AND WHEN WE'RE DONE HE HOLD ME LIKE A CONVERSATION.
Hej missar.
Idag gick jag ut för att hämta pengar till hyran. Det är svinkallt ute just nu, 14-15 grader och blåsigt. Men solen skiner som den oftast gör och finals är i rullningen.
Jag stod vid övergångsstället ett kvarter från vår lägenhet och insåg inte att jag log förrän en äldre man tittade på mig med glada ögon.
Jag är så förälskad. Jag önskar att jag kunde förklara i ord hur fantastisk den här mannen är. På riktigt. Det är skamligt hur många deprimerade blogginlägg jag skrivit, när mitt största fokus borde legat på att avslöja så mycket som möjligt om O. Jag vill dela med mig av vad exakt han gör med mig, varför detta känns så rätt och enkelt, villkorslöst. Han hade så många murar uppe när vi först träffades, men jag såg all potential och lite till. Jag har inte försökt bryta ner nånting, de har fallit sönder naturligt.
Han har det varmaste skrattet jag hört. Jo sa igår att man ser hans hjärta när han skrattar. De två är förövrigt helt sjuka i huvudet, skypade med honom igår och han började sjunga Disney-låtar medan Jo matchade hans sång med dansrörelser, haha. Joanna är den enda av mina vänner som gav O en chans, och nu står de och skriker hur mycket de saknar varandra medan jag skrattar i bakgrunden.
Vi sitter i bilen och jag ger honom tips om hur han kan effektivisera sitt företag, föreslår en flow chart för att kunna peka ut vart det brister, han smeker mitt lår och ler tyst. På en parkeringsplats i Berkeley frågar han mig om jag vill testa att köra en stund, det blir så mycket cirklar att jag blir illamående, han smeker mitt lår och skrattar högt. Vi har precis ätit french toast och scrambled eggs på en restaurang i närheten. Sista natten innan han åker slumrar jag till på soffan medan han packar. Jag vaknar av en kyss på kinden, han hämtar en filt och lägger den över mig. Han smeker mitt hår och säger hur glad han är över att ha mig i sitt liv. Han drar upp mig i sitt knä och håller om mig, vi lär oss att hantera varandra och i mitt liv har jag bara respekterat en man så mycket som jag respekterar O - min pappa.
Och precis när jag skriver det där får jag ett mail på Facebook. Pappa har bokat sin flygbiljett till San Francisco. Jag är så glad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Äntligen får jag visa någon jag älskar vad San Francisco betyder för mig. Det här är en bra dag. Bra dag.
Puss!
Idag gick jag ut för att hämta pengar till hyran. Det är svinkallt ute just nu, 14-15 grader och blåsigt. Men solen skiner som den oftast gör och finals är i rullningen.
Jag stod vid övergångsstället ett kvarter från vår lägenhet och insåg inte att jag log förrän en äldre man tittade på mig med glada ögon.
Jag är så förälskad. Jag önskar att jag kunde förklara i ord hur fantastisk den här mannen är. På riktigt. Det är skamligt hur många deprimerade blogginlägg jag skrivit, när mitt största fokus borde legat på att avslöja så mycket som möjligt om O. Jag vill dela med mig av vad exakt han gör med mig, varför detta känns så rätt och enkelt, villkorslöst. Han hade så många murar uppe när vi först träffades, men jag såg all potential och lite till. Jag har inte försökt bryta ner nånting, de har fallit sönder naturligt.
Han har det varmaste skrattet jag hört. Jo sa igår att man ser hans hjärta när han skrattar. De två är förövrigt helt sjuka i huvudet, skypade med honom igår och han började sjunga Disney-låtar medan Jo matchade hans sång med dansrörelser, haha. Joanna är den enda av mina vänner som gav O en chans, och nu står de och skriker hur mycket de saknar varandra medan jag skrattar i bakgrunden.
Vi sitter i bilen och jag ger honom tips om hur han kan effektivisera sitt företag, föreslår en flow chart för att kunna peka ut vart det brister, han smeker mitt lår och ler tyst. På en parkeringsplats i Berkeley frågar han mig om jag vill testa att köra en stund, det blir så mycket cirklar att jag blir illamående, han smeker mitt lår och skrattar högt. Vi har precis ätit french toast och scrambled eggs på en restaurang i närheten. Sista natten innan han åker slumrar jag till på soffan medan han packar. Jag vaknar av en kyss på kinden, han hämtar en filt och lägger den över mig. Han smeker mitt hår och säger hur glad han är över att ha mig i sitt liv. Han drar upp mig i sitt knä och håller om mig, vi lär oss att hantera varandra och i mitt liv har jag bara respekterat en man så mycket som jag respekterar O - min pappa.
Och precis när jag skriver det där får jag ett mail på Facebook. Pappa har bokat sin flygbiljett till San Francisco. Jag är så glad att jag inte vet vart jag ska ta vägen. Äntligen får jag visa någon jag älskar vad San Francisco betyder för mig. Det här är en bra dag. Bra dag.
Puss!
Det här är en av mina absoluta favoritbilder. Kvinnan är min bästa vän Jenna, karln är Emil, en av mina närmsta killkompisar. Inte med i bild, men likväl där, är också min äldsta killkompis Viktor och älskade Jonna. Jag minns den här eftermiddagen och den representerar lycka. Så den är passande för vilket positivt blogginlägg som helst. Saknar er alla fyra, alltid.
UPDATE.
Hej gänget.
Hade tänkt att rycka upp mig nu. När jag precis hade börjat dejta Obi och alla vänner fortfarande betedde sig normalt så fick jag mail om att folk blev glada av att läsa min blogg.
Häromdagen fick jag ett mail som sa att man nu blir deprimerad av att läsa min blogg. Det är inte okej. Jag är en glad person. Jag brukade inte vara det, men de senaste åren har jag insett hur mycket lyckligare jag är när jag tar an en positiv attityd till vad jag än går igenom.
Och jag önskar ni kunde se de tusen gånger jag DÖTT av skratt med O, O:s alla kusiner/vänner, Joanna, Daniel, Heather etcetera. De senaste två veckorna (mycket för att vi visste att han skulle åka) har jag spenderat med O så fort jag lämnat lägenheten. Hade jag fortfarande haft min stabila vänskapskrets så hade det inte sett ut så, det har funnits fredagar då jag kunnat träffa O, men istället stannat hemma, bara för att jag är så ledsen över att återigen blivit exkluderad från något event. Alltså, det är så enkelt. Man fryser inte ut folk. Det är verkligen SÅ enkelt. Fast nej. Haha. Tydligen inte.
Men jag ska inte glida in på det spåret igen. De senaste två veckorna har jag i alla fall varit med O ute och Jo hemma, och jag vill att ni ska veta att den här deprimerade tonen som genomsyrar bloggen just nu, det är inte 100 % av hur jag känner. Var jag lyckligare i början av september? Absolut. Då kunde jag inte komma högre. Att förlora vänner är ett jävla bakslag, så är det bara, men jag är inte helt sänkt. Jag har stått hjälplös när släktmedlemmar hamnat i fängelse, jag har växt upp med alkoholism, jag har tvingats att bli föräldern i hushållet vid 14 års ålder, jag har blivit sexuellt utnyttjad, jag har med skakiga ben gått på en 19-årig tjejs begravning, jag har tvingats se min syster och två av mina bästa vänner tyna bort i sina respektive ätstörningar, jag har haft finansiella problem som du aldrig skulle kunna föreställa dig, jag har tvingats inse att jag aldrig kände mannen jag tänkte gifta mig med, jag har blivit slagen, sparkad och bortslängd i mina dagar.
Utöver det har jag även förlorat vänner förut. Farid kallade mig härdad, och hur jävla osexigt det än låter så är det exakt vad jag är. Jag är härdad. Riktiga vänner försvinner inte, om det är något jag lärt mig är det det. Jag skulle kunna nämna er alla, men ni vet vilka ni är. Ni är osjälviska. Efter många och långa diskussioner om det här verkar det vara brytpunkten. Hur mycket bryr du dig egentligen om en annan person? Eller, finns det sympati? Än viktigare, empati? Där har du kärnan.
Det är sorgligt, kanske, men jag är härdad och för mig finns det alltid ett starkt ljus i slutet av tunneln. Det som känns helt sjukt fortfarande är att jag träffat någon jag verkligen, verkligen tycker om. En man som har gjort mig till en bättre lyssnare, en varmare människa. Och han fick aldrig lära känna mina närmsta vänner. Undantaget Joanna, då. Det känns.. konstigt. Helt enkelt. Men Emil, Jessica, Sara, Jenna och möjligtvis även pappa, kommer alla träffa honom i vår, och det är ljuset i slutet på tunneln just nu. Den här karln höjer mitt humör vart vi än och vad vi än gör.
Och han säger att vi borde åka till Thailand, han betalar, "du kan ta nästa resa". Han är knäpp och alldeles för bra för att vara sann. Haha, förresten, i lördags var vi ute och dansade och en sjukt full tjej la tydligen ner sin iPhone i min väska. Sen ringde hon nästa dag, det tog ett bra tag innan jag fattade att det låg en mobiltelefon där i. Hon var extremt otrevlig, aggressiv, trots att jag försökte förklara för henne att jag inte snott någonting, hon hade helt enkelt bara placerat sin egendom i någon annans egendom. Hon slängde på luren. En iPhone 3GS är det, den kommer O nu sälja på sin nöjes/affärsresa och hej extra 300 dollar, ni är välkomna in på mitt konto.
Kanske var det min julklapp från Gud.
Förresten, en sak jag kanske också måste göra klar är att det inte är hela gruppen med vänner som svikit mig. Det är bara vissa personer. Återigen, tunnel, ljus, allt löser sig till slut.
Puss.
Hade tänkt att rycka upp mig nu. När jag precis hade börjat dejta Obi och alla vänner fortfarande betedde sig normalt så fick jag mail om att folk blev glada av att läsa min blogg.
Häromdagen fick jag ett mail som sa att man nu blir deprimerad av att läsa min blogg. Det är inte okej. Jag är en glad person. Jag brukade inte vara det, men de senaste åren har jag insett hur mycket lyckligare jag är när jag tar an en positiv attityd till vad jag än går igenom.
Och jag önskar ni kunde se de tusen gånger jag DÖTT av skratt med O, O:s alla kusiner/vänner, Joanna, Daniel, Heather etcetera. De senaste två veckorna (mycket för att vi visste att han skulle åka) har jag spenderat med O så fort jag lämnat lägenheten. Hade jag fortfarande haft min stabila vänskapskrets så hade det inte sett ut så, det har funnits fredagar då jag kunnat träffa O, men istället stannat hemma, bara för att jag är så ledsen över att återigen blivit exkluderad från något event. Alltså, det är så enkelt. Man fryser inte ut folk. Det är verkligen SÅ enkelt. Fast nej. Haha. Tydligen inte.
Men jag ska inte glida in på det spåret igen. De senaste två veckorna har jag i alla fall varit med O ute och Jo hemma, och jag vill att ni ska veta att den här deprimerade tonen som genomsyrar bloggen just nu, det är inte 100 % av hur jag känner. Var jag lyckligare i början av september? Absolut. Då kunde jag inte komma högre. Att förlora vänner är ett jävla bakslag, så är det bara, men jag är inte helt sänkt. Jag har stått hjälplös när släktmedlemmar hamnat i fängelse, jag har växt upp med alkoholism, jag har tvingats att bli föräldern i hushållet vid 14 års ålder, jag har blivit sexuellt utnyttjad, jag har med skakiga ben gått på en 19-årig tjejs begravning, jag har tvingats se min syster och två av mina bästa vänner tyna bort i sina respektive ätstörningar, jag har haft finansiella problem som du aldrig skulle kunna föreställa dig, jag har tvingats inse att jag aldrig kände mannen jag tänkte gifta mig med, jag har blivit slagen, sparkad och bortslängd i mina dagar.
Utöver det har jag även förlorat vänner förut. Farid kallade mig härdad, och hur jävla osexigt det än låter så är det exakt vad jag är. Jag är härdad. Riktiga vänner försvinner inte, om det är något jag lärt mig är det det. Jag skulle kunna nämna er alla, men ni vet vilka ni är. Ni är osjälviska. Efter många och långa diskussioner om det här verkar det vara brytpunkten. Hur mycket bryr du dig egentligen om en annan person? Eller, finns det sympati? Än viktigare, empati? Där har du kärnan.
Det är sorgligt, kanske, men jag är härdad och för mig finns det alltid ett starkt ljus i slutet av tunneln. Det som känns helt sjukt fortfarande är att jag träffat någon jag verkligen, verkligen tycker om. En man som har gjort mig till en bättre lyssnare, en varmare människa. Och han fick aldrig lära känna mina närmsta vänner. Undantaget Joanna, då. Det känns.. konstigt. Helt enkelt. Men Emil, Jessica, Sara, Jenna och möjligtvis även pappa, kommer alla träffa honom i vår, och det är ljuset i slutet på tunneln just nu. Den här karln höjer mitt humör vart vi än och vad vi än gör.
Och han säger att vi borde åka till Thailand, han betalar, "du kan ta nästa resa". Han är knäpp och alldeles för bra för att vara sann. Haha, förresten, i lördags var vi ute och dansade och en sjukt full tjej la tydligen ner sin iPhone i min väska. Sen ringde hon nästa dag, det tog ett bra tag innan jag fattade att det låg en mobiltelefon där i. Hon var extremt otrevlig, aggressiv, trots att jag försökte förklara för henne att jag inte snott någonting, hon hade helt enkelt bara placerat sin egendom i någon annans egendom. Hon slängde på luren. En iPhone 3GS är det, den kommer O nu sälja på sin nöjes/affärsresa och hej extra 300 dollar, ni är välkomna in på mitt konto.
Kanske var det min julklapp från Gud.
Förresten, en sak jag kanske också måste göra klar är att det inte är hela gruppen med vänner som svikit mig. Det är bara vissa personer. Återigen, tunnel, ljus, allt löser sig till slut.
Puss.
STRIDE DESIGN MOCK-UP
Håller på att art directa Stride. Det kommer finnas gott om tid att finslipa det här till One Show, men just nu måste det göras klart för finals. Den här idén känns bra ända in i hjärtat. Min absoluta största svaghet när det kommer till reklam är att jag gör saker för komplicerade. Mina koncept är alltid rationellt vattentäta, men jag måste påminna mig själv om att leka.
Den här kampanjen leker. Sitter och skriver om hur flödet ska vara nu, sen ska jag ut med jycken, sen ska jag över till O:s hus.
Puss.
Den här kampanjen leker. Sitter och skriver om hur flödet ska vara nu, sen ska jag ut med jycken, sen ska jag över till O:s hus.
Puss.
SILENCE.
Jag vet inte om jag saknar det. Eller idén av det. Jag vet varken ut eller in längre när det kommer till det här.
Vad jag vet är att min telefon är tyst. Och det är inte lätt för NÅGON att känna sig utfryst. Oavsett anledning. Jag ser inåt och tänker - "jag hade hört av mig".
Det är vad som gör absolut mest ont. Tystnaden. Den totala avsaknaden av empati när det kommer till just det här fallet. Att liksom inte vara saknad. Det chockar mig, ärligt talat. "Om jag aldrig tillförde något, vem fan försöker jag lura? Då var allt fejk". Vem som än var i den här positionen skulle tänka likadant.
Jag måste starta om helt från början. Det är aldrig lätt och det tar alltid tid. Och kärnan i allting, allt kärnan kan säga är "det kommer lösa sig, allt kommer bli bra". Och jag ställer ner datorn på bordet, lutar mig tillbaka i soffan och inser att hon har ingen aning de sakerna hon gjort och sagt mot mig.
Det finns en enda sak man aldrig, någonsin gör mot någon. Inte mot ett avskum, inte mot sin värsta fiende. Jag har varit med om det i gymnasiet, och det bröt ner mig totalt då. Man vänder aldrig någons vänner emot den personen. Det är det lägsta man kan göra, i mina ögon. Och något måste sägas, lögner måste cirkulera, antaganden måste ha gjorts, för jag vet att mitt samvete är rent. Försök presentera bevis mot mig och jag ska lyssna tills mina öron trillar av. Jag vet att något inkorrekt pågår.
För min telefon brukade inte vara tyst. Trots att många vet vad jag gått igenom, med Farid och nu även med vänner, så är min telefon fortfarande tyst. Tänk dig att du ser en vän, en god vän. Och den människan väljer att inte hälsa på dig. Och tala sen om för mig exakt vilken isdrottning du måste vara för att inte falla sönder över det. Jag menar, för helvete. Vad som förväntas av mig i det här läget är bortom allt förstånd. Det är som att jag är värd absolut ingenting. Trots att jag stått upp för de här människorna, alltid, undantagslöst. Det är.. totalt oförståeligt.
Samtidigt håller jag inte henne, kärnan, ansvarig för allting. Absolut inte. Bryr man sig så hör man av sig. Det är inte svårare än så. Det finns inga ursäkter i mina ögon. Bryr man sig. Så hör man av sig. Punkt slut.
Och de läser säkert det här. Och kommer prata ännu mer. Och jag har varken kraft eller energi att försöka försvara mig när jag aldrig fått förklarat vad jag gjort för fel. Jag förväntade mig alltid att folk som verkligen bryr sig om mig kommer stå upp för mig. Sen sänktes ribban till att inte prata om mig. Sen sänktes ribban till att inte säga nej varje gång jag försöker träffa dom. Sen sänktes ribban till att höra av sig då och då. Sen sänktes ribban till att inte bjuda in mig till någonting. Sen sänktes ribban till att inte hälsa när vi ses ute. Allt jag får höra från diverse parter av mitt tidigare support system är "hon sa att hon sa att han sa det här.. stämmer det?". Och det är så jävla grundskola att jag blir totalt mållös.
Och nu är ribban så låg att jag skriver om det klockan 2 på en fredagnatt och jag känner mig så jävla orättvist behandlad och jag är så sårad, så fruktansvärt sårad. Och den enda som visar att han bryr sig om mig nu är en två meter lång man som reser bort på tisdag.
Det kommer bli två ensamma veckor tills han kommer hem, jag som nyss planerade skolarbete runtom mitt sociala liv. Och det är inte ens någon idé att ni frågar mig vad som hänt, jag skulle inte kunna förklara det om jag försökte. Jag har blivit utsatt för så mycket skit, jag har stängt min mun och kastat nyckeln så många gånger nu, jag har visat mig sårbar, jag har saknat dom, jag har gråtit alldeles, alldeles, alldeles för många tårar över detta och efter Farids och min begravning i maj hade jag ingen aning om att jag skulle tvingas arrangera sex begravningar till.
Sex begravningar. På grund av ett pärlband av händelser där jag fortfarande, hur djupt jag än söker, inte kan hitta någonting som rättfärdigar denna totala kyla. Vad jag är ansvarig för vet jag inte. Och trots att jag kan peka mitt finger åt många olika håll, så har jag inte gjort det. Skuldbelägga är inte min grej. Jag ville bara sluta bli attackerad, jag ville ha mina vänner tillbaka, och utöver det spelade inget annat någon roll.
Den här terminen har varit tuff.
Vad jag vet är att min telefon är tyst. Och det är inte lätt för NÅGON att känna sig utfryst. Oavsett anledning. Jag ser inåt och tänker - "jag hade hört av mig".
Det är vad som gör absolut mest ont. Tystnaden. Den totala avsaknaden av empati när det kommer till just det här fallet. Att liksom inte vara saknad. Det chockar mig, ärligt talat. "Om jag aldrig tillförde något, vem fan försöker jag lura? Då var allt fejk". Vem som än var i den här positionen skulle tänka likadant.
Jag måste starta om helt från början. Det är aldrig lätt och det tar alltid tid. Och kärnan i allting, allt kärnan kan säga är "det kommer lösa sig, allt kommer bli bra". Och jag ställer ner datorn på bordet, lutar mig tillbaka i soffan och inser att hon har ingen aning de sakerna hon gjort och sagt mot mig.
Det finns en enda sak man aldrig, någonsin gör mot någon. Inte mot ett avskum, inte mot sin värsta fiende. Jag har varit med om det i gymnasiet, och det bröt ner mig totalt då. Man vänder aldrig någons vänner emot den personen. Det är det lägsta man kan göra, i mina ögon. Och något måste sägas, lögner måste cirkulera, antaganden måste ha gjorts, för jag vet att mitt samvete är rent. Försök presentera bevis mot mig och jag ska lyssna tills mina öron trillar av. Jag vet att något inkorrekt pågår.
För min telefon brukade inte vara tyst. Trots att många vet vad jag gått igenom, med Farid och nu även med vänner, så är min telefon fortfarande tyst. Tänk dig att du ser en vän, en god vän. Och den människan väljer att inte hälsa på dig. Och tala sen om för mig exakt vilken isdrottning du måste vara för att inte falla sönder över det. Jag menar, för helvete. Vad som förväntas av mig i det här läget är bortom allt förstånd. Det är som att jag är värd absolut ingenting. Trots att jag stått upp för de här människorna, alltid, undantagslöst. Det är.. totalt oförståeligt.
Samtidigt håller jag inte henne, kärnan, ansvarig för allting. Absolut inte. Bryr man sig så hör man av sig. Det är inte svårare än så. Det finns inga ursäkter i mina ögon. Bryr man sig. Så hör man av sig. Punkt slut.
Och de läser säkert det här. Och kommer prata ännu mer. Och jag har varken kraft eller energi att försöka försvara mig när jag aldrig fått förklarat vad jag gjort för fel. Jag förväntade mig alltid att folk som verkligen bryr sig om mig kommer stå upp för mig. Sen sänktes ribban till att inte prata om mig. Sen sänktes ribban till att inte säga nej varje gång jag försöker träffa dom. Sen sänktes ribban till att höra av sig då och då. Sen sänktes ribban till att inte bjuda in mig till någonting. Sen sänktes ribban till att inte hälsa när vi ses ute. Allt jag får höra från diverse parter av mitt tidigare support system är "hon sa att hon sa att han sa det här.. stämmer det?". Och det är så jävla grundskola att jag blir totalt mållös.
Och nu är ribban så låg att jag skriver om det klockan 2 på en fredagnatt och jag känner mig så jävla orättvist behandlad och jag är så sårad, så fruktansvärt sårad. Och den enda som visar att han bryr sig om mig nu är en två meter lång man som reser bort på tisdag.
Det kommer bli två ensamma veckor tills han kommer hem, jag som nyss planerade skolarbete runtom mitt sociala liv. Och det är inte ens någon idé att ni frågar mig vad som hänt, jag skulle inte kunna förklara det om jag försökte. Jag har blivit utsatt för så mycket skit, jag har stängt min mun och kastat nyckeln så många gånger nu, jag har visat mig sårbar, jag har saknat dom, jag har gråtit alldeles, alldeles, alldeles för många tårar över detta och efter Farids och min begravning i maj hade jag ingen aning om att jag skulle tvingas arrangera sex begravningar till.
Sex begravningar. På grund av ett pärlband av händelser där jag fortfarande, hur djupt jag än söker, inte kan hitta någonting som rättfärdigar denna totala kyla. Vad jag är ansvarig för vet jag inte. Och trots att jag kan peka mitt finger åt många olika håll, så har jag inte gjort det. Skuldbelägga är inte min grej. Jag ville bara sluta bli attackerad, jag ville ha mina vänner tillbaka, och utöver det spelade inget annat någon roll.
Den här terminen har varit tuff.
I'M THANKFUL FOR YOU.
Hej hjärtan.
Just nu njuter vi av en av mina absoluta favorithelger - Thanksgiving. Vart jag än flyttar i framtiden så vill jag fira den här helgen. Syftet är vackert, maten är fantastisk och en ursäkt för att få ihop vänner/familj är alltid välkommen.
Igår och natten till idag var krävande. O:s syster var med i en bilolycka. Hon körde hem från LA och lyckades flippa sin SUV på motorvägen. Hon klarade sig. Hennes vän satt i baksätet utan säkerhetsbälte. Hon flög genom vindrutan, blödde ur öronen när ambulansen kom. O körde en timme till sjukhuset, det var länge sen jag var så orolig. Att sova fanns inte. Jag bara bad och bad om att hans syster skulle vara okej. Fem på morgonen smsade han mig och förklarade läget, sen körde han hela vägen tillbaks till min lägenhet och kom och plockade upp mig. Vi åkte hem till honom, satt i bilen och pratade i timmar. Tidigt imorse ringde hans systers bästa vän och uppdaterade om kompisen som flög genom vindrutan.
Hon klarade sig inte. Hon dog. På morgonen av Thanksgiving. Helt sjukt. O är hemma med sin familj just nu, hans syster är där också, stämningen är inte harmonisk direkt. Jag är glad att jag kunde vara där för honom på nåt sätt åtminstone, jag är så otroligt tacksam för att hans syster klarade sig, och jag ber för den andra tjejens familj. Så vidrigt hemskt.
Jag själv firar Thanksgiving med Jo, Daniel och Alyssa här hemma. Vi har ätit så äckligt mycket, kan knappt röra mig. Dricker kanelkaffe (helt sjukt gott) och dricker rödvin. Ärligt talat saknar jag O redan. Den här jävla karln alltså, jag tror det var först igår jag insåg hur mycket jag bryr mig om honom och de han älskar. Han säger att min doft "lingers" i hans rum, han säger att han tittar igenom mitt Facebook-album när han är på sina jobbresor. Vackra man.
Såhär såg jag ut igår i alla fall. Idag behöver jag en dusch, sömn och ett nytt ansikte, haha.
Puss.
Just nu njuter vi av en av mina absoluta favorithelger - Thanksgiving. Vart jag än flyttar i framtiden så vill jag fira den här helgen. Syftet är vackert, maten är fantastisk och en ursäkt för att få ihop vänner/familj är alltid välkommen.
Igår och natten till idag var krävande. O:s syster var med i en bilolycka. Hon körde hem från LA och lyckades flippa sin SUV på motorvägen. Hon klarade sig. Hennes vän satt i baksätet utan säkerhetsbälte. Hon flög genom vindrutan, blödde ur öronen när ambulansen kom. O körde en timme till sjukhuset, det var länge sen jag var så orolig. Att sova fanns inte. Jag bara bad och bad om att hans syster skulle vara okej. Fem på morgonen smsade han mig och förklarade läget, sen körde han hela vägen tillbaks till min lägenhet och kom och plockade upp mig. Vi åkte hem till honom, satt i bilen och pratade i timmar. Tidigt imorse ringde hans systers bästa vän och uppdaterade om kompisen som flög genom vindrutan.
Hon klarade sig inte. Hon dog. På morgonen av Thanksgiving. Helt sjukt. O är hemma med sin familj just nu, hans syster är där också, stämningen är inte harmonisk direkt. Jag är glad att jag kunde vara där för honom på nåt sätt åtminstone, jag är så otroligt tacksam för att hans syster klarade sig, och jag ber för den andra tjejens familj. Så vidrigt hemskt.
Jag själv firar Thanksgiving med Jo, Daniel och Alyssa här hemma. Vi har ätit så äckligt mycket, kan knappt röra mig. Dricker kanelkaffe (helt sjukt gott) och dricker rödvin. Ärligt talat saknar jag O redan. Den här jävla karln alltså, jag tror det var först igår jag insåg hur mycket jag bryr mig om honom och de han älskar. Han säger att min doft "lingers" i hans rum, han säger att han tittar igenom mitt Facebook-album när han är på sina jobbresor. Vackra man.
Såhär såg jag ut igår i alla fall. Idag behöver jag en dusch, sömn och ett nytt ansikte, haha.
Puss.
EYELINER WINGS / SMILE
Hej hjärtan.
Jag dödade precis The One Show. De kan lägga ner. Jag vinner i år. Nej, jag driver bara med er. Men likväl - kom på en grymt bra idé efter fem dagars brainstormande själv och tre timmar brainstormande med Lizzy, min teampartner. En stor, integrerad kampanj som knyter ihop sig själv alldeles fantastiskt fint i slutet.
Det firar jag med tidig hemgång från min kvällsklass (tack Thanksgiving week) och drinkar med O. Lycklig kvinna.
Puss!
Jag dödade precis The One Show. De kan lägga ner. Jag vinner i år. Nej, jag driver bara med er. Men likväl - kom på en grymt bra idé efter fem dagars brainstormande själv och tre timmar brainstormande med Lizzy, min teampartner. En stor, integrerad kampanj som knyter ihop sig själv alldeles fantastiskt fint i slutet.
Det firar jag med tidig hemgång från min kvällsklass (tack Thanksgiving week) och drinkar med O. Lycklig kvinna.
Puss!
IF YOU TAKE OFF YOUR JEANS, YOU GET ALL OF ME THAT YOU NEED.
Jag tog ett beslut igår som är både skrämmande och sjukt spännande. Ingen av er skulle kunna gissa vad det är. Och det kommer dröja många månader innan jag avslöjar vad det är.
Men jag känner mig förväntansfull. Det är fint.
Dessutom tittar Jenna, Emil och Jessica på biljetter hit till SF nästa år (förhoppninsgvis Sara också). Och så kommer pappa och hans flickvän i maj.
Bra onsdag.
Puss.
Men jag känner mig förväntansfull. Det är fint.
Dessutom tittar Jenna, Emil och Jessica på biljetter hit till SF nästa år (förhoppninsgvis Sara också). Och så kommer pappa och hans flickvän i maj.
Bra onsdag.
Puss.
Håller på att rensa galet med kläder från min garderob
hemma hos O
fyra år gammal bild från Thailand, saknar Koh Chang lite
O.
So unexpectedly infatuated, and struck by how talented he is in every. single. area, I can't help but gasp for air and tell him midway through:
- There's no fucking way you're going to Africa. Sorry.
And he laughs.
Den här karln alltså. Jag orkaaaar inte. Jag orkar inte. Mitt absolut bästa tips till tjejer som vill hitta vad än er dröm är - verkligen, verkligen älska singellivet. Jag var så lycklig och tillfredsställd när jag träffade O. Och här sitter jag tre månader senare, mitt i natten, på vårt vardagsrumsgolv, vi skrattar åt att vi beter oss som tonåringar, vi skrattar åt att 24 timmar inte räcker till, vi skrattar åt att vi spenderat de fem senaste dagarna tillsammans med bara ett par få, korta uppbrott.
Han kallar mig Asa - "väldigt vacker kvinna". Han smeker mitt hår, kysser mig, säger att han hatade att skeda och mysa innan vi träffades, han drar handen över ansiktet, blundar, skrattar, öppnar ögonen, säger "du förstår inte, mina ex skulle aldrig fatta vem den här nya personen är, vad du än injicerat mig med så har du tagit mig med storm, Asa, jag har aldrig träffat någon som du, Asa, klä av dig så jag får se".
En mjuk hand runt min hals, han drar mitt ansikte till sitt - "hur kan du vara så sexig? Svara mig". När greppet hårdnar sköljs allt mitt motstånd bort, jag är som honung och mjölk i hans händer, biter han mig flödar det.
Han säger att han är förtrollad.
Min pappa skulle älska honom.
Puss.
- There's no fucking way you're going to Africa. Sorry.
And he laughs.
Den här karln alltså. Jag orkaaaar inte. Jag orkar inte. Mitt absolut bästa tips till tjejer som vill hitta vad än er dröm är - verkligen, verkligen älska singellivet. Jag var så lycklig och tillfredsställd när jag träffade O. Och här sitter jag tre månader senare, mitt i natten, på vårt vardagsrumsgolv, vi skrattar åt att vi beter oss som tonåringar, vi skrattar åt att 24 timmar inte räcker till, vi skrattar åt att vi spenderat de fem senaste dagarna tillsammans med bara ett par få, korta uppbrott.
Han kallar mig Asa - "väldigt vacker kvinna". Han smeker mitt hår, kysser mig, säger att han hatade att skeda och mysa innan vi träffades, han drar handen över ansiktet, blundar, skrattar, öppnar ögonen, säger "du förstår inte, mina ex skulle aldrig fatta vem den här nya personen är, vad du än injicerat mig med så har du tagit mig med storm, Asa, jag har aldrig träffat någon som du, Asa, klä av dig så jag får se".
En mjuk hand runt min hals, han drar mitt ansikte till sitt - "hur kan du vara så sexig? Svara mig". När greppet hårdnar sköljs allt mitt motstånd bort, jag är som honung och mjölk i hans händer, biter han mig flödar det.
Han säger att han är förtrollad.
Min pappa skulle älska honom.
Puss.
SWEET WEEKEND.
Hej gänget.
Alltså mina helger nuförtiden är för bra. Jag längtar efter dom mer än i vanliga fall, så fort jag lämnar den där kvällsklassen på torsdagar så ler jag från öra till öra.
Så i fredags firade vi Daniels födelsedag på en krog på Sutter. Det var animal-tema och jag var klädd i leopard från topp till tå. Haha, HELT sjukt, men jag tror faktiskt inte jag har en enda bild på det. Hade svincool katt-makeup också, ingen bild på det heller. Bilder har tappat lite signifikansen i mitt liv, det är synd och bra på samma gång. Hursomhelst, O kom över vid 5-tiden, jag lagade middag, vi drack vin och pratade medan Jo och jag gjorde oss i ordning.
O och jag måste skärpa oss med hur sexuellt attraherade vi är till varandra. Tydligen hade alla Daniels vänner frågat honom "WHO are those two?". Tänk er själva - en två meter lång svart kille. Och en blond, blåögd tjej i katt-makeup och en leopard bodysuit. Till och med jag fattar att den konstellationen drar uppmärksamhet till sig, framförallt när jag gränslar honom över en stol bara för att han är så sjuuuuuuuuuuuuuukt fin. Alltså, jag orkar verkligen inte. Ingen annan existerar när vi är ute tillsammans. Jag vet inte om jag någonsin dejtat någon jag varit så fysiskt attraherad till. Och jag vet att det också växer tack vare hur mycket han visar att han gillar det han ser.
Vi lämnade krogen kort efter, gick ner till Ambassador för att dansa som vanligt. Tio minuter senare händer något efterblivet.
För två veckor sen var det en tjej som kom alldeles för nära Joanna, jag blev extremt beskyddande och knuffade henne med handen mot hennes hals. Inte speciellt uppskattat. O bröt isär oss, inget mer med det. Igår trampade en tjej på min fot. Instinktivt knuffar jag bort henne, sen håller jag mig för foten och dör av smärtan en stund. Då får jag en ny tjej i ansiktet. "What the FUCK are you pushing my friend for, you could have done that more respectfully!".
Det där är inte okej i min bok. Jag har inget problem med dig, jag vet inte vem du är, kunde inte bry mig mindre, det var din tjejkompis som trampade på mig, jag knuffade bort henne och jag ser inte henne någonstans i närheten med för mycket attityd. Allt det här tänkte jag, till henne sa jag bara "I don't know what the fuck you want, leave". Och sen viftade jag bort henne. Då kommer hon mot mig. O sätter upp armen, men han hinner inte stoppa nånting. Vi slår samtidigt, hon missar, jag träffar. Klockren höger. O bryter upp oss, tjejen försvinner med sin grupp, och gissa vad som händer?
Han blir utslängd. Ingen kommer ens och pratar med mig. Detta gör mig naturligtvis ÄNNU mer förbannad, precis på samma sätt som jag skulle flippa om Jo eller Gabriella eller Jenna eller vemsomhelst blev utslängd på felaktiga grunder. Så jag går fram till bägge ordningsvakterna, vi börjar tjafsa och resten är verkligen historia.
Hursomhelst. Även om jag alltid kommer försvara mig om någon uppträder aggressivt så vill O att jag ska låta honom ta hand om det - "Det finns inte en chans att jag kommer stå och se på när du blir skadad. Det existerar inte". Mitt problem med det är att jag är van vid att ta hand om mig själv. Jag har aldrig haft någon varken försvarat mig eller försökt bryta upp ett bråk jag varit i. Så jag måste anpassa mig till att vara nära någon som bryr sig om mig till den nivån.
Hursomhelst. O och jag spenderade hela dagen tillsammans igår, gick till H&M, Diesel, Macy's, tittade på klockor, kläder, åt thai-mat, sen åkte vi över till hans hus och sov där. Idag gick vi till Farmerbrown igen med O:s kusin och hans flickvän innan han körde hem mig och följde mig till dörren. Jag åker nog över dit igen senare ikväll.
Nu ska jag titta på Cadillac Records med Joanna.
Puss.
Alltså mina helger nuförtiden är för bra. Jag längtar efter dom mer än i vanliga fall, så fort jag lämnar den där kvällsklassen på torsdagar så ler jag från öra till öra.
Så i fredags firade vi Daniels födelsedag på en krog på Sutter. Det var animal-tema och jag var klädd i leopard från topp till tå. Haha, HELT sjukt, men jag tror faktiskt inte jag har en enda bild på det. Hade svincool katt-makeup också, ingen bild på det heller. Bilder har tappat lite signifikansen i mitt liv, det är synd och bra på samma gång. Hursomhelst, O kom över vid 5-tiden, jag lagade middag, vi drack vin och pratade medan Jo och jag gjorde oss i ordning.
O och jag måste skärpa oss med hur sexuellt attraherade vi är till varandra. Tydligen hade alla Daniels vänner frågat honom "WHO are those two?". Tänk er själva - en två meter lång svart kille. Och en blond, blåögd tjej i katt-makeup och en leopard bodysuit. Till och med jag fattar att den konstellationen drar uppmärksamhet till sig, framförallt när jag gränslar honom över en stol bara för att han är så sjuuuuuuuuuuuuuukt fin. Alltså, jag orkar verkligen inte. Ingen annan existerar när vi är ute tillsammans. Jag vet inte om jag någonsin dejtat någon jag varit så fysiskt attraherad till. Och jag vet att det också växer tack vare hur mycket han visar att han gillar det han ser.
Vi lämnade krogen kort efter, gick ner till Ambassador för att dansa som vanligt. Tio minuter senare händer något efterblivet.
För två veckor sen var det en tjej som kom alldeles för nära Joanna, jag blev extremt beskyddande och knuffade henne med handen mot hennes hals. Inte speciellt uppskattat. O bröt isär oss, inget mer med det. Igår trampade en tjej på min fot. Instinktivt knuffar jag bort henne, sen håller jag mig för foten och dör av smärtan en stund. Då får jag en ny tjej i ansiktet. "What the FUCK are you pushing my friend for, you could have done that more respectfully!".
Det där är inte okej i min bok. Jag har inget problem med dig, jag vet inte vem du är, kunde inte bry mig mindre, det var din tjejkompis som trampade på mig, jag knuffade bort henne och jag ser inte henne någonstans i närheten med för mycket attityd. Allt det här tänkte jag, till henne sa jag bara "I don't know what the fuck you want, leave". Och sen viftade jag bort henne. Då kommer hon mot mig. O sätter upp armen, men han hinner inte stoppa nånting. Vi slår samtidigt, hon missar, jag träffar. Klockren höger. O bryter upp oss, tjejen försvinner med sin grupp, och gissa vad som händer?
Han blir utslängd. Ingen kommer ens och pratar med mig. Detta gör mig naturligtvis ÄNNU mer förbannad, precis på samma sätt som jag skulle flippa om Jo eller Gabriella eller Jenna eller vemsomhelst blev utslängd på felaktiga grunder. Så jag går fram till bägge ordningsvakterna, vi börjar tjafsa och resten är verkligen historia.
Hursomhelst. Även om jag alltid kommer försvara mig om någon uppträder aggressivt så vill O att jag ska låta honom ta hand om det - "Det finns inte en chans att jag kommer stå och se på när du blir skadad. Det existerar inte". Mitt problem med det är att jag är van vid att ta hand om mig själv. Jag har aldrig haft någon varken försvarat mig eller försökt bryta upp ett bråk jag varit i. Så jag måste anpassa mig till att vara nära någon som bryr sig om mig till den nivån.
Hursomhelst. O och jag spenderade hela dagen tillsammans igår, gick till H&M, Diesel, Macy's, tittade på klockor, kläder, åt thai-mat, sen åkte vi över till hans hus och sov där. Idag gick vi till Farmerbrown igen med O:s kusin och hans flickvän innan han körde hem mig och följde mig till dörren. Jag åker nog över dit igen senare ikväll.
Nu ska jag titta på Cadillac Records med Joanna.
Puss.
UPP OCH NER.
Om man tittar noga så ser man hur svullet mitt högra ögonlock är.
Om man tittar noga så vet jag att man ser mig. Jag vet det. Folk har tagit kampen förut, folk har vunnit, gått till historien.
Jag har haft fantastiska pojkvänner. Du var inte en av dom. Du är inte ett helgon. Du är inte den snällaste killen alla någonsin träffat. Du är inte bättre än någon av de andra. Jag borde gått 2010. Det är moralkakan i detta. När ni ser tendenser, gå. Det är ett personlighetsdrag, inte en isolerad händelse. Det är aldrig en isolerad händelse.
Imorrn kommer jag vara glad och sexig. Inatt vill jag bara sova. Ensam, djupt och länge.
Puss.
Och Elin, Jonna, Jessica och Emil - tack snälla för ert stöd. Att ni bara skickar ett litet mail, att ni visar att ni bryr er, att ni säger att ni finns här, det är allt jag behöver som stepping stone för att vända blad.
Om man tittar noga så vet jag att man ser mig. Jag vet det. Folk har tagit kampen förut, folk har vunnit, gått till historien.
Jag har haft fantastiska pojkvänner. Du var inte en av dom. Du är inte ett helgon. Du är inte den snällaste killen alla någonsin träffat. Du är inte bättre än någon av de andra. Jag borde gått 2010. Det är moralkakan i detta. När ni ser tendenser, gå. Det är ett personlighetsdrag, inte en isolerad händelse. Det är aldrig en isolerad händelse.
Imorrn kommer jag vara glad och sexig. Inatt vill jag bara sova. Ensam, djupt och länge.
Puss.
Och Elin, Jonna, Jessica och Emil - tack snälla för ert stöd. Att ni bara skickar ett litet mail, att ni visar att ni bryr er, att ni säger att ni finns här, det är allt jag behöver som stepping stone för att vända blad.
I'LL BE THE BIGGER PERSON IN EXACTLY FIVE MINUTES.
"Jag tycker alla män i den här världen skulle vara som du. Du vet hur alla tjejer förtjänar att bli behandlade. Jag bara vet att du uppskattar varje liten detalj av en kvinna, inte bara i detalj, men för dig är de små gåvor i sin enskildhet.. Jag önskar att min pojkvän tittade på mig på det sättet du tittar på kvinnor".
"En gång glömde jag en årsdag med min flickvän. Och då tejpade jag upp massa lappar i vår lägenhet."
"Jag är fast i ett förhållande som hastigt sjunker, med en tjej som inte ser mig när det kommer till sex, som bara jagar sin egen tillfredsställelse."
"Jag går förbi vår granne, yogainstruktören, i hallen och vänder mig om efter henne när hon inte ser. Vilken idiot hon har till pojkvän, han vet verkligen inte vad han har."
Jag lovar att vara mogen och stark och kvinnlig och jag lovar att försöka att inte slå någon på käften och jag ska inte bli 16 igen, jag ska hålla tillbaka, jag ska vara the bigger person, jag ska hålla huvudet högt och låta mina knutna nävar falla, jag ska inte vara hämndlysten, jag ska vara snäll och ljuv och motsatsen till hatisk, jag ska inte skicka fler sms om hur han är en patetisk ursäkt för en man, jag ska inte skicka fler sms om att jag tycker synd om hans nästa tjej, jag ska inte slänga några drinkar i hans ansikte, jag ska inte spotta på honom, jag ska inte hyra en hit man, jag ska inte göra något för att förstöra vad som är vackert i hans liv, jag ska vara så jävla behaglig att umgås med att han kommer känna sig osäker, sova med ett öga öppet, jag ska inte hänga ut honom eller sänka honom och jag ska aldrig säga fler fula ord efter detta -
SUG MIN KUK. Okej? SUUUUUUUG MIN KUK. Jag hoppas du blir matförgiftad, jag hoppas du plötsligt blir allergisk mot all mat du älskar mest, jag hoppas din jävla skateboard jag köpte till dig går sönder, jag hoppas du blir rånad på den JÄVLA klockan jag köpte till dig, jag hoppas du tappar din nya telefon i vatten, jag hoppas nästa tjej du ligger med skrattar och pekar när du drar ner dina jävla urtvättade kalsonger, jag hoppas du blir hårigare överallt på kroppen förutom huvudet för varje år som går, jag hoppas du snubblar på dina egna fötter varje dag för resten av ditt liv.
Jag må vara kall och elak när jag blir överkörd, men jag är ärlig inifrån och ut. Min själ är ren. Jag rekommenderar dig starkt att börja gå till kyrkan på söndagar och söka syndernas förlåtelse, för vad jag inte gör mot dig kommer universum ta hand om. När den här karman smäller kommer det smälla hårt. Att vara min vän är ett privilegium, jag är en lojal vän, en pålitlig vän, du har inga rättigheter till något av det längre.
Timbuktu skrev en låt som heter "Resten Av Ditt Liv". Den kan du sätta på repeat och skriva Cim bredvid. Ät skit. Sitt på någonting taggigt. Sug någonting smutsigt (bara att leta söderut på dig själv), och jag hoppas verkligen mina spöken förföljer dig vart du än går. För mina höfters rundningar är något du ALDRIG kommer stryka dina fingrar längs igen. Det är vad du får leva med. Smuts.
"En gång glömde jag en årsdag med min flickvän. Och då tejpade jag upp massa lappar i vår lägenhet."
"Jag är fast i ett förhållande som hastigt sjunker, med en tjej som inte ser mig när det kommer till sex, som bara jagar sin egen tillfredsställelse."
"Jag går förbi vår granne, yogainstruktören, i hallen och vänder mig om efter henne när hon inte ser. Vilken idiot hon har till pojkvän, han vet verkligen inte vad han har."
Jag lovar att vara mogen och stark och kvinnlig och jag lovar att försöka att inte slå någon på käften och jag ska inte bli 16 igen, jag ska hålla tillbaka, jag ska vara the bigger person, jag ska hålla huvudet högt och låta mina knutna nävar falla, jag ska inte vara hämndlysten, jag ska vara snäll och ljuv och motsatsen till hatisk, jag ska inte skicka fler sms om hur han är en patetisk ursäkt för en man, jag ska inte skicka fler sms om att jag tycker synd om hans nästa tjej, jag ska inte slänga några drinkar i hans ansikte, jag ska inte spotta på honom, jag ska inte hyra en hit man, jag ska inte göra något för att förstöra vad som är vackert i hans liv, jag ska vara så jävla behaglig att umgås med att han kommer känna sig osäker, sova med ett öga öppet, jag ska inte hänga ut honom eller sänka honom och jag ska aldrig säga fler fula ord efter detta -
SUG MIN KUK. Okej? SUUUUUUUG MIN KUK. Jag hoppas du blir matförgiftad, jag hoppas du plötsligt blir allergisk mot all mat du älskar mest, jag hoppas din jävla skateboard jag köpte till dig går sönder, jag hoppas du blir rånad på den JÄVLA klockan jag köpte till dig, jag hoppas du tappar din nya telefon i vatten, jag hoppas nästa tjej du ligger med skrattar och pekar när du drar ner dina jävla urtvättade kalsonger, jag hoppas du blir hårigare överallt på kroppen förutom huvudet för varje år som går, jag hoppas du snubblar på dina egna fötter varje dag för resten av ditt liv.
Jag må vara kall och elak när jag blir överkörd, men jag är ärlig inifrån och ut. Min själ är ren. Jag rekommenderar dig starkt att börja gå till kyrkan på söndagar och söka syndernas förlåtelse, för vad jag inte gör mot dig kommer universum ta hand om. När den här karman smäller kommer det smälla hårt. Att vara min vän är ett privilegium, jag är en lojal vän, en pålitlig vän, du har inga rättigheter till något av det längre.
Timbuktu skrev en låt som heter "Resten Av Ditt Liv". Den kan du sätta på repeat och skriva Cim bredvid. Ät skit. Sitt på någonting taggigt. Sug någonting smutsigt (bara att leta söderut på dig själv), och jag hoppas verkligen mina spöken förföljer dig vart du än går. För mina höfters rundningar är något du ALDRIG kommer stryka dina fingrar längs igen. Det är vad du får leva med. Smuts.
Jag hoppas du,
Du får leva med det resten av ditt liv
Att du lever med det i all evig tid
Vill hellre genomleva nittionio jävla vintrar
Att rulla naken över krossat glas, äta fimpar
Än att nånsin igen känna dina vibbar
Du ljög fan bättre än delfinerna simmar
Huvudperson i mina sämsta minnen
Om du var sist på jorden i elfte timmen
Du spela mina nerver ut tills dom brast
En cancer i röven vart jag än satt
Denna här belöningen blir ditt tack
Hoppas att din utförsäkring går snabbt
Att dom skriver idiot i ditt pass
Att du i ditt nästa liv blir en mask
Fan vad jag behövde få detta här sagt
Blir två ton lättare än vad jag vart
Jag hoppas du,
Aldrig någonsin igen kan komma ihåg en pin-kod, asså aldrig, även när du får en ny.
Och må din klocka alltid gå tjugo minuter för sakta så att du alltid kommer för sent
Och må köttätande myror äta upp dina ögonlock så att du alltid är trött
Och även när du är pigg så ser du väldigt väldigt väldigt trött ut..
Och må dina hårddiskar för evigt alltid krascha
Så. Nu kan jag bli 24 igen.
Puss.
LEAVE.
Jag har fortfarande inte hämtat mig, så tror inte det är någon bra idé att blogga om det här nu.
Men jag kan säga det här - jag är evinnerligt trött på att gråta vid det här laget. Jag är trött på att stackars O inte kan gå igenom sin dag utan att vara orolig för mig. Jag är trött på att inte kunna gå till skolan, och när jag går till skolan är det sex timmar av att försöka hålla tillbaks tårar.
Igår klarade jag mig i fyra och en halv. Sen satte sig en av mina favoritlärare, som för tre veckor sen sa att jag är den konceptuellt bästa eleven han sett i hela skolan, bredvid mig och sa mitt namn tvekande, viskande:
- Cim?
- Yes.
- Are you okay?
Han bryr sig. Och det värmer. Men det finns två saker du inte kan göra mot mig om jag är ledsen - se mig i ögonen. Och fråga hur jag mår. Fick resa mig upp och gå iväg, naturligtvis sprang jag rätt in i den andra läraren. De frågade mig inte ens om läxorna (jag har ändå inte gjort dom).
Så jag vill säga det här också - ni som med tystnad visar att ni har bättre saker för er. Vet att det känns. Och jag har inga problem med att bli isdrottning själv. Jag ville bara verkligen, verkligen undvika det den här gången.
Och även - detta är den perfekta perioden i mitt liv när jag ska leva som jag lär. Och jag är inget offer. Jag tänker inte försaka skolan för att jag känner mig lurad, bedragen, bortkastad, lämnad. Jag vet att detta kommer sluta som det alltid slutar - de kommer ångra sig. Och jag kommer börja få telefonsamtal om en månad, kanske två, kanske tre. "Du, det där som hände, det var ett missförstånd, jag menade inte.."
Och precis som alla andra personer som försökt detta, Emma, Nemo, Mindy, m.fl, kommer ni få ett nej och sen tystnad till svar. Jag har börjat om många gånger i mitt liv. Ni tror att jag är stark, ni vet inte vidderna av min styrka.
Jag är okej.
Puss.
Men jag kan säga det här - jag är evinnerligt trött på att gråta vid det här laget. Jag är trött på att stackars O inte kan gå igenom sin dag utan att vara orolig för mig. Jag är trött på att inte kunna gå till skolan, och när jag går till skolan är det sex timmar av att försöka hålla tillbaks tårar.
Igår klarade jag mig i fyra och en halv. Sen satte sig en av mina favoritlärare, som för tre veckor sen sa att jag är den konceptuellt bästa eleven han sett i hela skolan, bredvid mig och sa mitt namn tvekande, viskande:
- Cim?
- Yes.
- Are you okay?
Han bryr sig. Och det värmer. Men det finns två saker du inte kan göra mot mig om jag är ledsen - se mig i ögonen. Och fråga hur jag mår. Fick resa mig upp och gå iväg, naturligtvis sprang jag rätt in i den andra läraren. De frågade mig inte ens om läxorna (jag har ändå inte gjort dom).
Så jag vill säga det här också - ni som med tystnad visar att ni har bättre saker för er. Vet att det känns. Och jag har inga problem med att bli isdrottning själv. Jag ville bara verkligen, verkligen undvika det den här gången.
Och även - detta är den perfekta perioden i mitt liv när jag ska leva som jag lär. Och jag är inget offer. Jag tänker inte försaka skolan för att jag känner mig lurad, bedragen, bortkastad, lämnad. Jag vet att detta kommer sluta som det alltid slutar - de kommer ångra sig. Och jag kommer börja få telefonsamtal om en månad, kanske två, kanske tre. "Du, det där som hände, det var ett missförstånd, jag menade inte.."
Och precis som alla andra personer som försökt detta, Emma, Nemo, Mindy, m.fl, kommer ni få ett nej och sen tystnad till svar. Jag har börjat om många gånger i mitt liv. Ni tror att jag är stark, ni vet inte vidderna av min styrka.
Jag är okej.
Puss.
WEEKEND NEWS
Sitter och designar förstasidan till min portfolio-site. Läraren sa till oss att inte jobba på våra egna sidor, men det skiter jag i. Jag ska söka massa jobb i december och januari, jag behöver en snygg, fungerande hemsida nu.
Har saknat min syster något extremt nu de senaste veckorna. O åker till Australien i februari, nej, inte alls avundsjuk. Jävla gris. Stannar han i Sydney måste jag fixa så att han och Chris träffas på något sätt. Den stackarn, förövrigt, O alltså - han slet sönder ligament i axeln igår. Vi spenderade HELA helgen ihop, först och främst. Han bjöd över mig på fredagkvällen, två av hans bästa tjejkompisar skulle laga middag. Sen gick vi ju på bio, jag sov över. Sen åkte jag helt enkelt inte hem på lördagen. Han lagade frukost på morgonen, kanel- och valnötsvåfflor, sjukt gott. Sen låg vi i soffan till fyra på eftermiddagen, innan vi pallrade oss upp, stack iväg till Safeway och handlade svensk husmanskost. Lagade mat och pratade konstant.
Sen blev det typ den mest spontana utgången jag varit med om. O:s kusin kom över (ser förövrigt ut EXAKT som Kanye West, ganska roligt), vi drack vodka/lemonade som jag varmt rekommenderar. Väldigt god kombination. Vi bestämmer oss för att gå ut och dansa, jag säger att vi måste stanna hemma hos mig först så jag kan byta kläder. Kommer hem med andan i halsen, springer rätt in i Joanna som jag lyckas övertala att hänga med ut. Ni som trodde att tjejer tar lång tid på sig - vi var klara på sju minuter blankt. Ombyte OCH sminkning. Definitivt världsrekord. Sen ner till bilen och ut till the Marina för tequila och skratt.
Sjukt rolig kväll. O har typ 90 kusiner, en av de jobbade som ordningsvakt på ett ställe där nere, vi gick in gratis och före kön genom bakdörren. Dansade i timmar. Åkte hem. Åt pizza. Somnade. I söndags stack killarna sen eftermiddag för att spela football, sen skulle de komma tillbaks och äta. O ringer mig från sjukhuset - nån tacklade honom vid en touchdown och han kände hur det krasade i axeln. Kom hem till mig tre timmar senare med bandage och en burk smärtstillande. Herregud, alltså. Fick hjälpa honom att duscha, jag skrattade så jag grät för han såg så efterbliven ut, stackarn. Och så är han alldeles för lång också, fick krypa ihop som en dvärg för att komma under själva duschstrålen.
Hursomhelst, han sov över och åkte hem tidigare imorse. Jag är chockad över hur mycket tid vi spenderade tillsammans den här helgen, och hur extremt omöjligt det är att bli uttråkad tillsammans med honom. Jag är så glad att vi träffades den där kvällen för drygt två månader sen. Joanna var svinrolig i lördags också, och hur snygg som helst. Mycket, mycket bra helg.
Och han:
- Vad har du gjort med ditt hår? Du är så vacker.
Och han:
- Är du alltid såhär sexig när du bara är hemma? Helvete.
Och han:
- Alla killar hatade mig när du dansade i lördags. Det kändes riktigt, riktigt bra.
Och han:
- Du är fantastisk. Sluta vara så fantastisk.
Nu ska jag iväg på möte med en teampartner, vi hörs senare ikväll.
Puss.
Har saknat min syster något extremt nu de senaste veckorna. O åker till Australien i februari, nej, inte alls avundsjuk. Jävla gris. Stannar han i Sydney måste jag fixa så att han och Chris träffas på något sätt. Den stackarn, förövrigt, O alltså - han slet sönder ligament i axeln igår. Vi spenderade HELA helgen ihop, först och främst. Han bjöd över mig på fredagkvällen, två av hans bästa tjejkompisar skulle laga middag. Sen gick vi ju på bio, jag sov över. Sen åkte jag helt enkelt inte hem på lördagen. Han lagade frukost på morgonen, kanel- och valnötsvåfflor, sjukt gott. Sen låg vi i soffan till fyra på eftermiddagen, innan vi pallrade oss upp, stack iväg till Safeway och handlade svensk husmanskost. Lagade mat och pratade konstant.
Sen blev det typ den mest spontana utgången jag varit med om. O:s kusin kom över (ser förövrigt ut EXAKT som Kanye West, ganska roligt), vi drack vodka/lemonade som jag varmt rekommenderar. Väldigt god kombination. Vi bestämmer oss för att gå ut och dansa, jag säger att vi måste stanna hemma hos mig först så jag kan byta kläder. Kommer hem med andan i halsen, springer rätt in i Joanna som jag lyckas övertala att hänga med ut. Ni som trodde att tjejer tar lång tid på sig - vi var klara på sju minuter blankt. Ombyte OCH sminkning. Definitivt världsrekord. Sen ner till bilen och ut till the Marina för tequila och skratt.
Sjukt rolig kväll. O har typ 90 kusiner, en av de jobbade som ordningsvakt på ett ställe där nere, vi gick in gratis och före kön genom bakdörren. Dansade i timmar. Åkte hem. Åt pizza. Somnade. I söndags stack killarna sen eftermiddag för att spela football, sen skulle de komma tillbaks och äta. O ringer mig från sjukhuset - nån tacklade honom vid en touchdown och han kände hur det krasade i axeln. Kom hem till mig tre timmar senare med bandage och en burk smärtstillande. Herregud, alltså. Fick hjälpa honom att duscha, jag skrattade så jag grät för han såg så efterbliven ut, stackarn. Och så är han alldeles för lång också, fick krypa ihop som en dvärg för att komma under själva duschstrålen.
Hursomhelst, han sov över och åkte hem tidigare imorse. Jag är chockad över hur mycket tid vi spenderade tillsammans den här helgen, och hur extremt omöjligt det är att bli uttråkad tillsammans med honom. Jag är så glad att vi träffades den där kvällen för drygt två månader sen. Joanna var svinrolig i lördags också, och hur snygg som helst. Mycket, mycket bra helg.
Och han:
- Vad har du gjort med ditt hår? Du är så vacker.
Och han:
- Är du alltid såhär sexig när du bara är hemma? Helvete.
Och han:
- Alla killar hatade mig när du dansade i lördags. Det kändes riktigt, riktigt bra.
Och han:
- Du är fantastisk. Sluta vara så fantastisk.
Nu ska jag iväg på möte med en teampartner, vi hörs senare ikväll.
Puss.
Igår kväll
MONDAY MORNING
Hej missar.
Jag har haft en fantastisk helg. Helt fantastisk. Den här karln jag dejtar är något alldeles, alldeles speciellt. Och jag har världens bästa rumskompis. Så enkelt är det bara.
Jag berättar allt sen, nu ska jag iväg till gymmet.
Puss!
Jag har haft en fantastisk helg. Helt fantastisk. Den här karln jag dejtar är något alldeles, alldeles speciellt. Och jag har världens bästa rumskompis. Så enkelt är det bara.
Jag berättar allt sen, nu ska jag iväg till gymmet.
Puss!
SATURDAY AFTERNOON
Hej gänget.
Gud så trött jag är. Sitter och emailar lärare om Stride-kampanjen. Det är årets One Show-företag. Haha, ganska roligt när vi hade klass, de gav oss två alternativ - antingen gör vi One Show eller så jobbar vi på våra egna grejer. Jag sa att jag hellre jobbar på mina egna kampanjer, ingen annan höll med. Så pratade de om att One Show tar mer tid och jag skrattade:
- Haha, tell me about it. My relationship crashed because of that f-ing competition last year.
- (...)
- But I'm single now, so whatever, I guess. Nothing to lose.
De skrattade, de små asen. Men jag kan se humorn i det också, antar jag. Hursomhelst - jag jobbar alltså på Stride. Ensam. Ärligt talat vill jag ta in en art director, har en asiatisk tjej i åtanke. Blir alldeles för mycket jobb för mig annars. Borde maila henne och fråga.
Är hemma hos O i Twin Peaks just nu. Kom hit igår på kvällen, åt middag och pratade politik och FRA-lagen med hans vänner. Sen gick vi på midnattsbio, såg Immortals. Det är väldigt enkelt - gillade ni 300 så kommer ni gilla den här filmen också. Men 300 var bättre, det var gruppen överens om.
Kom hem sent, gick och la oss toksent, blev väckt ännu lite senare av mjuka kyssar och varma händer, lång historia kort - somnade vid 7. Gick upp vid 12. Min hjärna är mos just nu. O lagar frukost. Han var så mysig igår. Stjäl små tillfällen av kontakt, hans beröring är så ärlig på något sätt. Det är fint.
Ikväll vet jag inte vad jag ska hitta på, kanske lite vin med Joanna om hon har lust, annars blir det bara läxor för mig hela kvällen.
Puss.
Gud så trött jag är. Sitter och emailar lärare om Stride-kampanjen. Det är årets One Show-företag. Haha, ganska roligt när vi hade klass, de gav oss två alternativ - antingen gör vi One Show eller så jobbar vi på våra egna grejer. Jag sa att jag hellre jobbar på mina egna kampanjer, ingen annan höll med. Så pratade de om att One Show tar mer tid och jag skrattade:
- Haha, tell me about it. My relationship crashed because of that f-ing competition last year.
- (...)
- But I'm single now, so whatever, I guess. Nothing to lose.
De skrattade, de små asen. Men jag kan se humorn i det också, antar jag. Hursomhelst - jag jobbar alltså på Stride. Ensam. Ärligt talat vill jag ta in en art director, har en asiatisk tjej i åtanke. Blir alldeles för mycket jobb för mig annars. Borde maila henne och fråga.
Är hemma hos O i Twin Peaks just nu. Kom hit igår på kvällen, åt middag och pratade politik och FRA-lagen med hans vänner. Sen gick vi på midnattsbio, såg Immortals. Det är väldigt enkelt - gillade ni 300 så kommer ni gilla den här filmen också. Men 300 var bättre, det var gruppen överens om.
Kom hem sent, gick och la oss toksent, blev väckt ännu lite senare av mjuka kyssar och varma händer, lång historia kort - somnade vid 7. Gick upp vid 12. Min hjärna är mos just nu. O lagar frukost. Han var så mysig igår. Stjäl små tillfällen av kontakt, hans beröring är så ärlig på något sätt. Det är fint.
Ikväll vet jag inte vad jag ska hitta på, kanske lite vin med Joanna om hon har lust, annars blir det bara läxor för mig hela kvällen.
Puss.
HAPPY FRIDAY!
Glad fredag!
I förrgår var jag ute med O och åt på Fly Bar. Då såg jag ut såhär. Det här med blont hår och mörka ögonbryn funkar verkligen för mig just nu.
Nu ska jag äta frukost, gymma, skicka in läxor och sen får vi se vart kvällen tar mig sen.
Puss.
I förrgår var jag ute med O och åt på Fly Bar. Då såg jag ut såhär. Det här med blont hår och mörka ögonbryn funkar verkligen för mig just nu.
Nu ska jag äta frukost, gymma, skicka in läxor och sen får vi se vart kvällen tar mig sen.
Puss.
YOU ARE MY BLOOD, MY HOLY WINE.
Världens vackraste cover. Jag garanterar er. Original-artist Joni Mitchell.
NO ONE CAN MAKE YOU FEEL INFERIOR WITHOUT YOUR CONSENT.
En sak jag varit väldigt noga med i mitt liv är att ta ansvar för just det - mitt liv. Jag gör misstag, precis som alla andra, jag har sårat människor, precis som alla andra, vid vissa punkter av mina tonår har jag varit rent elak utan direkt anledning.
Men en sak jag aldrig varit är ett offer. Aldrig någonsin. För omständigheter, för miljö, för människorna jag omger mig med, för min uppväxt, för de onda sakerna som hänt mig, jag har aldrig varit ett offer för något eller någon. Jag är ganska tyst om allt som hänt mig under tiden jag växte upp, allt som hänt vår familj. Delvis för att jag bara pratar om sånt med extremt få människor, delvis för att jag inte vill "hänga ut" de personerna det handlar om.
Jag hade en tuff uppväxt. Och?
Jag blev dumpad. Och?
Jag fick sparken. Och?
Det är så jag ser på det. Många misstar detta för arrogans - inget kunde vara mer inkorrekt. Det här är en livsstil och en överlevnadsmodell. Det är svårt att styra sitt liv när du är barn/tonåring. Du kan absolut se till att omge dig med så bra människor som möjligt, se dig i spegeln och tänka positiva tankar, medvetet anstränga dig för att inte skjuta upp allt till sista sekund, och så vidare. Men allt det där är svårt när man är liten. Saken är den att vi växer upp. I mina ögon, och det finns inget spikat datum för detta, men i mina ögon så kommer det en punkt i allas liv när du MÅSTE ta det medvetna beslutet att vara ensamt ansvarig för vad du gör av tiden du har här.
Ingen är ett offer. Ett offer är en stämpel vi sätter på oss själva, det är en kofta vi drar på när det blåser för kallt, du VÄLJER att vara ett offer. Det är ett mentalt tillstånd. Det finns ingen som har större makt i ditt liv än du. Dina tankar styr vart du är nu och vart du kommer vara om ett, två, fem, åtta, tio år. Och gissa vem du skadar genom att välja att vara ett offer? Just det. Enbart dig själv. Det här är en lång diskussion, ett ännu längre blogginlägg, och jag vet att jag behöver er i samma rum, öga mot öga, för att förklara det här. Men jag hoppas ni kan få ett hum om vad jag pratar om.
Du bestämmer vem du är i andras ögon. Du bestämmer vem du är i dina egna. Att älta leder aldrig till någontin positivt. Vi tar det igen - att älta leder ALDRIG till någonting positivt. Förstår ni? Aldrig någonsin. Det är psykiskt omöjligt att växa om du fortfarande grinar över vad som hände med den där kompisen för ett år sen. Relationer och förhållanden faller isär, och det suger, men du reser dig upp och går vidare. Den klyschigaste frasen någonsin är också den som håller mest sanning - livet är för kort. Vill en människa gå, så vill hon gå. Får du sparken, så får du sparken. Skiljer sig dina föräldrar, då fanns det en miljon problem utöver de du redan visste om.
Saker kommer alltid hända som vi inte kan styra över. Vad du KAN styra över är hur du väljer att hantera, om du lägger dig ner och låter folk köra över dig eller om du reser dig upp och bestämmer dig för att vara lycklig. Antingen är du ett offer. Eller så är du inte ett offer. Så enkelt är det. Det är ett mentalt tillstånd och du kan slänga av dig den koftan innan du läser klart det här inlägget.
Gör det.
Puss.
(Rubriken är inte mitt citat - det är Eleanor Roosevelts. Ett av mina absoluta favoritcitat genom tiderna.)
Men en sak jag aldrig varit är ett offer. Aldrig någonsin. För omständigheter, för miljö, för människorna jag omger mig med, för min uppväxt, för de onda sakerna som hänt mig, jag har aldrig varit ett offer för något eller någon. Jag är ganska tyst om allt som hänt mig under tiden jag växte upp, allt som hänt vår familj. Delvis för att jag bara pratar om sånt med extremt få människor, delvis för att jag inte vill "hänga ut" de personerna det handlar om.
Jag hade en tuff uppväxt. Och?
Jag blev dumpad. Och?
Jag fick sparken. Och?
Det är så jag ser på det. Många misstar detta för arrogans - inget kunde vara mer inkorrekt. Det här är en livsstil och en överlevnadsmodell. Det är svårt att styra sitt liv när du är barn/tonåring. Du kan absolut se till att omge dig med så bra människor som möjligt, se dig i spegeln och tänka positiva tankar, medvetet anstränga dig för att inte skjuta upp allt till sista sekund, och så vidare. Men allt det där är svårt när man är liten. Saken är den att vi växer upp. I mina ögon, och det finns inget spikat datum för detta, men i mina ögon så kommer det en punkt i allas liv när du MÅSTE ta det medvetna beslutet att vara ensamt ansvarig för vad du gör av tiden du har här.
Ingen är ett offer. Ett offer är en stämpel vi sätter på oss själva, det är en kofta vi drar på när det blåser för kallt, du VÄLJER att vara ett offer. Det är ett mentalt tillstånd. Det finns ingen som har större makt i ditt liv än du. Dina tankar styr vart du är nu och vart du kommer vara om ett, två, fem, åtta, tio år. Och gissa vem du skadar genom att välja att vara ett offer? Just det. Enbart dig själv. Det här är en lång diskussion, ett ännu längre blogginlägg, och jag vet att jag behöver er i samma rum, öga mot öga, för att förklara det här. Men jag hoppas ni kan få ett hum om vad jag pratar om.
Du bestämmer vem du är i andras ögon. Du bestämmer vem du är i dina egna. Att älta leder aldrig till någontin positivt. Vi tar det igen - att älta leder ALDRIG till någonting positivt. Förstår ni? Aldrig någonsin. Det är psykiskt omöjligt att växa om du fortfarande grinar över vad som hände med den där kompisen för ett år sen. Relationer och förhållanden faller isär, och det suger, men du reser dig upp och går vidare. Den klyschigaste frasen någonsin är också den som håller mest sanning - livet är för kort. Vill en människa gå, så vill hon gå. Får du sparken, så får du sparken. Skiljer sig dina föräldrar, då fanns det en miljon problem utöver de du redan visste om.
Saker kommer alltid hända som vi inte kan styra över. Vad du KAN styra över är hur du väljer att hantera, om du lägger dig ner och låter folk köra över dig eller om du reser dig upp och bestämmer dig för att vara lycklig. Antingen är du ett offer. Eller så är du inte ett offer. Så enkelt är det. Det är ett mentalt tillstånd och du kan slänga av dig den koftan innan du läser klart det här inlägget.
Gör det.
Puss.
(Rubriken är inte mitt citat - det är Eleanor Roosevelts. Ett av mina absoluta favoritcitat genom tiderna.)
SHIFTING FOCUS.
Det är intressant hur man ändrar fokus i livet. Min sommar i år var väldigt annorlunda, vacker på sitt egna sätt. Som jag sagt flera gånger kände jag mig stark och varm inombords, av att jobba med någonting relaterat till min utbildning, att få en chans som så många gånger förr, att någon som jag respekterar tror på mig tillräckligt för att se till att jag blir anställd. Det är en underbar känsla. Det var skönt att ta ett steg in i arbetslivet, det var bra för mig. Jag fick absolut mersmak, och jag blev påmind om hur mycket jag faktiskt tycker om kontorsmiljön.
När jag lämnade San Francisco för Stockholm i maj var jag ledsen. Jag skickade ett mail till Farid, skrev hur hårt det tog att avsluta vårt förhållande på Facebook (den 1:a oktober nu för drygt en månad sen hade varit vår 3-årsdag om vi inte gjort slut), det blev så definitivt.
När jag var hemma i Stockholm så sörjde jag honom, och oss. Jag satt i Jennas lägenhet, tidig, tidig morgon, bloggade, stilla gråt och lätt på tangenterna. Jag satt hemma i min säng i huset min pappa försöker sälja nu, grät, bloggade. Och precis som de säger blev det lite lättare för varje gång. Trycket började släppa. Jag sov så bra på nätterna. När jag kom tillbaks till SF började vi prata igen, dejta lite lätt, smsade, vi försökte se om det fanns något kvar. Vi kysstes på mörka nattklubbar och kanske började vissa av våra vänner känna lite hopp.
Och så en sen natt skickar jag ett sms och sättet han svarar säger mig att allt är över. På riktigt nu. Två dagar tidigare satt jag med Jared och Carrie och släppte ut allt jag velat säga så länge. När jag försökte säga samma saker till honom.. låt oss bara säga att det inte riktigt gick som jag tänkt mig. Livet har sina tusentals små krumsprång, och så faller det sig så att Gabriella fyller år och vi alla äter middag och en man på en nattklubb stryker med sitt finger längs min ryggrad.
Och jag får justera mina planer igen. Men den största skillnaden för mig är att JAG är prio nu. Vilken känsla.
Jag är bra på att vara lycklig. Jag är trygg i mig själv. Jag jobbar på mina svagheter, och förbättrar mina talanger. Den största skillnaden för mig 2011 har varit att kärlek inte är prioritet 1 längre. Jag visste det här redan i maj, och precis som jag sa då så känner jag exakt likadant nu. Dejta, inga problem. Men det här är mitt år. Han jag träffade i somras vägrade fatta det här hur mycket jag än försökte trycka in det i skallen på honom. O förstår det utan ord. Vi har dejtat i över två månader, vi är inte exklusiva, och jag har aldrig känt mig så fri i en relation någonsin. Det är bara ren glädje mellan oss. Han har saker att göra, platser att vara, mål att uppnå, och jag likaså.
Är det inte ironiskt? Varken han eller jag prioriterar kärlek, ingen av oss vill ha ett förhållande, vi har känslor för varandra, men vi behöver inga titlar, ingen relationsuppdatering på FB (vi är inte ens vänner på Facebook), vad detta är behövs det inga kontrakt för. Det bara.. fungerar. Och det här handlar inte om att varken han eller jag förändrat oss för att detta ska funka, det handlar om att två människor råkar vilja exakt samma saker och träffas vid rätt tidpunkt. Precis som det ska vara. Jag har bara introducerat honom för ett fåtal av mina vänner, han likaså. Det är så skönt att vi är på samma våglängd. Och det gör att jag kan fokusera på skola och frilans, vilket är exakt vad jag ska göra just nu.
Livet, alltså.
Puss.
När jag lämnade San Francisco för Stockholm i maj var jag ledsen. Jag skickade ett mail till Farid, skrev hur hårt det tog att avsluta vårt förhållande på Facebook (den 1:a oktober nu för drygt en månad sen hade varit vår 3-årsdag om vi inte gjort slut), det blev så definitivt.
När jag var hemma i Stockholm så sörjde jag honom, och oss. Jag satt i Jennas lägenhet, tidig, tidig morgon, bloggade, stilla gråt och lätt på tangenterna. Jag satt hemma i min säng i huset min pappa försöker sälja nu, grät, bloggade. Och precis som de säger blev det lite lättare för varje gång. Trycket började släppa. Jag sov så bra på nätterna. När jag kom tillbaks till SF började vi prata igen, dejta lite lätt, smsade, vi försökte se om det fanns något kvar. Vi kysstes på mörka nattklubbar och kanske började vissa av våra vänner känna lite hopp.
Och så en sen natt skickar jag ett sms och sättet han svarar säger mig att allt är över. På riktigt nu. Två dagar tidigare satt jag med Jared och Carrie och släppte ut allt jag velat säga så länge. När jag försökte säga samma saker till honom.. låt oss bara säga att det inte riktigt gick som jag tänkt mig. Livet har sina tusentals små krumsprång, och så faller det sig så att Gabriella fyller år och vi alla äter middag och en man på en nattklubb stryker med sitt finger längs min ryggrad.
Och jag får justera mina planer igen. Men den största skillnaden för mig är att JAG är prio nu. Vilken känsla.
Jag är bra på att vara lycklig. Jag är trygg i mig själv. Jag jobbar på mina svagheter, och förbättrar mina talanger. Den största skillnaden för mig 2011 har varit att kärlek inte är prioritet 1 längre. Jag visste det här redan i maj, och precis som jag sa då så känner jag exakt likadant nu. Dejta, inga problem. Men det här är mitt år. Han jag träffade i somras vägrade fatta det här hur mycket jag än försökte trycka in det i skallen på honom. O förstår det utan ord. Vi har dejtat i över två månader, vi är inte exklusiva, och jag har aldrig känt mig så fri i en relation någonsin. Det är bara ren glädje mellan oss. Han har saker att göra, platser att vara, mål att uppnå, och jag likaså.
Är det inte ironiskt? Varken han eller jag prioriterar kärlek, ingen av oss vill ha ett förhållande, vi har känslor för varandra, men vi behöver inga titlar, ingen relationsuppdatering på FB (vi är inte ens vänner på Facebook), vad detta är behövs det inga kontrakt för. Det bara.. fungerar. Och det här handlar inte om att varken han eller jag förändrat oss för att detta ska funka, det handlar om att två människor råkar vilja exakt samma saker och träffas vid rätt tidpunkt. Precis som det ska vara. Jag har bara introducerat honom för ett fåtal av mina vänner, han likaså. Det är så skönt att vi är på samma våglängd. Och det gör att jag kan fokusera på skola och frilans, vilket är exakt vad jag ska göra just nu.
Livet, alltså.
Puss.
VEM HAN NU ÄN ÄR.
Okej. Så vi börjar dagen med ett positivt inlägg. Känns rätt. För det första är det otroligt vackert höstväder just nu i San Francisco. Hettan har försvunnit för en stund, nu känns det som Sverige sent i september. De har börjat bygga isrinken vid Union Square, Starbucks höstsmaker har introducerats ännu en gång, jag och Jo kan inte fatta att vi bara har fem veckor kvar på terminen. Helt absurt.
Hursomhelst. Det var inte det jag skulle säga.
Det är EXTREMT sällan jag reagerar på vad någon annan i min egen åldersgrupp skriver, reagerar på det sättet att man dör lite över hur fint uttryckt en känsla var. Emil har alltid kunnat skriva så att jag drar efter andan, men utöver honom är det inte många.
Sandra är kär. Hon föll för någon i samma veva som hon flög till Berlin för att praktisera i sju veckor. Jag kan den känslan. När saker bara faller på plats, när allt plötsligt blir lite ljusare, när man kommer på sig själv med att vissla när man lämnar lägenheten eller sjunga i duschen eller vakna av att man ler. Det är en fantastisk känsla - när yrkes- och känslolivet lyfter simultant. Hon skrev specifikt om den här karln, och en mening fastnade:
"På ett genuint och avväpnande sätt har han på nolltid blivit en leende del av mitt liv."
En leende del av mitt liv. Jag har aldrig sett den formuleringen förut. Sandra har alltid kunnat formulera sig, men vilken skillnad det är i tonen nu. Vad som förut alltid hade en cynisk utgångspunkt startar nu från en plats av kärlek. Hennes texter har en annan melodi, känsla. Och jag lägger ingen gradskillnad i det egentligen, bägge kan resultera i fantastisk text, men jag älskar att se den förändringen i en person. Det blir så tydligt i skrift. Precis som jag säger att blicken är allt med en man, han behöver aldrig säga något om jag kan se det i hans ögon, så kände jag med Sandras text. Hon behöver inte säga vem han är, hur de träffades, hon behöver inte bokstavligt förklara varför hon känner som hon gör - det sköljer genom tonskillnaden, melodin, meningsuppbyggnaden, ordvalen. Genuint, avväpnande, leende del av hennes liv.
Fantastisk mening. Han kan skatta sig lycklig. Och jag är så glad för din skull.
Puss.
Hursomhelst. Det var inte det jag skulle säga.
Det är EXTREMT sällan jag reagerar på vad någon annan i min egen åldersgrupp skriver, reagerar på det sättet att man dör lite över hur fint uttryckt en känsla var. Emil har alltid kunnat skriva så att jag drar efter andan, men utöver honom är det inte många.
Sandra är kär. Hon föll för någon i samma veva som hon flög till Berlin för att praktisera i sju veckor. Jag kan den känslan. När saker bara faller på plats, när allt plötsligt blir lite ljusare, när man kommer på sig själv med att vissla när man lämnar lägenheten eller sjunga i duschen eller vakna av att man ler. Det är en fantastisk känsla - när yrkes- och känslolivet lyfter simultant. Hon skrev specifikt om den här karln, och en mening fastnade:
"På ett genuint och avväpnande sätt har han på nolltid blivit en leende del av mitt liv."
En leende del av mitt liv. Jag har aldrig sett den formuleringen förut. Sandra har alltid kunnat formulera sig, men vilken skillnad det är i tonen nu. Vad som förut alltid hade en cynisk utgångspunkt startar nu från en plats av kärlek. Hennes texter har en annan melodi, känsla. Och jag lägger ingen gradskillnad i det egentligen, bägge kan resultera i fantastisk text, men jag älskar att se den förändringen i en person. Det blir så tydligt i skrift. Precis som jag säger att blicken är allt med en man, han behöver aldrig säga något om jag kan se det i hans ögon, så kände jag med Sandras text. Hon behöver inte säga vem han är, hur de träffades, hon behöver inte bokstavligt förklara varför hon känner som hon gör - det sköljer genom tonskillnaden, melodin, meningsuppbyggnaden, ordvalen. Genuint, avväpnande, leende del av hennes liv.
Fantastisk mening. Han kan skatta sig lycklig. Och jag är så glad för din skull.
Puss.
WHY I'VE BOYCOTTED ASOS.
Någon frågade mig om varför jag är förbannad på ASOS. Här har ni anledningen:
Minns ni den guldiga klänningen jag beställde, den jag letat efter i fyra år, den som sålde slut på en kvart? Jag skickade tillbaks den, på grund av det här. Det är få saker jag känner så starkt för som detta - ett gigantiskt företag, Storbrittaniens absolut största online fashion and beauty retailer, 5 miljoner besökare/månad, primär target market unga kvinnor, som använder sjuka modeller för att visa upp sina kläder.
De har ett ansvar, oavsett om de är bekväma med det eller inte. Ju större du är, desto större ansvar har du, i min bok. Ju mer du riktar dig mot kvinnor, desto försiktigare ska du vara med det budskap du sänder ut. Jag har skrivit till ASOS två gånger på Facebook, de har svarat en gång hittills och sagt i princip "thanks for your concern, but we assure you she's healthy".
Jag har en syster som kunde ha dött av sin ätstörning. Jag har en syster som vägde 38 kilo när det var som värst. Jag har en syster jag inte kunde se i ögonen, för min syster var borta. All stjärnglans i hennes ögon, de rosiga kinderna, min syster var borta. Den här äckliga, vidriga sjukdomen tog henne för en stund. Jag har två bästa vänner, vänner jag känt och älskat i över tio år, som även de fastnade i vad vi kallar anorexia.
ASOS kan dra åt helvete. Så enkelt är det bara. Jag vägrar stödja ett företag som inte äger ansvar för de miljoner, MILJONER, unga tjejer som besöker deras hemsida flera gånger i månaden. Det är oacceptabelt.
REBECCA STELLA.
Alltså jesuuuuus så jag älskar Rebeccas nya stil. Hon är alltid snygg, men nu driver hon ju. Hur den här tjejen kan vara singel är helt oförståeligt.
Håret och sminket. Så snygg. Så otroligt sexig. Och den där lår-tatueringen gör ju sitt också. Hon ser ut som en grekisk version av Brigitte Bardot. Genialiskt.
Håret och sminket. Så snygg. Så otroligt sexig. Och den där lår-tatueringen gör ju sitt också. Hon ser ut som en grekisk version av Brigitte Bardot. Genialiskt.
CREATE, CREATOR.
Hej gänget.
Idag känner jag mig inspirerad. Kreativ. Produktiv. Jag kan göra allt idag. Ibland undrar jag om vi kreativa människor har lite manodepressiva drag generellt, det är alltid toppar eller dalar, antingen är vi höga på livet eller superdramatiska över banala ting. Tårar och skratt. Vet inget annat sätt att leva. Likgiltighet är döden.
Idag ska jag börja designa en sak enbart för mig. Jag hade en sån fantastisk helg och vill bruka den här rastlösheten i mig på bästa sätt.
Jag håller också på att skriva en brief för en av mina största passioner - musik. Den här account planning kursen har verkligen utmanat mig. Att använda det kreativa tänket på ett helt nytt sätt, bara tänka objektiv och strategi, hålla sig borta från execution - det har och är fortfarande en stor utmaning.
Har varit ute med jycken, tänkte gå till gymmet sen, sen har jag en kort lektion ikväll på en byrå. Men först ska jag göra lite läxor.
Puss.
Idag känner jag mig inspirerad. Kreativ. Produktiv. Jag kan göra allt idag. Ibland undrar jag om vi kreativa människor har lite manodepressiva drag generellt, det är alltid toppar eller dalar, antingen är vi höga på livet eller superdramatiska över banala ting. Tårar och skratt. Vet inget annat sätt att leva. Likgiltighet är döden.
Idag ska jag börja designa en sak enbart för mig. Jag hade en sån fantastisk helg och vill bruka den här rastlösheten i mig på bästa sätt.
Jag håller också på att skriva en brief för en av mina största passioner - musik. Den här account planning kursen har verkligen utmanat mig. Att använda det kreativa tänket på ett helt nytt sätt, bara tänka objektiv och strategi, hålla sig borta från execution - det har och är fortfarande en stor utmaning.
Har varit ute med jycken, tänkte gå till gymmet sen, sen har jag en kort lektion ikväll på en byrå. Men först ska jag göra lite läxor.
Puss.
Framtida sovrum.. Typ sådär ser det ut när jag vaknar upp i mitt rum nu ifs, haha.
AND MY HEART WAS POUNDING.
Kände mig lite ledsen nyss. Jag vet varför, men tänker släppa det nu.
För jag har haft en fantastisk helg. I fredags tog jag en långpromenad och köpte två toppar på Urban Outfitters, visar imorrn. Sen kom Daniel över till lägenheten, Joanna var här också såklart, vi rökte ett par cigaretter (fy skäms), drack en flaska rödvin och snackade skit. Planerade outfits till hans födelsedagsfest som är om två veckor. Temat är djur och jag funderar på att vara en blue jay. Det är en blå fågel, i princip, haha. Tänkte köpa någon billig, blå långklänning som svajar fint i vinden, köra lösögonfransar och svincoolt smink.. Han är fashion student, så nån porrig leopardklänning kommer inte hålla måttet, haha. Kul ska det bli i alla fall. Efter han gick slängde vi ner oss i soffan och såg tre avsnitt av Bad Girls Club. Bra fredag.
Sen igår kom den här mannen hem. Han stod med en flaska vin utanför dörren när jag hämtade honom, han kysste mig och den här karln behöver aldrig säga att jag är vacker, jag ser vad han tänker i hans ögon. När det gäller killar spelar varken ord eller handling lika stor roll som blickar för mig. Kan jag se i dina ögon att jag är det sexigaste du sett - du behöver aldrig säga det.
Innan dess stack jag iväg till gymmet och körde en kickboxnings-klass i en timme. HELVETE vad öm jag är överallt. Armarna och låren är värst. Efter en snabb dusch stack jag och Jo ut i regnet och handlade mat, vi skrattar KONSTANT när vi är tillsammans, vilket är fantastiskt naturligtvis. Stod och lagade hederlig svensk tacopaj när O smsade och sa att han var här. Sen kom Heather över också, en ny bekantskap från min Digital Strategies-klass, sjukt rolig, laidback tjej med huvudet på skaft. Så jag, Jo, O och Heather - vi drack så mycket att det är ett skämt. På riktigt. En FLASKA tequila, och inte i drinkformat, åh nej då, vi shottade upp en flaska tequila. Sen drack vi en flaska Jack Daniels och två flaskor rött vin. Alltså. Sju shottar tequila var, jag har ALDRIG shottat så mycket i mitt liv. Att jag inte dog är otroligt, full var jag, men mådde inte illa överhuvudtaget.
Hursomhelst, vi pratade om allt möjligt och lyssnade på min fantastiska låtlista på Spotify innan vi tog oss ut till Ambassador. De hade tydligen influerats av min musiksmak, för jesus, varenda låt var guld. Gud, så vi dansade. Heather tog hem Jo efter en stund (kalaspackad, föreställ er det fullaste ni kan tänka er, dubbla det och där har ni henne), O och jag försvann in i vår egna värld. Vi dansade i timmar. Ju fler whiskey sours vi drack, ju mer närgångna blev vi, hur vi inte blev utslängda är ett mysterium.
Och han:
- Har du saknat mig?
Och han:
- Jag förstår på riktigt inte hur du kan vara så sexig. När du dansar.. Herregud.
Och han:
- Du vet vad du kommer viska senare inatt, eller hur?
Jag orkar inte hur han gör allting rätt. Han drar ett skämt, ser mitt ansikte förändras, Joanna garvar sönder och han ler, kommer mot mig, lyfter upp mig, bär omkring mig. Han kysser mig som att ingen annan existerar, vi dansar som att ingen annan existerar. Allt det jag saknat och längtat efter i form av fysisk beröring, har jag här. I en kille som säger att han aldrig varit så tidigare. Bara nu, bara med mig. Han sover över, naturligtvis, vi vaknar, skrattar, han tar mig till fantastiska Farmersbrown (all you can eat soul food buffé, det bästa kaffet du någonsin smakat, live band, bottomless mimosas och otrolig atmosfär) där vi äter, dricker, pratar.
Han vet vad jag ska säga innan jag säger det. Han visar mig saker han tror jag kommer tycka om, och han har alltid rätt. Jag menar.. kom igen. Han stryker mitt hår när jag ligger med huvudet i hans knä. Han berättar historien om hur vi träffades för Heather, och han är så fin när han gör det, så kärleksfull. Han åkte hem för en stund sen. Han har släppt många av sina murar och jag har börjat se mina egna mönster också.
Jag hade en väldigt fin helg.
Puss.
För jag har haft en fantastisk helg. I fredags tog jag en långpromenad och köpte två toppar på Urban Outfitters, visar imorrn. Sen kom Daniel över till lägenheten, Joanna var här också såklart, vi rökte ett par cigaretter (fy skäms), drack en flaska rödvin och snackade skit. Planerade outfits till hans födelsedagsfest som är om två veckor. Temat är djur och jag funderar på att vara en blue jay. Det är en blå fågel, i princip, haha. Tänkte köpa någon billig, blå långklänning som svajar fint i vinden, köra lösögonfransar och svincoolt smink.. Han är fashion student, så nån porrig leopardklänning kommer inte hålla måttet, haha. Kul ska det bli i alla fall. Efter han gick slängde vi ner oss i soffan och såg tre avsnitt av Bad Girls Club. Bra fredag.
Sen igår kom den här mannen hem. Han stod med en flaska vin utanför dörren när jag hämtade honom, han kysste mig och den här karln behöver aldrig säga att jag är vacker, jag ser vad han tänker i hans ögon. När det gäller killar spelar varken ord eller handling lika stor roll som blickar för mig. Kan jag se i dina ögon att jag är det sexigaste du sett - du behöver aldrig säga det.
Innan dess stack jag iväg till gymmet och körde en kickboxnings-klass i en timme. HELVETE vad öm jag är överallt. Armarna och låren är värst. Efter en snabb dusch stack jag och Jo ut i regnet och handlade mat, vi skrattar KONSTANT när vi är tillsammans, vilket är fantastiskt naturligtvis. Stod och lagade hederlig svensk tacopaj när O smsade och sa att han var här. Sen kom Heather över också, en ny bekantskap från min Digital Strategies-klass, sjukt rolig, laidback tjej med huvudet på skaft. Så jag, Jo, O och Heather - vi drack så mycket att det är ett skämt. På riktigt. En FLASKA tequila, och inte i drinkformat, åh nej då, vi shottade upp en flaska tequila. Sen drack vi en flaska Jack Daniels och två flaskor rött vin. Alltså. Sju shottar tequila var, jag har ALDRIG shottat så mycket i mitt liv. Att jag inte dog är otroligt, full var jag, men mådde inte illa överhuvudtaget.
Hursomhelst, vi pratade om allt möjligt och lyssnade på min fantastiska låtlista på Spotify innan vi tog oss ut till Ambassador. De hade tydligen influerats av min musiksmak, för jesus, varenda låt var guld. Gud, så vi dansade. Heather tog hem Jo efter en stund (kalaspackad, föreställ er det fullaste ni kan tänka er, dubbla det och där har ni henne), O och jag försvann in i vår egna värld. Vi dansade i timmar. Ju fler whiskey sours vi drack, ju mer närgångna blev vi, hur vi inte blev utslängda är ett mysterium.
Och han:
- Har du saknat mig?
Och han:
- Jag förstår på riktigt inte hur du kan vara så sexig. När du dansar.. Herregud.
Och han:
- Du vet vad du kommer viska senare inatt, eller hur?
Jag orkar inte hur han gör allting rätt. Han drar ett skämt, ser mitt ansikte förändras, Joanna garvar sönder och han ler, kommer mot mig, lyfter upp mig, bär omkring mig. Han kysser mig som att ingen annan existerar, vi dansar som att ingen annan existerar. Allt det jag saknat och längtat efter i form av fysisk beröring, har jag här. I en kille som säger att han aldrig varit så tidigare. Bara nu, bara med mig. Han sover över, naturligtvis, vi vaknar, skrattar, han tar mig till fantastiska Farmersbrown (all you can eat soul food buffé, det bästa kaffet du någonsin smakat, live band, bottomless mimosas och otrolig atmosfär) där vi äter, dricker, pratar.
Han vet vad jag ska säga innan jag säger det. Han visar mig saker han tror jag kommer tycka om, och han har alltid rätt. Jag menar.. kom igen. Han stryker mitt hår när jag ligger med huvudet i hans knä. Han berättar historien om hur vi träffades för Heather, och han är så fin när han gör det, så kärleksfull. Han åkte hem för en stund sen. Han har släppt många av sina murar och jag har börjat se mina egna mönster också.
Jag hade en väldigt fin helg.
Puss.
BELOVED FRIDAY.
Älskade fredag!
Idag ska jag Forever 21:a, gymma, plugga och dricka vin med.. nån. Köpte den grymmaste hårfärgen igår, måste tipsa om det här. Vet inte om det finns i Sverige, men John Frieda har en produkt som är som skum istället för den klassiska, "rinniga" hårfärgen. Det här är alltså för er som färgar hemma, som jag. Skum, alltså.. som på ett skumparty. Sånt skum. Och så löddrar man in det i håret, instruktionsmanualen utlovade noll fula fläckar (händer ganska ofta med "rinnig" hårfärg).
Och HELVETE vad bra det blev. För det första brändes det inte alls lika mycket i hårbotten som det brukar göra. Hela appliceringsprocessen var mycket enklare, färgen blev snyggare och mycket riktigt, inga fläckar. Dessutom så luktar det inte sådär kemiskt, det luktar bara vanligt schampoo. Toknöjd. Inte dyrare än vanlig hårfärg, så kolla upp det nästa gång ni färgar hemma. Jag kommer aldrig gå tillbaks till det vanliga nu.
Just det, förresten. Vi har en kompis som pluggar mode på AAU, de har catwalk-visningar som midterm under vårterminen, och han vill att jag går för honom och hans kollektion. Sjukt! Men roligt. Vi får se vad som händer.
Okej, pusskram.
Idag ska jag Forever 21:a, gymma, plugga och dricka vin med.. nån. Köpte den grymmaste hårfärgen igår, måste tipsa om det här. Vet inte om det finns i Sverige, men John Frieda har en produkt som är som skum istället för den klassiska, "rinniga" hårfärgen. Det här är alltså för er som färgar hemma, som jag. Skum, alltså.. som på ett skumparty. Sånt skum. Och så löddrar man in det i håret, instruktionsmanualen utlovade noll fula fläckar (händer ganska ofta med "rinnig" hårfärg).
Och HELVETE vad bra det blev. För det första brändes det inte alls lika mycket i hårbotten som det brukar göra. Hela appliceringsprocessen var mycket enklare, färgen blev snyggare och mycket riktigt, inga fläckar. Dessutom så luktar det inte sådär kemiskt, det luktar bara vanligt schampoo. Toknöjd. Inte dyrare än vanlig hårfärg, så kolla upp det nästa gång ni färgar hemma. Jag kommer aldrig gå tillbaks till det vanliga nu.
Just det, förresten. Vi har en kompis som pluggar mode på AAU, de har catwalk-visningar som midterm under vårterminen, och han vill att jag går för honom och hans kollektion. Sjukt! Men roligt. Vi får se vad som händer.
Okej, pusskram.
WHITE SHIRT / BLACK EYELINER
Är förbannad på Asos. Som in i helvete. Men det får jag berätta mer om sen. Har redan skrivit till dom på Facebook samt uppdaterat min status och länkat till deras sida. Sitter på HTML-lektion nu. Sen har jag Digital Strategies, sen vill jag köpa HÅRFÄRG, börjar få riktigt risig utväxt nu. Fattar inte att det är november redan, förövrigt, sjukt.
Puss.
Puss.
MIDDLE OF THE WEEK REFLECTIONS
Och han smsar och säger att han inte kan sluta tänka på mig. Ju mer han slåss för att fokusera på jobbet, ju oftare glider tankarna över till mig. "Den här vackra svenska flickan".
Han är fin. Landar i SF igen sent fredag kväll.
Lugn vecka skolmässigt. Lärarna är snälla mot oss veckan efter midterms, det är skönt. Men nu kommer det dra igång igen. Jag känner behovet av att justera om den här terminen. Jag älskar förändring, så det är okej. Mina vänner, familjen, vår grupp, betyder fortfarande allt för mig. Individuellt och tillsammans. Men jag känner att det är läge att expandera och öppna ögonen för andra människor också. Detta samtidigt som jag verkligen kommer försöka marknadsföra mig själv som webdesigner.
Och så känner jag kärlek för Chicago idag. Lätt dragning dit. Eller ganska tung dragning, efter ett ynka besök. Den där staden stal en bit av mitt hjärta och i vår vill jag åka tillbaka och se om den stjäl fler.
Nu ska jag avsluta mitt kaffe, den här klassen och den här onsdagen.
Puss.
Han är fin. Landar i SF igen sent fredag kväll.
Lugn vecka skolmässigt. Lärarna är snälla mot oss veckan efter midterms, det är skönt. Men nu kommer det dra igång igen. Jag känner behovet av att justera om den här terminen. Jag älskar förändring, så det är okej. Mina vänner, familjen, vår grupp, betyder fortfarande allt för mig. Individuellt och tillsammans. Men jag känner att det är läge att expandera och öppna ögonen för andra människor också. Detta samtidigt som jag verkligen kommer försöka marknadsföra mig själv som webdesigner.
Och så känner jag kärlek för Chicago idag. Lätt dragning dit. Eller ganska tung dragning, efter ett ynka besök. Den där staden stal en bit av mitt hjärta och i vår vill jag åka tillbaka och se om den stjäl fler.
Nu ska jag avsluta mitt kaffe, den här klassen och den här onsdagen.
Puss.
I'M GRATEFUL FOR #1
Alltså JESUS så kassa ni blivit på att kommentera. Ju fler läsare jag får, desto färre kommentarer får jag. Är inte det konstigt?
Det är en sak jag varken nämnt eller pratat om. Vill ägna lite tid åt att göra det nu. Jag flyttade in med en tjej jag knappt kände för nästan exakt två månader sen. Joanna och jag hade väl varit bekanta i typ ett år, kommit närmare varandra under våren eftersom hon började dejta Andrew, men vi hängde aldrig själva eller så. Vi sitter mittemot varandra på restaurang Kungsholmen i somras, det är Antons födelsedag och amerikanerna är på besök i Stockholm (bästa. veckan. någonsin). Jag frågar om vi kanske ska se över möjligheterna att bli rumskompisar till hösten, hon har massor hon måste styra med om det ska kunna gå igenom, men vi halvbestämmer oss.
Sent i augusti kommer jag hem och hon öppnar dörren.
Det här börjar ju låta som en kärleksförklaring, och det är exakt vad det är. Joanna har överträffat alla förväntningar när det kommer till både henne som rumskompis och henne som människa generellt. Hon får mig att dö av skratt sju dagar i veckan. Hon är intelligent, vacker, rolig, rapp i käften och jag blir på så genuint bra humör av att vara omkring henne. Jag är helt övertygad om att det är den bästa rumskompisen någon någonsin kan be om.
Och jag är så jävla tacksam för det. I fredags drack vi en flaska champagne innan vi åkte och hoppade trampolin med hela gänget (firande av Farids födelsedag). Till det åt vi pasta med smör, haha. Sen stack vi och köpte en $3 vodka och hällde ner den i en vattenflaska tillsammans med club soda, vi var kalasfulla under hela trampolinkvällen. Lördagen var vi hemma hos Gabriella och drack samma vodka, blev alldeles för fulla igen, åkte hem, satte på Cinderella och somnade bredvid varandra i soffan.
Oavsett om vi gör läxor, dricker vin, går runt i stan, leker med Lucas, är ute och dansar, vad vi än gör - den här tjejen är fantastisk. Jag ville bara säga det.
Puss.
Det är en sak jag varken nämnt eller pratat om. Vill ägna lite tid åt att göra det nu. Jag flyttade in med en tjej jag knappt kände för nästan exakt två månader sen. Joanna och jag hade väl varit bekanta i typ ett år, kommit närmare varandra under våren eftersom hon började dejta Andrew, men vi hängde aldrig själva eller så. Vi sitter mittemot varandra på restaurang Kungsholmen i somras, det är Antons födelsedag och amerikanerna är på besök i Stockholm (bästa. veckan. någonsin). Jag frågar om vi kanske ska se över möjligheterna att bli rumskompisar till hösten, hon har massor hon måste styra med om det ska kunna gå igenom, men vi halvbestämmer oss.
Sent i augusti kommer jag hem och hon öppnar dörren.
Det här börjar ju låta som en kärleksförklaring, och det är exakt vad det är. Joanna har överträffat alla förväntningar när det kommer till både henne som rumskompis och henne som människa generellt. Hon får mig att dö av skratt sju dagar i veckan. Hon är intelligent, vacker, rolig, rapp i käften och jag blir på så genuint bra humör av att vara omkring henne. Jag är helt övertygad om att det är den bästa rumskompisen någon någonsin kan be om.
Och jag är så jävla tacksam för det. I fredags drack vi en flaska champagne innan vi åkte och hoppade trampolin med hela gänget (firande av Farids födelsedag). Till det åt vi pasta med smör, haha. Sen stack vi och köpte en $3 vodka och hällde ner den i en vattenflaska tillsammans med club soda, vi var kalasfulla under hela trampolinkvällen. Lördagen var vi hemma hos Gabriella och drack samma vodka, blev alldeles för fulla igen, åkte hem, satte på Cinderella och somnade bredvid varandra i soffan.
Oavsett om vi gör läxor, dricker vin, går runt i stan, leker med Lucas, är ute och dansar, vad vi än gör - den här tjejen är fantastisk. Jag ville bara säga det.
Puss.
ASK ME
1. Hur gammal är du om fem år?
29. Det är ganska häftigt ändå. Ångestfylld siffra för många, ska bli spännande att se om det blir så för mig med. Jag vill vara sådär cool och tycka att ålder bara är en siffra, men jag funkar inte så. Där är jag mer traditionell. Är du 30 ska du ha åstadkommit vissa saker, är du 40 ska du ha åstadkommit ännu mer, och så vidare. Om jag har ångest vid 29 så är det för att jag stagnerat på något plan av mitt liv.
2. Vem tillbringade du minst två timmar med i dag?
O. Och Joanna. Alltid fint.
3. Hur lång är du?
1,70 i svenska mått, 5'7'' i amerikanska. Nöjd med min längd, hade inte gnällt åt 1,75, men då hade det varit svårare att hitta snubbar haha. Så 1,70 är perfekt.
4. Vilken är den senaste filmen du sett?
Gud. Det var länge sen jag såg en hel film. Jag följer serier på min lediga tid, filmer suger för många minuter och så vet man aldrig om det är värt det. Alltså den senaste jag minns är Source Code från i somras, den var helt okej.
5. Vem ringde du senast?
Jag är ingen ringare. Tycker allt som oftast inte om att prata i telefon, spelar ingen roll vem det är i andra änden. Men suck, minns verkligen inte och orkar inte kolla telefonen. Carrie, Joanna eller O, förmodligen.
Jo ringde mig i fredags när hon slutade jobba och vi skulle mötas upp för kostym-letande.
7. Hur löd det senaste sms:et du fick?
"You should give your private investigator a raise. He has you saying things that make me want to kiss you again and again". Ja, gissa vem. Fin.
8. Föredrar du att ringa eller skicka sms?
Skicka sms, alla dagar, även om det irriterar mig också ibland. Helst pratar jag med personer ansikte mot ansikte.
9. Är dina föräldrar gifta eller skilda?
Separerade? De var förlovade i 20 år, men gifte sig aldrig. Men de är inte tillsammans, nej.
10. När såg du senast din mamma?
24:e augusti, morgonen när jag lämnade Stockholm. Krossar mitt hjärta varje gång.
11. Vilken ögonfärg har du?
Blå, blå vindar och vatten.12. När vaknade du i dag?
O:s alarmklocka tjöt vid 7, sen somnade vi om till 9:45. Så ja, där nån gång.
13. Vilken är din favoritjulsång?
Fy fan. Haha, bara för Gabriellas skull - Mistletoe med Justin Bäver.
14. Vilken är din favoritplats?
Åh, vilken fin fråga. Koh Chang, Thailand, tidig morgon, halmhydda, kristallklart hav fem meter från sängen. Barcelona, stranden, en perfekt 28-gradig dag, lätta vindar, med tjejerna och färsk kokosnöt, eller på uteservering, sangria, med Jenna. Där luften blir som friskast ute på Saltarö, Värmdö, har alltid kunnat andas där. San Francisco, en tokigt varm dag av pluggande på Peets Café uteservering, skrattandes i soffan med Joanna, Ocean Beach med världens gladaste hund och enstaka förbipasserande joggare, en klubb, en whiskey sour och en fantastisk låt med vänner överallt, behöver jag fortsätta?
Ösby Träsk med vänner, alkohol och en brasa. Chicago, i en bil, på väg in till stan, på en båt kryssandes mellan höghus, känns som Stockholm och Venedig, där min absouta favoritbyrå i världen (Leo Burnett) ståtar i glas och svart metall. Jag vill hitta hundra favoritplatser och jag kan inte vänta att se vart min nästa ligger.
15. Vilken plats föredrar du minst?
Tandläkaren, klyschigt nog. Vilken byggnad som helst under statlig ledning, undantaget Systemet. I regn utan paraflax. I snö utan varma skor. I värme med för mycket kläder. Vilken kö som helst i världen, absolut värst är border control när man ska in i Staterna.
16. Var tror du att du befinner dig om tio år?
Om tio år är jag mamma. Jag är lyckligare, varmare och öppnare än vad jag är nu, mer berest. Jag lever med någon jag älskar. Antingen jobbar jag på en reklambyrå, eller så frilansar jag. Skriver, kodar och har förhoppningsvis tio nya intressen. Vilken stad och vilket land har jag ingen aning om, och den känslan är underbar.
17. Vad skrämde dig om natten som barn?
Tanken på att pappa inte skulle komma hem. Att någon nära mig skulle dö. Chris, framförallt, att hon skulle skadas, försvinna. Var nog lite rädd för mörker också. Och tandläkarjäveln.
18. Vad fick dig verkligen att skratta senast?
O och/eller Joanna. jag dör varje dag åt de två. Helt underbara. De är två av de roligaste människorna jag någonsin träffat. Nuförtiden är jag som lyckligast när jag är med bägge två samtidigt, haha. Skrattanfallen har aldrig en tendens till att sina.
19. Hur stor är din säng?
1,25 bred typ. 2 meter lång. Hade gärna haft större, men det funkar.
20. Sover du med eller utan kläder på dig?
Vem fan sover med kläder? Sover i bara trosor, alltid.
I'M TRYING TO MAKE THE GOOSEBUMPS ON YOUR INNER THIGH SHOW
Hej missar.
Gud, hela förra veckan sög verkligen åt sig all min energi. Midterms är ju alltid så, men det slår lika hårt varje gång. Hittills har jag höjt mig betygsmässigt i en kurs i alla fall, resten har inte uppdaterat än. Får se vart det hamnar.
Förresten, produktionsbolaget i New York var så nöjda med hemsidan jag byggde att de kommer anlita mig för mer jobb nu i veckan. Vilket naturligtvis är HELT fantastiskt och så jävla kul. Jag trodde att hösten skulle foka kring att slipa portfolio, nu handlar det istället om att se till att jag letar frilansmöjligheter. Tjäna pengar går före skola, så är det bara. Även om dollarn fortfarande är låg så är extra pengar alltid välkommet. Checken jag får nu för de 24 timmarna jag designade och kodade täcker nästan en hel månads hyra. Det är HELT fantastiskt.
Så igår var jag hemma hos O, åkte dit vid 3-tiden. Han plockade upp mig vid stationen, sen handlade vi mat, vin och ingredienser till sangria. Hade en skön eftermiddag, åkte med honom när han spelade basket också. Orkar inte hur duktig han är på allt han tar sig för. Imorse kysste han mig i bilen innan han körde ut till Oakland och tog flyget till Portland. Det är bra, nu kan jag glida in i pluggandet igen utan distraktioner, haha. Jag tog HELA helgen ledigt. Har inte gjort ett skit, utöver att maila instruktioner till ett par teampartners.
Är exalterad inför den andra delen av den här terminen. Mina klasser är väldigt, väldigt bra och jag lär mig mycket. Nu måste jag börja sätta upp kortsiktiga och långsiktiga mål. Eller jag måste ingenting, men det är vad jag kommer syssla med närmaste tiden.
Puss.
Gud, hela förra veckan sög verkligen åt sig all min energi. Midterms är ju alltid så, men det slår lika hårt varje gång. Hittills har jag höjt mig betygsmässigt i en kurs i alla fall, resten har inte uppdaterat än. Får se vart det hamnar.
Förresten, produktionsbolaget i New York var så nöjda med hemsidan jag byggde att de kommer anlita mig för mer jobb nu i veckan. Vilket naturligtvis är HELT fantastiskt och så jävla kul. Jag trodde att hösten skulle foka kring att slipa portfolio, nu handlar det istället om att se till att jag letar frilansmöjligheter. Tjäna pengar går före skola, så är det bara. Även om dollarn fortfarande är låg så är extra pengar alltid välkommet. Checken jag får nu för de 24 timmarna jag designade och kodade täcker nästan en hel månads hyra. Det är HELT fantastiskt.
Så igår var jag hemma hos O, åkte dit vid 3-tiden. Han plockade upp mig vid stationen, sen handlade vi mat, vin och ingredienser till sangria. Hade en skön eftermiddag, åkte med honom när han spelade basket också. Orkar inte hur duktig han är på allt han tar sig för. Imorse kysste han mig i bilen innan han körde ut till Oakland och tog flyget till Portland. Det är bra, nu kan jag glida in i pluggandet igen utan distraktioner, haha. Jag tog HELA helgen ledigt. Har inte gjort ett skit, utöver att maila instruktioner till ett par teampartners.
Är exalterad inför den andra delen av den här terminen. Mina klasser är väldigt, väldigt bra och jag lär mig mycket. Nu måste jag börja sätta upp kortsiktiga och långsiktiga mål. Eller jag måste ingenting, men det är vad jag kommer syssla med närmaste tiden.
Puss.
