"Jag tycker alla män i den här världen skulle vara som du. Du vet hur alla tjejer förtjänar att bli behandlade. Jag bara vet att du uppskattar varje liten detalj av en kvinna, inte bara i detalj, men för dig är de små gåvor i sin enskildhet.. Jag önskar att min pojkvän tittade på mig på det sättet du tittar på kvinnor".

"En gång glömde jag en årsdag med min flickvän. Och då tejpade jag upp massa lappar i vår lägenhet."

"Jag är fast i ett förhållande som hastigt sjunker, med en tjej som inte ser mig när det kommer till sex, som bara jagar sin egen tillfredsställelse."

"Jag går förbi vår granne, yogainstruktören, i hallen och vänder mig om efter henne när hon inte ser. Vilken idiot hon har till pojkvän, han vet verkligen inte vad han har."

Jag lovar att vara mogen och stark och kvinnlig och jag lovar att försöka att inte slå någon på käften och jag ska inte bli 16 igen, jag ska hålla tillbaka, jag ska vara the bigger person, jag ska hålla huvudet högt och låta mina knutna nävar falla, jag ska inte vara hämndlysten, jag ska vara snäll och ljuv och motsatsen till hatisk, jag ska inte skicka fler sms om hur han är en patetisk ursäkt för en man, jag ska inte skicka fler sms om att jag tycker synd om hans nästa tjej, jag ska inte slänga några drinkar i hans ansikte, jag ska inte spotta på honom, jag ska inte hyra en hit man, jag ska inte göra något för att förstöra vad som är vackert i hans liv, jag ska vara så jävla behaglig att umgås med att han kommer känna sig osäker, sova med ett öga öppet, jag ska inte hänga ut honom eller sänka honom och jag ska aldrig säga fler fula ord efter detta -

SUG MIN KUK. Okej? SUUUUUUUG MIN KUK. Jag hoppas du blir matförgiftad, jag hoppas du plötsligt blir allergisk mot all mat du älskar mest, jag hoppas din jävla skateboard jag köpte till dig går sönder, jag hoppas du blir rånad på den JÄVLA klockan jag köpte till dig, jag hoppas du tappar din nya telefon i vatten, jag hoppas nästa tjej du ligger med skrattar och pekar när du drar ner dina jävla urtvättade kalsonger, jag hoppas du blir hårigare överallt på kroppen förutom huvudet för varje år som går, jag hoppas du snubblar på dina egna fötter varje dag för resten av ditt liv.

Jag må vara kall och elak när jag blir överkörd, men jag är ärlig inifrån och ut. Min själ är ren. Jag rekommenderar dig starkt att börja gå till kyrkan på söndagar och söka syndernas förlåtelse, för vad jag inte gör mot dig kommer universum ta hand om. När den här karman smäller kommer det smälla hårt. Att vara min vän är ett privilegium, jag är en lojal vän, en pålitlig vän, du har inga rättigheter till något av det längre.

Timbuktu skrev en låt som heter "Resten Av Ditt Liv". Den kan du sätta på repeat och skriva Cim bredvid. Ät skit. Sitt på någonting taggigt. Sug någonting smutsigt (bara att leta söderut på dig själv), och jag hoppas verkligen mina spöken förföljer dig vart du än går. För mina höfters rundningar är något du ALDRIG kommer stryka dina fingrar längs igen. Det är vad du får leva med. Smuts.

Jag hoppas du,
Du får leva med det resten av ditt liv
Att du lever med det i all evig tid

Vill hellre genomleva nittionio jävla vintrar
Att rulla naken över krossat glas, äta fimpar
Än att nånsin igen känna dina vibbar
Du ljög fan bättre än delfinerna simmar
Huvudperson i mina sämsta minnen
Om du var sist på jorden i elfte timmen

Du spela mina nerver ut tills dom brast
En cancer i röven vart jag än satt
Denna här belöningen blir ditt tack
Hoppas att din utförsäkring går snabbt
Att dom skriver idiot i ditt pass
Att du i ditt nästa liv blir en mask
Fan vad jag behövde få detta här sagt
Blir två ton lättare än vad jag vart

Jag hoppas du,
Aldrig någonsin igen kan komma ihåg en pin-kod, asså aldrig, även när du får en ny.
Och må din klocka alltid gå tjugo minuter för sakta så att du alltid kommer för sent
Och må köttätande myror äta upp dina ögonlock så att du alltid är trött
Och även när du är pigg så ser du väldigt väldigt väldigt trött ut..
Och må dina hårddiskar för evigt alltid krascha

Så. Nu kan jag bli 24 igen.

Puss.

Jag vet att det finns folk som inte gillar mig som läser den här bloggen. Jag vet att ni inte gillar mig, och jag vet att jag fascinerar er. Det är väldigt smickrande, alltihop.

Men det är lika bra ni lyssnar på mig också, precis som jag hoppas ni lyssnar på Farid - han och jag är extremt raka mot varandra. Vi har en deal i detta med att försöka behålla vår fina vänskap, och i detta att vara singlar och potentiellt börja dejta, och den dealen har ingen av er med att göra. Vi älskar och respekterar varandra alldeles för mycket för att någonsin vara ute efter att såra. Ingen går bakom ryggen på någon här. Så ni, små livslösa missfoster till människor (som jag skäms att ni kommer härifrån, men sånt är livet), som försöker såra Farid genom att anonymt maila honom och berätta om vad jag gör - bespara er själva besväret. Ta tag i era egna liv och väx upp. Det finns absolut ingenting ni kan göra för att smutsa ner eller förminska det jag och Farid alltid haft. Vi är större än så. Försök hitta den personen för er själva, istället för att sprida ut negativ energi i onödan.

Det här är alltså ett tips till er. Inte ett krav. Inte ett hot. Det är helt enkelt en påminnelse om att jag och Farid aldrig kommer vända oss mot varandra. Framförallt inte på grund av anonyma kommentarer på internet. Ge upp, bara. Om ni vill hitta sätt att skada mig, ge er på MIG. Inte Farid. Sorgliga är vad ni är.

Puss.

Nu har han äntligen skrivit om det så jag kan få hylla honom lite också:

"gissa vem som har fått ett internship på en byrå här i stan?

this fucker.

yes yes yes, jag är nu creative intern eller AD assistent på teak digital här i san francisco. en lagom stor byrå med ca 50 anställda. startade som ett produktionshus, men utvecklades sedan till en byrå. de har jobbat med några stora namn som google och sony för att nämna ett par. det var min vän mike som lyckades pusha in mig där på ett ganska sjukt och intensivt sätt."

Farid har fått en praktikplats på en GRYM byrå här i SF. Det gick till på samma sätt som det gör för tusen andra - man får ett samtal mitt i natten där de frågar "hur snabbt kan du sätta ihop en portfolio?". Att få en praktikplats på en byrå när man är svensk, utan jobbvisa och tre månader från examen - bara vi svenskar förstår hur stort det är. Eller kanske bara jag. Kanske eftersom jag levde med den här människan under en vår och en höst och en vår som var tunga, jag har sett honom ledsen, jag har sett honom osäker och jag är så stolt över honom nu att jag får tårar i ögonen.

Jag är glad att jag i alla fall som vän får dela din lycka över det här, det betyder mycket för mig. Jag känner av ett lugn i dig redan. Jag är så stolt över dig, jag älskar dig.

Puss.

Han sa att han älskade mig för första gången mitt i ett bråk. Vi var på ett sunkigt hotellrum i downtown San Francisco, vi bråkade och man minns aldrig om vad, inte sant? Han satt ner. Jag stod upp. Jag var precis på väg att gå och han slängde det ur sig, som en våt handduk över en brasa. Min ilska slocknade. Jag var helt oförberedd, istället för att sjunka in träffade orden väggen bakom min rygg. Jag vände mig om och såg på honom. Vi hade varit tillsammans i drygt tre månader.

Du säger till mig att du inte förtjänade att bli straffad, du måste skämta. Du blåste mig. Jag satt och drömde om vårt bröllop, jag var klar. Den delen av mitt liv var klar. Jag hade hittat mannen vid änden av altaret, jag hade hittat mannen vid sidan av sängen på BB, jag hade hittat mannen vid den öppna brasan, i strandhuset, med hundarna. Jag var klar. Jag älskade dig så mycket, Farid. Jag vet att det är sant, för jag blir ledsen när jag skriver det. Jag älskade dig så mycket. Det är övertydligt i varje video vi spelade in. Det är övertydligt i mina tusen gester av kärlek, alla gånger jag rörde dig, i de små gåvorna jag gav. Jag vaknade varje morgon och bara tittade på dig. Såg dig. Jag har aldrig gjort det förut, med någon. Jag följde ditt ansiktes konturer med blicken och det var så överväldigande hur vacker du var. Jag hade kunnat vakna bredvid dig varje dag för resten av mitt liv. Jag var klar.

Jag vet inte vad jag ska göra med alla våra videos. Jag har en mapp med över 30 stycken. Jag kan inte titta på dom än. Jag skulle gråta ner hela sängen. Jag kan inte läsa blogginläggen du skrev om mig, jag kan inte gå tillbaka i mitt eget arkiv, jag kan inte prata med mina vänner om dig. Fortfarande, fortfarande, fortfarande när du rör mig, fortfarande när du rör mig så känns det som hemma. Det känns som hemma. Det känns som ett glas varm mjölk. Det känns som att höra mamma sjunga medan hon plockar ur disken. Det känns som att se Chris öppna en julklapp. Det känns som att jag är sju år gammal och snör på mig skorna för att springa ut och spela fotboll en varm sommarkväll. Och du skrev en gång att varje gång du ser mig blir du glad som en femåring, att jag är som din favoritleksak. Har det sjunkit in i ditt huvud att vi slängde bort det?

Och jag vill att du ska veta en sak (trots att jag vet att du inte läser det här). Varje gång jag petade på dig, varje gång jag strök ditt skägg åt fel håll så det kliade och du blev irriterad, varje gång jag blev ledsen och du inte förstod varför - SE MIG. Det var vad jag skrek. Utan ord så skrek jag det. Dag efter dag efter dag efter dag efter dag. Jag har aldrig älskat någon som jag älskade dig, det är mitt livs hittills största förlust, och jag skriver för att bearbeta. Måste bearbeta.

Jag är ledsen, gänget. Det kommer bli en väldig mix av inlägg den närmsta tiden. Jag kommer säkert framstå som schizofren, men för mig är det väldigt enkelt. Jag är väldigt lycklig, och jag bearbetar min största förlust. De två separata sakerna kan existera lika balanserat tillsammans som självförtroende och ödmjukhet. Ytligt sett kan det verka motsägelsefullt, men för mig är det inga konstigheter. Jag är lycklig. Och jag har sorg. Det är allt.

Puss.

Det här kommer bli ärligt, så stå ut.

Det har varit ett par riktigt tuffa dagar. För att ge er lite insyn - Farid bor hos min bästa vän medan han letar lägenhet. Vilket automatiskt betyder att i princip all ledig tid hon har spenderas med honom. Rättare sagt, ALL tid spenderas med honom, eftersom hon jobbar hemifrån också. Det gör mig barnsligt svartsjuk. Jag saknar henne. Jag vill ha tillgång till henne. Jag vill inte känna som att jag inkräktar när jag ringer och frågar om vi kan ses. Så fort jag träffar henne känns det som att det är på lånad tid. Hon har en deadline varje gång vi ses. Och samtidigt som jag förstår det löjliga i det här, så förstår jag också varför det tär så mycket. Hade samma grej hänt med Jenna hade jag känt exakt likadant. De här tjejerna, Jenna, och Carrie, är inte bara vänner. De är mina livslinor. Att få det stödet.. komprimerat och plötsligt inte längre villkorslöst, jag hade ingen aning om hur mentalt hårt det skulle slå mig. Men så är det här borta. Vi har inget socialt skyddsnät i form av familj. Så vännerna blir vårt allt. Och jag älskar det. Men just nu är det tufft. Eftersom det var jag som gjorde slut med Farid är hon orolig för honom. Hon vill att han ska ha det bra. Jag älskar henne för det, men mitt femåriga jag vill knacka henne på axeln och säga "men jag då?".

Inatt grät jag mig till sömns av en helt annan anledning. Jag.. har mycket osagt när det kommer till Farid. Jag är arg. Och besviken. Jag känner att han egenhändigt, och sen vi tillsammans, slängde bort något som var bland det mest äkta jag upplevt. Det är få gånger i livet man ser någon och tänker "den här människan kommer vara en viktig del av mitt liv". När jag såg Farid på Berghs var det omedelbar kärlek. Jag älskade honom innan jag kände honom. Jag lämnade allt för honom. Och kanske är det därför jag ofta kände att vi var i obalans emotionellt. Jag hade mer investerat än honom från start. Jag vet inte. Men jag lovar er, så kär jag var i honom, det var en helt ny känsla. Och när jag älskade och behövde honom som mest svek han mig. Inte många vet vad som hände, inga av amerikanerna. Det är ett fåtal av mina svenska vänner jag berättat för. Carrie har frågat mig, men jag hade inget, och har fortfarande inget behov av att ställa honom i dålig dager. Det är länge sen nu ändå. Oavsett så gjorde vi slut, på grund av den obalansen. Jag kände inte att jag fick den kärlek jag behöver, kräver, förtjänar, vilket ord man än vill sätta på det. Alla hjärtans dag var början till slutet, sen var det nedåtgående spiral under våren.

Och när jag smsar honom och vill ha svar säger han "vi var gift". Jag, min idiot, trodde smset var avklippt och att han någonstans i harangen var ute efter nån metafor om att vi var gifta. Men nej. Han menade, bokstavligt talat, gift. Att höra det ordet sättas på någon del överhuvudtaget av vårt förhållande knäckte mig totalt. När jag försöker prata med honom igen, den här mannen jag avgudade, då blir jag totalt nedskjuten. Det enda jag ser hos honom är murar och stolthet. Han har stängt ner. För mig var han en klart potentiell livspartner. Det är ingen lek när det händer. Inte för mig. Det är det största och viktigaste som finns. Så jag skiter i att det tog slut, känner jag att jag vill prata med honom, sträcka ut en hand, då vill jag att det ska ses som ärliga intentioner. "Spel." Spel. När min olivkvist bestående av ett sms är det första totalt ärliga och extremt sårbara initiativet från min sida sen maj.

Jag brukade vara stolt. Jag är inte det längre. Och jag kan ärligt säga att jag bröt ihop. Jag älskade honom mer än vad jag trodde var möjligt, och jag känner mig orättvist behandlad, jag känner mig fortfarande inte sedd. Jag vill skaka om honom och få honom att förstå vad han kastat bort. Jag vill skaka om honom och få honom att förstå att mina känslor har lika mycket värde som hans, att jag aldrig försökt sätta dit honom eller få folk på min sida, att det här var mitt ärligaste förhållande någonsin, och det ärligaste sättet jag någonsin hanterat ett uppbrott. När jag fokuserar på vårt bästa, är han fast i vårt sämsta. Det är ett tankesätt som dödar allting. Igår natt var min första instinkt att radera allt som har med oss att göra. Men det fungerar inte så, antar jag. Jag, och han, får leva med det faktum att 2,5 år kom till ett slut. Det jag kan säga, och det jag alltid kommer kunna säga, är att jag gav det allt jag är. Och det handlar inte om att det inte var tillräckligt. Det handlar om att han inte såg det för vad det var.

Och det är min ärliga åsikt.

Puss.

Jag har så mycket jag inte berättat för er. Känns som det är bättre att bara släppa det nu.

Lägenheten är i alla fall fantastisk. Nu när jag bott i den ett par veckor kan jag nästan påstå att det är den bästa lägenheten jag bott i under tiden jag varit här, i SF. Perfekt storlek. Fönster i varje rum, det är verkligen ljust i lägenheten så länge solen är uppe och det händer helt enkelt inte när du har ett ställe som vetter mot innergården istället för ut mot gatan. Vi har haft sån rövtur att fönstret i köket släpper in solen hela förmiddagen, och sen fönstret i vardagsrummet gör samma sak på eftermiddagen. Tack för det, ljus betyder otroligt mycket för mig.

Jag har haft kul de här första veckorna. Solat med vänner, festat med vänner, rökt sena cigaretter med Joanna på brandstegen, druckit otaliga koppar kaffe, köpt skor (guuuuuuud, DE vackraste någonsin), blivit tokig på att min mobil piper hela tiden, tafatt börjat skolan och gjort klart läxan i klassen, gått på pilates och blivit öm som in i h-vete, älskat sönder vårt badrum med stora, vackra vanity lights, sovit bättre än någonsin i min nya säng, siza:t upp i bh-storlek, pussat på hunden precis som vanligt, skypat med Chris, gråtit bejdande framför min bästa vän och försökt hantera sviterna av ett brustet förhållande.

Jag var så naiv. Jag har ju sagt själv i tre månader att Stockholm bara är en paus. Så är det varje sommar. En vacker paus, en paus jag värdesätter, men likväl bara en paus. Det är inte mitt riktiga liv (förutom du, Jenna, du är mitt liv oavsett vilken stad jag är i). Och ändå trodde jag att nu när jag kommer tillbaks till SF så kommer allt vara okej mellan mig och Farid, det har gått över tre månader sen vi gjorde slut, nu har alla börjat försöka jobba sig igenom det.

Naiv. Varken Farid eller jag har bearbetat klart det här. Kan någon förklara för mig hur jag kunde tro att jag skulle vara helt över någonting som varade i 2,5 år, efter tre månader? Naiv som är det sista ordet jag skulle stämpla mig själv med, och titta bara. Detta är vad som är svårt - vi går ut tillsammans fortfarande. Nästan varje gång vi festar är vi där bägge två. Det kommer fram killar till mig när jag är ute. Jag pratar med killar. Och.. Farid går. I princip. Och missförstå mig rätt här - våra vänner är extremt sidolösa fortfarande, om jag får använda ett konstigt ord för att beskriva det. Jag känner mig inte bortvald. Jag har gått igenom tankar av att vara den onda häxan, naturligtvis är den som går vidare fortare eller mer publikt den som blir beskylld för att den andra parten ser ledsen ut. Jag köper det till hundra procent.

Men det är svårt. För jag älskar Farid. Jag bryr mig om honom. Jag vill aldrig, aldrig, aldrig att han ska må dåligt. Jag vill ALDRIG förstöra mina vänners kvällar för att de är oroliga för honom. Just nu lutar jag mer åt att bara hålla mig till gruppen när vi är ute, för att slippa det här. Samtidigt låter inte det som det mest hälsosamma i mina ögon. Som jag sagt förut - jag letar definitivt INTE efter ett förhållande nu. Jag vill inte ha ett. Jag söker inte efter killar på något sätt. Och kanske är det bättre om jag bara stänger av den där sidan för nu, fokusera på skolan måste jag göra ändå.

Och när jag gråter i en park under strålande sol flyttar han lite närmre, tar min hand och "säger någon någonsin ett ont ord om dig, så sparkar jag skiten ur dom". Och allt är så otroligt sorgligt, men mer om det en annan gång.

Puss.

Jag tittar på honom och tänker "vad fin han är". Bara hårda ord mellan oss nu. Att göra slut med någon du varit fruktansvärt kär i är en konstig känsla, en konstig sak att gå igenom, oavsett om du gått igenom samma sak med någon annan tidigare. Det enda jag är säker på nu är att jag kan komma över honom. Inte för att jag älskade honom mindre än någon annan, snarare tvärtom, men för att jag innerligt tror att man kan komma över vem som helst.

Men det är en konstig känsla, en konstig sak att gå igenom, att sitta i en lägenhet och tala om för någon "jag är klar". Att försöka övertala någon att inte älska en är absurt, det går emot alla mänskliga instinkter. Vi vill vara omtyckta. Vi vill vara älskade. Vi vill bli sedda. Att säga "sluta se mig", det är svårt. Att dessutom säga det till någon som man har så mycket gemensamt med, vänner, värderingar, framtidsmål, drömmar, yrke, humor, ni ser, det blir bara konstigare ju längre vi pratar om detta här.

"Det är över". Att vara initiativtagaren, det är svårt. Att leva med det faktum att det var mitt val, det var jag som bestämde, hade jag vänt mig om och kysst honom hade han tagit emot mig med öppna armar. Som alltid. När man varit tillsammans med någon i 2,5 år, att våga ta det steget är svårt. Jag har aldrig upplevt San Francisco utan honom vid min sida. Jag har aldrig upplevt reklam utan hans hjälp alla sena nätter. Jag har inte upplevt kärlek som får mig att springa hem efter längtan över ett år in i förhållandet.

Så det är svårt. Ibland kanske man inte behöver göra mer än att konstatera det. Detta är min ofiltrerade version, detta är vart mina andetag tar vid, detta är den närmaste formen av terapi (som jag har råd med). Jag vill inte att han ska vara ledsen. Jag vill inte att han ska må dåligt. Det känns konstigt när jag ser honom prata med andra tjejer. När han rör mig så reagerar min kropp som att det är den naturligaste saken i världen - "detta känner jag igen". Jag har fortfarande svårt att se mig själv som singel, det är ett fack jag inte riktigt känner till. Det känns verkligen jättekonstigt att prata med Joanna om att flytta in ihop, när jag bott med honom så länge. Det är inte bara en partner som försvinner, det är en bästa vän.

Det är svårt. Och jag hoppas att det är okej.

Så. Nu sitter jag hemma hos Jenna, på Lexus säng, på golvet. Klockan är kvart i tio på morgonen och jag tänkte skriva lite om Farid. Jag är inte i "rätt" sinnesstämning alls för att göra det, så tänkte skita i det först. Men sen insåg jag att "rätt" sinnesstämning betyder ledsen, känslosam. Och det är bättre att skriva när jag inte är där känslomässigt, tänker jag.

Jag är, som ni kanske förstått, singel. Jag har inte varit singel på väldigt länge. Att ens smaka på ordet känns otroligt ovant, jag förstår inte riktigt vad det innebär, jag har väldigt svårt att överhuvudtaget definiera mig själv som i något annat stadie än i ett förhållande. Farid och jag var inne på vårt tredje år tillsammans. Alla som känner mig och de flesta som läser den här bloggen vet att jag älskade honom väldigt, väldigt mycket. Jag har varit kär förut och det här var lika vackert som det. Jag föll som en fura för honom, det var förälskelse första gången våra ögon möttes på Berghs.

Nu blir jag ledsen såklart ändå. Men nu skriver jag, det här måste skrivas vid någon tidpunkt i alla fall.

Det här kommer kanske låta löjligt. Men att avsluta förhållandet med Farid på Facebook var tungt. Jag grät. Vår årsdag stod inskriven, den 1:a oktober 2008. När jag avslutar förhållandet är det maj 2011. Det är lång tid. Och man spenderar inte så lång tid med någon man inte tror man ska spendera all kvarvarande tid med. Jag gör inte det i alla fall. Och jag sörjer det nu som något jag förlorat. Jag sörjer det på samma sätt man sörjer en bortgång. För något har definitivt dött. Ingen begravning, ingen minnestjänst, men något dog och det gick så jävla fort att jag aldrig varit med om något liknande.

Och det här kanske låter konstigt, men jag är glad över att jag är ledsen. Känslor för mig är väldigt viktigt, det är ett ständigt bevis på att jag har hjärta, själ, att jag lever, att jag bryr mig. Att jag älskar. Så sorg är välkommet. Det är hälsosamt, tror jag, att sörja.

Jag slet i ett år för att komma tillbaka till den sinnessjuka kärleken jag kände för honom innan vissa snedsteg från hans sida våren 2010. Jag kan ärligt säga detta - så kär som jag var januari 2010, över ett år efter vi blev ihop, jag vet inte om jag någonsin känt något liknande. Och då vet ni hur mycket jag avgudade Magnus. Men den känslan jag hade när jag var tvungen att lämna Farid på flygplatsen i New York, jag skulle hem och ta hand om Chris, det.. var något helt unikt. Jag grät som jag aldrig gråtit förut. Inifrån och ut, det har aldrig känts så fel att lämna någon. Herregud så ledsen jag var. Sen gjorde han bort sig, jag föll som en sten och sen dess kämpade jag. Det enda jag ville var att komma tillbaks.

Men problemet med tillit är att det är väldigt sårbart. Problemet med respekt är att den förtjänas. Problemet med kärlek är att det inte har någon betydelse utan de andra två sakerna. Problemet med passion är att man får svårt att kasta sig över någon som kanske tänkt på att kasta sig över någon annan.

Jag kommer aldrig baktala Farid. Inte här, inte någonstans. Det vi hade var väldigt stort och väldigt vackert. Det är mitt längsta förhållande och jag ångrar ingenting. Älskar man någon så kämpar man. Punkt slut. Han är en fantastisk son, en otroligt älskad vän, en av de mest genuint kreativa och talangfulla personerna jag träffat. Jag vet inte om jag kommer skriva mer om honom nu, det får vi se. Hursomhelst. Jag ville berätta lite, som jag lovat att jag skulle göra. Har ni frågor är det bara att kommentera. Min sinnesstämning nu är att jag sörjer och försöker landa i att det inte är vi längre. 2,5 år är som sagt lång tid. Framförallt om man bor tillsammans och är med varandra konstant 24 timmar om dygnet. Det kommer ta lite tid för mig att bearbeta det här.

Puss.

Hej hjärtan.

Har fått ännu en kommentar nu om Farid och mig.

Jag förstår att ni undrar, jag har alltid och kommer alltid vara väldigt öppen i mitt bloggande. Det är så jag vill ha det. Ni får se det vackra, och ni får se svärtan också. Mår jag dåligt så mår jag dåligt inför er.

Just nu mår jag inte dåligt. Jag är glad. Jag känner mig lite trasig, men också stark. Jag har sagt det förut, och jag får väl säga det igen - jag vill inte säga mer om mig och Farid än vad jag gjort. Jag kommer inte skriva om vad som hänt eller inte hänt förräns tidigast om en månad, så det är ingen idé att ni frågar igen. Jag försöker inte bara överleva, utan faktiskt vara duktig den sista tiden vi har kvar nu på terminen. Tiden går sinnessjukt fort och det är helt omöjligt att förstå att jag sitter på ett plan hem till Sverige snart.

Alltså. Inga fler frågor är ni snälla. Och vissa av er har även varit inne på hans blogg och frågat - ni kommer mötas av samma respons där.

Puss.

(fick också en kommentar om när vi ska spela in nya videos. eh, ja, haha. lär kanske inte bli så mycket av det. ni får hålla er till gamla - den där jag är dödssjuk är från 2009, den om lakanet är tidigt 2010. nu när jag ser dom slår det mig verkligen hur länge sen det är. jag vet inte om de där två personerna känner varandra längre.)

Har bara fått en kommentar om det så länge, men vet att folk undrar.

Farid och jag är inte på topp just nu, nej. Vårar funkar verkligen inte för oss. Första våren bodde vi med psykopaterna, andra våren brände han tio broar, och nu den tredje är det.. inte bra. Mer än så vill jag inte säga just nu.

Puss.

Behövs inga ord. Sex on a stick. Jag är väldigt lyckligt lottad.

Hahaha, det här är utan tvekan det roligaste inlägget Farid skrivit om mig:

Jag bara ser Ricky Gervais framför mig sägandes det där, haha hysteriskt. Jag älskar Ricky Gervais. Hans show "Animals" visade vår kompis Niclas oss när vi satt hemma i mammas lägenhet på Värmdö för hundra (två) år sen. Vi skrattade så vi grät. Nu är Niclas supermodell i New York och jag och Farid har skapat oss ett liv här i San Francisco. Konstigt hur tiden går och vi med den.

Och till mitt hjärta:

när du är tunn som luft
så är du nästan perfekt
du gör mig lugn när alla ljusen har släckts
bara en sekund då är jag nästan perfekt
kom gör mig lugn jag klär i din andedräkt

och du tystnar om natten
du är mörkrädd kan inte låta bli att le
åt alla saker jag aldrig ser

om jag förlorar dig
så förlorar jag synen
om jag förlorar dig
då har jag ingenting kvar
förlåt mig men du är allt jag har

du är tunn som luft
du är nästan perfekt
du gör mig lugn när alla ljusen har släckts
bara en sekund då är jag nästan perfekt
kom gör mig lugn jag klär i din andedräkt

Uppdaterad version av babes illustration:

Och ja, Jenna, jag vill OCKSÅ ha den på väggen. Så jäkla, jäkla fin. Han är så duktig. Bättre än alla i hela skolan, utan tvivel. När vi får barn kommer han få fylla hela väggarna med sånt här. Fast kanske med kaniner och ankor istället. Eller vad fan barn nu gillar.

Nu är det fredag morgon, det är fyra dagar kvar till Robyn, det är tre veckor kvar i skolan, det är en timme kvar tills jag måste gå ut med Lucas och jag har absolut noll lust att blogga. Konstigt hur det vänder dag för dag. Men ska surfa runt lite, det kanske släpper.

Puss.

Babe har haft en jobbig termin den här hösten. Han tappade bort sig själv. Ingen av oss vet när det hände, men till slut brast det för mig, han klättrade upp ur hålet, satte på klassisk musik och fyra timmar senare visar han mig det här:

Och det här är varför jag är som jag är. Som flickvän och som kompis. Hade inte jag blivit förbannad på Farid över att han slösar bort sin talang, hade inte jag skrikit på honom igår natt för att frustrationen över hans apati tog över - då hade det här kanske inte kommit ut. Farid gnäller aldrig, men han har sin egen version av att gnälla och det är att sitta tyst och vara deprimerad, haha. Det är sånt som måste BORT för att sånt här ska komma FRAM. Det är exakt det här jag menar. Om alla slutade gnälla skulle hela världen vara fylld av konst som ovan. Det borde få dig att tänka - om jag bara skapade min favoritmiljö, vad det nu än må vara, kopp te, choklad, ljus, whatever, om jag bara sjönk ner i den miljön och slappnade av, vad skulle jag vilja skapa?

Sen hjälper det naturligtvis också att allt Farid tar i blir vackert. Hans estetik är otrolig.

God morgon, förresten!

Puss.

Två favoriter. Den gröna angoramixen är från Shopnastygal, den vita är från Forever 21. Jag är orolig över stickighets-faktorn med bägge, annars skulle jag nog köpt dom direkt.

Hahaha, så sjukt. Vem är den där killen??

Så SJUKT likt Farid. Snubblade över den här på en av mina favoritsidor när det kommer till konst, och blev helt ställd. Alltså, jag sover och vaknar med den här karln varje dag, och det där ÄR hans profil. Skägget och mustaschen är skrämmande likt, ögat också. Det är näsan som är lite annorlunda, men annars.. sjukt.

Puss.

Nu har jag städat hela lägenheten. Jag mådde så kasst igår, de senaste dagarna har min kropp strejkat lite. Mycket huvudvärk och illamående, dessutom den där jävla träningsvärken från pilatesbaletten. Jag är så ovan vid att inte må fysiskt bra att jag blir helt sänkt då. Det är den värsta känslan som finns - att kroppen liksom inte funkar, att den inte är frisk. Förstår inte hur människor med dåligt immunförsvar pallar att vara sjuka hela tiden. Jag skulle dö.

Hursomhelst. Farid var så sjukt mysig igår. Jag var på mitt vidrigaste jag-kommer-aldrig-komma-på-en-till-bra-idé-i-hela-mitt-liv-humör, så gick och la mig i sängen och tjurade redan på eftermiddagen. Farid gick och storhandlade mat ensam. När han kom hem kom han in till mig och gav mig jordgubbar och skvallertidningar. Senare på kvällen ställde han sig och diskade, trots att det var min "tur", och så lagade han middag.

Jag älskar honom. Han är världens finaste. När jag kom hem idag hade han åter igen fixat mat och skrivit en lapp, börjar bli tradition på torsdagar. Dessutom hade han gått ut med hunden så jag slapp göra det. SÅ. Nu har jag ryckt upp mig, rensat massa lådor, städat hela lägenheten, tänt alla ljus. Öppnade dörren i full make-up och underkläder förra torsdagen, så det får han fan klara sig utan nu. Men lite vin blir det nog. Inget Mad Men tyvärr, såg sista avsnittet av säsong 4 igår. Katastrof! Nu måste vi vänta till våren innan femman.

Men skitsamma. Hade äntligen, äntligen, äntligen en bra lektion idag. Berättar om det sen.

Puss.

bakom soffan står två fina tavlor vi hittat nånstans

berättade jag nånsin om fotoprojektet? ovanför hyllan där har vi satt upp foton från en underbar dag förra terminen, när alla våra vänner var med och solen sken hela dan. ska sätta upp en lapp med datum och location. vår tanke är att göra såhär i hela lägenheten - ett gäng med kort från en särdeles vacker dag som sätts upp med en liten beskrivande lapp till. det blir som ett fotoalbum ungefär, fast på väggen. fler bilder kommer när vi fått upp flera dagar.