Babe har haft en jobbig termin den här hösten. Han tappade bort sig själv. Ingen av oss vet när det hände, men till slut brast det för mig, han klättrade upp ur hålet, satte på klassisk musik och fyra timmar senare visar han mig det här:

Och det här är varför jag är som jag är. Som flickvän och som kompis. Hade inte jag blivit förbannad på Farid över att han slösar bort sin talang, hade inte jag skrikit på honom igår natt för att frustrationen över hans apati tog över - då hade det här kanske inte kommit ut. Farid gnäller aldrig, men han har sin egen version av att gnälla och det är att sitta tyst och vara deprimerad, haha. Det är sånt som måste BORT för att sånt här ska komma FRAM. Det är exakt det här jag menar. Om alla slutade gnälla skulle hela världen vara fylld av konst som ovan. Det borde få dig att tänka - om jag bara skapade min favoritmiljö, vad det nu än må vara, kopp te, choklad, ljus, whatever, om jag bara sjönk ner i den miljön och slappnade av, vad skulle jag vilja skapa?

Sen hjälper det naturligtvis också att allt Farid tar i blir vackert. Hans estetik är otrolig.

God morgon, förresten!

Puss.