Okej, bildbomb från Halloween. Det är bara kassa Photobooth-bilder än så länge, väntar på riktiga från Carrie. Jag var en älva, köpte klänningen på H&M och lämnade tillbaks den nästa dag, haha. Joanna var kakmonstret och Farid var död, haha. Vi spenderade Halloween hemma hos Gabriella med fantastisk mat och sjukt snuskig vodka.

Puss.

Så jag fick den här fina kommentaren på ett äldre inlägg:

"din blogg(ska påpekas att jag verkligen kom in på den av en slump, ångrar mi gnu bittert att jag började läsa) är det mest tragiska jag någonsin snubblat över! Du klär dig som en fjortis, skriver som en jävla kratta, verkar umgås och dejta helt makabert patetiska människor och well...bloggar om ett allmänt ointressant liv. tack och hej vi hörs aldrig igen."

Och här är IP-adressen och vart personen skrev det ifrån:

Klockan halv åtta på kvällen från Berghs. Så antingen är det en gammal tjejkompis till mig (jag vet, tjejer i allmänhet är fantastiska, haha), någon av hennes likvärdigt livsledsna tjejkompisar eller någon ny stackare som någon annan stackare lurat i att jag är en dålig människa. Oavsett - Eftersom du går på Berghs så skulle jag tipsa om att ägna din tid åt att plugga istället för att lämna såhär elegant formulerade kommentarer på min blogg. Jag frilansar redan i den här branschen och det kommer inte gratis, kompis. Jobba på istället för att slösa tid på att ge ut dålig energi, jag garanterar dig, det kommer tillbaka.

Och det måste finnas andra läsare som fått negativa kommentarer i sina bloggar. Vet med hundraprocentig säkerhet att en människa som spenderar tid på att försöka få andra människor att må dåligt alltid, undantagslöst, mår dåligt själv. Det finns ingen väg runt det. Är man lycklig och nöjd med sitt liv, som jag exempelvis, så känner man helt enkelt inte behovet av att hålla på så. Glöm inte bort det, och för allt i världen, ta aldrig åt er.

Puss.

Det här är min lediga dag, jag behöver det. Ikväll ska jag kanske dricka ett glas vin och ta det lugnt, imorrn är det Halloween hos Gabriella, söndag ska jag hem till Obi. Haha, han ska spela basket på eftermiddagen, och så säger han "jag kan ge dig nycklarna så att du kan åka dit och laga mat innan?". Så att den står färdig på bordet när han kommer hem. Stackars karl, så han drömmer. Jag bara skrattade åt honom.

Något förändrades i onsdags. Han mötte mig utanför skolan vid 22. Jag vet att jag inte visat någon bild på den här mannen, jag tror bara Jenna, Elin och Jonna sett (haha, såklart), men tro mig - han är så fin. Så sjukt fin. Han möter mig, säger att han vill ta mig till ett ställe som har goda crepes - "du pratade om att du saknar svenska, tunna pannkakor, det här är det närmaste jag kan erbjuda" - han lägger sin hand på mitt lår i bilen och vill att jag ska berätta om min dag - "jag ser på dig att du behöver ventilera, kom igen" - vid rödljus ber han om en kyss och gör en olaglig vänstersväng - "haha, helvete, det där var ditt fel" - han har sagt så många gånger att han hatar PDA (public display of affection), och han söker min hand vart vi än är - "det är någonting med dig, jag vet inte vad".

Vi köpte en crepe till Joanna också, åkte hem, hon satt mysig och hög som ett hus i soffan, vi spenderade lite tid med att skratta åt/med henne innan hon gick och la sig. Hela poängen med kvällen var att vi skulle titta på film, jag sätter igång den och vi pratar hela tiden. Vi stänger av filmen en kvart in. Det är ingen idé. Vi pratar. I två timmar. Han ligger med huvudet i mitt knä och ber om en kyss då och då.

Och så kom det. Någonting förändrades. Han var öppnare. Varmare. Vad jag visste fanns där kom ut. Hans ton, hans ordval, vad han sa. Han vet inte. Men i onsdags fick jag känslor för honom. Det var inte planerat, men det hände. Igår ville jag träffa honom igen och han kom över. Vi drack margaritas på ett av mina favoritställen, La Cantina på Sutter. Det är folk vid borden omkring, han kysser mig, länge. Säger att jag är den första tjejen han dejtat där han inte känner sig "handcuffed" - "you have no idea how rare that is". Jag säger att jag känner likadant, det är så otroligt skönt att vara med någon som inte kväver en, någon som uppskattar sin ensamtid lika mycket som jag uppskattar min. Musiken är fantastisk, och vi bara pratar. I fyra timmar. Om allt och inget. När vi ska gå vinkar bartendern in oss och säger "I don't know who's luckier, but just keep going, okay?". Vi skrattar.

Och vilken fantastisk plats att vara. "I don't know who's luckier". Där kan jag stanna ett tag, det är ett som är säkert.

Vissa av mina vänner ger inte den här mannen en chans. Efter ett-två möten har de bestämt sig, dömt ut honom. Det är otroligt synd och visar bara vad man kan missa om man låter fördomar och stolthet styra sitt liv. Jag är en smart tjej. Jag vet vad jag letar efter, jag vet om någon är värd min tid. Mina ex är alla fantastiska, Farid, Magnus, Jonas, Faraz. Jag har alltid valt bra killar. Och det här är inget undantag. Det här är en av de mest intelligenta, intuitiva, roligaste och drivna männen jag träffat. Han tar beslut med sina framtida barn i åtanke och har som mål att vara värd en miljon innan 30. En miljon dollar, alltså.

Och han vet det inte än. Men i onsdags förändrades något. Han åker till Portland på konferens igen på måndag, när han kommer hem ska vi åka någonstans. Han bestämmer vart. Vi får se vad som sägs och vad som händer. Ni kommer förmodligen inte tro mig nu, men jag vill fortfarande inte ha en pojkvän. Så det här borde vara en komplicerad situation, men jag är inte ens orolig. Han och jag är så lika och vi träffade varandra vid rätt tidpunkt. Hela den här situationen är så.. skön. Fri.

Puss.

Hej hjärtan.

Förlåt att jag försvann! Midterms är midterms. Herregud, alltså. Så onsdag presenterade jag en integrated campaign för Green & Black's, ett av mina favoritbrands den här terminen. Jag älskar min idé för det, nu måste den finslipas på alla plan, sen är den en definitiv portfolio-kandidat. Fick bra feedback, det har varit ett helvete att kommunicera med min teampartner, men vi löste allt till slut. Här är två screenshots från den kampanjen, jag jobbar på den både i Digital Strategies och Integrated Campaigns:

Innan den klassen presenterade jag och en annan teampartner en helt sjuk tv-spot för Sharper Image, visar den så fort jag får videon från henne. Lärarna älskade idén så vi kommer förmodligen utveckla den mer och filma ett par till.

Igår presenterade jag först min kodade hemsida för Blue Bottle. Blev väl mottagen, jag tror jag kommer höja mina betyg i alla kurser nu. Här är screenshots från det:

Sen hade jag ytterligare en pres i Digital Strategies. Satte ihop en pdf 40 minuter innan klassen började, sen presenterade jag totalt oförberedd. Gick helt okej, det är skönt att jag kommit in i nästa stadie av trygghet när det gäller det där. Nuförtiden blir jag helt enkelt inte nervös, när jag är oförberedd känner jag mer "suck" än något annat.

I måndags längtade jag tills den här skolveckan var över. Nu är den det, och det känns så sjukt skönt. Jag sov till 12 idag, det behövdes. Hade lätt kunnat sova två timmar till. Åt frukost vid 2, haha. Nu ska jag duscha och kanske gå ut en sväng.

Puss.

Klockan är 2, jag hällde i mig två koppar kaffe för två timmar sedan och gjorde nyss klart tre Flash-banners. Fucking äntligen.

Nu blir det innovativ media, mobil applikation och.. någonting annat jag glömt. Utöver att spendera tid med min kära dator har jag idag varit och tittat på när Joanna uppträdde med sitt band. Det var mysigt, bara jag, Carrie och Farid var där. Drack vattenmelonöl och rökte en enslig cigarett. Sen kom jag hem och skypade med O som såg så sjuuuukt sexig ut, det hade jag inte tid med. Så slutade med det, sen dess har jag pluggat. Åt en macka. Ja, ni.

Det är midterms och det känns och som allt annat som känns finns det något vackert även i detta.

Puss.

Finaste vänner. Korten är från food eventet i fredags, tagna av Carrie, redigerade av mig.

Så. Igår, alltså. O och jag har pratat lite fram och tillbaka, smsat som vanligt. Vi har pratat på telefon också, ringt varandra sent på nätterna. Jag tror att essensen av det jag försökt få fram till honom kan sammanfattas i en sak - jag skiter i 98 % av människorna jag träffar. Jag bryr mig liksom inte. Så när jag stöter på människor jag bryr mig om, människor det klickar med, då känner jag alltid att det finns ett syfte med relationen. Jag och O kommer inte bli tillsammans. Men jag är så glad att jag träffade honom, och jag vill se vad läxan kommer vara här.

Vi har otroligt kul ihop. Han gör vissa grejer som får mina murar att krascha. Jag går upp på morgonen, får ett par sms, blir upprörd. Går in till honom, sätter mig ner, börjar babbla. Han är helt nyvaken, stackarn, haha. Han drar ner mig bredvid sig, "Vi börjar inte mornar sådär. Nu startar vi om. Godmorgon. Sov du gott?" Jag skrattar, säger godmorgon, svarar, sen frågar han mig vad jag är upprörd över. Han har det där lugnande draget jag alltid uppskattar så mycket i män. Dramafri, någon som vet vad han ska göra för att få mig tyst. (Han kysser mig.)

Han är fin, det är han verkligen. Ett par saker har hänt som gör att jag backat emotionellt och öppnat ögonen inför andra alternativ, men utöver det har jag kul och kommer fortsätta dejta honom så länge han gör mig lycklig.

I fredags kom han över vid 1. Jag och gänget hade varit på ett grymt food truck-event nere vid Fort Mason, första stället jag kommer ta alla vänner som kommer hit. Sjukt god mat, öl i plastglas, live-musik. Och varmt var det också. Helt underbart. Efter en kort taxiresa hem stannade jag och Anton på Fly Bar, drack ett par bourbon stone sours och skrattade åt gamla minnen. Sen kom O över så fort jag kommit hem. Vi pratar hela tiden när vi är med varandra, när vi står, sitter, ligger ner, äter, går, dricker, konstant.

Hursomhelst, han sov över och så tog vi en promenad bort till Toast och åt en grym frukost. Sen skildes vi åt, han skulle spela football eller basket, minns inte ens, sen frågade han mig om jag hade lust med en dubbeldejt på kvällen. Så jag åkte över till hans hus, hängde med hans vänner en stund innan hans kusin med flickvän mötte upp oss. Vi körde upp till Twin Peaks där vi beundrade utsikten en stund. Sen parkerade vi nere vid stranden, tände en brasa, spelade fotboll med Lucas, drack vodka/cranberry, rostade marshmallows, lyssnade på musik. Det blir inte mer San Francisco än den dagen på något sätt. Det var så perfekt. Efter det sov jag över hemma hos honom för första gången, och imorse körde han hem mig.

(Rubriken är från ett sms jag skickade till O häromveckan.)

Idag har jag inte gjort ett skit. Och därför måste jag plugga nu. Och ni har fått blogginlägg för en vecka. Duktig Cim.

Puss.

Okej. Den här terminen är alltså intressant. Många saker har förändrats. Jag känner mig ärligt talat mindre stressad än någonsin, det här är något sorts självskyddande drag hos mig som jag älskar. Jag har ingen aning vem jag fått det ifrån eller varför det dyker upp som autopilot i mig, men så här:

När saker blir totalt överväldigande så är det som att min hjärna stoppar all stressfylld aktivitet. "Nej." Haha, det låter så sjukt, men det är bokstavligen så jag fungerar. Nu exempelvis vet jag att jag borde vara sjukt stressad över midterms, över att det är 27 grader ute och jag sitter inne, att jag omvärderar vänskaper, men... "Nej". Jag är helt lugn. Både mentalt och fysiskt. Det är skönt.

Hursomhelst, om jag ser till det här året hittills för mig så har det varit otroligt omvälvande. Min syster blev äntligen frisk, hon tog steget att flytta till Sydney, ingen var lyckligare än jag. Jag gjorde slut med mannen jag trodde jag skulle gifta mig med, jag hade min första praktik som är direkt kopplad till vad jag pluggar, jag överlevde två sommarklasser. Jag kände mig närmre min pappa i somras än vad jag gjort på tio år. Jag tror inte jag själv förstått hur stort det är än.

Sen kommer jag tillbaks till San Francisco. Skolan går bra, jag har ett par idéer jag är otroligt stolt över, och då har jag inte ens hunnit jobba på idéerna jag kom på i somras. Sen får jag mitt första kodningsgig, jobbar med det 12 timmar om dygnet i två dagar. Skickar iväg mitt livs första invoice. Och så träffar jag en man. Han är intelligent, vi pratar i timmar om politik och kulturella skillnader, han gör de där små sakerna man kan sätta fingret på, "just precis då föll jag lite ytterligare". Jag har världens bästa rumskompis. Jag får höra om ytterligare kodningsjobb, jag går med på en dejtingsajt och skrattar, får vackra mäns nummer, svenskar, amerikaner, fransmän. Jag går till gymmet, ställer mig på löpbandet, lyssnar på musik, springer. O skickar ett sms, kallar mig sitt svenska hjärta, han kommer hem till mig och är så fin, så jävla fin. Han sover över och är så fin, så jävla fin. Vi äter frukost i 30 grader solsken, sju timmar senare håller han om mig och pekar ut San Franciscos muséeum och kyrkor från den sjukt vackra utsikten vid Twin Peaks.

Det har varit 27 grader varmt i två månader. Jag skypade med syrran och Jonna häromdagen. Det här är min poäng - jag har absolut ingenting att gnälla över. Mina vänner har sårat mig, O har sårat mig, och kalla mig konstig, men sen Farid sårade mig våren 2010 har jag alltid kunnat se det vackra i att gråta. Det står för en enda sak - jag bryr mig. Jag träffade någon som var så viktig för mig att jag grät när han/hon gjorde mig illa. Det kan inte vara något annat än vackert. Helt omöjligt. Allt går framåt. Jag har ingenting att gnälla över. Jag behöver påminna mig själv om det ibland.

Puss.

Den här terminen flyger iväg. Ni vet hur jag vanligtvis brukar harva om hur mycket jag älskar San Francisco, jag försöker ständigt sätta ord på mina känslor inför den här staden? Jag tror det var igår jag gick längs gatorna som vanligt, och det var första gången den här terminen som jag fick den där känslan. Ljuva San Francisco. Det är inte för att jag inte haft kul förrän nu. Det är för att jag på riktigt inte hunnit stanna upp och andas. Det här är ett sånt jävla lyxproblem - jag hinner knappt insupa hur fantastiskt mitt liv är, allt går så fort.

Den senare tiden har det varit mycket drama i gruppen, familjen, vi tolv-tretton personer som hänger hela tiden. Sen jag kom till SF har det varit upp och ner. Vad som var så villkorslöst och vackert förra terminen har förändrats på något sätt. Jag känner det som mitt support system har kraschat. Carrie uppmuntrar mig att se på det positivt, saker har förändrats, säger hon, relationerna utvecklas, det här är bara övergångsperioden.

Hon har förmodligen rätt. Men jag blev fruktansvärt bortskämd förra terminen. Jag har aldrig haft en så fantastisk grupp vänner i mitt liv. Nu, när jag och Farid gjort slut, så har det varit trevande. Ingen vill såra någon, och ändå har flera i gruppen, inklusive jag, blivit publikt förolämpade ett flertal gånger de här senaste månaderna. Även detta får jag höra är "mänskligt", man får släppa det och gå vidare.

Fast så fungerar det inte i min värld. I min värld är vi en grupp människor som ligger mellan 24-29 år. Vi är vuxna människor. Jag skiter i om du känner dig sårad, det ger dig ingen rätt att agera högskolestudent för en kväll. Ta mig till sidan, prata med mig. Vi är vuxna människor och folk behöver ta ansvar för vad de säger och gör. Så enkelt är det bara. Förändras inte det så kommer jag resa mig upp och gå.

Med det sagt så älskar jag den här gruppen och människorna i den. Jag känner mig felbehandlad just nu, men det är ingenting jag inte kan komma över. Men jag tänker inte heller acceptera att folk får bete sig hursomhelst bara för att saker förändrats, bara för att de är "mänskliga". Guess what? Jag är också mänsklig. Att jag är stark ger varken kvinnor eller män, vänner eller pojkvänner, familjemedlemmar eller klasskamrater rätten att slänga ur sig sårande saker. Vi är vänner och vi stöttar, villkorslöst. Ger du mig inte det så är jag inte intresserad. Punkt slut.

Och det där var tydligen något jag behövde få ut. Fortsätter med det jag egentligen skulle säga i nästa inlägg, haha.

Puss.

"Not that it is a big honor or anything, but you are the first blonde I've ever messaged. Typically not my thing but your profile was interesting and you look very striking."

"Are you for real or are you a hairy dude?"

"Damn you just gonna come on my page and not say hi! please tell me thats not how they do it in Sweden?

"Hello, I want to say that sincerely ...You have a special look and gleam...... Your eyes caught my attention and there's a certain glow or warmth from you. It's amazing sometimes how you can get that impression just from a photo isn't it?"

"I am going to Ikea this afternoon...wanna go with me?"

"Books and Hip-hop. Don't take long getting back to me."

"So I was trying to think of something intelligent and witty to say but kinda drawing a blank at the moment lol, so just wanted to say that you seem pretty awesome and you're unbelievably gorgeous and would love to get to know you better."

"Anyways, I know I'm 23, so I just barely make the cut, but I wanted to reach out and say hi because you seemed like a fun, and smart girl (you have a brain, major points!). It would be great to chat, so feel free to message me whenever, and take your time, I'll just look out for your message this time next year."

"You're ridiculously beautiful. I just need to express that. Have a good day."

"I'm seriously not even sure you'll believe me, but you made me sign up for this site. Yeah you, vackra. I was just perfectly minding my own business while looking over the shoulder of one of my interns in our office, and there you were. So now here I am... on my first dating site... contacting possibly the only gal who could have possibly convinced me to sign up. I will so screenshot this account if you don't believe me."

"Seriously. Why are you on here? Your way too cute to be able to say that you cant meet cool guys in the real world."

"Adorable! Let's get some fresh baked bread together, or some Swedish pastry you've been craving for oh so long!?"


Alltså, en sak kan jag säga. Den här online-datinggrejen skulle ta mig tio timmar om dagen att hålla vid liv. Jag får typ 60 meddelanden om dagen, försöker sålla ut de som verkar intressanta. Ett par stycken är nästan för bra för att vara sanna, eller det verkar så åtminstone. Nåja, ville bara dela med mig av de första mailen jag fått från några av killarna på den här sajten. Otroligt många är ju cheesy, men vissa får mig att skratta rakt ut. Det är kul, detta, jag önskar jag gått med tidigare faktiskt.

Puss.

Jag kommer få göra läxor hela natten. Men det är det värt. 27 grader varmt och jag ska till stranden med Lucas. Inte i den här klänningen dock, haha.

Helt efterbliven vecka, men snart är den över.

Puss, kram.

Eh. Haha. Gick med i en amerikansk dejtingsajt imorse. Mest för skojs skull.

När jag gick in igen efter en kvart hade jag 25 nya meddelanden. Nu har det gått några timmar och jag har 45 noteringar om nya meddelanden. Jesus kristus, säger jag bara. Jag och Jo har garvat åt användarnamn och profilbilder i typ en halvtimme nu.

Utav dessa 45 finns det i alla fall två som är RIKTIGT fina. Alltså rent utseendemässigt. Men har inte ens tid med det här nu. Nu åker jag på lektion.

Puss.

Nja. Den här veckan är inte bra alltså. Imorse mådde jag ganska fint, sen har jag varit deprimerad hela dagen. Inte släppt riktigt än. Så jag skiter i läxor ikväll, istället lägger jag mig och läser i en fantastiskt fin bok jag påbörjat - Lessons for Dylan. Imorrn vill jag göra klart mina miljoner läxor, informera min asiatiska teampartner om hur han ska spendera sitt liv de kommande sex dagarna, gymma och inte vara deppad.

Pussnatt.

Vid den här punkten i mitt liv måste gamla mönster sluta existera. Jag har en förmåga att spendera tid med män som har problem. Problem, murar, issues, och så uppmuntrar jag dom att växa, och det gör dom. Men det tar tid, det gör ont och jag får stå ut med mycket skit på grund av det.

Farid är en av de finaste människorna jag känner, men jesus så jag fick slita. Min erfarenhet säger att män är exakt lika osäkra och rädda som kvinnor. De är rädda för att vara ensamma. De är rädda för att öppna munnen och förstöra något fint. De förväntar sig att deras absolut värsta mardröm ligger bakom hörnet och väntar på att slå till. Och gissa vad som händer när man går in med den inställningen? Naturligtvis slår det till. Tankar styr allt. Och det har noll betydelse hur ärlig och öppen man är mot en man, om allt han kan tänka på är när och hur det kommer ta slut.

De är rädda. Och jag försöker alltid vända det där. Om jag upptäcker en mur vill jag inte bara veta varför den är uppe, jag vill bryta ner den. Och av någon anledning litar män på mig. Jag vet inte vad det är i mig som resulterar i det, men så är det. O säger att han aldrig litar på någon. Jag är den första. Utöver familjemedlemmar är jag den enda.

Det är stort. Efter fyra veckor, skojar du med mig? Det är gigantiskt. Nu är mitt dilemma att jag måste väga det mot mina mönster. Är han värd att stanna för? Utan tvekan. Är det här rätt tid i mitt liv att lägga ytterligare månader på någon som är så stängd? Nej. Det finns inte en chans att jag kommer må bättre av att stanna om han är så rädd redan nu.

Så jag väger för och emot. Joanna säger "You just need to be happy. That's all you need to focus on. If it makes you happy, stay. If it doesn't, leave".

Och exakt precis så enkelt är det faktiskt. Precis så enkelt är det. Och när jag ströläser bloggarna jag alltid ströläser och ser att andra faller direkt tillbaks in i gamla mönster, går tillbaks till gamla människor, gamla skador, river upp, då blir det ännu tydligare. Det där är inte jag. Är jag inte lycklig, växer jag inte, då måste jag lära mig att gå. Även när jag bryr mig om mannen ifråga.

Puss.

San Francisco uttrycker sin kärlek för Steve Jobs. Post-its och blommor täcker hela utsidan av Apple-butiken ett par kvarter från Jo's och min lägenhet. Det är vackert.

Från i lördags. Tagna av typ.. alla. Haha. Redigerade av mig. Visst är det omöjligt att se att jag var ledsen över en karl?

Duktig Cim.

Jag slåss fortfarande med tankar på att antingen släppa honom helt eller fortsätta träffas. Men det skiter jag i just ikväll. OCH vet ni varför vi ser så svettiga ut på bilderna här nedan? För att fredagen och lördagen var bland de varmaste dagar jag någonsin varit med om i San Francisco. Över 30 grader varmt och lägenheten kokade så pass att vi fick dra fram fläkten. Jesus, säger jag bara. Idag samma sak, satt uppe på taket en timme och fick lite färg. Ska fortsätta hela veckan ut, detta väder.

Och.. hmm. Jag har en 2 minuter lång video på Gabriella, Carolina, jag och Carrie när vi sjunger och dansar till "Wannabe". Japp. Spice Girls. Vilken nostalgitripp. Jag återkommer om den där videon, finns det något som kraftigt kunde hota mina chanser till framtida anställning så är det den, haha.

Puss.

1. Home/About
2. Event/Catering
3. Contact
4. Details

Ska vara färdigkodad om 1,5 vecka. Jag. Älskar. Webdesign.

Puss.

Det här är den sjukaste känslan jag varit med om.

Min pappa säljer vårt barndomshem. Det känns olustigt i kroppen, det gör lite ont, alla minnen rusar igenom huvudet på mig. Jag och min syster bodde tillsammans i det där huset i 17-18 år.

Jag minns de värsta gångerna vi bråkade. I pappas sovrum skrek vi på varandra som de lägst stående varelserna, vi hatade varandra med full kraft över typ en tröja eller ett par byxor, jag minns att jag drog henne i håret alldeles för hårt och fick en del i mina händer. När jag insåg att jag fysiskt skadade henne, blicken i hennes ögon när hon såg på mig. Jag minns hur ljuset flödade omkring henne när hon slog upp ytterdörren och sprang ut.

Jag gjorde slut med en av mina pojkvänner i mitt sovrum på övervåningen. Jag var 19 år gammal, minns ingenting av vad vi sa, han grät kontrollerat, reste sig upp och gick. Minns hans längd där i dörröppningen innan han försvann.

När tornen föll, exploderade vertikalt, det såg på jag TV i vardagsrummet. Kom hem från skolan, slog på, och det var bara eld och metall överallt. Jag minns det som igår, det var tio år sedan. Jag har aldrig suttit så nära TV:n förut, fem minuter in så föll det andra tornet. De bilderna är fastetsade.

Alla de tusen middagar vi ätit vid just det där köksbordet. Alla hårda ord. Hur jag ställde mig mellan min syster och ytterdörren, agerade mänsklig barrikad, när hon 38 kilo lätt skulle ut och springa en mil i januari 2010. Allt omkring mig brann och jag sa "jag binder fast dig, jag svär till Gud".

"Jag har EN syster! En enda. Efter dig finns det inget mer. Jag binder fast dig, jag svär till Gud".

Jag växte upp i det här huset. På alla sätt en människa kan växa upp. Jag är inte sentimental, och jag är inte speciellt fäst vid materiella ting, fysiska objekt, men min syster var sjuk i det här huset, mina föräldrars relation krossades i det här huset, och min barndoms alla klingande skratt har ebbat ut mellan fyra väggar av varje rum, i det här huset jag hatar och älskar simultant. Det är inte en livstid av minnen, det är fyra resor sammanflätade, och jag vet att saker kommer bli annorlunda nu.

En så konstig känsla.

Puss.

Igår hade jag en man i min soffa. Han kom över väldigt sent, väldigt sent, han var uppklädd och snygg som vanligt. Jag kramade honom länge nere vid porten, innan han kom upp. Jag minns inte ens den korta tiden i hissen, jag sa att jag var lite full, han sa "då är vi två".

Bakgrundshistorien är att han gjorde bort sig. I fredags. Han gjorde ingenting fel på pappret, men jag lever inte efter pappret, det tog hårdare än vad jag trodde det skulle göra. Och det sa jag till honom. "Saker kommer förändras nu". Han skickade mig sms efter sms den fredagen, han bad om ursäkt, jag stängde av telefonen och drack sangria. Jag satte på den igen och hade sju nya sms. Han ville komma över, jag sa nej.

Nästa dag, igen, "vad är dina planer för idag?". Jag var kall, hade attityd, han försökte igen. Han gav mig tre alternativ att ses, jag sa nej. Jag sa att jag skulle smsa honom senare. Men jag la bort telefonen och drack whiskey istället. Skrattade med dessa vackra vänner.

Halv ett den natten började vi prata igen. Efter ytterligare nej från min sida lyckades han till slut avväpna mig. Han skrev "stöt inte bort mig, jag vill ha dig i mitt liv och jag vill berätta varför ansikte mot ansikte". Jag sa att han hade 40 minuter på sig, att lämna klubben, köra hem sina vänner, vända om och parkera utanför min port.

Så igår hade jag en man i min soffa. Han sa att allt fungerade alldeles utmärkt innan jag kom. Han mådde bra. Han behövde ingen, och ingen behövde honom. "Sen träffar jag en svensk tjej på en nattklubb". Jag grät emellanåt, med huvudet bortvänt naturligtvis, "se på mig", men jag grät tyst, grät färdigt, lugnade ner mig. Jag sa "jag hade ingen aning att jag skulle bry mig till den här graden". Han sa "om du vill att vi ska vara exklusiva, om det står mellan det och att låta dig gå, då är vi exklusiva".

Jag svarade inte.

Han berättade om alla saker som är annorlunda i honom, med mig i hans liv. Han betalar vad vi än gör, han kör hem till mig fyra dagar i veckan (jag åker aldrig till honom), han berättar saker inga många vet, han sitter på en soffa mitt i natten och försöker övertala en kvinna att släppa in honom igen, "jag sa att jag aldrig kommer försöka övertala dig, du kan stryka det, det här är jag, det här är mina försök att övertala dig".

Igår hade jag en man i min soffa och han sa "jag ska vara ärlig, bestämmer du dig för att det bara är ytlig nivå från och med nu, det kommer krossa mig".

Jag sa "Jag skiter i vilka tjejer du vanligtvis dejtar, du dejtar mig nu".
Han sa "Det där är sexigt".
Jag sa "Jag är inte här för att såra dig".
Han sa "Det säger de alla".

Klockan var halv sex när han pussade han mig på pannan, vi somnade tätt intill varandra (som vanligt). Han får mig att skratta hela nästa dag (idag), och just nu, när jag skriver detta, skickar han sms, han vill ringa mig, och jag frågar "varför?".

En mur är en mur är en mur, men han får mig att le, för helvete. Och nej, jag är inte kär. Haha.

Puss.

"Great thinking here Cim. You get the story, explain the relevance, and, what I love, point out the missed opportunity to mine the contest for more stories — the family that finds the car IS a great story, an opportunity for more branded entertainment, to continue the campaign. Grade: A."

/ Frank

Bästa starten på en fredag. Det här var mailet jag fick tillbaka från läraren efter en analys av en Dodge Journey-tävling. Jag dödar den här Account Planning-klassen just nu. Duktig Cim.

Kommenterare - linnet i inlägget nedan är från H&M, hundra år gammalt. Har klippt av ärmarna. Sen var det någon annan som frågade hur mycket jag har att göra av med i månaden. Jag har budgeterat för ungefär 3000-3500:-, men nu kommer jag ha mer eftersom jag får $840 för mitt hemsidegig. Jag kommer med allra största sannolikhet dessutom utveckla den sidan mer, sen fick jag ett tips från Carolina om ett betalt deltidsjobb jag ska försöka få också. Fortsätter jag få frilansgig så kommer jag ha en hel del mer pengar. Vilket vore grymt, såklart.

Just nu dricker jag förövrigt sangria och har workshop med Joanna, Anton och Gabriella. Mysigt.

Puss.

Jag har haft en bra vecka. Insåg jag precis. Hittills har den varit bra. Jag och Joanna lyckas alltid ha otroligt fina tisdagar. Det är helt ologiskt egentligen, det är början på min skolvecka, dagen innan två klasser, jag borde inte ha någon tid överhuvudtaget. Men vi lyckas alltid. Vi öppnar en flaska vin, vi avbryter varandra med tjatter konstant, vi gör läxor och scannar och skriver ut och mailar och sen avslutar vi med antingen Dancing With The Stars eller Real Housewives. Haha.

Den här tisdagen lagade jag svenskt till Jo och O. Och så kom Carolina upp vid halv nio och stannade till midnatt. Så jäkla mysigt var det. Pratade och skrattade oavbrutet. Drack alldeles för mycket också. Sen igår träffade jag O igen, han mötte upp mig efter min sista klass. Vi gick till ett ställe med FANTASTISK musik (bara old school hiphop) och drack whiskey och Long Islands. Sen köpte vi hem hamburgare och tittade på The Office tills han somnade i mitt knä, haha. Kom i säng vid 2 nån gång. Sen han åkte imorse har jag bara pluggat.

De svarta/vita skämten haglar förövrigt när vi är tillsammans. Det är skönt att han tar det med ett garv. Efter middagen i tisdags sa han något om djungeln, och jag KUNDE inte låta bli. Drog någon kommentar till Carolina på svenska, hon dog, och naturligtvis fattade han vad jag gjorde. Sen igår sätter jag mig i hans bil, han i förarsätet, och bägge sätena är absurt långt tillbakalutade. Jag bara:

- Eh.. I'm not black, sooo..

Och så pekade jag bara på sätet. Han dog. "Det finns inget bättre sätt du kunde sagt det där på". Efter han parkerat utanför vår port skrattade vi hela vägen in åt att hans bil nu har ett svart och ett vitt säte. "Fan, folk kommer ju bli hur förvirrade som helst - vem har han kidnappat?". Ah, han är rolig. Och tro mig, jag får höra min beskärda del av vita skämt också. Jag tycker det tyder på självdistans när man kan ta sånt utan att bli irriterad. Jag gillar självdistans. Den enda gången jag flippar på honom är när han kallar Nas "fake smart". Men den diskussionen tar vi en annan gång.

Hursomhelst. Helgen kommer bli bra också. Tjejerna kommer över på lördag, känns som jag inte sett Bells på fyra veckor, typ. Bra vecka. Nu ska jag bara överleva midterms så klarar vi den här rundan också.

Puss.

Älskar min nya klänning. Den är urringad och kort och sitter som klistrat. Från Motel Rocks, typ 30 dollar.

Puss.

Åh vilken lång och rolig dag det här kommer bli.

Nu ska jag iväg till storage med Farid, som äntligen hittat lägenhet, och hämta alla grejer. Sen måste jag till antingen Cala eller Trader Joes och handla mat tills ikväll. Jag ska lära O laga svenskt, tänkte köra något klassiskt med skirat smör. Sen har jag tusen läxor att göra och ska på NÅT vänster hinna klämma in ett möte med Belen. Jesus. Men jag gillar det. Här har ni slutgiltiga home pagen för Blue Bottle. Hälften av gruppen älskar det, hälften av gruppen tycker mer om bilderna.

Jag ÄLSKAR det. Det här är jag riktigt stolt över. Ska jobba med alignment och möjligtvis en footer, annars skulle jag kunna sätta det här i min portfolio nu på stört. Blue Bottle är alltså ett café med svindyrt kaffe. Den här illustrationen är av deras "kaffebryggare". Det är helt otroligt, passionen de lägger ner i vad de serverar, get this - för varje kund slänger de in nya bönor. Sen dumpas det, och så nya igen vid nästa kund. Inget annat café jobbar så. Utöver att vara ultra-sofistikerade så har de även en organisk känsla över stället. Den kontrasten tycker jag fångas i designen. När något konceptuellt makes sense samtidigt som det är innovativt OCH min stil, då är jag som lyckligast.

Puss!

- Do you think I'm wonderful?
- No.
- Why?
- Because so many girls are wonderful. I imagine hundreds of men have called their loves wonderful today, and it's only noon. You couldn't be something that hundreds of others are.

Hittat hos Niotillfem. O i ett nötskal. Vi hade en fin dag igår. Strålande sol, över 20 grader varmt. Vaknade av att Joanna satte nyckeln i låset vid typ tio, sen gick vi upp, drack kaffe (bara jag, naturligtvis har jag lyckats hitta ännu en snubbe som inte dricker kaffe), lyssnade på musik. Vid lunch tog vi med Lucas och gick en lång promenad ner till the Grove. Pratade i timmar. Vi var inte hemma förrän 4 igen. Pratade, skrattade, tittade på TV i soffan, drack lite vin, sen åkte han och spelade basket på kvällen.

Jag kan ju alltså.. ingenting om basket. Men han är tydligen ganska jävla duktig. Han skulle flyttat utomlands och spelat på professionell nivå om inte hans knä trasats sönder i college. Nu igår blev han tillfrågad av en coach om att spela på semi-professionell nivå. Få betalt, resa runt. Får se vad han bestämmer sig för, tveksamt om han kan fixa det med två heltidsjobb. Borde följa med nån gång och se honom spela. Då kommer jag väl dö av hur sexig han är. Förmodligen.

I övrigt pluggar jag. Lägger upp den uppdaterade designen till Blue Bottle snart, jag bytte riktning. Tycker väldigt mycket om vart jag är på väg med det. Den första designen jag gjorde för Blue Bottle sparar jag till nåt annat brand, haha. Ikväll kommer Carrie hit med middag, vi ska snacka lite skit och plugga. Lugn vecka, som sagt.

Och jag behöver städa. Såg jag nu, på bilden, haha.

Puss.

Designar. Blue Bottle är lite smutsigare än första designen, även om jag älskar den rent visuellt. Nu testar jag en del grejer, har svårt att bestämma mig för vad jag gillar mest. Jag älskar den här bakgrundsfärgen. Försöker behålla deras karaktär samtidigt som jag uppdaterar, tar det till en helt ny plats.

Puss.

De här två klänningarna. Jesus, Kling. Du fick mig att tappa andan. Jag fattar inte att den här kollektionen inte sålt slut än. Och så SJUKT bra priser. Den som inte köper den här printade klänningen behöver vård.

Har inte gjort en sån här på år och dar och är för trött för att blogga ordentligt. Snodd från Sandra.

BRUKAR DU KOMMA I TID:

När det gäller viktiga grejer, alltid. Är aldrig sen till skolan. Någonsin. Om det är middagar hemma hos vänner eller utekvällar är jag nästan alltid sen. Hemskt nog. Snittar nog på tio minuter, i värsta fall en halvtimme.

HAR DU BRA KONDITION:

Alltså.. finns det en mer relativ fråga? Jämfört med för typ sju år sedan, inte en chans. Jag skulle nog säga att jag har ruggigt kass kondition för en person med min fysik.

NÄR BLEV DU FOTAD SENAST:

Igår. Carrie köpte en 5D häromveckan. Japp. Den kameran är GANSKA fet.

HUR KÄNNER DU DIG NU:

Lite trött, men jag mår bra.

VANLIGASTE FÄRG PÅ DINA KLÄDER:

Omöjligt att svara på. Min garderob är, på riktigt, en fest i färg och prints.

KAN DU LAGA MAT:

Ja, det kan jag, om jag lägger manken till.

VAD PLUGGAR DU:

Reklam och web design på AAU i San Francisco.

BLIR DU BRA PÅ KORT:

Generellt, nej. Men tar jag typ 20 stycken, då kan jag få två-tre höjdare.

NÄR OCH VARFÖR GRÄT DU SENAST:

När jag såg senaste avsnittet av Parenthood typ i förrgår, haha. Mest underskattade serien någonsin.

VAR DET PINSAMT ATT SVARA PÅ DET:

Nej, inte direkt.

HADE DU EN BRA KVÄLL IGÅR:

Mjo, första halvan var okej, efter midnatt blev det väldigt, väldigt bra.

DIN FAVORITDRYCK PÅ MORGONEN:

KAFFE.

ÄR DU NYTTIG:

Ja, det tycker jag. Äter mycket grönsaker, absolut ingen frukt i och för sig. Har aldrig gillat frukt. Men jag äter LÄTT tio avocado i veckan, en bunt morötter, en hel del bladspenat.. dricker aldrig läsk, äter nästan aldrig chips, köper nästan aldrig godis/glass. Är mycket mer för alkohol än för sötsaker. Haha.

HAR DU NÅGONSIN HAFT NÅGOT JOBB:

Eh, jo, det har ju hänt. Servitris på restaurang Glashuset, kassörska på ICA, telefonförsäljare för Jobbsam och Aktiva Synskadade, account manager för American Express, skribent/biträdande chefredaktör för Sourze.se i en drös år, skribent/försäljare för Stureplan.se, copywriter-praktikant på Oriflame. Jag är stolt över större delen av mina jobb, faktiskt. Jag är en jävel på att jobba.

ÄR DU BLYG:

Nej, det är jag verkligen inte. Jag kan bli blyg, eller snarare nervös, om jag blir negativt överraskad i en situation. I övrigt är jag väldigt extrovert och öppen.

VILKEN TID GICK DU UPP IDAG:

Typ 10:30.

VILKET TV-SPEL SPELADE DU SENAST?

Mario Cart! Hemma hos Carrie. Älskar det spelet.

VILKET TV-SPEL ÄR DITT FAVORITSPEL?

Grand Theft Auto Los Angeles, haha. Ja, jag är seriös.

HUR MYCKET KRÄVS FÖR ATT DU SKA BLI FULL?

Bra jävla fråga. Typ ingenting skulle jag vilja säga. Jag blir, enligt egen räkning, rejält påverkad av ett glas vin. Känner extrem skillnad i både huvudet och kroppen. Full, enligt andras räkning, blir jag nog efter tre-fyra glas.

HAR DU SPYTT OFFENTLIGT?

Japp. Hoppade av nattbussen och spydde en gång. Fyra hållplatser hemifrån. I snöstorm. Det var kul.

JAG SOVER:

Nu på senaste vaknar jag varje morgon vid 8. Ärligt talat skulle jag helst vakna vid 7, då kan jag få riktigt mycket gjort innan lunch. Det är alltid mina bästa dagar, ska nog börja ställa alarm. Jag tycker om att sova ensam och jag tycker om att sova med pojkar också. Sover alltid ytterst.

VAD SA DU SENAST?

"Am I in your way?" Joanna satte sig bredvid mig och började styra om med bordet, hon ritar.

VAR DU PÅ FESTIVAL I SOMRAS?

Har aldrig varit på festival i mitt liv. Det är inte min grej. Eller ja, jag var på Stockholm Jazzfestival 2006, men det var bara för att se Kanye. Inget sånt där tälthäng och tjafs.

VEM RINGER DU NÄR DU ÄR ARG/LEDSEN?:

Carrie. Alltid. Även om jag är arg/ledsen på henne.

VAD SKULLE DU BEHÖVA NU:

Fyra färdiga läxor. Fixa det, tack.

HAR DU SNYGGA SKOR:

Det kan du hoppa upp och sätta dig på att jag har.

VAD VAR DET FÖRSTA DU SA I MORSE:

Gud, minns inte.. skrattade, följt av "you're crazy", tror jag.

HAR DU SOVIT I DIN EGEN SÄNG INATT:

Jaha då.

HAR NÅGON ANNAN SOVIT I DIN SÄNG I NATT:

Ja, faktiskt. En speciell någon smsade mig innan han lyfte, under tiden för mellanlandning och så fort han nådde mark i SF. Vi hade ju en dejt inplanerad idag, men den blev tidigarelagd med typ.. tio timmar. Fint att vara nära honom igen.

HAR DU KÖRKORT:

Neeeeeeeeej. Har redan fått skit för det. Ska fixa nästa sommar. Skulle tycka det var pinsamt att söka jobb utan att ha ett körkort.

ÄR DU ENSAM NU:

Nej, Joanna sitter här bredvid och gör läxor, så duktig är hon.

VAD SER DU FRAM EMOT MEST DENNA VECKA?

På onsdag har jag en sen dejt inplanerad med O, förhoppningsvis hinner vi träffas innan dess också. Sen ser jag fram emot att gymma, förhoppningsvis hinna ikapp med läxor, förhoppningsvis få betalt från produktionsbolaget. Det kommer bli en lugn vecka.

Puss.

Så bakfull. Kan inte skriva när jag är bakfull. Min klänning sålde slut på en halv sekund. Om inte XS passar nu kommer jag gråta en skvätt.

Nu sticker jag iväg på middag med hela gänget hos Carrie.

Puss.

Sitter och gör läxor. Sjukt seg dag. Åt frukost vid halv ett, skippade lunchen, har inte ätit nåt sen dess. Druckit lite kaffe. Spenderat massa tid på Facebook. Kollat en 20 minuter lång dokumentär om Beyoncé.

Borde sminka mig, städa, hänga undan kläder, föna håret och ta tag i mig själv lite. Ikväll blir det back to the 90's, haha. Vi ska till en klubb som kör den bästa hiphopen och r'n'b:n från 90-talet. Så. Jävla. Bra.

Puss.

Och han säger att han vill att jag ska skriva om tiden vi spenderar tillsammans. Han säger "du har ett så målande sätt att beskriva saker, du sätter ihop orden så vackert, det känns alltid som att jag återupplever vad du pratar om". Han säger att jag ska sätta mig på ett plan till Portland, han frågar om jag tar det tidiga eller det sena flyget.

Jag skrattar.

Han anmärker på hur uppmärksam jag är, att jag lägger märke till allt, kommer ihåg allt, han förstår inte hur jag kan läsa vissa av hans sidor så tidigt in. Han säger att han "have a few things in mind to teach you", men han säger inte vad de sakerna är. Han säger att min ärlighet är uppfriskande. Sluta aldrig med det, säger han, sluta aldrig vara oförutsägbar, säger jag.

Han säger "there's something about you that makes me feel at ease".

Jag älskar den komplimangen.

Han kommer hem lördag kväll, sent. På söndag ska vi dricka mimosas i Castro. I timmar. Sen ska vi hem till mig. Sen ska han spela basket vid 7-8 på kvällen. Hans namn börjar på O. Han är 1,98 lång. Han möter mig i kostym och är så snygg att jag känner mig nedklädd. Han kan mer om finans än vad jag kan om reklam. Han gick ut högskolan på tre år istället för fyra, med perfekta betyg, samtidigt som han spelade basket varje dag i veckan. Hans företag gör så bra ifrån sig att han skulle kunna säga upp sig från sitt heltidsjobb här och nu. Han är 24 år gammal. Han inspirerar mig.

Han frågar mig om jag förstår hur svårt det är att lämna lägenheten varje gång vi börjar kyssas när han ska gå. Han frågar om jag någonsin varit i Portland, jag säger nej, men jag har alltid velat åka dit. Han frågar mig när jag har en helg ledig, jag säger alltid, jag har ju bara klasser två dagar i veckan. Han gör en "mental notering".

Jag vill fortfarande inte ha en pojkvän, men jag kommer sluta harva om det. Ni får bara komma ihåg det helt enkelt. Känns löjligt att ta upp det om och om igen. Får jag känslor för O så kommer jag skriva det. Just nu är han helt enkelt en definitiv aspekt av mitt liv. Jag har inte bråttom någonstans och det har jag sagt till honom också.

Puss.

Äntligen helg.

Torsdagar är min absolut värsta dag under veckan. Två sena klasser och så har jag aldrig mat med mig, antingen fryser jag eller så regnar det eller så är jag på allmänt dåligt humör, haha. Min HTML-klass igår gick väldigt bra, men GUD i helvete vad jobbigt det är att vara omringad av förstaårsstudenter. Om jag lät sådär mycket när jag var 18, vilket jag med allra största sannolikhet gjorde, förlåt alla som någonsin tvingades lyssna på mig. De bara pratar. Oavbrutet. Och killarna är mycket värre än tjejerna. Ingenting de säger är intressant, deras kritik är totalt irrelevant och de har bara ingen struktur när det kommer till det ständiga ordflödet. Jag måste vara äldst i den klassen, tveklöst.

Anledningen till att jag tar ytterligare en ganska basic HTML-klass är för att min första HTML-lärare var totalt värdelös. Nu får vi faktiskt lära oss att koda från grunden. Även fast jag har baskunskaper redan så är det skönt att nöta in. Kodning för mig är som vilket språk som helst - vemsomhelst kan lära sig det. Det tar olika lång tid för alla, det beror bara på hur intresserad man är. Av någon sjuk anledning älskar jag det. Jag spenderar fem-tio timmar i veckan på olika forum, bara för att leta tips, tricks, nya sätt att komma runt problem.

Och jag tycker om HTML-klassen. Jag var näst sist upp att presentera, och alla höll äntligen käft när jag drog upp vad jag designat. Jag skulle inte säga att jag var bäst i klassen, men nästan. Nu funderar jag bara lite på hur jag ska lägga upp min portfolio. Ska jag ha två separata för webdesign och copy/art direction? Ska jag ha allt samlat på en sida, bara olika kategorier? Ska jag satsa på copy som mitt huvudmål och köra kodning på sidan av (många gör detta och drar in bra med pengar på det - cirka 3000$ per hemsida är standard här i SF åtminstone)? Det är ingen stress i att fundera ut detta, det ligger bara i bakhuvudet för nu.

Det är den andra här nedan som blev vald förövrigt, att gå vidare med. Det är den jag tycker om bäst också.

Puss.

Nu ska jag ta upp en sak jag inte berört på länge.

Fy fan så glad jag är att jag inte bor i Stockholm.

Jared, Carrie och Joanna reagerade på det alla tre när de kom i somras, vi pratade om det nyligen när vi åt middag på Fly Bar. Alla i Stockholm ser EXAKT likadana ut. På sommaren, på våren, på vintern, på hösten, det spelar ingen roll. Jag var inne på Stureplan.se för att.. haha, det här är ganska kul och en perfekt beskrivning av hur min hjärna funkar:

1. Går in på Stureplan.se för att se vad de skrivit om Jobs bortgång.
2. Gravt förvånad över att de inte skrivit något. Letar.
3. Blir sidetracked av en BH-lös tjej med fantastiska bröst i en orange silkestopp.
4. Klickar in på det albumet.
5. Inser hur jävla glad jag är över att inte bo i Stockholm.

På riktigt. Titta här.

De där skorna är fula. Jätte, jättefula. Och den där killen har aldrig haft sex. Någonsin.

Snaaaaaaaaark.

Åh, titta, svart på svart på svart. Häftigt.

Jag är svår och blek och klär mig i svart och har (åter igen) fula skor.

Fula skor var nog kvällens tema. Svart grått vitt svart svart grått vitt svart.

NEJ MEN TITTA SKINNJACKOR. Fan, så otippat. Vilken tur att ingen annan hade på sig det.

Tro mig, jag skulle kunna lägga upp 40 bilder till. Det orkar jag inte. Alltså ALLA ser ju exakt likadana ut. Svarta jeans, svart skinnjacka, svart topp. Möjligtvis lite transparens här och där, MÖJLIGTVIS lite textur. Stockholm är så otroligt förutsägbart. Så tråkigt. Så invant. Så livlöst. Så strukturerat intetsägande.

Jag saknar det inte alls. Verkligen inte alls. Det var länge sen jag gnällde om Stockholm! Det var en fin flashback. Invigningar på Stureplan med 400 skinnjackor och 800 fula skor. Jag dör hellre. Enda solskenet var fantastiska bröst-tjejen. Och till och med hon hade svarta byxor på sig.

Puss.

Okej, snacka om instant karma på mitt snack om dålig energi. Ni två som flippade på varandra i kommentarsfältet - håll sånt där till er själva. Jag tog bort era kommentarer, vill inte ha sånt på min blogg. Får skylla mig själv eftersom universum, precis som jag alltid pratar om, gav mig tillbaks exakt vad jag gav ut. Läxan lärd.

Hade två ganska bra klasser igår. Jobbar med Belen för att äntra en tävling om tre veckor, Droid vill ha en 30-90 sekunder lång video som presenterar deras nya Bionic-telefon. Deras tag är "Control it, and you control everything", vilket är exakt lika vagt, efterblivet och korkat uttryckt som i alla dessa jävla tävlingsbriefer.

Bra, nu fick jag det off my chest. Den värsta någonsin är fortfarande Nissan Cube 2009, det enskilt viktigaste budskapet var typ "it's not a car, it's a part of your mobile lifestyle". JAHA MEN OKEJ. Mobil livsstil. Dummaste jag hört i hela mitt liv. Det var det som fick mig att hata account planners när jag först kom hit. Vilket jag inte gör längre. Bara så ni vet.

Hursomhelst. Vår idé är evolutionen av kontroll. Det kan nog bli bra om vi får ihop det.

I övrigt har jag syndat. Ni förstår inte hur länge jag letat efter just en sån här klänning. Min absoluta favoriteditorial genom tiderna har en blond tjej, mot en vägg, iklädd en nästan identisk klänning som den nedan. Jag var tvungen. Typ 500:-, Asos. Förhoppningsvis är den lika fin i verkligheten.

Sen fick jag världens finaste sms av O igår (vi ringer aldrig varandra, varken han eller jag gillar att prata i telefon). Jag har aldrig smsat såhär mycket med nån, någonsin. Standard är nog närmre 50/dag, igår måste det varit närmre 100. Jag i min TV-klass med dator och kaffe, han på konferens i Portland. Hursomhelst. Vad han skrev håller jag för mig själv. Men det gjorde mig väldigt varm inombords. Dessutom fick jag ett sms av Carrie där hon skrev att hon pratat med produktionsbolaget jag gjorde hemsidan åt. Hon sa att de älskade vad jag gjort och de ser fram emot att jobba mer med mig när hemsidan ska utvecklas. Efter det sprang jag rätt in i en skrattande Anton, sen kom jag hem och drack whiskey/cola med Joanna och somnade med fina ord studsande omkring i huvudet. Alltså.. bra onsdag.

Nu måste jag göra läxor.

Puss

Jag tror han varit död ett tag. Skulle tippa på tre veckor-en månad. Att hans död annonseras samma dag som iPhone 4S släpps...

Kom igen.

Men hursomhelst - en twittrare sa det bäst. "You touched an ugly world of technology and made it beautiful.” Det är exakt vad han gjorde. Apple-butiken i San Francisco var totalt omsvärmad igår eftermiddag, röda rosor, kort och hundratals människor. Jobs död är vad Michael Jacksons död var för musiken. Vi har förlorat en total revolutionär.

Och jag skickar en tanke till hans fyra barn.

Puss.

Alltså dra åt fan vad hårt jag jobbat de här senaste dagarna. Jag har 21 timmar klockade, och siten är uppe. Coalition-films.com om ni vill kolla in. Den är helt gjord i html. De ville ha en flash-site först, men det verkade onödigt eftersom innehållet är så enkelt. Sen när de vill ha mer komplexa grejer kanske det blir en variation av flash och html.

Om ni vill får ni jättegärna hojta till om ni upptäcker något strul med sajten. Då vill jag gärna veta er screen resolution (under systeminställningar) och vilken browser ni är på. Igår efter uppladdning hoppade conten copyn omkring på grund av struliga floats och clears, det ska vara löst nu. Ni får gärna testa att resiza fönstret, absolut ingenting ska röra sig. Då har jag gjort det rätt :)

Nu sitter jag och väntar på mail om vad jag ska göra med intro videon. Som det är nu är det en <meta> REFRESH i html som styr, efter tio sekunder redirectas du till första sidan. Problemet är att folk med långsamma datorer potentiellt missar videon. Det jag vill göra är att, istället för autoplay: true och controller: false, ge besökaren möjlighet att antingen spela videon eller klicka direkt in till siten (bara en knapp med enter site, förslagsvis). Få användare gillar att få en video, med ljud dessutom, uppkörd i ansiktet utan att få göra valet själva.

Då har jag dessutom reducerat ljudnivån till 56%, det var sjukt högt i början.

Hursomhelst. Kolla in, om ni har tid. Låt mig veta om något strular. Igår när jag skulle ladda upp hade killen ingen direkt koll på detaljerna kring hosting. De hade domänen på ett ställe, hostingen på ett annat och den enda som hade de här uppgifterna var deras tidigare webdesigner. Genom lite detektivarbete (alltså, jag kände mig SÅ smart) så lyckades jag hitta servernamnet på deras adminsida där de köpte domänen, sen testade jag mig fram med FTP-inställningarna i Dreamweaver. Jag fick inga uppgifter om vad mappen hette som höll hela deras nuvarande sajt, jag hade sån jävla tur att jag lyckades pricka rätt med en gissning. "You're successfully connected to the server" vid åtta på kvällen, den var GANSKA skön att få.

Sen fick jag spendera en halvtimme med att rensa hela deras sajt, tog bort allt förutom en låst mapp och faviconen (en favicon är den lilla ikonen där uppe i vänstra hörnet i adressfältet, blogg.se har bara en avklippt version av deras logo). Sparade alla deras filer i min lokala mapp på datorn, just in case, sen laddade jag upp mitt sparsamma innehåll till servern. Allt funkar. Succé. Jag är ett blont geni. Då tog jag ett glas vin, vitt för mig, rött för Joanna, sen satte vi oss och plöjde fyra avsnitt av Real Housewives in Beverly Hills.

Allt handlar om balansen. Haha.

Puss.

Beställde nya skor för att fira min snart inkommande lön. Endless.com är den enskilt bästa sidan jag varit med om i hela mitt liv. Gratis tvådagarsshipping. Beställde igår, de kommer imorgon. Gratis retur. Bara att gå upp med lådan till UPS ett kvarter härifrån och droppa av den. Sen får man ett mail när de fått tillbaks produkten, och så pengarna insatta inom ett par dagar. De har dessutom grymt bra priser och så rabatter ovanpå det. Väldigt bra sida. Får se om bägge passar. Cirka 500:- för bägge.

Nu har jag jobbat på hemsidan i snart 12 timmar. Haha, det ser så roligt ut med min lilla lapp bredvid datorn. Carrie var väldigt bestämd - "track your hours!", så det är vad jag gör. Fullt logiskt, naturligtvis, eftersom jag får timbetalt. Men det är bara så komiskt att jag sitter här med benen på bordet, datorn i knät, Nas ur högtalarna och kodar samt designar en hemsida åt ett produktionsbolag i New York. Och så antecknar hur många timmar jag jobbar på baksidan av ett läxpapper från skolan.

Det känns så.. romantiskt. Förstår ni?

Jag njuter. Jag skriver om det för jag njuter. Det är det här som måste vara guldet. Det vackra innan man möjligtvis blir insugen i den stora, stygga reklamvärlden. Här är det bara jag, min dator, Nas, en flaska vatten och inkommande sms om att min ambition är sexig (från en man som just packade väskan för en jobbvecka i Portland - hans åsikt om mig är min åsikt om honom).

Jag var, och är, otroligt stolt över Farid, och nu är jag stolt över mig själv. Måste insupa detta en stund.

Puss.

Jag kommer inte skriva mer om det här, ger jag honom någon luft alls så kommer han aldrig lämna mig ifred. Men nu är det åtminstone skrivet publikt och dokumenterat på något sätt. Det kändes viktigt.

On a better note - ganska nära en "perfekt morgon":

$95 på Sephora och en islatte. Det är fint. Var väl typ bara nödvändighetsköp iofs, men likväl fint. O frågade för ett tag sen hur jag alltid lyckas få min pluggtid att låta som helger, jag förklarade att det är en livsmentalitet. Har jag en chans att uppgradera min dag, då gör jag det. Det kan betyda att jag konceptar i solen med en Corona och någon rolig vän. Det kan också betyda att jag köper en islatte och smink när jag vet att jag har tio timmar kodning framför mig. Det kan betyda att jag lyssnar på musik. Eller tar en extra lång dusch. Eller lägga en timme på gymmet. Ja, ni fattar.

Det har inte med pengar att göra, för mig har folk av någon anledning så lätt för att plåga sig själva. Åh, nu måste jag plugga/jobba, fan vad trist, nu ska jag tortera mig själv och sitta i nåt mörkt skrymsle och dricka kallt kaffe så jag mår ännu sämre. Jag har aldrig förstått det där. Miljön gör allt. Jag förstår att det naturligtvis är mer flexibelt för mig, eftersom jag kan jobba hemifrån och plugga vartsomhelst, men likväl. Om man tänker efter tror jag de flesta människorna kan hitta sätt att uppgradera sina dagar.

Puss.

 

Okej, gänget.

I våras släppte jag in en person som inte är frisk i mitt liv. Farid visste om det här. Jenna med, såklart. Under vissa sommarnätter sa han vidriga saker till mig i telefon, Ado och Emil skällde på mig (med kärlek) och sa åt mig att ge dom telefonen om han ringer igen. Att han är sjuk finns det inga tvivel om, för mig. Ingenting spelar någon roll förutom att krampaktigt hålla kvar vid illusioner. Han vill må dåligt. Vara olycklig. På något sorgligt sätt är det det enda han känner till, det är det han söker sig till.

Det tog tid innan jag förstod hur illa det var. Vid den punkten var jag redan emotionellt engagerad, på det sättet att jag brydde mig om hans välmående. Jag tyckte synd om honom. Det fanns så mycket jag reagerade på, som jag aldrig tog upp. Allt för att inte såra honom. Har filmer och föräldrar lärt mig något så är det att ha silkeshandskar på när man försöker resonera med instabila människor.

Ju längre bort jag försökte komma, ju mer kontrollerande blev han. Han kände att jag var på väg bort och fortsatte gräva dag efter dag, han försökte allt. Var det inte högar med komplimanger så var det de enskilt vidrigaste mail jag fått i hela mitt liv. Jag var svag i våras. Vad jag trodde var mitt livs kärlek var på väg ut ur mitt liv. Jag gjorde ett dåligt val på grund av detta, och det fick jag sota för i ett halvår ungefär. Han mailade Farid, han gick igenom min mobil, han gick igenom min Facebook, han har de kallaste ögonen jag någonsin sett. Jag var det vackraste som fanns, så länge jag inte reagerade på hur äckligt han behandlade mig. Så länge jag ställde mig i hans led var jag perfekt.

Jag vill att ni ska veta det här. Delvis för att på något sätt klargöra att jag är stark, men inte perfekt. Jag gör grava misstag fortfarande, precis som alla andra. Jag har en otroligt stark intuition, men är jag trasig och ledsen nog så tystar jag den. Den här mannen försökte på alla sätt övertyga mig om att han var rätt för mig, att ge honom mer tid, tusen chanser ytterligare. Jenna såg mig i ögonen och skakade på huvudet, men det var ingen idé.

Varje gång jag försökt avsluta den här relationen så går han från vidrig till snäll. Jag har aldrig i mitt liv mött någon som så effektivt bryter ner och sen försöker komma en nära igen. Manipulativ är en absolut underdrift. Han har gjort det tidigare, men jag trodde aldrig det kunde appliceras på mig. Jag kunde inte hjärntvättas, trodde jag. Jag hade fel. Och nu när jag sagt åt honom att jag kontaktar polisen om han fortsätter maila mig så är allt naturligtvis mitt fel. Jag har misshandlat honom psykiskt, jag har försvagat honom, jag är åter igen en hemsk människa.

Om någon av er har en sån här människa i era liv, snälla, snälla gör er av med dom innan det är för sent. Den här mannen är extremt paranoid och tror att jag kommer hänga ut honom (han är på vissa sätt en publik person), vilket aldrig kommer hända så länge han inte gör något dumt. Han tror fortfarande att han kan få mig att se ner på mig själv. Garanterat för att han själv knappt klarar av att leva med vad han gjort mot mig, vem han är som person. Han vet att han aldrig kommer lyckas, men han försöker ändå. Olyckliga människor gör alltid så. De försöker dra ner andra. Har ni en sån människa i era liv - gör er av med dom. Silkeshandskarna måste komma av till slut. Jag är lyckligt lottad att ha flera människor i min närhet som sett vad den här människan är kapabel till, det tror jag är viktigt. Det fastslår att det är oacceptabelt.

Det är första gången någonsin jag har en manipulativ kille i mitt liv, tror jag. Jag är besviken på mig själv för att jag släppte in honom och gjorde så här mot mig själv, men jag finner tröst i att han inte lyckades förstöra några delar av mitt liv. Jag hade en fantastisk praktik i sommar, jag klarade av två onlineklasser och det blir bara bättre hela tiden. Jag har blockerat honom på Facebook, blockerat honom på Skype, sett till att alla mail han skickar raderas på en gång, hans nummer tog jag bort redan i juni eller juli. Att totalt skära av dom. Det är vad man måste göra. Prata med dom som en vuxen till ett barn, vad som än krävs för att de ska förstå att de ska försvinna ur ditt liv.

Alla som vill er ont på något sätt, alla som ger er dålig energi, som är manipulerande och har en vriden syn på verkligheten, gör er av med dom. Allt dåligt bara släpper när de försvinner. Jag lovar. Vi kommer fortsätta växa, och de kommer fortsätta stå still.

EDIT: Han är även blockerad att kommentera här. Om det är någon som har någon erfarenhet med att försöka bli av med människor som vägrar försvinna, tipsa mig gärna. Jag blandar helst inte in polisen då han har barn.

Puss.

Glömde berätta, jag fick hemside-giget!

Det var alltså Carries förtjänst, hon smsade mig plötsligt och frågade om jag var intresserad av att bygga en enkel html-sida åt en av hennes vänner. Hon frågade vad jag skulle ha betalt, jag drog till med $35 i timmen (vilket är minst tio dollar över vad folk med min skill level brukar ta här i USA) och allt gick igenom på bara några timmar. Nu har jag suttit med det i nästan sex timmar idag, har gjort skelettet till kodningen och tre av fyra sidor designmässigt i Illustrator. Det är en simpel sida, men uppbyggnaden tar fortfarande tid. Kerna all text, se till att allt alignar perfekt, sen ska han ha en splashsida med en 6 sekunder lång video också.

Jag sa att jag behöver 24 timmar total arbetstid, men nu är det deadline imorrn kväll, så det kommer nog bli närmre knappt 14. Det är kul i alla fall. Jag är ändå grav nybörjare i html enligt mig själv, men jag älskar verkligen att koda, så det är kul att lära sig medan man håller på. Vännen som anlitat mig har dessutom sagt att de kommer vända sig till mig när siten kräver mer komplexitet. Alltså utbyggnad, i princip.

Jag var dessutom duktig igår och gjorde allt jag skulle göra. Tränade i en timme, mina lår DÖDAR mig idag. Sen tvättade jag, handlade mat, mailade min Flash-teampartner, bokade möte med min TV-class-teampartner, gjorde klart läxan till html-klassen, tog bort nära 1000 bilder från Photobooth och hann dessutom med en sväng på stan med Carrie.

Och så fick jag hem fina underkläder från Forever 21. Köpte en sjukt fin transparent BH som naturligtvis var för liten. Jag inser att miljoner tjejer säkert har det här problemet, men SUCK på att ligga mellan BH-storlekar. Så 32B, alltså 70B i svenska mått är nu för litet. Vilket betyder att jag har två val - antingen gå upp till 34B, alltså 75B, eller 32C, alltså 70C. Med 34B blir omkretsen för stor, med 32C blir kupan för stor. Haha, alltså ni män kommer aldrig fatta dessa dilemman. Så vad jag gör nu är att jag kör hälften 32B, hälften 34B, beroende på vad för kläder jag har på mig. Antingen är det urringat som in i helvete eller så är kupan perfekt, och bandet för stort. I-landsproblem, jag vet. Behövde bara ventilera lite.

Hursomhelst, tillbaks till vad poängen med det här inlägget var. Det här är mitt första jobb någonsin när det kommer till hemsidekodning. Det dricker vi ett glas vin för, tycker jag.

Puss!

Och jag vinner en diskussion över sms. Med en så intelligent, ifrågasättande, utbildad man händer det inte speciellt ofta, han frågar om jag förväntar mig att bli premierad för min vinst, jag säger att det beror på vad priset är. Ett par minuter senare svarar han:

- It's a slow kiss.

Han har ett lugn över sig som är så tilldragande. Och jag har aldrig blivit behandlad såhär bra i mitt liv. Helt seriöst. Respektfull, tålmodig, han är varm mot mig och det värmer mig. Och som alltid, med killarna jag ger min tid till, han har ett sätt med ord som är fantastiskt. Jag kommer väl skriva om honom mer, i omgångar. Det känns lite konstigt för mig att skriva om det här, men den här bloggen reflekterar mitt liv och just nu är han i mitt liv.

Hursomhelst. Han är fin.

I övrigt var jag och dansade igår med Carrie, Andrew och Anton. Avslutade kvällen med att köpa med hamburgare till O och gå igenom Aftonbladet tillsammans (han älskar språk och vill att jag ska gå igenom varje ord fonetiskt). Idag blir det läxor, god mat och kanske lite sol.

Puss.

Nu sticker vi och dansar.

Puss.

Riktig tröttmössa idag alltså. Designar fortfarande, men det här kan bli dagen då jag somnar innan midnatt.

Morgondagens schema är:

- Tvätta
- Gymma
- Handla mat
- Plugga
- Ta lite drinkar med Carrie

Puss.

Det kommer ju sluta med att jag blir webdesigner. Det här livet, alltså.

Man går till en klubb man gått till tusen gånger förut. En man försöker fånga ens uppmärksamhet och man låter honom kämpa lite. Han blir aldrig jobbig, han går inte över gränsen, han sliter inte i en, han stryker ett finger sakta längs ens ryggrad och man vänder sig om. Man vänder som om, för att en man som rör en på det sättet helt enkelt måste vara en man (jag hade rätt). Och han visar sig vara intelligent, rolig, varm, uppmärksam, ambitiös. Och man finner sig texta med honom i timmar varje dag och hela hans ansikte förändras när han skrattar och han söker min hand under bordet när vi träffar mina vänner.

(nej, jag är inte kär)

Och så orkar man inte med Stockholm längre, börjar på Berghs, tänker "det vore fint att skriva lite" och upptäcker två år senare att det där med att skriva berör programmering. Något som aldrig, någonsin funnits i ens begreppsvärld över saker som skulle vara roliga att pyssla med.

Jag är väldigt nära ett intensivt tvådagarsgig. HTML, 35$ i timmen, deadline måndag morgon. Håll tummarna för mig - erfarenhet vore kul. Och mellan måltider och inhalerande av vatten (för mycket whiskey igår som vanligt) re-designar jag Blue Bottle Cafés hemsida och tänker att "det här kan jag göra under resten av mitt liv".

San Francisco, du är för alltid en positiv konnotation. Vackra kvinna.

Puss.

min