Hedda (blev lite småkär i den här tjejen, förhoppningsvis festar vi tillsammans i sommar), Stine, Bella, Carrie, Andrew

Äckligt bakfull. Men det är 20 grader ute. Så nu tar jag med mig jycken, hittar ett café och sätter mig med plugget.

Puss.

Saken med människor är detta - vi är hopsatta av små, små bitar. Konstruerade som pussel. Våra hjärnor, våra kroppar, våra själar. Det är små, små bitar som utgör den slutgiltiga helheten. Lite empati här. En liten fot där. Lite nerver. Känslospröt. Bröst. Nacke. Minne. Fingertoppar. Muskeln i din arm, rör sig när du smeker någon, eller när du slåss.

Bitar.

De allra flesta av oss har murar kring bitarna. Separata för varje del. Kropp, hjärna, själ. Du kan krossa en åt gången, eller alla samtidigt, en symfoni av rasande betong. Släpper du dessa murar är det på eget bevåg, något du väljer.

Då kommer de åt bitarna. Små, små bitar av dig. En nerv. Känslospröt. Det röda, mjuka som gömmer sig bakom ditt bröst. Det dunkar bara för dig tills du ger någon rätt att plocka isär det bit för bit. Bosätta sig. Försjunka. Ta över.

Murar. Bitar. Och ett dunkande hjärta.

Var försiktiga.

Känner mig ego idag. Det är fint.

Dessutom är det FANTASTISKT väder ute. Ska fortsätta så hela nästa vecka. Äntligen.

Puss.

(klänning Motel Rocks, shorts Forever 21, halsband H&M, skor H&M, väska Berschka, bh VS, hund Barkarby Kennel i Järfälla. Vid intresse, fråga efter Barbro. Hon är jättesnäll.)

Jag är ledsen, vänner, ni kommer få skämmas för mig i sommar. Jag kommer aldrig ta av den här. Jag borde, på riktigt, köpa en exakt likadan till. Jag VET att jag kommer ha sönder den här typ imorrn. Men vi får njuta tills vi skiljs åt, helt enkelt. Helvete så kommentarer jag fick ute idag. Som vanligt, rapparna på Market, "hey baby, sunshine, check out my new album, I made it for you". Mhm, just det. Eller "how you doing with your pretty dress?". Eller bara "legs! come back!". Haha. Han var ganska rolig ifs.

Hursomhelst, det är 20 grader varmt ute. Jag har äckligt mycket att göra. Missade min klass idag, var uppe alldeles för länge igår natt. Min kropp tackade för sig och sov genom alarmet och typ 40 snoozningar. Det har aldrig hänt, tror jag. Vaknade kvart i nio istället för halv sju och bara fffffffffffffuuuuuuuuu.

Gick och droppade av min läxa i alla fall. Nu ska jag plugga. Sen kommer det massa apor hit ikväll. Jag har egentligen inte tid med dom, men jag kör nya prioriteringar nuförtiden. Relationer först. Sen karriär. Det här kommer hålla i exakt fyra veckor tills jag kommer hem till Sverige och kastas in i Oriflame. SÅ SJUKT EXALTERAD. Ska bli jätteroligt, verkligen. FÖRÖVRIGT. Lyssna på detta - Andrew, Carrie och Joanna är nu bokade för Sverige. Helt otroligt. Helt sinnessjuk.. När Alex kom förra sommaren var det så underbart. Jag fick chansen att se Stockholm ur hans ögon, nya ögon, vilken gåva. Jag jobbade 20 timmar om dygnet, men vi hann med mycket ändå. Jag älskade det. Nu kommer tre stycken, kanske även Jared, de ska bo hos mig (jag kommer bo i mammas tvåa på Värmdö) och precis hela världen kommer vara ljusare under veckan de är där.

Det är svårt att förklara. Men.. jag har ju inte haft några vänner från Sverige som besökt mig i San Francisco. Jag har ett liv hemma, jag har ett liv här. Det funkar väldigt bra, men jag önskar såklart att jag kunde få visa upp den här staden för mina älskade Sverige-människor. Det näst bästa är att visa upp Stockholm för mina älskade vänner från SF. Det är något så vackert i det mötet. De kommer lära känna mig, hela mig. Träffa mina föräldrar. Se vart jag växt upp. Gå på mina gator, i mina skor. Och samtidigt ger de mig gåvan att se allt ur deras ögon. Återupptäcka hur enastående vackert Stockholm här. Det är ett helt fantastiskt koncept. Och det blir verklighet om mindre än två månader.. Det gör mig så fruktansvärt, fruktansvärt glad.

Just det, var på Berghsmingel igår också. De körde en presentation, "How Berghs became the best advertising school in the world". Men tänkte berätta mer om Berghs, min syn på skolan och vad jag pratade om med lärarna igår i ett annat inlägg. Strax, vänner.

Puss så länge.

Försov mig som iiiiiinihelvete.

MEN.

Det är fredag. Det är 18 grader i skuggan. Jag har ny klänning. Känner mig lite busig. Lyssnar på denna efter hiphopsession på Emils blogg (tack bästa för alla dina mixtapes), Bella skrev "OM vi ska ut, ATT vi ska ut" på Facebook and I can do anything good.

Så jag glider. Nu ska jag ner och droppa min läxa till onlineklassen. Sen möte med två asiater på ett kineshak. HAHA. På riktigt alltså. Det där kan omöjligt vara rasistiskt, för det är helt sant.

Okej. Bra.

Puss

Jag får EGENTLIGEN inte lägga upp den här. Men being me, så skiter ju jag i det.

För jag är stolt. Det satt så sjukt långt inne. Och processen med att filma denna smällde till direkt efter One Show var avklarat. Jag satt i ett garage i 14 timmar och ville dö, på riktigt. Fy fan, vilken dag.

Men nu är den klar. Och Spaz säger "this is NOT a student piece". Curren säger "show this to Roland. Now.". Mina monkeys älskar den. Och jag är stolt. Jag intervjuade killen, såg till att vi fick bra svar till när de spelade in i audio boothen, jag har art directat hela skiten tillsammans med Cassia (vad killen ska ha på sig, ansiktssuttryck, vilka delar vi ska visa, hur ljuset ska glida fram och tillbaks, och "the slate", alltså det allra sista som visas, logo, tagline, hur after effects spelar in) och skrivit den sista linen, "my passion is for the perfect machine, and so is theirs". Resten är unscripted.

Det tog oss nio veckor. Det bröt nästan upp gruppen. Vi spenderade ungefär 1000 dollar totalt. Men det var det värt. Jag har cirka 100 läsare om dagen nuförtiden. Nu vill jag FAN höra vad ni tycker. Ris och ros, som vanligt. Vi har äntrat den i Spring Show på skolan, får se hur det går.

CTA: Typ ingen, reklamen är tänkt att rulla där man köper sin motorcykel, alltså på plats i affären. Så ska du se den och senare automatiskt tänka "Geico" när det är dags att köpa försäkring.
Målgrupp: Killar som älskar, och KAN, motorcyklar.

Colorblocked mini, Motel Rocks.

Ja, den är för kort. Men.. skitsamma. För de dagarna då jag känner mig jääääävligt smal.

Puss.

Alltså, Sofiiiiiiiii. Jag vet inte vad det är med den här kvinnan. Killar brukar inte tycka hon är snygg. Men hon är så fin, va. Typ det finaste jag vet. Vet inte vad det är med hennes kropp, den är ju skitsnygg naturligtvis, men har aldrig hört vare sig killar eller tjejer dåna över den heller.

Jag dånar. Hon är så extremt proportionelig. Symmetrisk överallt. Och hon ser så otroligt naturlig ut. Det är bara en vanlig, svensk kropp. Fast perfekt. Vanlig, svensk, perfekt kropp. Förstår ni vad jag menar? Det ser ut som hon är uppväxt på mjölk och ostmackor liksom. Hennes lår ÄR större än hennes vader, som det ska vara. Hon har muskler. Hon ser ut som en kvinna, inte som ett skelett. Och så ligger hon precis perfekt och balanserar överallt, hon är inte för lång, inte för kort, inte för kurvig, inte för smal, inte för porrig, inte för pryd. Hon är lika jävla sexig i galaklänning som i tshirt och jeans.

Ja, jesus. Så otroligt tilltalande.

Fan i helvete vad jobbigt det är att vilja skriva och så finns det inga ord. Vet ni hur jobbigt det är? Hade massa ord. Men så stannade jag upp mig själv lite av olika anledningar, så dog det såklart. Hatar att döda mitt eget flöde. Nu ska jag leta runt på mitt skrivbord efter nåt att blogga om.

Här kan ni få. En liten inblick i min familj. Och ja, vi pratar konstant. Loggar man in på Facebook möts man av alla, samtidigt. Även om man sms:ar med varandra. Även om man sitter i samma rum. Vi kan inte sluta. Älskade, sjuka människor. Det här är en helt vanlig konversation mellan oss innan vi ska ut nånstans.

Börjar bli vackert i San Francisco igen. Spenderade förmiddagen med Cassia, vi brände 70 dollar på fjädrar och pingisbollar (lovar att jag ska förklara min psykotiska idé för Rugdoctor snart, haha). Sen tittade jag på en livesändning med två sjukt fulla, sjukt snygga människor en stund. Log, skrattade, skrev och nu är jag på så bra humör att jag hänger med Carrie en sväng ikväll för lite vin.

Men först loggor. Och ja, som vanligt, är jag i min uniform. Det får duga.

PUSS.

Öppnade Iphoto, tänkte ge er lite bilder som av diverse anledningar inte slutade upp på bloggen, men som jag ändå gillar lite såhär i efterhand. Vissa är från Arizona, andra från SF, nån från Palm Springs.. Kanske kan vara kul, en tisdagseftermiddag. Inte direkt som att ni har något bättre för er. Neeeeej, skojar bara med er. Jag ska i alla fall strax iväg till vackra Bella, dricka öl, äta popcorn, göra html. Fint.

Puss.

 

Two-toned linen jacket, Shopnastygal.

Vaknade till jycken som hoppade upp bredvid mig i sängen. Strosade runt lite på nätet. Elin sa till mig för några veckor sen "Cim, du har aldrig varit snyggare" (under pågående diskussion om åldersångest).

Eh, ja du. Den meningen kan vi ju göra tillbakakaka på. HELVETE så snygg du är blomman. Kan inte vänta på att få pussa på dig lite.

Nej, men vadå, jag behöver sova lite, säger ni?

48 timmar fel bara. No biggie.

Och med DET, mina vänner, går jag fan och lägger mig. Väck mig i juni. När jag har ett heltidsjobb. Och två onlineklasser. Angst angst angst angst angst angst angst angst

Skjut mig.

Puss.

Fullkomligt underbart att vara ledsen, trött, stressad och sen även nedskjuten. Lämnad. Helvete, alltså. Dessutom har jag mens. Kul liv. Verkligen. Alla rätt just nu. Ska träna snart, då kommer jag må bättre. Få ut lite.

Men vet ni vad jag tycker om, i alla fall? Någonting har förändrats i mig. Självklart blir jag ledsen eller förbannad om folk beter sig dumt. Men inte från botten av min själ. Jag går inte sönder. Jag mår bra. Mina vänner kommer in genom dörren till cafét och får mig att le. Jag har människor som älskar och bryr sig om mig, och jag älskar och bryr mig om dom. Jag börjar känna mig trygg. På riktigt. För första gången på så länge.. det är en fin känsla. Jag tycker om den. Och jag älskar att välja att vara glad. Istället för att ge in till tårarna. Jag ska jobba för att bli ännu bättre på det.

Jag tappade bort mig själv för en stund. Glömde bort hur mycket jag älskar mitt liv. Glömde bort att jag vet vem jag är, vart jag är på väg. Jag tror att jag äntligen slutat sväva. Börjar känna mig lite mer grounded. Jag vet redan vilken riktning jag ska gå. Måste bara fortsätta rakt fram. Att man kan glömma det för en stund är inte så konstigt. Men nu är jag tillbaka.

Hursomhelst. Satt uppe till fem inatt. Helt jävla död efter en lång dag med plugg och möten. Slet med Boost, försökte skriva ner idén, photoshoppade, pratade med tjejerna i onlinegruppen. Alina har varit så JÄVLA duktig och gjort sjukt extensive work för Borderlands, och inte bara mycket, utan kvalitetsskit också. Jag fick lägga lite tid på att prisa henne och ge henne lite olika förslag på fortsatta riktningar, men nu är jag rejält exalterad inför vårt slutresultat, alltså. Trodde det aldrig, men både Boost, Sweet Leaf och Borderlands ser RIKTIGT bra ut nu. Kan bli portfoliogrejer alla tre. Helt otroligt. Sen att jag kommer få art directa alla tre är en helt annan sak, haha.

Vaknade åtta minuter innan mitt möte började i morse, FLÖG upp ur sängen, borstade tänderna, borstade håret och så ut genom dörren. Helvete vad min kropp och min hjärna inte tycker om mig nu. Jag har aldrig känt mig så bipolär i hela mitt liv. Måste jämna ut de här topparna och dalarna på något sätt. Har inte tid att gå in i väggen. Satte mig ner med Mireya och gick igenom vad vi behöver göra under veckan. Sen kom Noah in och bad mig art directa briefen. Spring Show-deadlinen är onsdag, vi MÅSTE ha klart Geico tills dess. Den här veckan alltså... ja. Hursomhelst. Nu måste jag köra Sweet Leaf hela dagen, helst hade jag börjat med loggorna till Brand&Branding, men det får nog vänta.

Tweakar Boost hela tiden, men har svårt att ta det hela vägen hem. Orkar ärligt talat inte förklara idén just nu, här är vart jag ligger visuellt i alla fall. Medans jag hetsskrev på Skype lyckades jag naturligtvis spara psd:n som jpeg, så ja.. grattis till mig. Hoppas ni gillar det, haha, för jag kommer inte kunna göra några ändringar. SUCK alltså. Jag som trodde jag kunde multitaska. Inte direkt. Första är alltså flyern och sen är det början av vad jag tänkt för web-banners.

Det är i alla fall strålande vackert här, sol och 17 grader. Skönt med lite värme.

Okej, puss.

Gud. Vilken dag.

Jessica och Isabelle, ni är anledningen till att jag inte kan låta bli att älska Sverige. Det där är två av de finaste kommentarerna jag någonsin fått, så.. tack, snälla.

En mamma är en mamma för en dotter. En mamma är inte en avgrund. Inte ett djup. Man sparkar inte på en mamma. Man slår henne inte med öppen hand, eller stängd. Man river inte i henne, man skriker inte de fulaste orden man kan hitta med sina lungors fulla kraft. En mamma är en mamma för en dotter. Inte en fru. Inte en vän. Inte någon som går till jobbet varje dag och sen måste diska när hon kommer hem på kvällen. En mamma är någon som valt mig. Som älskade, kissade på en sticka, och sa "ja, den här gåvan accepterar jag". Och med den gåvans acceptans förskjuter man på många sätt sitt eget liv. En mamma väljer bort sig själv. En mamma kommer aldrig först. Så faller mammans lott, och hon vet om det.

Problemet är när ett barn tvingas inse att en mamma inte bara är en mamma. Att hon är en avgrund. Ett djup. Någon man sparkar på. Någon man slår med öppen hand. Och stängd. Någon man river i, någon man skriker åt. Ett barn ska aldrig behöva inse det. Ett barn ska inte komma hem till en mamma som inte är en mamma.

Det är jävligt viktigt att folk inser det. Och jag inser att det jag skrivit säkert kan tolkas på många olika sätt, missförstås. Jag hoppas ni hyser tillräcklig tilltro för att förstå vad jag menar. Vi blir satta till den här världen utan att bli tillfrågade. Vi blir uppfostrade av två människor som aldrig fostrat barn förut. Vi växer upp med ett par. Ett par, två människor i ett förhållande, med sina egna problem, sina egna liv, sina egna ord, händer och vridna ideal. Men sätter man ett barn till världen så är man inte en del av ett par först. Man är inte ens kvinna först. Man är mamma.

En mamma är en mamma för en dotter. Villkorslöst. Alla omkring en mamma ska behandla henne med respekt, kärlek, vördnad. Och när alla omkring sviker måste dottern stå kvar. I värsta fall finns det en till dotter att ta hand om.. och en pappa att sakna. Brustna familjer är det vanligaste som finns. Inte gör det mindre ont för det.

Puss.

Och ska precis springa på möte när tre vänner kommer leendes emot mig utanför dörren. Med händerna fulla av mat. De hade varit på påskmiddag, små hjärtan. De packade ihop mat och dessert, stuvade ner ett gäng italienska öl och kom förbi. Helt utan anledning.

Alltså.....................................................

Jag orkar inte mer med de här människorna. Det FINNS inte att jag ska vara utan den här familjen i tre månader. Älskade små mysbollar. Jag var ju tvungen att springa iväg på mitt möte ändå, men fick dom att lova att stanna kvar tills jag kom hem. Mycket riktigt satt dom där sen, de små liven. Hopkrypta bredvid varandra i den röda soffan, hade precis satt på Insidious. Jag hinner knappt ta av mig skorna innan jag blir servad en tallrik varm mat och en kall Peroni.

Alltså.....................................................

På riktigt, gänget. Ni är det vackraste jag vet. Söndag. Och ni bara dyker upp. Med mat, och öl. Och film. Och choklad. Och leenden. Det enda som fattades var ett gäng hundvalpar och en nyvaken Jon Kortajarena. Jag säger det alltid på engelska, aldrig på svenska - jag älskar er. Jätte, jättemycket.

Puss.

(INSIDIOUS VAR SVINLÄSKIG, JAG DOG DOG DOG, TÄND ALLA LAMPOR, GUD SÅ JAG SKREK, HELVETE SÅ LÄSKIG DEN VAR. Och ja, jag tar vilken ursäkt som helst för att lägga upp en bild på den här karln... jag menar. kom igen. på riktigt. symmetri, symmetri, symmetri.)

Jag minns dina händer i mitt hår, hur du flätade med kärlek, det var så långt då. Och jag satt på golvet framför dig, somnade nästan, allt var så mjukt. Luddigt. Jag minns dina leenden. Dina tårar. Jag minns alla de gånger jag kröp ner hos dig när pappa kom hem alldeles för sent. Hur vi både andades ut när nyckeln äntligen vreds om i låset. Hur vi båda avgudade honom.

Jag minns din hållning på eftermiddagarna, när jag kom hem, jag såg dig genom fönstret. Samlade allt mitt 14-åriga mod och öppnade dörren. Jag har aldrig velat vara annat än stark för dig. Jag har aldrig velat göra dig annat än stolt. Jag har aldrig inte älskat dig. De gånger jag skrek, de gånger jag slogs, ingenting vi sagt kan få min kärlek att förtvina. Att älska dig sjunger högre än våra misstags konsekvenser.

Jag minns hur jag letade efter dina cigaretter. De var farliga, hade jag förstått. Och jag hittade dom och smög ut. Skrapade knäna mot berget när jag klättrade upp. In i skogen. Jord under naglarna, grävde systematiskt, ingen logik förutom "inget farligt nära henne". Bröt av dom, en efter en.

För säkerhets skull.

Och du inte blev arg när jag berättade (du köpte nya). Du blev inte arg.

Hur jag stod längst uppe i trappan när vi bråkade. Och jag skrev ner alla fula ord du sa på en lapp. Jag skrev. När du slutat gick jag ner och la lappen framför dig. Insikten. Du såg på mig med en oförklarlig blick. Pappa gav mig samma många år senare ("det kommer sluta med att jag får barn och du kommer aldrig få träffa dom"). Så ont vi gjort varandra.

Och likväl. Inget annat än kärlek. Inget annat än saknad. Mina tårar nu står för den där hundradels sekunden när ditt ansikte förändras. Jag kliver ut på Arlanda, som så många gånger förr, och ditt ansikte förändras när du ser mig, hela ditt ansikte, din själ flödar ut ur dina ögon, ditt hjärta slår i takt med mitt när vi kramas och att du burit mig känns som det självklaraste i världen.

Just precis då. Det tar jag med mig varje år, lilla mamma, när jag vänder tillbaka till Arlanda, till San Francisco, jag bär med mig den hundradels sekunden i tio månader tills vi ses igen. Jag älskar dig så.

Grattis på födelsedagen.

Photoshoppar. Dricker islatte. Fint ändå.

Och Usher är så äckligt het. Förstår INTE hur man INTE kan tycka det. Sunday tunes nedanför.

Puss.

Hahahaha, alltså...

Suck.

Var inne på en gammal väns blogg jag läser ibland, hon fick barn förra året och det är ganska mysigt att följa. Det finns en fras som lyder något i stil med "vi reagerar inte utefter vad som sägs, vi reagerar utefter oss själva". Alltså typ, vi kommer alltid läsa in våra egna spöken, känslor och tankar i vad folk gör, säger och skriver.

Ha! Jo, du. Meningen från bloggen lyder:

Idag har vi haft en mysig morgon. (Flickan) har strosat runt och plockat med sina presenter. Efter frukosten tog vi med oss uteleksaker och gungan till gården.

Helt normal mening för en småbarnsförälder. Fast jag läste inte uteleksaker. Jag läste sexleksaker. Hajade till och bara "eeeeeeeeeeh va?".

"Tog med oss sexleksaker ut till gården?!"

Så kraftigt svältfödd just nu, hahaha. Ja, herregud.

Puss.

Hej hjärtan.

Har fått ännu en kommentar nu om Farid och mig.

Jag förstår att ni undrar, jag har alltid och kommer alltid vara väldigt öppen i mitt bloggande. Det är så jag vill ha det. Ni får se det vackra, och ni får se svärtan också. Mår jag dåligt så mår jag dåligt inför er.

Just nu mår jag inte dåligt. Jag är glad. Jag känner mig lite trasig, men också stark. Jag har sagt det förut, och jag får väl säga det igen - jag vill inte säga mer om mig och Farid än vad jag gjort. Jag kommer inte skriva om vad som hänt eller inte hänt förräns tidigast om en månad, så det är ingen idé att ni frågar igen. Jag försöker inte bara överleva, utan faktiskt vara duktig den sista tiden vi har kvar nu på terminen. Tiden går sinnessjukt fort och det är helt omöjligt att förstå att jag sitter på ett plan hem till Sverige snart.

Alltså. Inga fler frågor är ni snälla. Och vissa av er har även varit inne på hans blogg och frågat - ni kommer mötas av samma respons där.

Puss.

(fick också en kommentar om när vi ska spela in nya videos. eh, ja, haha. lär kanske inte bli så mycket av det. ni får hålla er till gamla - den där jag är dödssjuk är från 2009, den om lakanet är tidigt 2010. nu när jag ser dom slår det mig verkligen hur länge sen det är. jag vet inte om de där två personerna känner varandra längre.)

Hej hjärtan.

Sitter på Honey Honey ett par blocks från lägenheten. Har ätit Cobb Salad, druckit apelsinvatten, funderar på att gå fram och beställa en kaffe. Om jag orkar röra mig. Herregud, så trött jag är. Blanda inte vin och whiskey, hett tips från mig till dig. Jag är glad över att jag aldrig är illamående när jag är bakfull, men den här djupa tröttheten är riktigt jobbig också.

Positivt är i alla fall att det sitter en sjuuuukt vacker tjej precis vid bordet framför mig. Inte snygg, inte söt, vacker. Perfekt profil. Mörkt hår, röda läppar, nåt turbanliknande på huvudet, otroligt kvinnlig. Ser fransk ut. Fint att ha nåt att titta på. Ska väl plugga en stund innan jag går hem och dör i sängen framför The Office. Nästa vecka.. fy fan, alltså. Vill ni veta?

Jag har hundra loggor due till Brand & Branding-klassen. Inte jag, ensam, men min grupp. 100 loggor. För ett företag alltså. Så hundra versioner av en logga, kan man säga. KUL. ROLIG JUL. Gäspar bara jag nuddar tanken. Sen har vi TV-klassen, vi har ett bokat datum att spela in en reklamfilm på lördagen nästa vecka. Litet problem bara. Vi har ingen location. Vi har för lite talent. Vi har inga pengar. Vi har inga kläder till de vi castat. INGEN vet hur spoten går förutom copywritern. Jag skulle inte kunna förklara idén för dig om jag försökte. Allt detta måste alltså vara löst tills på torsdag. Tills igår, egentligen. Men torsdag är absolut deadline. Det kommer äta upp mig. 90 % av grejerna är art directorns uppgift. Sååååå. Kul.

Nej, nu blev jag ännu tröttare. Online-klassen, har två kampanjer due måndag kväll. Ska träffa Bella för att jobba med html tisdag kväll, har möte med Brand&Branding-gruppen onsdag kväll, torsdag kväll är det Berghs-mingel, fredag har jag tidig klass, sen ska vi spela in hela lördagen. Just det, glömde en grej. Vi har en till reklamfilm som ska spelas in nästa vecka. Där har vi talent fixat, vi har tagit in en visual effects makeup artist (förklarar nån annan gång), vi har location. Så där är det lite bättre. Men där ryker hela söndagen också. Hela nästa vecka är körd.

Vill någon hjälpa mig med något alls överhuvudtaget är det alltså bara att hojta till.

Puss.

EDIT: Haha. Gick fram som en zombie för att köpa kaffe, har inga kontanter i vanlig ordning. Stilig, utländsk man bakom kassan, "minimum five dollar charge" sa han när jag visade kortet. Jag måste sett ut typ som han dödade min hund, för två sekunder senare "you know what, don't worry about it", så sköt han fram koppen och log världens största leende. Det är så sjukt fint att vara tjej ibland alltså (och killarna vid bordet bredvid stirrade snett såklart, hahaha)

Full fortfarande. Ute igår med alla apor. Hörs snart.

Puss.

Hej hjärtan.

Jag äter lunch och tittar inte på nåt av mina program. Har slutat följa grejer nästan helt den här terminen. Hinner inte, har inte intresse när jag väl hinner. Saknar Mad Men som iiiiiiiiiiiinihelvete, men det är den enda. Resten kan jag leva utan.

Ikväll ska familjen komma över, tror jag, vissa röstade för film och blev kraftigt nedröstade av resten, som behöver alkohol. För mig spelar det ingen roll, jag smugglar in en plunta på biografen bara, haha. Men nu verkar det bli vodka trots allt. Vill träna, sen ska jag duscha, gå ut med hunden, kanske vila en stund (kommer inte hända, men jag kan ju låtsas i alla fall).

Just det! Fick mail på Facebook häromdagen från en filmstudent jag gick Copywriting med förra terminen. Jättesnäll kille. Han har nu skrivit manus till en film och ska börja spela in om två veckor, han frågade om jag var intresserad att göra in movie advertisements (alltså typ att två människor står och pratar på gatan, och så hänger det en billboard bakom). För mig är det TOTALT omöjligt att tacka nej när en människa frågar mig under de här premisserna - att han haft en klass med mig och tycker jag är duktig nog för att hjälpa honom med hans projekt. Totalt omöjligt. Så ska sätta mig och läsa manus och sen börja designa, deadline är kring den 5:e maj.

Två andra roliga saker. Älskade Sverige-vänner. Viktor har hört av sig (jag älskar dig). Det är väldigt fint. Och sen igår började Behroz skriva från ingenstans. Har inte pratat med honom på tre år, utöver typ "grattis på födelsedagen bruuusschan". Älskade Behroz. Vi var varandras vapendragare när jag jobbade på Amex. Levde rövare, krävde löneförhöjning, hatade alla på kontoret, utmanade varandra på de sjukaste sätt (han drog upp vinäger i näsan ute på en fin lunchrestaurang, DET enskilt roligaste jag varit med om i hela mitt liv), snackade sex, tjejer, killar och musik dagarna i ända. Även efter jag syltat in mig med chefen och strulade till det för oss bägge så höll han mig om ryggen. Stod vi ute någonstans och någon kille glodde på mig ställde han sig framför med armarna i kors och stirrade ner dom. Haha. Vi sa alltid att vi skulle komma ihåg varandra när vi blev rika och berömda. Nu är jag på väg in i reklamvärlden, han ska strax börja plugga till mäklare. Fina bror. Allt han tar sig för kommer han lyckas med, det vet jag. I sommar ska vi träffas, kramas, dansa och spana på alla vackra tjejer tillsammans. Så fint att höra av honom.

Okej. Det var allt. Kul va?

Puss.

Hej gänget.

Konstig dag igår. Känner mig totalt bipolär, på riktigt. Inte manisk, men vilka toppar och dalar alltså. Var på hur bra humör som helst för att sen falla, sen plockas upp lite igen av Bella och hennes fina skratt. Idag känner jag mig tom. Hoppas på att fyllas med någon annan känsla än det under dagen. Är html-klassen som den brukar så är "uttråkad" förmodligen det bästa jag kan räkna med. Tar fan det också vid det här laget.

Men tänkte vi skulle prata en stund om hur man bemöter människor och varför tillvägagångssättet man väljer antingen gynnar eller stjälper dig. Ofta ses man som manipulativ bara av det faktum att man lägger minsta tanke bakom hur man framställer sig - för mig är det en självklarhet. Har bara typ femton minuter, så tänkte fokusera på frågor.

Okej. Så för det första. Ni vet alla lärare och alla överordnade ni haft, de verkar inbjudande, ler förmodligen, öppna armar och så "det finns inga dumma frågor, på riktigt, undrar du något är det bara att öppna munnen". De ljuger. Det finns en miljon dumma frågor för varje enskild process av skolarbetet/jobbet. Att folk inte förstår det här är helt otroligt. Alla dessa människor som tar allt läraren/chefen säger som en absolut självklarhet, "men han sa ju att det inte fanns några dumma frågor". Undvik att vara en sån människa. Det är små, små fiskar. Strömföljare. Marginalförsvinnare. När företaget skär ner är det dessa som får sparken först. Ju fler dumma frågor du ställer, ju mindre oumbärlig blir du.

Och förstå mig rätt här, det här är alltså en sak som pajar för dig långsiktigt. Ingen kommer snacka skit om dig i lunchrummet för att du ställer en fråga. De kanske inte ens himlar med ögonen bakom ryggen på dig. MEN. De registrerar dig undermedvetet som svag. Mindre värd. Jag garanterar dig, och jag säger det igen - vid första ansats till nedskärning så ryker du. Du sitter inte heller så jävla säkert om, säg, en driven, kreativ, intitiativtagande person skulle glida in genom dörren, peka på dig och säga "jag kan göra hennes jobb bättre".

Även saker du kanske inte tror initiellt är en dum fråga - tänk dig för. Är det här något du antingen kan ta reda på själv eller bara helt enkelt låtsas som att du redan vet? Gör det i sådana fall. Jag kan inte tala om för dig hur många jobb och A:n jag fått genom att spela mer kunnig än vad jag är. Naturligtvis så måste det finnas en bakomliggande intelligens för att du ska klara av att köra det här spelet, men till syvende och sist handlar det bara om rent, sunt förnuft.

Enkelt, eller hur? Problemet är att frågor kan vara extremt positiva också. Här krävs det lite större bredd på den här bakomliggande intelligensen jag nämnde, och nu snackar jag inte att man kan spela musik på gehör eller knäcka algebra, det här är ren social intelligens i min bok. Ställ frågor. Ledande frågor som får personen du pratar med att öppna sig lite, släppa på garden. Det här kan vara mycket väl vara frågor du redan vet svaret på, det har ingen betydelse. Läs på lite innan, prata med andra, googla. Läs av personen. Ja, det är manipulativt. Men vem bryr sig? Kan du få personen att må bra samtidigt som du klättrar lite på intrycksstegen - win/win oavsett. Ta reda på vad personen älskar/tycker om, och fråga saker om det. Och LYSSNA när han han/hon svarar. Det finns inget värre än någon som fejkar intresse och sen inte ens lyssnar på svaret. Fullfölj. Limitera följdfrågor till två-tre stycken max, trycker du för hårt kommer du stöta bort personen, detta naturligtvis baserat på att det här är en ny bekantskap.

Jag, exempelvis. Vi kan ta mig som exempel. Fråga mig om Chris, och jag blir helt varm inuti. Jag skulle kunna prata om henne en hel dag. Samma sak med Jenna. Fråga mig om henne, och jag öppnar mig. Det här med frågor behöver alltså INTE ha att göra med att personen tycker om att prata om sig själv.

Det är lite Pavlovs hundar, faktiskt. Personen kommer koppla dig till en positiv känsla, undermedvetet. Som en clicker för hundar. Fast utan clickern. Och hunden.

Lycka till.

Puss.

Helt otroligt. För Jonna, framförallt.

Eller för alla som är intresserade av teknologi som tar skönhet till helt nya nivåer.

1. VARFÖR kommenterar ni inte mina fina kläder som jag köpt? Tyckte ni det var fult. Omöjligt. Eller? Ni måste ju gilla åtminstone en av dom. Skärp er.

2. Blev raggad på av en hemlös, ung kille igår. Gick förbi Victoria's Secret med Lucas, han ler och säger "you know I'm up for adoption right? I can totally cuddle!", och pekar mot hunden. Haha. Ganska sött. Han fick ett leende. Ärligt talat övervägde jag snabbt att bjuda med honom på en öl nånstans. Bara för att vara snäll. Och för att jag tycker om öl. Men var för stressad, naturligtvis.

3. Nu sover jag sju-åtta timmar per natt och är tröttare än ett missfoster när jag vaknar. Det verkar inte som om min hjärna gillar att aldrig vara nedkopplad. Synd för den. Det finns ingen off-knapp på ens främsta tillgång, kom igen nu.

4. Varför är jag alltid drygast på morgonen?

5. Bara konceptet med en punktlista är drygt.

6. Kenza har varit så äckligt snygg på senaste att hon irriterar mig. Men jag älskar henne, av en väldigt enkel anledning. Ju fler elaka kommentarer hon får kring hur kåt hon är på att visa upp sin egen kropp, ju fler BH-lösa bilder lägger hon upp. En sån tjej måste man tycka om.

8. Nu ska jag äta mina fattiga rostade bröd och göra mig i ordning. Har gjort noll läxor till dagens två lektioner. Suck.

7. Okej. Puss hej.

8. EDIT: Eh. Glöm det jag sa om kommentarer. Kom på att ni fan varit duktiga att kommentera på senaste. Dessutom har ni växt, era små hjärtan. 30-40 nya läsare. Vad gör ni här? Eller välkomna, menar jag. Fantastisk blogg detta. Tell your friends. Puss på er.

Idag spenderade vi 40 minuter på väg ut till en klinik. Obama är i stan och gjorde all trafik ännu segare än vad den vanligtvis är. När vi kom fram till dit vi skulle var stället naturligtvis stängt. Jag bara skrattade. Ingen idé att bli förbannad.

Så då åkte vi 40 minuter tillbaks igen. Onödig resa.

Eller 80 minuter kärlek.

I love you, monkey.

För jag har syndat, helveteeeee... Men så går det. Den här första virkade saken, en sån har jag letat efter i typ hundra år. På stranden över en bikini, på stan över typ en nude slip. Hoppas, hoppas den är lika fin i verkligheten. Och klänningen kunde jag inte låta bli. Kunde. Inte. Låta. Bli. Var inte colorblocks inne i år?

Fri shipping, ingen skatt och 25 % off i alla fall. Cirka 700:- för bägge. Från Motel Rocks.

Alltså, hahaha, har nu skrattat högt i min soffa de senaste tio minuterna. Sjuka jävla människor, jag älskar de så mycket. Min älskade familj. "Vi har kommit på en idé, vi fixar ett varsitt påskägg, sen gömmer vi de i en park och letar efter dom?".

Det här kan bli precis hur jävla livsfarligt som helst. Åh, knäppisar. Ja.. vad säger man. Varmt hjärta, konstant.

Okej missar, ni har varit så förstående när jag varit borta, så här ska ni få tusen bilder på rad. Det här är ett random utplock från senaste tiden, jag har varit dålig med sånt känner jag. Snabb beskrivning under varje bild.

Puss!

Hej hjärtan.

Börjar så smått återvända från de döda. Svävar gör jag fortfarande, men det accepterar jag. Det finns inga "ryck" i livet jag inte utforskar, så har jag alltid varit. Lite eftertänksam är jag, tror det är omöjligt för min rationella sida att släppa taget helt. Men jag är nöjd med balansen. Jag kan vara vild. Och jag kan stå stadigt också. Men flyter mitt hjärta över från ena sidan till andra för en stund - då följer jag alltid med. Livet är för kort.

Men det har jag talat om för er så många gånger, det borde ni veta nu.

Fin dag, förövrigt. Det här är nog första dagen sen februari då jag känt mig produktiv på riktigt. Smygstartade igår dock. Mailade CSN om pengar för sommaren och så bokade jag flyg hem. Åker den 24:e maj, landar sent på kvällen den 25:e. Bara 3800:-, sjukt billigt. Bra dollarkurs just nu, 6,19 senast jag såg efter. Sen imorse tränade jag, just nu fokuserar jag på ben, mage, rumpa. Tro mig, det behövs. Har aldrig varit så o-tonad. Men med mina gener borde jag kunna fixa det på en månad.

Efter träningen pysslade jag med onlineklassen i några timmar, sen gick jag ut med Lucas, lämnade av ett UPS-paket, köpte kaffe och mötte Cassia från min tv-grupp på vägen tillbaks. Vi hade AD-möte i några timmar, scoutade locations till en reklamfilmsinspelning lördag den 30:e april, letade statister, kläder och så vidare. Gick ut och hittade en bröllopsklänning för 150$, Goodwill såklart. Det är hyfsat dyrt, tänkte se efter om vi kan hyra istället.

När jag droppat av henne vid 5-tiden handlade jag mat, vin och vitaminer på Cala, sen gick jag hem, hämtade hunden igen och gick ner till VS och Sephora. Jag brukade skita fullständigt i skönhetsprodukter, så kalla det en 24-årskris. Eller så har jag bara bestämt mig för att vara mitt vackraste jag inför Jenna i sommar. Cim 2.0. Jag hakar på Blondinbella. Dessa jävla 20-åringar och deras initiativtagande. Man måste älska dom. Imorrn ska jag fixa p-piller med Carrie, sen möte med Brand&Branding-gruppen på kvällen, sen torsdag ska jag lösa HTML tillsammans med Bella över lite vin kanske. Skjuter mig snart i huvudet över den klassen. Men nu är det bara fyra veckor kvar.

Hursomhelst. Fin dag.

Puss.

Titta, min vackra vän. På hennes födelsedagsmiddag härom veckan. Det här var alltså Andrews och Farids present till henne. Fullt normalt beteende.

Jag designar, art director, typograferar.

Har inte tid med er då, förstår ni väl?

Fint.

Puss.

Alltså, kolla nördpatrullen.

Från när hela vårt gäng var och hoppade trampolin, självklart har jag glömt att berätta om det. Min bloggådra är död, typ. Det finns alltså ett ställe som heter House Of Air. Ligger vid Crissy Fields, väldigt nära Golden Gate-bron. Det är en industrilokal. Med trampoliner. Japp. Ni läste rätt. Och vi åkte dit. På en fredagkväll klockan nio. Sju stycken 22+ college-studenter. Och så betalade vi 14 dollar för att hoppa trampolin och nästan kissa på oss av skratt i en timme.

Vänner. Vi har pratat tillräckligt om dom va? Jag vet. Svårt att låta bli. Detta var förövrigt Andrews initiativ. Innan timmen var över hade vi spelat dodgeball tills vi dog allihop, Jared träffade mig stenhårt i ansiktet en gång (öppnade naturligtvis genast upp för "Jared hit me in the face with his balls"-skämt), och naturligtvis hade vi garvat ihjäl oss åt det faktum att alla var där i spandexbyxor. Alla "normala" människor, det vill säga. Typ tjockisar. Och barn. Och så vi. Carrie i spetsshorts, jag i jeans, Joanna i skjorta.

Dessa människor. Man kan inte leva utan dom. Och man kan inte stoppa ner dom i resväskan och smuggla med dom hem.

Puss.

Alltså. Min första tanke när beatet kom igång i början var:

Adam. Tensta. Det här hade lika gärna kunnat vara hans (och han borde köra nåt till detta beat, utan tvekan).

Men alltså. Born This Way tog ett tag innan jag började älska den. Nu exploderar hela stället varje gång DJ:n bestämmer sig för den ute. Herregud så jag och Carrie skriker till den. Carrie är alltså totalt och fullkomligt besatt av Lady Gaga. Igår tog hon tag i mig och skrek "HAVE YOU HEARD HER NEW SONG?!". Spelade den i bilen. Och jesus...

Eller Judas, snarare.

Beatet är FANTASTISKT. Vågar inte ens tänka på vad som kommer hända när den här hamnar i händerna på riktigt bra DJ:s. Herregud, alltså. Kommer dö när den spelas på Ambassador. Beatet är fantastiskt. I övrigt tycker jag den är sämre än Born This Way. Men fortfarande. Grym. Älskar.

Ingen uppdatering. Men jag är ganska glad.

Det gills, va?

Fint.

Puss.

I onsdags var jag ganska nere. Skolhelvetet. Och massa annat. Sent på kvällen piper telefonen till. Och sen börjar Facebook explodera. Och helt plötsligt har dessa människor jag är lycklig nog att kalla vänner invaderat lägenheten. They brought smiles and vodka. De får mig att le. Och hur mycket jag än hade att göra så nickar jag jakande när de säger "vi ska ut". Vi gick ut och dansade sönder Infusion. Sju stycken älskade människor, som vanligt.

Alltså. I can't even anymore with you guys. I don't know how I'll make it this summer without you. But I'll run with what Andrew said.

"I'm having separation anxiety, but I can do anything good".

So beautifully said. And I feel the same way. I love you and I'm gonna miss you. But I can do anything good.

You guys.. Speechless.

Fan, så duktig jag är. På riktigt. Ville bara säga det. Min chef för praktiken i sommar bad om min course of study, kurser jag gått alltså. Och jag vet ju att jag aldrig fått sämre än B i slutbetyg, men det var fint att se det på print.

Nu ska vi bara styra denna terminen också. T betyder Transferred, alltså kurser jag slapp ta på grund av min svenska utbildning.

Puss.

Och så Palm Springs. Måste vi ta deporteringshistorien ikväll? Nej, bra. Jag måste diska, nämligen. Fina foton får ni i alla fall. Sista stoppet på resan.

Puss.

Köpte en kjol idag på H&M. Vill ha den till printad BH, typ.

Puss.

Minns inte senaste gången jag var såhär trött. Helt otroligt. Funderar på att gå och lägga mig en stund och sen fortsätta. Sitter och slödesignar för Boost Mobile. Grym idé dock. Återkommer med den.

Puss.

Har fått två trevliga överraskningar på sistone. Först skickade mamma och sa att jag får tillbaks pengar på skatten. Gud, så jag älskar de orden. Lika fint varje år. Sen, när jag var och signade upp för sommarklasser (ska ta två stycken, Innovative Advertising och Principles of Graphic Design) så blev registreringsavgiften "gratis". Hade tydligen 125$ på mitt skolkonto, nån lab fee som blev tillbakaskickad. FAN-tastiskt. Då var jag ju naturligtvis tvungen att jämna ut med lite ytligheter. Victoria's Secret fick stå för söndagsshoppingen. Nu, Photoshop hela dagen. Ska göra en moodboard till ett tv-koncept också.

Puss.

Har bara fått en kommentar om det så länge, men vet att folk undrar.

Farid och jag är inte på topp just nu, nej. Vårar funkar verkligen inte för oss. Första våren bodde vi med psykopaterna, andra våren brände han tio broar, och nu den tredje är det.. inte bra. Mer än så vill jag inte säga just nu.

Puss.

Från igår. Ja, min uniform just nu är slapp tshirt, haha. De här "lockarna" tar tio minuter att göra med plattång - skönt när man har bråttom.

Alltså, jag är ledsen. Jag vet att jag tjatar. Igår satt jag med Gabriella i timmar och bara pratade. Vi var ute en sväng på dagen, köpte present till Carrie (YSL-läppstift och ögonskugga), tittade på H&M, glömde koftor och hittade dom igen. Sen gick jag hem till mitt och hon till sitt. Ett par timmar senare kommer hon över med vodka, sprite och sitt vackra ansikte. Sen satt vi och lyssnade på musik och drack vodka till 11:30. Då stack vi ut till Ambassador för att möta upp dessa fantastiska varelser vi kallar vänner.

Alltså. Andrew, Alex, Erica, Anton, Carrie, Jared, Joanna, Kenny, Gabriella och Carolina (plus Colleen, Alexis, Sam och Sean, men de känner jag inte lika bra). Det är helt obeskrivligt hur lycklig jag är med dessa människor. Andrew sa det väldigt gulligt och enkelt idag på Carries födelsedagsmiddag:

- I love you guys. We have such a great group of friends.

Det är otroligt bitterljuvt att det alltid blir såhär - att det tar ett par år innan man verkligen, verkligen hittar hem. Samma sak på gymnasiet. Kommer ihåg att det var likadant i grundskolan också. Man fastnar rejält för varandra först sista året. Vi har alltid haft fina vänner här, men nu är det ett stabilt gäng på ett helt annat sätt. Alla har liksom växt ihop. RV-resan var definitivt en starkt bidragande faktor. Vi är minst sju pers vart vi än går, det är helt underbart. Samtidigt blir jag helt varm i själen varje gång vi hänger i par eller om tre, det är bara kärlek oavsett. Alla har sin egen indivuella relation till varandra, sätt oss i grupp och det exploderar.

Jag har alltså en poäng med detta. Igår kom vi in till Ambassador. Halvsprang hela vägen ner, jag var så exalterad över att träffa Carrie och se exakt hur glad hon var. Vi kommer in, tar två steg framåt, lyfter blicken och möts av de vackraste, största leenden jag sett. Herregud, så älskad jag kände mig. Alla var så sjukt glada över att se oss, ingen gnällde över att vi var "sena", alla bara skrattade, dansade och kramades. Det var helt proppat på klubben igår, men jag såg bara oss. Vi var en så stor grupp, vart du än vände dig var det en väns ansikte du såg in i.

Fantastisk känsla. Och jag vill verkligen uppmärksamma den. Jag har aldrig riktigt funkat i gäng. Framförallt inte med tjejer. Har alltid ställt mig lite utanför, fixar det helt enkelt inte. Och hade jag varit kvar i Sverige är jag HELT övertygad om att jag fortfarande känt likadant. Jag hade fortfarande TROTT att jag var en ensamvarg (det är det här jag syftar på när jag säger att folk lever sina liv utefter begränsningar som inte finns - allt det du tror om dig själv idag kan vara fel. Smaka på de orden en stund.), att det kanske är något fel på mig, letat anledningar till varför jag är så svår att komma överens med.

Jag älskar att jag slutat leta anledningar och börjat leta vänner istället. Vi dansade i timmar igår, och det var fantastiskt. Vi åt nyss middag ute åtta stycken på Fly Bar, Carrie var lika vacker som vanligt och man bara..

(paus)

Jag kan andas med dessa människor. De ger mig ny energi varje gång jag träffar dom och jag älskar dom så mycket. Här ett par bilder Alex tog igår.

Och just det. Bananerna ni skymtar här nedanför. Andrew gav Carrie en låda med bananer i födelsedagspresent. Alltså typ fyrtio stycken. Varför? De kallar varandra "monkey". Hon öppnade lådan på restaurangen OCH det finns på film.

Förstår ni? Bra. Kom hit och pussa på dessa människor, omgående.

Puss.

Ville ompublicera en text jag skrev när jag var 18. Ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Ont gör det också såklart, eftersom denna text lika gärna kunde skrivits idag. Men det är okej. Det ar okej att ha ont ibland.

JA, TACK.

Shopnastygal

Klippte av ett par centimeter och tog bort allt det gula. Sviiiiiiindyrt, men jag ärr otroligt nöjd. Sa att jag ville ha det så naturligt som möjligt, och det tycker jag han lyckades med. Frisören var bög, naturligtvis, vi pratade konstant. Slutade först när han började tvätta håret, gud, massera min hårbotten och jag är din. Han sa förövrigt att jag tar väldigt bra hand om mitt hår, syntes knappt alls att jag inte klippt det på typ tvåhundra år.

WINNING.

Nu möte.

Kyss.

Hej hjärtan.

Nu fick jag inte mindre än två kommentarer igår, så nu är jag back on track.

Anton sa en sak precis innan vi som skulle jobba åkte "det här kommer antingen bryta oss isär eller föra oss närmre varann". Igår satt han och jag och kontemplerade över hur fantastiskt glada vi är att det blev alternativ nummer två (igår, förövrigt - 23 grader varmt, satt på ett fik, drack Corona, pratade med vänner och jobbade på Boost Mobile - just another Monday morning). Visst, många saker gick åt helvete, men det var bara att tänka om, se till att man var med vänner och köra vidare.

Efter Vegas blev det alltså Arizona istället för inplanerade Grand Canyon. Jag är helt dödsförälskad i Arizona, och i Lake Havasu där vi var. Jag trodde att San Francisco var vackert - herregud, säger jag bara. Helt, helt otroligt. Det var också något i luften där, stämningen, känslan var så harmonisk. Jag mådde så bra, kände mig hel. Vi bokade campingplats på ett riktigt pensionärsställe, alla var hur trevliga som helst och kom över och snackade med oss hela tiden. Gav oss tips, och salt, haha. Just den campingen hade alltså två pooler, jacuzzi och så RÅKADE det vara typ 25 grader när vi var där. Så snuskigt bortskämda var vi. Jag tror att alla bilder, i alla fall 90 % är tagna av Erica.

I Arizona tog vi det lugnt, badade i poolen, solade, åt mat, gjorde kaffe på campingsätt (koka vatten, filtrera i en bunke genom toapapper - svinstarkt, men gud så gott), vi gick på Taco Tuesday och sen på Spring Break Party vid The London Bridge.

Alltså. Gud.. Det är så svårt att förklara vad vi gör när vi är ute tillsammans. Alla de här människorna är helt normala och helt anpassade till samhället. Men vi är helt sjuka i huvudet. På riktigt. Det finns inga gränser. En av de roligaste sakerna jag varit med om i mitt liv hände på taco-restaurangen. För det första - föreställ er det sunkigaste stället som finns. Ett riktigt hak. RIKTIGT fräscha tjejer, alltså kick back to the 90's totalt, savannbyxor och kort svart topp (jag skiter fullständigt i att det här är mode nu, den som börjar klä sig så igen raderar jag från min vänlista). Och så alla dessa sexiga karlar med tribals och alldeles för stora muskler. Ser ni klyschan? Bra. På den här restaurangen sitter alltså vi. Ganska väluppfostrat gäng, ändå. Tills Andrew börjar plocka fram vattenpistolerna han och Carrie köpte tidigare under dagen.

Alla fyllde sina respektive med spriten vi hade i glasen, hälften drack whiskey sour, hälften drack margaritas. Sen så börjar vi spruta på varandra. Självfallet. Det hör till historien att vid bordet bredvid sitter det en barnfamilj. Inte den typiska kärnfamiljen, direkt. Nu snackar vi fyra pappor och tre mammor på två ungar. Haha. Alla har klivit direkt ut ur den svarta versionen av Jersey Shore (ni kan stoppa mig när jag tar de här liknelserna för långt, känns som jag börjar närma mig). Två svinsöta barn, dock. Det här är alltså en restaurang/bar, så man skulle ju kunna ifrågasätta beslutet att ta med sina små 2-åringar dit. Men skitsamma.

Vi pratar lite med dom sporadiskt, de berättar om festen vi ska till, allt medan vi sitter och leker med vattenpistolerna. Det dröjer väl typ tio minuter innan Andrew riktar pistolen mot Erica och sprutar whiskey rätt i hennes vänstra öga. Jag vet att man ska vara en bra vän här och klappa om, men vi DOG. Herregud så vi skrattade. Och jag är SÅ ledsen att vi inte har det på film. Hon blir svinsur och börjar leva om, säger att hon ska hämnas. Tar en isbit och slänger över bordet, den missar Andrew och landar farligt nära en av de två söta bebisarna vid bordet bredvid. Då riktar Andrew upp pistolen, siktar mot Erica igen och träffar henne i det ANDRA ögat. Den här gången hann hon inte ens blinka. Hennes respons? Skrikande, medans hon gnuggar sig frenetiskt i ögat och alla vi andra ligger dubbelvikta:

- What the FUCK, I didn't even hit the baby!

Så sjukt, efterblivet roligt att han straffade henne för att, citerat, "you don't throw ice at a baby, Erica". Hysteriskt. Vi kunde inte andas. Ja, gud så roligt. Sen gick vi ut och skrek om sex till ett gäng på andra sidan gatan, Andrew gjorde ninjamoves hela vägen till klubben och sen festen.. herregud. Jag orkar inte ens. Jag och Carrie kysstes lite, det var fint i alla fall.

Gud, den här resan kommer ta mig år att gå igenom, haha. Nästa gång lämnar vi Arizona för San Diego och Palm Springs. Då kan vi ta deporterings-historien.

Puss.

Hej gänget.

Ni har blivit sämst på att kommentera. Så min revolt är att inte blogga. Moget, va?

Nej, men ärligt talat är jag inte tillbaks på marken än. Svårt att vara det i den här staden, med de här vännerna. På ett bra sätt, alltså. Det finns inga tisdagar här. Det enda vi gör är att dricka, skratta, äta, dansa, leva. Har väldigt svårt att greppa att det är april nu. Tiden går fort och långsamt på samma gång. I fredags fick jag min lånetelefon av Kenny på 21st Amendment, där drack vi vattenmelonöl och åt hamburgare med hela RV-gänget från typ fyra på eftermiddagen och framåt. Helt underbart. Sen hoppade vi på skolbussen hem till oss och fortsatte. Det hade varit 25 grader varmt hela dagen och alla var lite höga av värmen, haha.

Väl hemma här drack vi whiskey och sprite innan vi stack ut till Fly Bar för middag. Vi var 11-12 personer där till slut, blev ett stort gäng. Vi åt middag och fjantade oss, sen stack vi till Ambassador och dansade ett par timmar. Fin kväll.

Ja, mitt hår är gult. Frisörnissen var upptagen, har tid onsdag vid 12. Äntligen.

På väg till bussen, fattar fortfarande inte hur vi lyckades undvika att bli avslängda

Älskade Joanna (hon OCH Carrie kommer till Sverige i sommar!!) och så Andrew med sitt klassiska move. My friends are too fucking beautiful.

Carrie försöker lära mig hur man använder en telefon

Jag visar hur duktig jag är, haha. Nu ska jag bara fixa simkort, sen är det in i den svängen igen. Fan-tastiskt.

Mitt liv är ett bra liv.

Ny tshirt från Shopnastygal. Skuren högt upp i ryggen, jag AVGUDAR den. Blir inte mer min stil. 25 grader varmt i SF, fantastiska vänner och en ganska lättsam skola. Fick en LG Black nånting av Kenny igår, så nu har jag feta värstingtelefonen. Imorrn ska jag färga håret. Jag har bruna ben. Och fräknar.

Och jag berättade att mitt internship börjar närma sig detaljer nu?

Jag är lycklig.

Resten tar vi imorrn.

Puss.