Ge mig en sekund bara.

Puss.

Jag undviker er inte. Eller jo, det är väl precis det jag gör. Men har haft fektiska veckor och fortfarande inte bestämt mig hur jag ska göra med ny bloggplattform.

Den här veckan fick jag träffa min kusins bebis för första gången. Sen dog min farmor. Plötsligt. För sju timmar sedan.

Och om sex timmar ska vi till Arlanda och plocka upp mannen jag älskar för hans första visit i Sverige.

Intryck i juli.

Puss

Hej ganget. Tankte skriva pa engelska eftersom jag inte kan nyttja det totala svenska alfabetet pa min blackberry, men det kanns konstigt. Sa kor pa svenska anda. Jag vet att jag ar samst pa att uppdatera er nufortiden. Samst. Men jag vet inte vad som hant, har inte samma behov a blogga langre. Jag tror det beror mycket pa min tid med Obi, han ar valdigt privat som person och jag tror fan det smittat av sig. Sa, vad har jag gjort de tva senaste veckorna. Slutforde kodningsgiget, dealade till mig $200 extra ocksa (hej shoppingpengar). Min mobil blev snodd nar jag var ute med Obi och hans kusin. Vi foljde efter tjejerna vi trodde hade tagit den, bad dom att ga igenom sina vaskor. Det gjorde dom med gladje, men sen blev det tjafs av nan anledning. Slutade med att vi stod en stor grupp mitt pa shoppinggatan I SF och cirkulerade som hyenor kring varann. Jag hade bade rivmarken och blamarken nasta dag. SF;s tjejer ar inte de enklaste att ha att gora med. Kopte hursomhelst en ny telefon, Blackberry Bold 9930 tror jag. Grym. Alskar den an sa lange. Sen sa har jag spenderat nastan all tid med Obi, som vaxt till att blivit en av mina basta vanner. Jag ar kar och det ar pafrestande och fantastiskt pa samma gang. Han landar I Sverige 8e juli for tre veckors semester. Just nu ar jag I London , bor hos en gammal Berghs-kompis. Men den historien far vi ta en annan gang for snart dor min mobil. Puss pa er

Hej hjärtan.

Såhär är det - jag är mitt inne i finals. Har två stora presentationer nästa vecka, tisdag/onsdag. Så jag sliter med min portfolio, börjar se bra ut nu.

Utöver det jobbar jag. En av mina gamla lärare kontaktade mig och vill anställa mig. Om jag vill så kan jag allså börja processen med att fixa ett jobbvisa. Jag håller dessutom på att koda hans hemsida, betalt gig för cirka 15 000 spänn. Sen mailade en av Obis tjejkompisar mig, hon jobbar för en bank, de vill ha en ny hemsida också. Så jag har två gig jag ska köra 100% för så fort skolan är slut om en vecka. Nu är jag i ett läge där jag nästan har för mycket jobb. Helt otroligt roligt, men stressigt också.

Jag kommer förmodligen hem senare än väntat, min praktik hos Oriflame börjar inte förrän juli. Men att missa midsommar är inte ett alternativ, så kommer hem i mitten av juni ungefär.

Jobbmässigt går det svinbra just nu alltså. Det var en vecka där i april där hela min värld vändes upp och ner för femte gången, och mycket av vad som hände är positivt. Just nu är dessutom min pappa här med sin flickvän, så jag har liksom inte riktigt tid för bloggen. Men snart kan jag slappna av och börja uppdatera er mer.

Okej, puss!

Igår gick jag igenom männen i mitt liv.

För första gången sen vi gjorde slut kunde jag gå igenom "Farid"-kategorin här på bloggen. Jag kunde skratta åt vissa inlägg, meningsutbyten vi hade när vi var tillsammans, videos vi spelat in, internskämt, och så vidare. Det är ett friskhetstecken, i brist på bättre ord, att kunna göra såna saker utan att bli ledsen. Tycker jag. Hade jag gjort samma sak i juni hade jag legat gråtande i en hög.

Med Farid styrde jag förhållande totalt. Och så var det från första början. Han uppvaktade aldrig mig, vi hade ingen dating-period, han flyttade in hos mig och så var det med det. Jag bestämde från dag ett att han skulle finnas i mitt liv och så blev det så. Där har du mitt dating-liv i ett nötskal. Det jag har velat ha,har jag fått. Och behållt, tills jag behagat bestämt mig för att det är slut. När jag ser tillbaka på killar jag varit tillsammans med nu så känns mycket väldigt ensidigt.

Det var väl ungefär samma sak med Elias, annars känd som psykfallet här i min blogg. Den här killen umgicks jag med sommaren 2011. Jag måste sagt till Elias 400 gånger att det aldrig kommer bli något mellan oss, han lyssnade inte. Han erkände till och med en gång att han på riktigt trodde han kunde FÅ mig att bli kär i honom. Det intressanta med Elias är att jag verkligen trodde att han hade känslor för mig. Jag insåg sen att han inte vet vad känslor är. Elias bloggar också, detta är ett ungefärligt inlägg:

"Träffade en extremt trevlig tjej idag. Hennes hår var extremt fint. Hon hade de finaste brösten jag någonsin sett och de skönaste ögonen jag tittat in i på väldigt, väldigt länge. Nu ska vi hem till mig och laga en fantastisk middag. Hon är otroligt vacker och jag är extremt säker på att vi kommer få en otroligt skön kväll."

Alltså. En sån människa kan man ju inte ta seriöst. Jag var ju såklart också den vackraste tjejen han någonsin sett. Innan mig var det nån annan. Efter mig kommer han fortsätta säga så till varje stackare under 30 för att till slut låsa ner någon som är för svag för att inse att hon förtjänar bättre. Det som dödade mig totalt var när han nyligen skrev ett inlägg om Jennas besök här i SF, och han PÅ RIKTIGT formulerar sig "Som ni vet så bor hon utomlands. Läser i hennes blogg nu att hennes bästa vän är där och hälsar på. En resa som hennes vän och jag skulle tagit tillsammans". Alltså, hahahaha, som jag och Jenna skrattade när vi såg det där, så mycket har vi inte skrattat på EXTREMT länge. Helt sjuk i huvudet. På riktigt. Andra guldkorn han slängt ur sig är "jag älskar dig" (efter två veckor) och "jag vill fira jul med dig" (skaffa ett liiiiiiv).

Jag har varit tyst om honom länge nu, men han bara fortsätter leverera de här mentalt efterblivna inläggen, det går inte att inte håna honom lite, framförallt när 90% av det han skriver är ren lögn. Stackars karl alltså. Han insåg väldigt tidigt att jag var alldeles, alldeles för bra för honom och han fixade inte det mentalt. Osäkerhet dödar allt, kom ihåg det, små barn.

Den jag känner varmast för av mina ex är fortfarande Magnus. Inget fel på varken Faraz eller Jonas, vi är fortfarande vänner och kan hänga utan problem, men jag kommer alltid vara tacksam för Magnus och mina år tillsammans. Han är en fantastisk människa och det tror jag de allra flesta skulle hålla med om.

Och så nu har jag då träffat O. En man jag inte kan jämföra med någon förutom min pappa. När det gäller pengar framförallt är de fruktansvärt lika. Jag vet inte varför jag fortfarande inte skriver så mycket om O. När jag sa att jag inte ville ha en pojkvän på ett tag så menade jag det, och det har varit svårt för mig att ställa om till att vara i ett förhållande igen. Att vara exklusiv är inga problem för mig, snarare mentalt på det sättet att man har någons välbefinnande att se efter, att man nu riskerar att bli besviken igen, etc. Om det är någon som är värd att bryta regler för, så är det O. Jag har växt mer som människa det senaste halvåret än vad jag gjort sen högstadiet. Jenna säger att jag är varmare/snällare. Vad O gör med mig kan jag inte svara på, men det är ovärderligt. Jag har aldrig varit så osjälvisk i mitt liv.

Nu, mina hjärtan, ska jag gå ut i solen. Det är 23 grader varmt och jag vill bli brun.

Puss!

Flickor med kassa ögonbryn. Alltså.. Det är ju en så lätt grej att fixa till när det kommer till utseende. Bara hugg en penna (eller ögonskugga, som jag använder) och se till att ögonbrynet börjar där det ska börja och slutar där det ska sluta. Och FYLL i den jäveln. Ni ser tio resor snyggare ut på två minuter. Inte ens din bästa vän säger något om dina ögonbryn, så bara testa oavsett om du nånsin hört "fult" eller inte, haha.

Korta killar som står/går som att de är långa. Lyssna på mig nu. Om du är under 1.80 så kommer varenda tjej på den här planeten registrera att du är under 1.80. Korta killar har en tendens att stå som idioter, med händerna typ i sidan (för att se större ut) och fötterna pekande utåt (för att se större ut) och så tror dom att den här stansen gör att de ser.. större ut. Killen jag dejtade i somras stod alltid så. Gud så det irriterade mig. Det finns inget tydligare sätt att visa att du har kass självkänsla än att inte acceptera din korthet. Kan garantera att Bruno Mars aldrig står sådär.

Dålig hållning. Ååååååååååh det är så gravt irriterande. Både män och kvinnor. Jag har sett otroligt attraktiva kvinnor reduceras till whatevers bara för att deras Igor-krökning ser ut som ett jävla C som leker kurragömma. STRÄCK PÅ RYGGEN. Och män ska vi inte ens prata om. Förstår inte hur ni någonsin kommer in i en tjejs trosor.

Drama. Jag är så över detta. Jag tror jag brukade vara mycket mer dramatisk, sen dejtade jag århundradets drama queen i somras och hanterade fyrtiotvå dramafyllda situationer den här hösten. Nu är jag bara så klar med det. Vänner, relationer, klasskamrater, oavsett vem det är. Börjar du grina över något som har noll betydelse så reser jag mig helt enkelt upp och går. Huvudvärken det ger att vara runt osäkra gnällhögar, alltså, jag orkar inte.

Tjejer som tycker att alla tjejer ska hålla ihop bara för att vi är tjejer. Alltså.. Ärligt? I en diskussion mellan en karl och en kvinna är det mer troligt att jag håller med karln. Inte för att män är smartare än kvinnor (det är dom inte), men för att män är mer direkta och rakt på sak generellt. De är inte lika emotionellt drivna, de är kortfattat detaljerade, och helt seriöst - de snackar inte lika mycket skit som tjejer. Jag kan ofta känna att jag identifierar mig lättare med män än med kvinnor. Jag orkar inte prata om känslor i en halvtimme. Jag orkar inte lyssna på att du känner dig tjock just idag. Men till den ursprungliga punkten - jag tänker inte hålla med någon bara för att personen har ett par bröst. Det grupperar inte oss tillsammans på något vis överhuvudtaget. Punkt.

Så.. Nu fick jag gnälla lite. Fint!

Puss.

Hej hjärtan.

Jag är ledsen för att jag är frånvarande, men jag har på riktigt inte haft en dags break sen skolan slutade. Har varit på "semester" i tre veckor nu, jo tjena. Har kodat VARJE dag. Jag gnäller inte, bara konstaterar.

Håller på med finishing touches nu när det kommer till den här siten. Ska ta en paus snart och gå ut på stan dock, solen strålar, det är 17 grader varmt och jag behöver frisk luft.

I övrigt har jag spenderat tre dagar med O. Vi var på IKEA, köpte lite grejer till hans rum, jag köpte allt möjligt i matväg. Dagen efter åkte vi till CostCo och handlade mat för $250 dollar. Spenderar så mycket tid hemma hos honom så jag lämnade allt jag köpte där.

Så många saker är annorlunda med honom. Det har aldrig känts så lätt att se någon i ögonen. Jag har inte varit med om det förut, så vet inte hur jag ska förklara det. Jag lämnade honom igår förmiddag. På kvällen smsar han mig, han ska till en klubb nära min lägenhet med sina kompisar. Efter midnatt lämnar han dom för att komma upp och vara med mig. Bara ett kort besök, efter 1,5 timme går han tillbaks ner och fortsätter ha kul.

Jag har aldrig dejtat någon som lämnar sina vänner en fredagnatt för att komma och spendera lite tid med mig (trots att vi just umgåtts oavbrutet i 72 timmar). Han är så uppmärksam att det gör mig mållös, han kan läsa min kropp och vad hon säger utan att ens försöka. Han säger att jag är den sämsta lögnaren han någonsin träffat, han säger "försök igen" när jag försöker att inte gnälla - "jag lovar, allt är okej". Han säger att jag är "helt otrolig". "Förstår du det?", frågar han. "Du är den mest otroliga kvinnan jag träffat. Till och med när du är arg eller ledsen. Du är unik." Möjligt att det är ord jag hört förut, men det betyder så mycket mer nu. Att höra det från någon som honom.

Och det känns som en absolut gåva, alla de här kvinnorna som ser honom tycker att han är sexig, de har ingen aning om vad som gömmer sig inuti.

Och just det, idag är det exakt en månad tills jag fyller 25.

Puss.

Nu slog det mig plötsligt hur annorlunda allt är från förut. Om jag tänker på de jag umgås med mest. Det är totalt utbytt. För drygt ett halvår sen var det Farid och Carrie. Nu är det Obi och Joanna. Det är en grav transaktion att göra på bara ett par månader. Jag bodde liksom med Farid förra terminen. Nu har jag bott med Jo i snart fyra månader, vi har nästan växt ihop undermedvetet. Kommit varandra så otroligt mycket närmre.

Det bara slog mig nu. Och Obi är den exakta motsatsen från Farid. Jo och Carrie har sina likheter, men de är två totalt olika personer också. Det vore väl konstigt om den här omställningen inte påverkade mig alls. Jag undrar om jag blivit en bättre eller en sämre person. Jag hoppas innerligen på det första.

Hursomhelst. Min mest traumatiska upplevelse. Alltså, jag har två historier som är hysteriska, tyvärr är de inte rumsrena nog för att dra här. Utöver de kommer jag bara på ledsamma saker. När min pappa flyttade ifrån oss första gången, det var väldigt traumatiskt. Eller när mamma kraschade bilen med min syster och jag i baksätet, jag var fem år gammal och minns det som igår. Eller Sannas begravning, men det var inte direkt traumatiskt. Då var det värre när jag fick telefonsamtalet från en gråtande syster i Paris, jag var på jobbet och klev ut i 40 minuter. Bara lyssnade och försökte lugna henne. När jag kom in igen hade jag tårar överallt, en korkad kollega tjoar från andra sidan rummet "är det nån som dött, eller?!".

"Ja", sa jag. Tvivlar på att han någonsin ställer den frågan igen.

I övrigt har jag mailat Obi, gjort klart tre Flash banners (klappar mig själv på axeln) och somnat sittandes i soffan vid typ 6 på eftermiddagen. Går och lägger mig halv fem varje natt nu. Välkommen, finals-vecka.

Puss.

Hahaha alltså jag orkar verkligen inte. Gud så roligt.

Hej gänget.

Hade tänkt att rycka upp mig nu. När jag precis hade börjat dejta Obi och alla vänner fortfarande betedde sig normalt så fick jag mail om att folk blev glada av att läsa min blogg.

Häromdagen fick jag ett mail som sa att man nu blir deprimerad av att läsa min blogg. Det är inte okej. Jag är en glad person. Jag brukade inte vara det, men de senaste åren har jag insett hur mycket lyckligare jag är när jag tar an en positiv attityd till vad jag än går igenom.

Och jag önskar ni kunde se de tusen gånger jag DÖTT av skratt med O, O:s alla kusiner/vänner, Joanna, Daniel, Heather etcetera. De senaste två veckorna (mycket för att vi visste att han skulle åka) har jag spenderat med O så fort jag lämnat lägenheten. Hade jag fortfarande haft min stabila vänskapskrets så hade det inte sett ut så, det har funnits fredagar då jag kunnat träffa O, men istället stannat hemma, bara för att jag är så ledsen över att återigen blivit exkluderad från något event. Alltså, det är så enkelt. Man fryser inte ut folk. Det är verkligen SÅ enkelt. Fast nej. Haha. Tydligen inte.

Men jag ska inte glida in på det spåret igen. De senaste två veckorna har jag i alla fall varit med O ute och Jo hemma, och jag vill att ni ska veta att den här deprimerade tonen som genomsyrar bloggen just nu, det är inte 100 % av hur jag känner. Var jag lyckligare i början av september? Absolut. Då kunde jag inte komma högre. Att förlora vänner är ett jävla bakslag, så är det bara, men jag är inte helt sänkt. Jag har stått hjälplös när släktmedlemmar hamnat i fängelse, jag har växt upp med alkoholism, jag har tvingats att bli föräldern i hushållet vid 14 års ålder, jag har blivit sexuellt utnyttjad, jag har med skakiga ben gått på en 19-årig tjejs begravning, jag har tvingats se min syster och två av mina bästa vänner tyna bort i sina respektive ätstörningar, jag har haft finansiella problem som du aldrig skulle kunna föreställa dig, jag har tvingats inse att jag aldrig kände mannen jag tänkte gifta mig med, jag har blivit slagen, sparkad och bortslängd i mina dagar.

Utöver det har jag även förlorat vänner förut. Farid kallade mig härdad, och hur jävla osexigt det än låter så är det exakt vad jag är. Jag är härdad. Riktiga vänner försvinner inte, om det är något jag lärt mig är det det. Jag skulle kunna nämna er alla, men ni vet vilka ni är. Ni är osjälviska. Efter många och långa diskussioner om det här verkar det vara brytpunkten. Hur mycket bryr du dig egentligen om en annan person? Eller, finns det sympati? Än viktigare, empati? Där har du kärnan.

Det är sorgligt, kanske, men jag är härdad och för mig finns det alltid ett starkt ljus i slutet av tunneln. Det som känns helt sjukt fortfarande är att jag träffat någon jag verkligen, verkligen tycker om. En man som har gjort mig till en bättre lyssnare, en varmare människa. Och han fick aldrig lära känna mina närmsta vänner. Undantaget Joanna, då. Det känns.. konstigt. Helt enkelt. Men Emil, Jessica, Sara, Jenna och möjligtvis även pappa, kommer alla träffa honom i vår, och det är ljuset i slutet på tunneln just nu. Den här karln höjer mitt humör vart vi än och vad vi än gör.

Och han säger att vi borde åka till Thailand, han betalar, "du kan ta nästa resa". Han är knäpp och alldeles för bra för att vara sann. Haha, förresten, i lördags var vi ute och dansade och en sjukt full tjej la tydligen ner sin iPhone i min väska. Sen ringde hon nästa dag, det tog ett bra tag innan jag fattade att det låg en mobiltelefon där i. Hon var extremt otrevlig, aggressiv, trots att jag försökte förklara för henne att jag inte snott någonting, hon hade helt enkelt bara placerat sin egendom i någon annans egendom. Hon slängde på luren. En iPhone 3GS är det, den kommer O nu sälja på sin nöjes/affärsresa och hej extra 300 dollar, ni är välkomna in på mitt konto.

Kanske var det min julklapp från Gud.

Förresten, en sak jag kanske också måste göra klar är att det inte är hela gruppen med vänner som svikit mig. Det är bara vissa personer. Återigen, tunnel, ljus, allt löser sig till slut.

Puss.

Hej hjärtan.

Jag dödade precis The One Show. De kan lägga ner. Jag vinner i år. Nej, jag driver bara med er. Men likväl - kom på en grymt bra idé efter fem dagars brainstormande själv och tre timmar brainstormande med Lizzy, min teampartner. En stor, integrerad kampanj som knyter ihop sig själv alldeles fantastiskt fint i slutet.

Det firar jag med tidig hemgång från min kvällsklass (tack Thanksgiving week) och drinkar med O. Lycklig kvinna.

Puss!

Om man tittar noga så ser man hur svullet mitt högra ögonlock är.

Om man tittar noga så vet jag att man ser mig. Jag vet det. Folk har tagit kampen förut, folk har vunnit, gått till historien.

Jag har haft fantastiska pojkvänner. Du var inte en av dom. Du är inte ett helgon. Du är inte den snällaste killen alla någonsin träffat. Du är inte bättre än någon av de andra. Jag borde gått 2010. Det är moralkakan i detta. När ni ser tendenser, gå. Det är ett personlighetsdrag, inte en isolerad händelse. Det är aldrig en isolerad händelse.

Imorrn kommer jag vara glad och sexig. Inatt vill jag bara sova. Ensam, djupt och länge.

Puss.

Och Elin, Jonna, Jessica och Emil - tack snälla för ert stöd. Att ni bara skickar ett litet mail, att ni visar att ni bryr er, att ni säger att ni finns här, det är allt jag behöver som stepping stone för att vända blad.