Alltså, Robyn. Jag älskar det amerikanska ordet "powerhouse", och det är exakt vad hon är. Jag driver inte - människan stod inte still en enda gång under hela konserten. Hon dansade, konstant. Två förband körde innan henne, det första var Natalia Kills, rekommenderar starkt att ni kollar upp henne. Otroligt jävla svinsnygg för det första, och så lite Gaga över henne för det andra. Tänk Robyns texter och light-Gagas sound. Dansvänligt, kommersiellt och alldeles, alldeles underbart.

Robyn, hursomhelst. Hon körde nästan alla låtar man ville höra. En akustisk, jättefin "Show Me Love", en dundrande "Indestructible" som nästan fick mig att börja grina, en strålande "Dancing On My Own" som nästan fick Farid att börja grina. Vilken tjej, alltså. Adam var grym i våras, men Robyn slår honom med hästlängder. Bara i ren energi. Det var en konsert av kärlek och brustna hjärtan och vilda förhoppningar. 90 % av publiken var bögar. Jag överdriver inte. Arenan var FANTASTISK, alltså Sverige suger så sjukt mycket pung på det området. Samma sak med biosalonger, i USA bygger dom liksom så att alla ser perfekt, oavsett vilken längd det är på personen som står/sitter framför. The Warfield var alltså inget undantag - tre olika marknivåer och sen en balkong direkt ovanför våra huvuden. Alla ser allting. Tre barer, ett gäng cocktailservitriser som gör sina rounds för att sälja drinkar på golvet, INGEN kö till toaletten. Alltså, inte ens till tjejernas. Jag sprang ner tre-fyra gånger, det var alltid rent. Så skönt.

Med andra ord - en underbar kväll. Vi måste gå på fler konserter. Jag vill se Kanye (igen, sett honom på jazzfestivalen i Stockholm för några år sen, han var GUDOMLIG), jag vill se Beyoncé, jag vill se Bon Iver. Jag älskar att bo här. Alla kommer hit, vid en punkt eller en annan.

Robyn kom tillbaks till scenen två gånger efter avslutad konsert. Vem gör det? Ingen. Vi älskar dig. Återvänd snart.

Puss.