men Jenna och älskade människor kommer underlätta och göra den här sommaren vacker ändå. Jag behöver en frist. Jag tappade min hjärna i Vegas och där är den kvar.

Puss.

EDIT: Jag har deppat klart. Tror fan att jag är bipolär. Återvänd imorgon för substans. Vi ska ta tag i lite saker.

Puss.

Lunch i Vegas

Har försökt att blogga så många gånger. Men det går inte. Kan omöjligt processa den här resan innan jag kommer hem. Punktform:

- Lapdance från fantastiskt vacker brasilianska i Vegas. De hade 480 tjejer som jobbade. Vi drack cranberry vodka och lekte pimps. Giuliana hette hon.. vi har pratat om henne hela resan, haha.

- Extremt nära på att bli deporterade och halshuggna när vi närmade oss den mexikanska gränsen. Vet faktiskt inte hur mycket jag ska avslöja. Men jag kan säga att halva gruppen hamnade i chocktillstånd och grät. Den andra halvan skrek och var förbannade. Gissa vilken grupp jag var i. Hade vi haft otur så hade alla våra liv förstörts. Fängelse. Och aldrig mer USA. Vi tackar alla våra lyckliga stjärnor för att vi klarade oss.

- Är nu i 30-gradiga Palm Springs, har pool, wifi och el-hookups. Jag visste inte vad jag skulle förvänta mig innan. Men den här resan är helt otrolig. Helt jävla otrolig. Jag är så otroligt glad över att jag föreslog en husbilstripp där nån gång i februari. Har inte skrattat så här mycket sen förra terminen.

Bilder kommer också efter vi kommit hem. Har väl närmre 2000 stycken. Arizona var så vackert att det är obeskrivligt. Helt sjukt fantastiskt. Ååååååååk dit nu.

Puss.

Hej hjärtan.

Har inte så mycket tid. Ska säga ett par saker bara:

Vegas är fantastiskt. Mycket snack om att det skulle vara dyrt. ICKE. Det gäller bara att utnyttja hotellet man bor på. Vi har fått free passes till ALLT. Playboy-klubben, spa-anläggningen, fitness center och så vidare. Dessutom är Carrie bästis med halva stan och har lyckats signa upp oss på alla möjliga och omöjliga listor. Vi har haft så sjukt kul. Första dagen struttade hon fram i korta shorts och rosa läppstift till front desk och fick oss uppgraderade gratis till en svit. Vi skulle egentligen varit i nåt ruttet litet rum. Istället fick vi en tvårummare på högsta våningen. Sinnessjuk utsikt. Ska visa er bättre när jag kommer tillbaks till SF.

Vi har shoppat. Ätit fantastiskt. Varit på spa, ångbastat, badat jacuzzi, duschat i timmar, gud.. helt underbart. Kostade förövrigt FYRA dollar per person. Och då blev man servad som en drottning. Vi var på H&M I Ceasars Palace (typ?). Världens största H&M förövrigt, alltså på riktigt. Jag brände 230 dollar. Bland annat på den här klänningen, en underbar ljus kavaj, en svart, ärmlös klänning och de virkade shortsen jag och tusen tjejer med mig spanat in. Så jävla nöjd över att jag fick tag i dom. Sista 36:an och dom satt perfekt.

Nu ska vi checka ut om en timme. Vidare till Grand Canyon som andra stoppet på resan. Jag har så mycket att berätta, men hinner inte. Mitt liv är ett bra liv just nu hursomhelst. Gänget är underbart, alla är sjuka i huvudet och jag älskar dom. Vår tag för resan är "I love you idiots!". Säger det mesta.

Conclusion - åk till Vegas. Helst igår. Boka ett fint hotell och utnyttja det till fullo. Vi betalar 40 dollar per person för vårt rum. Det är fan ingenting. Klubbarna är helt otroliga. Maten är fantastisk. Servicen är gudasänd. Det är ju Vegas, liksom. Vet inte vad jag förväntade mig, men jag har gått runt som ett storögt barn mest hela tiden. Nu MÅSTE jag gå. Älskar er. Åk till Vegas.

Puss.

Jag och min nya klänning är i Vegas. Vi blev uppgraderade gratis till 51:a våningen.

Det var allt.

Hej hjärtan.

Förlåt för att jag varit borta "så länge". Idag har jag två lektioner, imorgon en, sen åker vi ut till Oakland, hämtar RV:n och drar.

Jag behöver verkligen komma bort från San Francisco, känns det som, så det ska bli skönt.

Gud, är helt låst med vad jag ska skriva nu. Det är en miljon saker som snurrar i mitt huvud. Samtidigt verkar tiden gå långsammare för varje dag. Har legat helt utslagen i sängen sen lördags. Jag kan säga såhär mycket - jag kommer aldrig ta på mig så mycket igen som jag gjorde de senaste två månaderna. Aldrig igen. One Show dödade mig totalt. Och bara det psykiskt jobbiga i att veta att Bella och Farid kan gymma, äta, duscha, leva, göra i princip vad som helst, när det är en gruppgrej som jag måste avsluta själv, det har varit väldigt tungt. De har varit underbara bägge två. Frågat mig tusen gånger om jag behöver hjälp med något. Så det är absolut inte deras fel. Men fy fan, alltså..

Jag tog på mig för mycket, helt enkelt. Det började i februari med lite sömn. Fyra-fem timmar per natt. Pratade med mamma på Skype och hon sa att jag måste sakta ner. Jag skrattade bort det, naturligtvis. Sen, ju närmre midterm vi kom, desto jobbigare blev det (som att jag inte borde förstått det). One Shows deadline och midterm kom typ samtidigt. Och de sista två veckorna sov jag inte. Total zombie. Jag var inte ens trött. Så förbi trött att det är obeskrivligt. Gick runt som i dimma, min kropp på autopilot. Och det har så mycket med det psykiska att göra, att jag på natten redan vet att jag kommer jobba precis lika hårt och precis lika länge imorrn också. Droppen kom när jag slutade äta tror jag. Gymmandet försvann först, inte bra. Sen sömnen. Sen ätandet.

När One Show sköt upp deadlinen kände jag ingen lättnad överhuvudtaget. Jag ville bara bli av med skiten. Och så blev det en hel vecka till. Eftersom jag lagt all fokus på One Show har jag inte bara missat lektioner, som definitivt inte är min stil, utan dessutom gång på gång gjort min absoluta favoritlärare besviken i online-kursen. Han har bett mig om att vara närvarande, mer mig själv, men jag har bara sagt åt honom att vänta. Bara en vecka till, sa jag.

Aldrig igen. Säg att en grej till hade hänt. Att typ.. jag blivit sjuk. Eller att någon jag älskar blivit dålig. Då vet jag fan inte vad som hade hänt. I lördags filmade vi i tio timmar, stod upp, gick omkring, gav instruktioner till directorn, stressade som in i helvete i tio timmar. Åt en halv macka. På söndagen hade jag dödat någon för ledig tid, då var jag tvungen att åter igen träffa min tv-grupp och bygga en bordell av kartonger och dockor.

Fråga inte ens.

Jag vet att jag gnäller nu. Tycker så sjukt synd om mig själv. Vilket är löjligt, eftersom allt är självvalt. Men de här två månaderna har varit de tyngsta någonsin i skolan och även privat stundvis. Nu vet jag min gräns för vad jag kan hantera.

Puss.

Hej gänget.

Såhär är det.

Jag är inne i en svacka. För mig känns det som jag gått in i väggen. Helst av allt vill jag bara ligga och stirra rätt in i väggen utan att äta, sova eller gå på toaletten. Jag känner mig oblivious inför allt. Bipolär (älskade Charlie Sheen - "bipolar? more like bi-WINNING!"). Jag känner mig sänkt. Känner inte igen mig själv alls. Jag bryr mig inte om skolan. Bryr mig inte om möten. Bryr mig inte om att titta på någon av mina serier.

Jag har bara känt såhär en gång förut. Då var jag 20 år gammal och bestämde mig för att söka till Berghs. Ändrade hela mitt liv. Och det är absolut inte det jag säger att jag vill göra. Och jag är inte direkt rastlös heller. Men ett konstigt pärlband av händelser har gjort att jag liksom tappat fotfästet på något sätt. Jag svävar två centimeter ovanför marken. Och ärligt talat känns det helt okej. Jag accepterar det till fullo och ser vart det för mig.. på gott och ont.

Jag kan bara tänka på en enda sak just nu, helt ärligt. Vill bara göra en enda sak. Det är att boka ett flyg vartsomhelst med Jenna. Jag vill bara åka med henne till Grekland, Spanien, Italien, Kroatien, jag bryr mig inte. Vill bara åka, med henne, och prata, dricka, dansa, prata i två veckor. Vet redan nu att jag aldrig kommer fixa en hel sommar i Stockholm, måste få med mig henne nånstans.

Det är inget allvarligt, alltså. Men det här är andra gången i mitt liv jag hamnar i den sortens känsla och det är första gången sen jag kom till San Francisco. Det känns lite som att jag vill stiga ur min egen kropp och bara.. flyga en stund.

Nu blev det både virrigt och efterblivet. Men det får ni ta.

Puss.

Jag vet inte vem som gör grafiken till Adam, men den har alltid varit stark. Otroligt tydlig röst och en konsekvent röd linje. Två saker som är bland det svåraste att lyckas med grafiskt. Jag älskar det. Har alltid älskat det. Logon är en av mina absoluta favoriter från svensk marknad och typografin på bägge skivomslagen är fantastisk. Vill ha det där cleana typewriter-typsnittet so bad.. skrivmaskin sans serif, det löst hårda, åh så sjukt bra. Det förlåter den kassa kerningen (som förövrigt garanterat är avsiktlig). Kanske ska maila och fråga om jag kan få det gratis, haha.

Kunde inte låta bli att le när jag såg den här bilden. Jag provade den där klänningen på H&M för typ två veckor sen.

1. Jag såg inte ut sådär.

2. Jag bara skrattade åt mig själv i spegeln. I vanliga fall är jag all for att köpa grejer som vanliga människor tycker är för "fina". Mer ofta än sällan är jag faktiskt i situationer där jag har för lite "fint" i garderoben. Kan bero på att jag sprungit runt i trasiga jeansshorts i hela mitt liv. Men den här klänningen alltså, snacka om bakelse. Exakt en sån som man aldrig har på sig. Jag menar - rosa, virkade volanger. Med en fet jävla grej på axeln så att du aldrig kan ha jacka på dig.

Nu ska det bli kul att se om Kenza lyckas klämma in sig i den här eller inte. Och vad tillfället är.

(om nån undrar har jag följt Kenzas blogg i tre-fyra år. förutom mina tjejkompisar är det den enda bloggen jag besöker varje dag)

Puss.

Brian, som är en fantastisk fotograf, knäppte denna inne på Ambassador när vi blev fotade av Anton. Ganska cool, tycker jag. Otroligt fint med lamporna i bakgrunden. Ambassador ser ut som ett gigantiskt vardagsrum. Och så spelar dom oftast smutsig hiphop. Win-win.

Puss.

(Och förresten. Jag finns inte förräns på fredag. Den här veckan är precis lika vidrig som förra. Sen ska jag filma HELA helgen med tv-gruppen. Sen är det midterm. Och sen är det SPRING BREAK. Då jäklar ska jag blogga som en tok.)

Det här är ganska fett faktiskt:

Klingens och Remröds nya projekt. Hur dom har råd med BÅDE Rumi och Bryan har jag ingen aning om. Men skitsamma. Grymt initiativ och jäkligt coolt att hon lyckats värva två av de största. Nu är det bara att luta sig tillbaks och se vem nästa nyförvärv blir.

Puss.

Hej gänget.

Idag har vi haft springbreak-möte på Peets, haha. Känns som att det enda jag gör är att gå på möten nuförtiden. Är det inte TV-gruppen så är det One Show-gruppen, eller Spring Break-gruppen. Hursomhelst alltid en väldigt fin känsla att gå in på ett café och mötas av strålande leenden från sina närmsta vänner. Mysigt. På tal om det, ännu en bild från i fredags. Ambassador igen. Fina tjejer. Jag fick redigera lite i PS, min BH stack upp och sa rejält med hej där på sidan (hoppas verkligen inte jag gick runt så hela kvällen, skulle förklara kvalitén på killar som approachade mig och Bells). Hursomhelst, söt bild tycker jag:

I övrigt har det varit söndag. Regn igen, även imorrn ska det strila ner. Sen ska vi få sol igen, äntligen. Vi tryckte på pausknappen för One Show i två dagar, nu ska jag tillbaka in i det igen efter lite tips från coachen. Ska bygga om första halvan av filmen, andra får vara kvar. Måste även fixa copyn. Ganska kul ändå, om än svårt.

Okej, hörs snart.

Puss.

Är lite obsessed med att få tag i den perfekta vita klänningen. Så länge fick det bli nåt annat, haha. 62$ från ASOS, dollarn är sviiiiiiiinlåg nu, typ 6,50. Så 62$ Blir inte mer än typ 340 spänn. Fan-tastiskt. Och allt jag köper är beigt. Så otroligt korkat, eftersom både min hy och mitt hår är beigt. Jag älskar färg också och är framförallt inne på blått, korall och knallrosa just nu (Barbielooken känns het igen), men dras fortfarande till allt som benämns "cream" eller "nude".

Hursom. Jag tycker den är väldigt fin i alla fall. Måste bli lite brun bara. Och det gäller den där nakenklänningen från H&M också. Provade den igår och bara "fast nej, det finns grader i monokrom-helvetet och det här är varmt som satan".

(Tack, jag är en designer som kan copy.)

Nej gud, har pratat med Faraz som är hög i typ en halvtimme nu, han har fuckat upp mig också. Här är klänningen hursomhelst. Hoppas den är lika fin i verkligheten.

Puss.

Hej hjärtan.

Oinspirerad. Så kör lite favoritbilder från Facebook:

Tycker om den här bilden. Från Monki på Götgatan. Farid tog den när jag stod och provade kläder. Visste ni att jag blev kontaktad av en sån här castingfirma en gång? Gick fram och tillbaka längs en catwalk någonstans i Stockholm medan massa nissar satt på bägge sidor runtom om och skrev upp vilka dom ville anlita för visningar. Jag minns till och med vad jag hade på mig. Ruskigt malplacerad var jag bland alla två meter långa fotomodeller, men det var en kul grej. Den här bilden tycker jag om för att 1) jag är snygg på den 2) den är helt naturlig. Inget smink, inga extensions, inget fejk, ingen BH ens en gång. Sen att ljuset faller helt klockrent av en slump, det är en helt annan sak. Och jag vet att armen ser cp ut, men det är bara för att jag snurrar runt. Den är inte sådär smal.

Haha. Hösten 2008. Mitt hjärta dunkade så hårt för dessa två, och dunkar ännu hårdare idag. Älskade Lucas var fortfarande korthårig och det hade bara gått någon månad sen jag och Farid kysstes för första gången. Fina minnen.

Det här sliter i hjärtat på mig, men nu är det så kort tid kvar innan vi ses igen. Vill fan böla bara jag tänker på att åka upp för rulltrappan vid Medis och se henne stå och vänta på mig. Jenna har varit min bästa vän i typ tolv år, vi växte upp tillsammans, vi gjorde misstag tillsammans, nu har vi äntligen varit på vår första utlandsresa tillsammans och fler blir det förhoppningsvis. Den här bilden tog jag för ett år sedan, när jag var hemma över vinterlovet 2010. Och hela vårt sätt att umgås nuförtiden är så jävla underbart, det påminner så mycket om när vi var yngre. Då smugglade vi upp öl till Jennas sovrum i hennes föräldrars hus, vi klädde ut oss och tog massa vidrigt fula kort, vi spelade Crash Bandicoot i hennes obekväma soffsäng och åt typ hela tiden.

Nu har vi gått tillbaks till det där igen, haha. Vi går upp till mitt gamla sovrum med två dunkar vin, snackar skit, lyssnar på musik, jävlas med Emil, jävlas med Lexus, tar taxi till Shell vid fyra på morgonen för att köpa chips. Hursomhelst. Jag tycker om den här bilden, den är tagen under en utav de där kvällarna. En av de sakerna jag ser fram mest emot med att komma tillbaks till Europa efter skolan slutat är att vara närmre denna människa. Bara att kunna ses typ en gång i månaden, herrejävlar vilken lyx. Var glada ni som har era bästa personer på samma kontinent.

Den där bilden tycker jag om för att den symboliserar den absolut sista veckan av mitt gamla liv, och således starten på mitt nya. Det här var sista kvällen jag spenderade med delar av "Värmdö-gänget". Vänner jag hängt med sen jag var 15-16. Till och med den här bilden känns som en evighet sen och ändå har det bara gått 2,5 år. Helt sjukt. Den människan jag var på den där bilden känner jag inte längre, och det är vackert och sorgligt på samma gång. Vackert för att Berghs och AAU är det bästa som någonsin hänt mig, att bara våga hoppa på en utbildning och så är det hundra procent rätt, det kan inte vara alla som har sån tur. Det är jag medveten om och oerhört tacksam över. Sorgligt för att det ofta är sorgligt att lämna en stor del av sitt liv bakom sig. Jag vill inte glömma vart jag kom ifrån. Jag tror att det här är ett utlandsflyttskomplex, kanske - helt plötsligt blir det så lätt att radera, glömma bort, förtränga hela liv man hade hemma i Sverige. Problemet är att varje gång jag sätter mig på det där planet hem kommer ångesten krypande. Hela min kropp skriker "NEJ, INTE SVERIGE, för helvete Cim, vad sysslar du med?". Varje gång jag åker hem hittar den där 20-åringen tillbaka in i min hjärna. Och jag hatar det. Den där 20-åringen var en idiot.

Hursomhelst. När den här bilden togs var Lucas nio veckor gammal, jag var fortfarande tillsammans med Magnus, jag hade kommit in på Berghs men ännu inte börjat. Det var en fin kväll och jag var precis sådär glad som jag ser ut, även om allt kändes lite obehagligt. Jag tror att jag någonstans kände på mig att allt snart skulle förändras.

Haha, från Thailand, 2008. Min tredje och hittills sista Thailands-resa. Fantastiskt väder, vackra vänner, den resan ligger mig varmt om hjärtat.

Den här bilden är från typ maj 2009. Togs i parken några hundra meter från min lägenhet i SoMA (South of Market), San Francisco. När jag får en släng av utseendefixering och tycker att jag är tjock, ful och ser ut som Elefantmannen så kollar jag på den här bilden. Då känns allt lite bättre. Nej, jag skulle inte tacka nej till varken Kenzas eller Signes (åh Signe alltså) kropp, men för att inte vara model material har jag en snygg, stark (nåja) kropp som jag är stolt över. Den har klarat 14 år av fotboll, 7 år av handboll, 3 år av friidrott och 5 år av innebandy med bravur. Och den har lyckats lägra en Big Brother-vinnare, en Calvin Klein underklädesmodell, en handfull väldigt fina killar, ett par snygga idioter till Stockholmska bartendrar (grattis till mig) och världens finaste bartender från Borås (på riktigt nu - GRATTIS till mig). Vi känner oss alla osäkra vid olika tidpunkter. Så se det här som mitt tips - välj en bild där ni tänker "damn! vad fin jag är" och så sparar ni den i nån mapp och besöker när det utseendemässiga självförtroendet tryter. Det gör jag och det funkar.

Tyvärr ser jag väl inte ut exakt såhär längre. Men jag kan inbilla mig själv att jag gör det. Ha! Allt som krävs.

Hursomhelst. Puss och kram.

Hej gänget.

Infusion igår. Det var absolut inte meningen. One Show skulle det bli. Fast nu blev det paus. Världens bästa paus. Vi har världens sjukaste kompisar. Kan inte ens återberätta. Det enda jag kan säga är att ingen av oss är 24. Ingen av oss är 28. Vi är 18 allihop, och jag älskar dom. Har bara två bilder från igår än så länge, det är från Bellas iPhone tror jag. Första på mig och Anton hemma hos oss, andra är tagen från övervåningen på Ambassador. Vi ägde den där övervåningen kan jag ju säga, herregud. Och idag mår man som man ska må efter en sån kväll. Vi stängde Infusion, sen gick vi hem och åt, haha.

Hursomhelst.

Puss.

Hej hjärtan.

jag är hemskt ledsen, men har varit obscent upptagen med One Show. Missade två lektioner igår på grund av skiten, och så näst sista dagen skjuter dom upp deadlinen en vecka. Så nu har vi till nästa fredag på oss. Vi är "färdiga" nu, vilket betyder att vi skulle kunna skicka in case studyn nu. Men vi behöver absolut ta några steg tillbaka och gå igenom hur vi resonerar och hur vi presenterar vår idé. Jag är en sån perfektionist alltså, ni hajar inte. Konceptet blir aldrig tillräckligt vattentätt för mig, jag vill ha svar på ALLA frågor. Hursomhelst. Videon blir grym, min grupp är grym och jag är väldigt stolt över vår idé.

Sen har jag fått två till bra nyheter. Jag tappade bort mitt student-ID för typ två veckor sen, men så idag fick jag ett mail om att det var inlämnat till receptionen i en av skolbyggnaderna. Så nu slapp jag den kostnaden på 30 dollar för att fixa nytt. Andra bra nyheten är att min älskade copy-lärare från Berghs har möte med sin chef på måndag, förhoppningsvis kan jag nu få specifika detaljer om praktiken i sommar. Typ lön, tider, och så vidare. Så min otur börjar äntligen vända. Fan-tastiskt.

Ikväll skulle vi fira att One Show var klart, egentligen. Istället blir det en välförtjänt paus från allting. Jag har fått progress grades i alla kurser och har B i två, B+ i en och C i Waldmans Integrated Campaign-klass. Waldman är som ni kanske kommer ihåg min favoritlärare. Han vann One Show förra året med sin idé för Cuben. Bredvid C:et i betygskategorin kommenterade han: "I know you've been MIA because of the competition. But you are mine now, and I want more Cim awesomeness". Haha, så söt. Jag har inte haft honom som lärare sen första terminen, så det är ett kärt återseende. Ska skärpa mig i alla kurser nu efter One Show är klart. Men ibland måste man helt enkelt prioritera.

Okej, nu har jag skrivit massor, här får ni bildkavalkad också. Två separata outfits. Det gick från sommar till vår här i SF, typiskt mars-väder, soligt och typ 15 grader. Så blir mycket tröjor och tunna skinnjackor. Lite nya köp också, den stora rosa tröjan är LJUVLIG, från H&M. Bär den med ljusare rosa skjorta från Shopnastygal under. Känns lite Columbine. De två armbanden är också från H&M, det ljusa är sjukt fint i verkligheten. Finns i butik nu, kostar typ 45 spänn. Men det bästa av allt är skorna, även de från H&M, kostade typ 250 spänn och är utan tvekan årets bästa köp hittills. Har använt dom varje dag. Passar till allt, och känns lite, lite Acne.

Just det. En till grej. Eller nej, vi tar det i nästa inlägg. En annan grej - jag MÅSTE färga håret. Det ser hyfsat okej ut på bilderna, men det är knas i verkligheten. Har hittat en schysst salong, Backstage, genom en annan svensk tjej, ska dit i nästa vecka och fixa den här sorgliga ursäkten till nyans. Okej.

Puss.

Hej gänget.

Har jag nån mamma/pappa som läser min blogg? Funderar på en sak. Det här är från Martin Melins blogg (en av mina favoritbloggar, väntar alltid en vecka, sen går jag in och sträckläser fem sidor. Garvar alltid):

Martins unge kan inte snacka. Har precis börjat säga sina första meningar, hur gammal är man då? 2 och ett halvt? 3? Jag vet inte. Hursomhelst. Ungen lägger sig kvart över sju på kvällen. Ungen vaknar, vilket betyder att även Martin måste vakna och gå upp, vid 6 på morgonen.

Det betyder att ungen sover i ungefär 11 timmar. Vaknar inte på natten. Rakt igenom bara. Nu till min fråga: om ungen nu sover lika många timmar som de vuxna, varför anpassar man inte läggtiden efter när man själv vill gå upp på morgonen? Varför låter man inte ungen vara uppe till 22? Då skulle han ju logiskt tänkt sova till 9. Får barn allvarliga men av att vara uppe lite längre på nätterna eller är tidiga läggningar bara ett påhitt från föräldrar som vill ha ensamt kvällsmys?

Jag hajar inte. Hela ungens dag blir ju fuckad. Upp vid 6, frukost. Sen lunch vid 10:30, sen "sova middag" vid 11, sen mellis vid 1 och så måste Martin anpassa hela sin dag efter den här lilla minivarelsen. Varför inte upp vid 9, lunch som vanliga människor vid 1, sen sova middag? Då blir det ju mer normala tider vi pratar om.

Och ja, ungen ska ju till dagis på vardagar och så, men på helger då? Varför inte låta ungen vara uppe till 22 på en fredagkväll? Måste det vara synonymt med bad parenting?

Många frågetecken.

Puss.