Jenna är här. Kul att jag tänkte börja blogga mer ordentligt nu. Lycka till. De överraskade mig som IN i helvete och ja, Emil, Joanna filmade det :)

Jag skakade, grät och trodde jag skulle svimma. På riktigt. Obi sa att allt blod lämnade mitt ansikte. Jag har aldrig blivit så överraskad i mitt liv. Är fortfarande i disbelief. Igår tog O ut oss på äventyr hela dagen och nu ska vi snart iväg och shoppa.

Vet inte ens vad jag ska skriva. Min bästa vän är här, och hon ska stanna i två veckor. Det är allt jag behöver.

Puss.

En av de främsta sakerna jag lärt mig 2011 handlar om att välja sina vänner väldigt noga. Jag har också blivit påmind om hur mycket jag värdesätter mina "gamla" vänskaper, de jag vet är äkta utan några tvivel överhuvudtaget.

Som ni vet är Jenna min bästa vän. Vi har känt varandra i snart 13 år och vi har varit bästa vänner exakt lika länge. Vi växte upp tillsammans, hon var nog lika ledsen som jag när hon fick reda på att pappa sålde mitt barndomshem, haha. Ju längre jag känner Jenna, ju mer tycker jag om henne. Så är det verkligen. Hon har varit med mig genom allt, hon är alltid den första personen jag träffar när jag åker hem, och den sista jag träffar innan jag åker tillbaka till San Francisco.

Hur beskriver man Jenna, jesus.. Hon är den minst dömande människan jag någonsin träffat. Hon är ärlig, hon får mig att skratta så att jag avlider, hon tycker om att dansa, dricka alkohol och äta hamburgare. Hon tycker om att äta överlag, faktiskt, precis som jag. Hon kan ha ett jävla humör, åter igen precis som jag, är hon hungrig, trött, irriterad, då märker jag det garanterat. Och åter igen, precis som jag (tröttsamt, visst?), så är hon snabb på att svänga tillbaks till glad. Bara man ger henne lite space och göder henne med nånting så skrattar hon snart igen.

Hon ger människor en chans, även om hon är beskyddande över mig. Bästa människan jag känner. Helt enkelt.

Puss.

(ja, vi är också glada över att vi blir snyggare med åldern)

Bästa vän. Hon ska komma hit i vår om jag så ska köra alla former av möjlig utpressning.

Puss.

Spenderade min lördagskväll med den sötaste karln jag sett på länge. En knappt tre månader gammal pitbull-valp. Herre jesus alltså. Sylvassa tänder, ser ut som en blandning mellan en dinosaur-unge och E.T typ, två små födelsemärken på kinderna och den mjukaste huden nånsin.

Det är Alex jycke. Han heter Trash, haha. Han hittades slängd i en container för drygt två månader sen, fyra veckor gammal. Han var så liten att han fick plats i Alex öppna hand. Nu är han ungefär halva storleken av Lucas, och så sjukt söt att det finns inte. Gos.

I övrigt var det fint att träffa Alex, ni ser honom i spegeln där på bilden. Vi bestämde oss för att göra om det här när finals är över, då ska vi ut och döda Castro.

Nu är klockan halv tio på morgonen, jag ska äta, koda lite och sen ut med min egna jycke.

Puss.

Ni vet hur jag sa att jag tycker om att sakna?

Här är undantaget. Det är nu ett år, fyra månader och en handfull dagar sen jag senast såg min lillasyster. Det är en saknad som gör fysiskt ont. Det finns ingen som betyder lika mycket för mig som Chris. Hon har pratat om att komma hit i vår, jag vågar inte ens hoppas. Även om jag redan talat om för henne att jag betalar halva hennes biljett.

Chris är mitt liv och representerar allt ljus och all kärlek i den här världen.

Puss.

Jag vet inte om jag saknar det. Eller idén av det. Jag vet varken ut eller in längre när det kommer till det här.

Vad jag vet är att min telefon är tyst. Och det är inte lätt för NÅGON att känna sig utfryst. Oavsett anledning. Jag ser inåt och tänker - "jag hade hört av mig".

Det är vad som gör absolut mest ont. Tystnaden. Den totala avsaknaden av empati när det kommer till just det här fallet. Att liksom inte vara saknad. Det chockar mig, ärligt talat. "Om jag aldrig tillförde något, vem fan försöker jag lura? Då var allt fejk". Vem som än var i den här positionen skulle tänka likadant.

Jag måste starta om helt från början. Det är aldrig lätt och det tar alltid tid. Och kärnan i allting, allt kärnan kan säga är "det kommer lösa sig, allt kommer bli bra". Och jag ställer ner datorn på bordet, lutar mig tillbaka i soffan och inser att hon har ingen aning de sakerna hon gjort och sagt mot mig.

Det finns en enda sak man aldrig, någonsin gör mot någon. Inte mot ett avskum, inte mot sin värsta fiende. Jag har varit med om det i gymnasiet, och det bröt ner mig totalt då. Man vänder aldrig någons vänner emot den personen. Det är det lägsta man kan göra, i mina ögon. Och något måste sägas, lögner måste cirkulera, antaganden måste ha gjorts, för jag vet att mitt samvete är rent. Försök presentera bevis mot mig och jag ska lyssna tills mina öron trillar av. Jag vet att något inkorrekt pågår.

För min telefon brukade inte vara tyst. Trots att många vet vad jag gått igenom, med Farid och nu även med vänner, så är min telefon fortfarande tyst. Tänk dig att du ser en vän, en god vän. Och den människan väljer att inte hälsa på dig. Och tala sen om för mig exakt vilken isdrottning du måste vara för att inte falla sönder över det. Jag menar, för helvete. Vad som förväntas av mig i det här läget är bortom allt förstånd. Det är som att jag är värd absolut ingenting. Trots att jag stått upp för de här människorna, alltid, undantagslöst. Det är.. totalt oförståeligt.

Samtidigt håller jag inte henne, kärnan, ansvarig för allting. Absolut inte. Bryr man sig så hör man av sig. Det är inte svårare än så. Det finns inga ursäkter i mina ögon. Bryr man sig. Så hör man av sig. Punkt slut.

Och de läser säkert det här. Och kommer prata ännu mer. Och jag har varken kraft eller energi att försöka försvara mig när jag aldrig fått förklarat vad jag gjort för fel. Jag förväntade mig alltid att folk som verkligen bryr sig om mig kommer stå upp för mig. Sen sänktes ribban till att inte prata om mig. Sen sänktes ribban till att inte säga nej varje gång jag försöker träffa dom. Sen sänktes ribban till att höra av sig då och då. Sen sänktes ribban till att inte bjuda in mig till någonting. Sen sänktes ribban till att inte hälsa när vi ses ute. Allt jag får höra från diverse parter av mitt tidigare support system är "hon sa att hon sa att han sa det här.. stämmer det?". Och det är så jävla grundskola att jag blir totalt mållös.

Och nu är ribban så låg att jag skriver om det klockan 2 på en fredagnatt och jag känner mig så jävla orättvist behandlad och jag är så sårad, så fruktansvärt sårad. Och den enda som visar att han bryr sig om mig nu är en två meter lång man som reser bort på tisdag.

Det kommer bli två ensamma veckor tills han kommer hem, jag som nyss planerade skolarbete runtom mitt sociala liv. Och det är inte ens någon idé att ni frågar mig vad som hänt, jag skulle inte kunna förklara det om jag försökte. Jag har blivit utsatt för så mycket skit, jag har stängt min mun och kastat nyckeln så många gånger nu, jag har visat mig sårbar, jag har saknat dom, jag har gråtit alldeles, alldeles, alldeles för många tårar över detta och efter Farids och min begravning i maj hade jag ingen aning om att jag skulle tvingas arrangera sex begravningar till.

Sex begravningar. På grund av ett pärlband av händelser där jag fortfarande, hur djupt jag än söker, inte kan hitta någonting som rättfärdigar denna totala kyla. Vad jag är ansvarig för vet jag inte. Och trots att jag kan peka mitt finger åt många olika håll, så har jag inte gjort det. Skuldbelägga är inte min grej. Jag ville bara sluta bli attackerad, jag ville ha mina vänner tillbaka, och utöver det spelade inget annat någon roll.

Den här terminen har varit tuff.

Alltså JESUS så kassa ni blivit på att kommentera. Ju fler läsare jag får, desto färre kommentarer får jag. Är inte det konstigt?

Det är en sak jag varken nämnt eller pratat om. Vill ägna lite tid åt att göra det nu. Jag flyttade in med en tjej jag knappt kände för nästan exakt två månader sen. Joanna och jag hade väl varit bekanta i typ ett år, kommit närmare varandra under våren eftersom hon började dejta Andrew, men vi hängde aldrig själva eller så. Vi sitter mittemot varandra på restaurang Kungsholmen i somras, det är Antons födelsedag och amerikanerna är på besök i Stockholm (bästa. veckan. någonsin). Jag frågar om vi kanske ska se över möjligheterna att bli rumskompisar till hösten, hon har massor hon måste styra med om det ska kunna gå igenom, men vi halvbestämmer oss.

Sent i augusti kommer jag hem och hon öppnar dörren.

Det här börjar ju låta som en kärleksförklaring, och det är exakt vad det är. Joanna har överträffat alla förväntningar när det kommer till både henne som rumskompis och henne som människa generellt. Hon får mig att dö av skratt sju dagar i veckan. Hon är intelligent, vacker, rolig, rapp i käften och jag blir på så genuint bra humör av att vara omkring henne. Jag är helt övertygad om att det är den bästa rumskompisen någon någonsin kan be om.

Och jag är så jävla tacksam för det. I fredags drack vi en flaska champagne innan vi åkte och hoppade trampolin med hela gänget (firande av Farids födelsedag). Till det åt vi pasta med smör, haha. Sen stack vi och köpte en $3 vodka och hällde ner den i en vattenflaska tillsammans med club soda, vi var kalasfulla under hela trampolinkvällen. Lördagen var vi hemma hos Gabriella och drack samma vodka, blev alldeles för fulla igen, åkte hem, satte på Cinderella och somnade bredvid varandra i soffan.

Oavsett om vi gör läxor, dricker vin, går runt i stan, leker med Lucas, är ute och dansar, vad vi än gör - den här tjejen är fantastisk. Jag ville bara säga det.

Puss.

Finaste vänner. Korten är från food eventet i fredags, tagna av Carrie, redigerade av mig.

Okej. Den här terminen är alltså intressant. Många saker har förändrats. Jag känner mig ärligt talat mindre stressad än någonsin, det här är något sorts självskyddande drag hos mig som jag älskar. Jag har ingen aning vem jag fått det ifrån eller varför det dyker upp som autopilot i mig, men så här:

När saker blir totalt överväldigande så är det som att min hjärna stoppar all stressfylld aktivitet. "Nej." Haha, det låter så sjukt, men det är bokstavligen så jag fungerar. Nu exempelvis vet jag att jag borde vara sjukt stressad över midterms, över att det är 27 grader ute och jag sitter inne, att jag omvärderar vänskaper, men... "Nej". Jag är helt lugn. Både mentalt och fysiskt. Det är skönt.

Hursomhelst, om jag ser till det här året hittills för mig så har det varit otroligt omvälvande. Min syster blev äntligen frisk, hon tog steget att flytta till Sydney, ingen var lyckligare än jag. Jag gjorde slut med mannen jag trodde jag skulle gifta mig med, jag hade min första praktik som är direkt kopplad till vad jag pluggar, jag överlevde två sommarklasser. Jag kände mig närmre min pappa i somras än vad jag gjort på tio år. Jag tror inte jag själv förstått hur stort det är än.

Sen kommer jag tillbaks till San Francisco. Skolan går bra, jag har ett par idéer jag är otroligt stolt över, och då har jag inte ens hunnit jobba på idéerna jag kom på i somras. Sen får jag mitt första kodningsgig, jobbar med det 12 timmar om dygnet i två dagar. Skickar iväg mitt livs första invoice. Och så träffar jag en man. Han är intelligent, vi pratar i timmar om politik och kulturella skillnader, han gör de där små sakerna man kan sätta fingret på, "just precis då föll jag lite ytterligare". Jag har världens bästa rumskompis. Jag får höra om ytterligare kodningsjobb, jag går med på en dejtingsajt och skrattar, får vackra mäns nummer, svenskar, amerikaner, fransmän. Jag går till gymmet, ställer mig på löpbandet, lyssnar på musik, springer. O skickar ett sms, kallar mig sitt svenska hjärta, han kommer hem till mig och är så fin, så jävla fin. Han sover över och är så fin, så jävla fin. Vi äter frukost i 30 grader solsken, sju timmar senare håller han om mig och pekar ut San Franciscos muséeum och kyrkor från den sjukt vackra utsikten vid Twin Peaks.

Det har varit 27 grader varmt i två månader. Jag skypade med syrran och Jonna häromdagen. Det här är min poäng - jag har absolut ingenting att gnälla över. Mina vänner har sårat mig, O har sårat mig, och kalla mig konstig, men sen Farid sårade mig våren 2010 har jag alltid kunnat se det vackra i att gråta. Det står för en enda sak - jag bryr mig. Jag träffade någon som var så viktig för mig att jag grät när han/hon gjorde mig illa. Det kan inte vara något annat än vackert. Helt omöjligt. Allt går framåt. Jag har ingenting att gnälla över. Jag behöver påminna mig själv om det ibland.

Puss.

Den här terminen flyger iväg. Ni vet hur jag vanligtvis brukar harva om hur mycket jag älskar San Francisco, jag försöker ständigt sätta ord på mina känslor inför den här staden? Jag tror det var igår jag gick längs gatorna som vanligt, och det var första gången den här terminen som jag fick den där känslan. Ljuva San Francisco. Det är inte för att jag inte haft kul förrän nu. Det är för att jag på riktigt inte hunnit stanna upp och andas. Det här är ett sånt jävla lyxproblem - jag hinner knappt insupa hur fantastiskt mitt liv är, allt går så fort.

Den senare tiden har det varit mycket drama i gruppen, familjen, vi tolv-tretton personer som hänger hela tiden. Sen jag kom till SF har det varit upp och ner. Vad som var så villkorslöst och vackert förra terminen har förändrats på något sätt. Jag känner det som mitt support system har kraschat. Carrie uppmuntrar mig att se på det positivt, saker har förändrats, säger hon, relationerna utvecklas, det här är bara övergångsperioden.

Hon har förmodligen rätt. Men jag blev fruktansvärt bortskämd förra terminen. Jag har aldrig haft en så fantastisk grupp vänner i mitt liv. Nu, när jag och Farid gjort slut, så har det varit trevande. Ingen vill såra någon, och ändå har flera i gruppen, inklusive jag, blivit publikt förolämpade ett flertal gånger de här senaste månaderna. Även detta får jag höra är "mänskligt", man får släppa det och gå vidare.

Fast så fungerar det inte i min värld. I min värld är vi en grupp människor som ligger mellan 24-29 år. Vi är vuxna människor. Jag skiter i om du känner dig sårad, det ger dig ingen rätt att agera högskolestudent för en kväll. Ta mig till sidan, prata med mig. Vi är vuxna människor och folk behöver ta ansvar för vad de säger och gör. Så enkelt är det bara. Förändras inte det så kommer jag resa mig upp och gå.

Med det sagt så älskar jag den här gruppen och människorna i den. Jag känner mig felbehandlad just nu, men det är ingenting jag inte kan komma över. Men jag tänker inte heller acceptera att folk får bete sig hursomhelst bara för att saker förändrats, bara för att de är "mänskliga". Guess what? Jag är också mänsklig. Att jag är stark ger varken kvinnor eller män, vänner eller pojkvänner, familjemedlemmar eller klasskamrater rätten att slänga ur sig sårande saker. Vi är vänner och vi stöttar, villkorslöst. Ger du mig inte det så är jag inte intresserad. Punkt slut.

Och det där var tydligen något jag behövde få ut. Fortsätter med det jag egentligen skulle säga i nästa inlägg, haha.

Puss.

Från i lördags. Tagna av typ.. alla. Haha. Redigerade av mig. Visst är det omöjligt att se att jag var ledsen över en karl?

Duktig Cim.

Jag slåss fortfarande med tankar på att antingen släppa honom helt eller fortsätta träffas. Men det skiter jag i just ikväll. OCH vet ni varför vi ser så svettiga ut på bilderna här nedan? För att fredagen och lördagen var bland de varmaste dagar jag någonsin varit med om i San Francisco. Över 30 grader varmt och lägenheten kokade så pass att vi fick dra fram fläkten. Jesus, säger jag bara. Idag samma sak, satt uppe på taket en timme och fick lite färg. Ska fortsätta hela veckan ut, detta väder.

Och.. hmm. Jag har en 2 minuter lång video på Gabriella, Carolina, jag och Carrie när vi sjunger och dansar till "Wannabe". Japp. Spice Girls. Vilken nostalgitripp. Jag återkommer om den där videon, finns det något som kraftigt kunde hota mina chanser till framtida anställning så är det den, haha.

Puss.

Okej, en av er trogna läsare ställde en fråga gällande vilka av mina vänner som är amerikaner och vilka som är svenskar. Here goes:

Det här är Erica. Hon är svensk. Norrlänning, för att vara exakt. Hon springer maraton, röker gräs och är helt cp-grym på interior architecture. Straight A-student med en sjujävla energi.

Till vänster, Gabriella. Svensk. Från Båstad. Erica, och så Carolina, också svensk, från Göteborg. Bella och Carolina kom hit tillsammans, ett år efter mig och Farid. Bägge är planners.

Svenskorna, och så Carrie längst till höger. Carrie är från Colorado. Hon kallade mig Malibu-Barbie i den första klassen vi hade tillsammans, och jag var säker på att hon hatade mig. Sen började hon öppna sig stegvis, och första gången vi hängde satt vi på en bar och pratade om saker jag aldrig berättat för någon förutom Jenna. På den vägen är det.

Carrie är min närmaste vän i San Francisco. Jag känner mig extremt nära henne, det finns bara något obeskrivligt där som klickar. Det går inte att beskriva det, eller henne. Precis som Jenna. Carrie öppnade upp mig inför att ha tjejkompisar igen. På riktigt. Jag har alltid kunnat vända mig till henne, och det är alltid villkorslöst.

Så den enda som fattas här är Joanna. Annars är detta vårt kompletta tjejgäng. Det hade kunnat vara större, men vissa har droppat av med tiden. Jag är hursomhelst väldigt nöjd som det är. Kreativa, starka, vackra, intelligenta kvinnor.

Från vänster, Andrew, Anton, Joanna. Andrew är amerikan, från San Francisco, det var han som gav mig ett halsband för någon vecka sen nu. Anton är svensk, från Stockholm, han är min gay husband. Joanna är amerikan, från Los Angeles, det är hon som är min roommate nu. Vi har också det där klicket som bara funkar. Det är egentligen så komiskt att vi bor ihop, vi har inte alls varit speciellt nära. Det är hon och Carrie som varit bra vänner. Sen i somras så öppnades plötsligt möjligheten för oss att flytta ihop, och tro fan, det är den lättaste människan jag någonsin bott med (förlåt Farid).

Joanna, Carrie och så Jared. Jared är alltså Carries pojkvän. Han är en av de roligaste killarna jag någonsin träffat. När han kom till Sverige i somras, den veckan när alla de här tre bodde hemma hos mig var sommarens absoluta höjdpunkt. Jag skrattade 24 timmar om dygnet. Vi gick till Vasamuséet och jag fick sjuhundra frågor om vikingar från Jared, haha. Vi åt grekisk fastfood på Söder, hemlagade köttbullar (tack mamma) och drack mängder av billig, svensk öl. Jared har utseendet av en gladiator och hjärtat av en nallebjörn. Vinnande mix, jag lovar er.

Sen har jag en kompis som heter Kenny också, hade konstigt nog inga bilder av honom på min dator. Han är från Malaysia och har förövrigt världens sötaste hund.

Det jag älskar med den här gruppen är för det första hur varje enskild person har fått mig att skratta så jag gråter. Sen älskar jag också hur extremt olika alla är, det här är utpräglade individer med egna karaktärsdrag, och samtidigt (eller kanske just därför) är dynamiken så stark när vi ses allihopa. Jag älskar att jag kan ta en lunch eller en kaffe med vemsomhelst individuellt, och så slänger du in en eller två personer till, stämningen blir ny, dynamiken utvecklas. Det finns så sjukt många lager. Och som jag sagt förut, de här vännerna betyder allt för mig.

När jag ändrade min energi, när jag tog bort mina negativa tankar, då kom de in i mitt liv. Systematiskt. Det är det häftigaste som finns, hur mycket du kan påverka med dina egna tankar.

Nu ska jag lyssna på Wale, dricka kaffe och göra moodboards till en re-design för en hemsida.

Puss.

Såhär är det.

Ibland blir tjejer kattiga. Inte kattiga som i "helvete vilken het tjej" utan kattiga som i att ge ut små digs. Små pikar. Det händer ALLA tjejer. Jag tror vi har det i blodet. Ibland filtrerar vi inte bort det. Ibland kommer det ut.

Och jag vill att du ska veta att jag alltid, alltid tänker på dig då. Och det är bara att förbereda dig på fler sådana här inlägg, för jag kommer bli blödigare för varje år.

Jag vet att jag är ett as. Det var jag som tog mina grejer och stack. Jag flyttade till ett annat land. Och jag vet att jag är ett as varje sommar, när jag åker. Men jag vill att du ska inse att du är anledningen till att jag kommer hem. Så länge du är i Sverige kommer jag alltid, alltid komma hem. Du är det enskilt bästa jag vet, och du var så jävla snygg på Skype när vi pratade senast.

Tack för att du stod ut med allt upp och ner i somras. All min skit. Alla bråk du var tvungen att lyssna på. Tack för att du inte blev arg när vi fick ringa taxi alldeles för sent. Tack för alla de tusen drinkar du köpt åt mig ("din fattiga jävla student, här har du, vaschegud"). Tack för att du betalade 600 kronor för att åka med mig till ett ställe du hatar. Tack för att du går i och badar i svinkallt vatten, om jag gör det. Tack för att du går fram och berömmer en ful kille för hans vackra utseende, för att jag utmanar dig. Tack för att du blir så full att du gnider ansiktet längs dörrkarmen, så att det är ett spår av foundation där nästa morgon, det är typ det roligaste jag hört. Tack för att det alltid går över på två sekunder när vi är irriterade på varandra. Tack för att du förstår min råa humor, min sarkasm, min cynism. Tack för att du känner mig bättre än vad jag känner mig själv, tack för att du alltid har cigaretter, tack för att vi går och köper McDonalds fem på morgonen och äter i din säng innan vi somnar, tack för att du står i ett kök i Barcelona mitt i natten, med solglasögon på, och äter makaroner direkt ur ett durkslag, tack för att du tittar på mina klädförslag till dig som att jag är helt dum i huvudet, tack för att du alltid ställer upp, tack för att du alltid ställer upp, tack för att du alltid ställer upp (gick det in?), tack för att du får mig att skratta konstant, tack för att du är så lättlurad, tack för alla minnen, tack för att du finns kvar så att vi kan skapa en miljon till, tack för allt och åter allt du är.

Halva jag är du, så är det bara.

Housewarming och leenden överallt. Fotat med Carolinas D3100, som är FANTASTISK. Har aldrig varit så lätt att redigera bilder, knappt någon quality loss alls. Som gjorda för att leka med. Vackra, vackra vänner.

Puss.

Oooooch det här är mina bästa vänner.

Det var allt.

Puss.

Gud vilken kväll igår. Älskade familj. Fint att se Gabriella så vacker och glad. Jag och Carrie gav henne ett guldhalsband från Urban Outfitters i sen födelsedagspresent.

Drack ett antal whiskey sours och åt pizza på Jones först, väldigt skön restaurang. Sen dans i timmar på Ambassador, sen tortellini och Elizabeth II på DVD när vi kom hem. Helt normal kväll.

Jag avgudar mina vänner.

Puss.

Gud, så fort tiden går. Jag kan inte FATTA att jag varit hemma i en hel månad. Bara två kvar. Har så mycket att berätta för er, men tiden går så fort, hinner ju inte:

- Mycket fin, lugn midsommar. Som en deltagare på festen sa, man vet att det är vuxenhäng när en i gänget kan gå och lägga sig i två timmar utan att få skit för det när hon kommer tillbaks (PUSS hjärta, och btw, nätet funkar nu! :P). Jag krossade alla i kubb, Lucas och Lexus fick solsken i pälsen när de jagade varandra på ängen, regnet höll sig borta och vi åt mat för fyra år framöver. Mycket, mycket fint.

- Jag älskar min praktik. Herregud, alltså. Jag förväntar mig aldrig någonting, men jag tror inte ens jag hade kunnat drömma fram hur bra det här är. Varierade arbetsuppgifter, flexibla tider (jag går när jag är klar i princip, och jag ÄLSKAR att inte vara hårt hållen av en klocka, jag blir mycket bättre på mitt arbete när jag får mer frihet), trevliga kollegor, goodiebags fyllda med smink och parfymer, världens bästa chef och Stockholms bästa location (utan att överdriva 50 meter från T-Centralen).

Idag fick jag min men's fragrance copy APPROVED av brand managern, vilket betyder att det går in i katalogen, så vitt jag förstod. Två veckor in i jobbet har jag redan en portfolio piece (om jag nu vill söka jobb som copy). Det gör mig så glad och stolt. Jag och Kim hade dessutom möte tillsammans med den här otroligt trevliga mannen, där vi gick igenom intervjufrågor jag skrivit till Malin Åkerman, och fick åter igen jättebra feedback. Intervjuer är ju i och för sig något jag pysslade med i typ fem år, men ändå. Det är kul att jag fortfarande kan.

- Sommarklasserna är också bättre än förväntat, en vecka in är jag redan på god väg att ha en hemsida och ännu en portfolio piece (kampanj för Monster Energy Drink). Den här sommaren behandlar mig oförskämt bra hittills.

Nu ska jag spela Sims. Mitt liv är härmed fulländat. Nedan får ni lite bilder från midsommar.

Puss!

Jag är ledsen gänget. Mina två amerikanska älsklingar var här, sen kom även Jared och fick mig att skratta ännu mer, jag har haft en så jävla fin vecka och känner mig varm och gosig inombords. Det finns ingenting som kan skada mig med dessa vänner i mitt liv. Elin blev chockad över min höga falsetto när hon kom, hon undrade om jag var full, jag insåg att det är så vi pratar med varandra i USA. Haha.

Hursomhelst. Dessa vänner. Jag kan inte beskriva. På riktigt. Vänskapen jag har med dessa människor är något jag önskar alla. Vi har pratat relationer och kärlek över köttbulletallrikar på Vasamuséet, vi har garvat ihjäl åt oss Jareds ofrivilliga dopp i Ösby Träsk, vi har fått bulor i huvudet för att vi sittdansat till Gaga lite för nära bussfönstret, vi har ÄGT SÖNDER Soap en så fantastisk tisdagkväll (typ ALLA jag älskar var där, förutom Åberg, det var en sinnessjuk känsla med så många hjärtan på en och samma plats), vi har ätit pannkakor till yrvaken frukost, vi har gått, gått, gått, vi har druckit öl på Melanders, ätit grekisk fastfood i en park, asgarvat åt fula små franska bulldogs, vi har druckit champagne och ätit jordgubbstårta, firat Antons födelsedag, enats om att det svenska kaffet suger i jämförelse med det amerikanska, vi har suttit under ett bord på en klubb och hällt i medtagen whiskey i våra svindyra drinkar, vi har rökt som skorstenar, vi har ätit en FANTASTISK middag på Lebanon Meze Lounge vid Norrmalmstorg, vi har kramats, pussats och gråtit när vi sa hej då.

Jag älskar de här människorna så fruktansvärt mycket. Carrie, Jared och Joanna är helt, helt jävla otroliga. Jenna, Viktor, Anton och resterande människor som syns på de här bilderna också. Svensk sommar när den är som allra, allra vackrast.

Puss. Fler bilder kommer förövrigt. Har tusen till på telefonen. Det här är Joannas och Elins.

Hur det känns att ha världens vackraste vän? Jo, tack. Jävligt bra, måste jag säga. Alltså......................................

Första dagen på praktiken idag. Blev briefad på min första uppgift av en sjukt snygg tjej (bara en sån sak), drack kaffe, blev runtvisad och sen hemskickad vid 11. "Det finns inte mer att göra idag, så du kan gå hem nu. Du får ändå betalt för hela dagen. Och just det, imorrn har vi inga möten innan 10, så du kan komma in då". Alltså, haha, HELT fantastiskt. Så jäkla glad. Mina första skrivuppdrag är om en Caribbean Cruize och Brasilien. Sämre kan man ha det.

I övrigt är jag så otroligt glad över att ha tjejerna här. Det är så mysigt, och så skönt att de prickade in vackert väder. Vi har ätit massa god mat hemma, igår var vi på restaurang Kungsholmen och firade Antons födelsedag. Sprang in i Linda och Helena, två svinsnygga vänner från gymnasiet, blev hur glad som helst. Vi lovade varandra en liten reunion den här sommaren.

Ikväll kommer Jared, innan dess ska vi in till stan, shoppa, dricka kaffe och gå omkring. Livet är alldeles, alldeles för perfekt nu. Sommaren för mig kommer vara vita naglar och bruna ben. Fan-tastiskt. Och ignorera snörpmunnen på badrumsbilden. Jag var precis på väg att få en nysattack, haha. Men fin klänning, visst?

Puss!

Hej hjärtan.

Jag är för upptagen med att njuta av sommaren, känner jag. Mina underbara amerikanska vänner kom igår. Vi gick till Collage och kom hem när solen gick upp vid 3. Jag har så mycket att berätta och så lite tid att sitta vid datorn. På tisdag blir det Soap i alla fall. ALLA som är i Stockholm ska med. Ring mig. Jag svär dyrt och heligt att blogga snart igen, mer utförligt.

Puss.