now/then/tomorrow
Funderar på att lägga ned den här bloggen, byta adress och köra mer Farid-stuk. Mer engelska, mer inspiration, mer den sidan av mig som är kopplad till sånt jag älskar. Den här bloggen har fungerat som en paus för mig. Ett vilorum. Jag pratar engelska hela dagarna, men här inne pratar jag svenska. Jag jobbar hela dagarna, men här inne pratar jag om kläder och diverse annat som egentligen inte har nån betydelse.
Det känns lite som att det här bloggandet är det som får folk att tro att jag är på ett visst sätt. Man kategoriserar ju sig själv naturligtvis genom att blogga, vare sig man vill eller inte. Och jag gråter inte på bloggen. Väldigt sällan, i alla fall. Här är jag stark och genom det hoppas jag att kunna visa andra människor att det är okej. Det är okej att vara en stark tjej. Det är min pappas förtjänst. Gud vet att han gjort mycket ont i sitt liv, men han gav mig mitt självvärde. Han sa varje dag att jag var fantastisk. Och han balanserade det här med att se till att jag aldrig blev bortskämd. Jag är fantastisk, men jag får ingenting gratis. Så är jag uppfostrad.
Och det präglar hela mitt liv. Och det VILL jag att det ska göra. Jag är äldre än 23, det har jag fått höra av varenda lärare jag någonsin haft. Jag är äldre än andra i min ålder. Jag är äldre än Farid, och han är fem år äldre än mig. Jag ser mitt värde, till fullo, men jag vet också att jag aldrig kommer komma någonstans om jag inte jobbar hårdare än alla andra. Talang har väldigt lite med saken att göra. Det handlar bara om hårt jobb. Och kontakter. Och en spetskompetens i att kunna sälja sig själv (vilket, tro det eller ej, jag är väldigt bra på).
Jag funderar på att lägga ner detta, mest för min egen skull. Det blir lättare att hålla fokus om jag släpper Sverige ännu mer. Och 90 % av mina läsare är från Sverige. 70 % av de 90 är från Stockholm. Vilket betyder att de enda jag främjar med den här bloggen är personer jag valt att lämna bakom. Inte låter det som framtid för er?
Mycket har förändrats det här året och det är inte slut än. Innan 2011 kommer jag ha haft min första byråupplevelse, jag kommer ha en egendesignad, färdig hemsida, jag kommer ha minst tre extremt starka kampanjer färdiga. 2010 var året då allt ställdes på sin spets. Precis allt. Jag är exalterad inför framtiden, även om jag vet att ju mer fokuserad jag blir, desto fler vänner kommer jag förlora. Jag börjar förstå det nu. Ju mer jag lär känna mig själv, vilket är det främsta som kommer ur hela det här USA-äventyret, desto mindre skit kommer jag tåla. Det som var viktigt för två år sedan är helt enkelt inte lika viktigt längre. Känner inte ni alla likadant? Förändras inte prioriteringarna?
Puss.
Nu har jag inte kommenterat på ett bra tag men jag har ändå följt med sen den här bloggens början, so here it goes:
Jag hoppas verkligen att du inte slutar skriva. Det är något rent självisk för mig men det står jag för. JAG behöver den här bloggen. Det har hänt att jag läst och plötsligt hajat till och tänkta "vafan, hur tänkte hon nu?". Och jag tycker om att du utmanar mig, att du får mig att sparka mig en gång till där bak och sätta igång med det jag råkar hålla på med för tillfället.
Jag förstår att det kan vara jobbigt, speciellt med den kolossala mängd drama du lämnat bakom dig (hur hittar du det, jag förstår inte?) och du ska självfallet inte fortsätta skriva om du mår dåligt av det. Jag säger bara att du har en ivrig läsare kvar om du väljer att fortsätta.
PS. Och jag kommer inte från Värmdö, jag kommer från norrort och bor sedan flera år i Uppsala.
Jag bor i London så där har du nån som läser din blogg varje dag som inte bor i Sverige.
Jag kommenterar inte ofta, eller har nog aldrig gjort det om jag ska vara ärlig, dels för att jag nästan aldrig vet vad jag ska skriva för du har redan sagt det jag tänkte.
Du skriver så fint Cim. Du skriver bra och jag älskar din blogg! Det är den första jag läser när jag går igenom mina bloggar i min lilla blogglista (believe me, den är inte så liten).
Jag förstår vad du menar med att du inte vill ha kvar denna bloggen utan vill fokusera på det du älskar, det du har nu och det du kommer ha i framtiden, men det skulle vara så tråkigt om du lade ner bloggen helt. Varför inte starta en blogg liknande Farids där du skriver allt det där på engelska och så skriver du på den här bloggen när du vill ha en paus, när du känner att du vill använda svenskan mer och vill skriva om kläder och dylikt. (Även fast jag föredrar dina mer ärliga texter).
Men detta var bara en ynklig vädjan från mig, du ska ju givetvis blogga för din egen skull.
Ser fram emot vad som kommer hända. (hade jag använt smileys så hade det varit en smiley på slutet av den där meningen)
Tack snälla tjejer, om det fanns nån gång jag behövde höra det där så var det nu. Tack, tack, tack.
Helt underbart att du tamejfan har FANS! Jag vill också ha fans. Hur många läser bloggen dagligen?
Nån gång sa du att jag skulle blogga, för att du skulle läsa. Jag tycker du ska blogga såhär, och inte annorlunda - för att jag ska läsa.
När du börjar tjäna pengar så lovar att att jag ska bli mer intresserad av ditt skapande och mindre intresserad av ditt gnällande.
