Det här är utan tvekan det längsta blogguppehållet jag haft. Och herregud så fort man vänjer sig vid att inte ha dator. Det har varit skönt att byta uppkopplings-device, från mobil till dator. Lite mindre, lite lättare, lite mindre efterblivet. Tyvärr har det nu resulterat i att jag skriver som en totalt retard på de här tangenterna, vad fan händer.

Hursomhelst. Jag är i Stockholm. Flyget från SF till London gick mycket bra, Virgin Atlantic rekommenderar jag till alla. Tog 9 timmar typ, så kort tid har det aldrig tagit. Inte ett spår av vulkanhelvetet. Sen lyckades jag kränga en biljett till ett tidigare flyg från London till Sverige, så kom hem runt 22 istället för 00. Det var skönt.

Den här första veckan hemma har varit intensiv. Vissa saker har gått åt helvete, andra har varit helt underbara. Över förväntan. Jag har en mobil nu, en ganska fräsch LG med grym kamera och värdelös batteritid. Den servar mig ganska väl än så länge. Jag börjar jobba den 13:e juni, jag kommer jobba lite mer än deltid. Fyra dagar i veckan, och så växla mellan halvdagar och heldagar. Extremt fint schema, om jag får säga det själv. Att få fortsätta med långhelger även utanför plugget är fint. Jag kommer få jobba nära med Kim, som fixat jobbet åt mig, men även med art directors och andra team. Jag kommer sitta med på briefings och få en chans att verkligen börja greppa hur allt går till. Jag är exalterad, men också otroligt glad över de här två veckorna semester jag får nu i början. Det var inte väntat.

Och så min lilla dator då. Min stackars, misshandlade lilla dator. Jag bytte batteri för cirka 14 månader sen. Har väntat på att datorn ska krascha hela våren, den har känts seg och betett sig konstigt. Mycket riktigt - tre dagar efter landning i Sverige så dör den. Vill överhuvudtaget inte gå igång. Jag, mitt dumma helvete, fixar konverterare så att jag kan ladda datorn samt mobilt bredband INNAN jag styr själva datorn. Sen sitter jag där med 400 spänn i teknik jag inte kan använda eftersom mitt älskade barn vägrar gå igång.

Knatade in på Macoteket på Kungsgatan idag, sa "hej, mitt batteri är dött, ge mig ett nytt, tack, jalla". 1295 spänn. KUL. ROLIGT. BRA. FINT. Det var bara att betala och tacka för rånet. Nu funkar dator, internet och mobil i alla fall, det tycker jag är ganska bra uppstyrt av en tekniskt handikappad blondin.

Sen måste jag säga en till sjuk grej. Jag har två kapitalkonton. Mitt ena har varit spärrat i typ fyra år, använder det inte. Loggar in på internetbanken från Jenna och har helt plötsligt 2400:- på det kontot. Vissa människor kanske hade sagt "vänta nu ett tag, nu har det blivit något fel, det är nog bäst att jag väntar och ser om pengarna försvinner igen". Eftersom jag inte är sån så gick jag ner till Nordea, låste upp alla spärrar, förde över pengarna till mitt personkonto och stängde ner kapitalditot. Tack gud, du är ett jävla as, men av någon anledning skänker du mig lite allmosor ibland. 2400:- rakt ner från himlen täcker batteriet, första busskortet, första månaden av internet + simkort samt konverteraren ganska exakt. Så det var mycket, mycket fint.

Sen har jag promenerat. Ätit. Druckit. Sovit. Skrattat. Varit med Jenna, naturligtvis, ni kan inte tro något annat. Vi har hunnit med många timmar tillsammans, ikväll ses vi igen. Det blir Soap och hiphop-tisdag, Emil kommer hit om några timmar och dricker öl med mig också.

Jag har tusen saker till att skriva, men just nu blev det tydligen det här. Här kommer lite blandat från min första vecka hemma.

Puss.

Bleka lår och Lexus tass, första gången på Snaps, drack vitt, åt lamm, pratade med Jenna, det var fint

Äntligen mammas mat, fiskgratäng med potatis-nånting och broccoli, alltså.............................

Trött jycke hittade hem på en gång. Han älskar Värmdö. Aldrig nåt koppel och mjuka sängar.

Jag hittade ett fotoalbum Chris gjort till pappa. Log i en halvtimme och var tvungen att fota såklart. Jag och syrran i Linköping 1990.

Hon har redan försökt knulla honom i ögat typ tre gånger, men de är mycket goda vänner. Tro inget annat.

Bästa blev sned. Ingen är förvånad. På Friday's vid Kungsträdgården, drack en flaska vin och åt i tiiiiiimmar. Underbart.

Mat.

Hej gänget.

Sitter på SFO. Fick betala 50 dollar övervikt när jag checkade in, SUCK, haha. Men jag får skylla mig själv. Två timmar innan min shuttle kom köpte jag tre BH:ar och fem par trosor på VS (heeeeelt otroligt fina set, knallrosa, knallgult och vitt) samt Sofis favorittrio från Nars (se nedan), OCH sjukt starkt pigmenterade ögonskuggor från Urban Decay. Ah, det ljuva i att bränna pengar på saker som gör en fin.

Hursomhelst. Önska mig lycka till. Jag boardar om en halvtimme. Ska äta nåt först. Har fönstersäte och flyger med grymma Virgin Atlantic. Vulkangrisen verkar ha lugnat sig. Jag har typ sämre hy än någonsin, jävla små hudfärgade kvisslor som jag ALDRIG får, både i pannan och kring munnen, men vad gör man. Hem verkar jag komma, och det är det viktigaste.

Jenna, älskling, jag landar alldeles för sent på onsdagen för att vi ska ses. Klockan 10 på morgonen ska jag vara vid T-Centralen för att träffa chefen på Oriflame, kanske tar två timmar cirka. Så älskade, bästa vän, boka vänligen in torsdagseftermiddagen OCH hela fredagen åt mig. Robban får gärna följa med, men oavsett är du min i minst 48 timmar med start snart. Älskar dig.

Nu gör vi Stockholm, alltså. Sjukt. Slänger med en söt bild på Lucas också, från igår. Älskar man sin hund har man säkerhetsbälte på honom. Punkt.

Puss!

Hej hjärtan.

Ja, inte kommer jag bli frisk nån gång snart. Men det är okej. Nu är jag redo mentalt att sätta mig på ett flyg och korsa Atlanten. Om bara det det jävla vulkanaset håller sig i schack. Idag träffade jag Carrie en sväng, drack kaffe i solen. Välbehövligt. Det högg till i hjärtat när jag insåg att vi inte ska ses på drygt två veckor. Hela familjen är viktig för mig, utan tvekan. Men Carrie är min syster. Vi lyckas alltid ha exakt samma problem exakt samtidigt, oavsett om det är privat eller i skolan. Förra terminen svetsades vi samman i Campaign Design, den här terminen har varit den jobbigaste någonsin för oss bägge. Nu landar hon i Sverige tillsammans med vackra Joanna den 12:e juni och det är för bra för att vara sant, naturligtvis. Helt underbart.

Den här terminen, ja. Januari känns som två år sedan. Aldrig någonsin igen tänker jag köra en tävling samtidigt som skolan. Det går helt enkelt inte. Det är inte för mig. I höst kommer jag gå fem kurser, rolig jul. Kommer alltså plugga heltid + en extra kurs. Och i sommar ska jag ta två kurser, bytte bort Principles of Graphic Design (för lätt enligt vänner, hoppar direkt in i Graphic Design 1 i höst istället) mot Ad Team, och den andra heter Innovative Advertising. Två tunga reklamkurser, så det kommer bli mycket konceptande mellan Fresita-klunkarna i sommar. Men fan, det känns ganska bra ändå. Och att jag äntligen får fråga lite vänner om råd, vänner som inte har en susning om reklam, de har oftast absolut fräschast idéer. Vinklar min arbetsskadade hjärna missar. Det blir fint.

Efter jag lämnade Carrie har jag packat lägenhet och väskor HELA dagen. Jag har så äckligt mycket kläder, ni förstår inte. Lämnar kvar två fulla IKEA-kassar med kläder plus sex par skor här i SF, och ändå bågnar både min stora resväska och mitt handbagage av allt fint jag samlat på mig. Hursomhelst. Hoppas på noll övervikt. Och då vill jag ändå hinna till VS imorrn för möjligtvis en ny BH och lite lotions. Haha.

Imorrn har vi bokat truck från 10-16 för att köra allt till storage. Förhoppningsvis kommer det inte ta så lång tid, så jag hinner pyssla med det andra jag vill hinna göra.

Hursomhelst. I övermorrn alltså. I övermorrn åker jag hem. Helt sjukt. FÖRÖVRIGT. Fick en FANTASTISK nyhet av en vän för ett par dagar sen. Det är inte helt säkert än och jag får inte säga vad det handlar om, men går allt i lås så är jag världens lyckligaste tjej i sommar. Så mycket kan jag lova. Om Chris dessutom lyckas pallra sig hem, då.. då är mitt liv fulländat.

I brist på annat får ni se en stillbild från min sjuka uggle-reklam. Det här är Andrew bakifrån, filmad väldigt tight ute på fire escapen. Sjukt snyggt foto, vår dp är riktigt grym. Reklamen får ni se så fort jag fixat en ny editor, vår var ju komplett efterbliven under hela terminen och avslutade på samma sätt. Så får styra det själv.

Okej. Puss.

Älskade H&M. Den tvåtonade jackan, de bruna bootsen med klack, den glittriga, gröna saken och Skinnshortsen med stort S. Det blir en fin höst. Bilder stulna från Marcella & Columbine.

Hej hjärtan.

Så var skolan slut för den här gången. Har lite online-pill kvar, men det är så minimalt att det inte räknas. Har redan fått final betyg i två kurser, lyckades få upp html-klassen till B-. Samma betyg i Brand & Branding. Det är taget. Tyvärr tror jag att jag ligger och harvar på ett C fortfarande i Integrated, vilket är bullshit, ärligt talat. Men får svälja det, helt enkelt. I TV-klassen finns det inga andra alternativ än ett A. Spaz gillar mig.

Den här sista veckan har varit extremt knepig. Jag försöker landa, resulterar såklart i att jag blir sjuk. Igår i html-klassen började jag blöda näsblod från ingenstans, mitt under final critiques. Är alldeles, alldeles för stressad. Har svårt att slappna av. Ständigt på högspänn. Kroppen vägrar sova under nätterna, snittar väl 5-6 timmar. I torsdags efter TV-klassen var slut blev jag absolut vanvettigt raggad på av en snubbe i klassen. Alltså.. jag är inte lätt att genera, men han lyckades. "Du har makten att få män att salivera", "Jag är en ben-kille, och du har skolans snyggaste ben". Inte blyg, direkt. Jag visade ganska tydligt att jag inte var intresserad, vilket han märkte, haha. Då stack han. Herregud alltså..

Hursomhelst. Gick i fredags från klassen, svalde blod hela vägen hem. Helt förstörd. Sov i fyra timmar på eftermiddagen. Sen gick jag ut med familjen och åt dyr sushi/drack japansk öl, bilder kommer strax. Tanken var väl Castro, men ingen orkade till slut. Alla gick hem och sov.

idag har jag gjort absolut ingenting. Nu ska jag gå och ta ut pengar, ge till Cassia, sen ska jag styra lite ärenden. Sjuk, och med feber. Grattis till mig.

Puss.

Bikini Old Navy. Billig och bra. Ska sy om överdelen lite bara. Men mönstret är tokfint.

Puss.

Jag drömmer stort. Jag gör det. Jag erkänner. Jag kan acceptera att kalla det "stort".

Jag vill ha någon som älskar mig. Någon som kan min kropp för att han tog tiden det krävdes att lära sig den. Jag vill ha någon som inte bara vill ha sex med mig. Han vill vända mig ut och in. Varje gång. Kan jag formulera meningar efter vi är klara så är vi inte klara.

Jag vill ha någon som älskar att resa. Som ser "stadgande" som relationsbaserat, snarare än i att köpa ett hus och aldrig flytta därifrån. Jag vill ha någon som inte kan få nog, som vill upptäcka, som kan tänka sig Chicago lika väl som en vingård i södra Italien. Jag vill ha någon som binder mina ögon, kör mig till flygplatsen och tar mig till ett plats jag aldrig varit. jag vill ha någon som lägger mer vikt vid upplevelser än vid materiella ting.

Jag vill ha någon som ser sitt eget värde. Som har starka värderingar, svårrubbade, som brinner ivrigt för vissa saker och mindre ivrigt för andra. Jag vill ha någon som bryr sig. Någon som lägger vikt vid åsikter, som håller fast vid sin, även om det är obekvämt eller fel. Jag vill ha någon som delar min syn på kappvändare, de lägst stående varelserna efter kvinnomisshandlare och pedofiler. Jag vill ha någon som är stolt över sig själv. Som vågar vara sig själv.

Jag vill ha någon som förstår vikten av passion. Någon som vet att den är en av tre stöttepelare, kärlek, respekt, passion, alltid. Jag vill ha någon som vårdar detta, någon som släpper allt för att kyssa mig, eller bara för att hålla om mig en liten stund.

Jag vill ha någon som är driven. Någon som vägrar sluta följa sina drömmar. Jag vill ha någon som inser att vi skapar våra egna hinder, jag vill ha en entreprenör, en företagare, en kreativ person. Någon som alltid väljer sina drömmar framför mig, och accepterar att jag gör samma sak. Jag vill ha någon som vågar hoppa och vågar kraschlanda. Någon som tar smällar utan att skämmas. Någon som inser att det handlar inte om hur många gånger vi misslyckas, utan om hur vi tar oss tillbaka.

Jag vill ha någon som inser att livet är för kort. Någon som förstår att varje sekund oskrattad är en sekund bortslösad. Varje sekund där vi inte dricker, äter, ligger, skrattar, dansar, lyssnar, pratar, älskar är en sekund vi kunde spenderat bättre, mer äkta, med större respekt. Jag vill ha någon som respekterar sitt eget liv så mycket att han ger sig fan på att leva varje dag till fullo. Jag vill ha någon som älskar för att varför ska vi någonsin göra något annat än det? Jag vill ha någon som rationaliserar fram lycka, om det är så. Någon som väljer skratt framför gråt, sex framför bråk, mål framför hinder och liv framför levande död.

Jag kommer välja någon som vägrar acceptera något annat än stort. Större. Störst. Någon som aldrig, aldrig nöjer sig.

Och jag vet att ni finns där ute.

Gud.

När Berghs-hjärtan var här informerade dom oss om ett par grejer som ser extremt intressanta ut för framtiden. Bland annat en ny version av utbyte mellan Berghs- och AAU-studenter. Jag vet ärligt talat inte hur mycket jag får avslöja kring det, men det kan vara så otroligt fint att lille Elin får en chans att dyka upp i San Francisco en stund i början av nästa sommar. Vi får se. Jag älskade idén i alla fall.

Dessutom har de fixat en portfoliosida åt oss Bachelors på Berghs.se. MYCKET välkommet. Jag svär till Gud, innan juni är slut ska jag ha en portfolio uppe. Jag lovar på heder och samvete. Det kommer bli mycket tweaks på gamla kampanjer i sommar, men det blir fint. Hoppas på att få köra många inspirationskvällar med älskade Elin på valfria caféer och uteserveringar i sommar. Gud, den här sommaren har en sån FRUKTANSVÄRD potential.

Puss.

Vad jag ser fram emot och ska göra så fort jag kommer hem:

- Krama mamma. Suck. Äntligen få ha en mamma nära igen. Det är fint efter 10 månader utan.
- Släppa Lucas lös ute på Värmdö. Lämna kopplet hemma. Andas in allt gräs och alla träd och allt blått vatten. Andas.
- Sitta och studsa upp och ner på sätet hela vägen in till stan första gången jag ska träffa Jenna (läs: max 12 timmar efter landning). Suck. Äntligen få ha en bästa vän nära igen. Det är fint efter 10 månader utan, ja jävlar.
- Se Lucas och Lexus attackera varandra i arg kärlek. Som vanligt.
- Skaffa kontantkort och trådlöst nät till datorn. Sån där dongel. Hur svårt är det att fixa? Stockholm är ju SÄMST på free wifi fortfarande.
- Gud. Mat. Ska tvinga mamma att laga allt jag saknat. Och sen allt annat. Ost! Och kaviar. Suck. Brooklyn Lager från Systemet. Dillpotatis. Köttbullar. Lax. Allt. Knäckebröd. CHOKLAD. Alltså.. jag ska äta konstant i en vecka, minst.
- Boka resa till Linköping. Kommer kännas otroligt fel och inte alls lika kul utan Chris. Men längtar efter släkten likväl.
- Sova. Och sen sova lite till.

Sen ska jag träffa alla andra vänner. Och göra tusen saker till.

Puss.

Jag är sjuk.

Jo. Så jävla illa vill det sig. Egentligen är det bara konstigt att det inte slagit till tidigare. Men jag vet varför det kommer nu. Sjukt jobbig vecka nu nyligen, med tv-inspelning där precis allt gick åt helvete och Boost, Boost, Boost resterande timmar av dygnet. Sen en helg som var riktigt tung. Drack alldeles för mycket på fredagen, lördagen försvann i tjafs, söndagen minns jag inte ens.

Och så imorse. Vaknade 05:30 av att jag mådde så sjukt dåligt. Dunkande huvud, halsont, feber, hela kalaset. Fick snyta mig i två timmar innan jag kunde somna om. Suck, alltså. Har inte tid att vara sjuk och så hatar jag det innerligt dessutom. Känner mig så fruktansvärt meningslös som människa när jag bara ligger utan att göra minsta nytta.

Tre finals kvar i praktiken, men mentalt är jag som sagt klar. Så jävla konstig termin. Ursäkta mitt ovårdade språk, men på riktigt. Otroligt konstig termin, som förändrade allt. Jag ska gå igenom den månad för månad om en vecka då jag landat i Sverige.

En vecka. Absurt.

Just det, en till grej. Alla som hört av sig till mig och velat ha hjälp med något, litet som stort, jag är ledsen för att jag ignorerat er. Har helt enkelt inte något mer kvar att ge just nu. Och när man är dränerad, då svarar man inte på mail. Så, förlåt. Jag är tillbaks snart igen.

Puss.

Två bilder till från i fredags. Lekt med dom lite i Photoshop. Fina vänner. Och nej, jag är inte kissnödig på första bilden. Jag var, PÅ RIKTIGT, så jävla full att jag hade svårt att balansera. Andrew sa det också dagen efter - "jag tror aldrig jag sett dig så full". Grattis Cim. Och ja, haha, ni ser ju själva på andra bilden. Jag hade inte kunnat komma djupare ner i det där glaset om jag så försökte.

Och åh, vad jag älskar mina kläder. Avgudar den där kavajen. Och tshirten. Och shortsen. H&M från topp till tå. Förutom skorna. De är från Asos och kostade typ 300 spänn. Ett av mina bästa köp någonsin. Passar till allt och är sjukt bekväma. #winning

Puss.

NÅGON uppdaterade precis sin profilbild. Kan vara min bästa vän. Eller världens vackraste kvinna. Eller bägge.

Alltså...........................................................................................

9 dagar.

Suck.

Vad jag lever i.

Mjuka lädershorts med snörning H&M, resterande shorts Forever 21, vit bikini Victoria's Secret, leopardclutch Forever 21, tshirts UO och H&M.

Vi var ute med alla små apor igår, Carolina fyllde år. Det var kul. Blev dödstrött redan på middagen, men hängde med en sväng till Ambassador ändå. Sen följde Alex mig hem vid midnatt. Här får ni lite bilder i alla fall. GUD, så jag ser på mig själv att jag typ gått in i väggen. Ingen glimt i ögat alls. Men de andra bilderna är väldigt mysiga, haha. Så fina vänner.

Carolina är pinglan i rosa klänning

Carolina & Hedvig

glimtlös misse och Bells

nörd-misse & Carrie

hahahaha, sötnosar

Hedvig & Bella

Carro och Oscar, som förövrigt fått praktik på Forsman & Bodenfors i sommar. GANSKA värt.

Bells. Vackra misse.

Älskade Alex. Hans process när man ses - björnkram, lyfter upp, snurrar runt, sen valfri komplimang x 3. Jag ÄLSKAR den här killen så mycket. Nu hade han dessutom odlat finaste skägget.

Normal konversation i familjen

Vackra. Det finns på riktigt ingen med finare hår än Carolina.

Och det var allt. Ännu en fredag förbi. Puss.

Har inte gjort NÅGONTING idag. Har inte så mycket ångest dock, har börjat pricka av checklistan redan. I20:n och CSN är på g, och så tog jag bort över 1000 bilder från Photobooth idag. Nu tar det inte lika lång tid att öppna, haha.

På måndag kör vi sista veckan i skolan. Men ärligt talat, mentalt?

Jag sitter redan på Skinnarviksberget med Emil och gungar huvuden i takt. Fina, efterlängtade sommar.

Puss.

Titta. Jag har ditt liv i min hand. Att någonting så stort kan vara så litet. Få plats just precis där. Du sjunker in i mina livslinjer, jag greppar dina drömmar, kramar till, mina fingeravtryck på alla dina fyra kammare, älskling. Få bort mig nu, om du kan.

Att någonting så stort kan vara så litet. Kan inte riktigt knyta näven med ditt liv i min hand, vill inte orsaka dig smärta, ingen som skadat mig får plats. Här är vi trygga, du och jag. Jag kramar lite lätt, pumpar blod in i oss. 300 gram, fyra rum, röda väggar, mjuka former, ditt hjärta lite stort i min hand, men älskling - titta - du får plats.

Vet du att allt du gör startar här? Dina lungor kan inte höjas eller sänkas utan detta. Du kollapsar utan mig. Ditt hjärta är i min hand och jag bestämmer. Jag var tillitsfull, du borde vårdat mig, försatt i ljuv extas. Rik på kärlek, rik på syre, rik på oss.

Alltså.

Den eviga saknaden. Den eviga, bottenlösa saknaden.

I december, när jag åker till Sydney, så kommer det ha gått 1,5 år sen jag kramade om den här människan. Det är skamligt. Men det är priset man får betala när två systrar bestämmer sig för att följa drömmar på separata håll.

Jag bär med mig dig överallt, och helvete, så jag saknar dig. En sommar utan dig är ingen sommar, men jag får försöka ändå.

Lämnar USA om 12 dagar. Nu övergår saknad snart till att faktiskt krama Jenna, Jonna, Elin, Viktor, Lina, Emil, Åberg och alla andra (dessa var de första jag kom att tänka på). Sist vi sågs var jag 23 och arbetslös. Nu är jag 24 och ruggigt upptagen. Det blir fint, det.

Saker Cim ska hinna göra på 12 dagar:

- Se till att jag inte failar någon av vårens kurser
- Registrera kurser för hösten
- Fixa papper åt CSN hos advisorn
- Ansöka om CSN för sommaren (borde styra för hösten samtidigt, orkaaa)
- Lokalisera I20-pappret
- Få en högt uppsatt underskrift på I20-pappret
- Säga upp gymmet
- Boka storage för möblerna
- Packa ihop hela lägenheten
- Hyra bil, åka till storage och droppa alla möblerna (låter braaaaa mycket mindre jobbigt än det är)
- Ta Lucas till veterinär, hälsocheck, kolla om han behöver några vaccinationer
- Lokalisera Lucas pass och alla papper så att han är redo att flyga
- Lära Lucas dricka ur vattenflaskan man stoppar in i flygburen, åter igen
- Ha "möte" med älskade vänner som ska komma till Sverige, se till att allt är planerat tills de kommer
- Bygga Elins hemsida (nästan det enda roliga på den här listan)
- Rensa Photobooth
- Rensa iPhoto
- Rensa datorn

För ett bra tag sen skrev jag om tjejer som stjälper tjejer. Att det var en av de största anledningarna att jag lämnade Stockholm och Sverige. Det blev ett jävla liv kring det inlägget, och jag ska inte ta upp det igen.

Men på tal om samma sak så skrev Calle nyss en väldigt bra, och garanterat väldigt sann, krönika:

"Jag är så glad att vara man. Inte för att vi tjänar mer eller har det lättare på alla möjliga vis. Som att vi slipper gynekolog-besök och vi slipper föda barn och vi slipper flytningar och mens pms (det slipper vi i och för sig inte HELT) och vi slipper fundera över att skära upp tuttarna och stoppa in silikon. Men. Den största anledningen till att jag är glad att vara man är att jag slipper skitsnacket. För det ni håller på med är fan sjukt. Man tycker att ni har mycket att tjäna på att vara lojala mot varandra och stötta varandra och hålla varandra om ryggen. Det skulle kanske hjälpa till i kampen för jämställdhet, tänker jag. Jag menar – det är svårt att föra ett krig mot någon om man redan har ett inbördeskrig.

Jag har just blivit pappa till ljuvliga Penny. Får glada tillrop och ryggdunkningar vart jag än vänder mig. Jag bloggar en del om mitt faderskap. Och alla är så snälla. Annat är det med min fru Anitha. Hon bloggar också. Men får bara skit och elakheter av andra mammor. Riktigt utstuderade elakheter som är specialdesignade att såra så mycket som det bara är möjligt. De menar att Anitha inte kan ta hand om ett barn eftersom hon själv är adopterad – att det gör att hon inte kan känna den kärlek till barnet som krävs. Att hon låter Penny frysa ihjäl när hon har så lite kläder på sig. Att Anitha inte är mogen att vara mamma om hon är sugen på ett glas vin. Så otroligt elaka saker att säga. Fattar de inte att det sitter en människa och LÄSER de där raderna som är riktade mot henne? Nu är Anitha tuff så hon kan sortera. Men det vet ju inte de. Könsrollerna är så oerhört tydliga här. Jag har inte fått en enda elak kommentar, och då vet jag att många mammor läser min blogg.

Ni. Ja, jag tänker säga ”ni” för jag vet att ni är vanligare än man tror. Ni unnar inte varandra. Ni reagerar på andras lycka genom att försöka rasera, såra och riva ned. Ni pratar skit om varandra och missar inte en chans att hugga andra tjejer i ryggen. Nu när jag försöker tänka tillbaka på min uppväxt ser jag att det var likadant edan i mellanstadiet. Bästa tjejkompisar ”gjorde slut” med varandra och blev varandras dödsfiender. Ni mobbade varandra bra mycket hårdare och fulare än vi killar gjorde. Vi gav varandra näsblod. Ni gav varandra själsliga ärr som kommer sitta kvar hela livet. Vi bröt benet och ni fick varandra att skära er med kniv i armarna och börja kräkas efter maten. Och jag kan inte begripa varför. Varför i helvete gör ni så mot varandra? Vi män gör inte så. Vad är skillnaden?

Jag menar inte att vi män är bättre. Vi är ansvariga för en massa skit. Kanske nästan all skit som finns. Men vi psykar inte varandra. Vi håller någonstans ihop. Vi dunkar varandra i ryggen och behöver inte säga så mycket för att känna släktskap.

Kanske är det åt det hållet ni måste gå. Sluta vara elaka mot varandra! Sluta slåss med varandra. Förena er! Det är den enda vägen fram. För den kvinnliga gemenskapen finns inte som det ser ut nu. Ni måste sluta fred med varandra. En sak till: Bästisar gör inte “slut”."

Nu vill jag höra era teorier? Stämmer det som Calle skriver? Och om ni tror det stämmer, varför tror ni det är så? Kvinnorna som läser Calles blogg läser med allra största sannolikhet även Anithas. Dessa kvinnor ger Calle ros och Anitha ris. Jag är inte sarkastisk eller dryg eller något i den stilen nu, jag vill uppriktigt bara veta - varför är det så?

Hej älsklingar.

Jag sitter på ett café och gör Boost. Sen ska jag börja göra hemsida till Sweet Leaf, senare ikväll ska jag tillbaks till lägenheten vi var i igår och filma klart vår tv-spot för Rugdoctor.

Jag tog kontroll igår. Jag orkar inte vara mysig längre. Det är min idé, det är min skyldighet att se till att spoten blir bra. Bella var underbar, Andrew också. Jag jobbade nära med DP:n igår (Director of Photography), han sa i princip "du stannar med mig, behöver du någonting skickar du copywritern eller plannern". Det var skönt att känna att min plats verkligen började växa fram.

Och fan så bra det kommer bli, missar. Jag längtar efter att visa er. Andrew är fantastiskt bra på att vara creepy, haha. Här ett par stillbilder bara. Så fort jag har en rough cut får ni se, förhoppningsvis torsdag redan.

Nu måste jag fortsätta.

Puss.

(Ugglekostymen och masken är gjord av en make-up-artist, jag är GRYMT imponerad över resultatet, blev jätteglad när jag kom dit igår och såg hur välgjort det var. Lägenheten HELT perfekt, komposition skitsnygg, alla linjer stämde, heta tjejer, bra crew. Så glad när grejer funkar.)

Okej. Jag erkänner.

Jag kanske saknar Stockholm lite då. Saknar eftermiddagsvärmen på Melanders, att sitta och svettas i en av deras obekväma stolar, hela Söder vibrerar av sjukt exotisk julihetta och Lina springer runt och serverar folk med ett leende på läpparna. Jag kanske saknar Skinnarviksberget en aning. Att klättra upp och se Brolle hångla upp någon långbent blondin, vända blicken ut mot havet och bara njuta, se ett vitt pärlband av tänder när Jenna lutar sig bakåt och asgarvar över något Emil säger.

Jag kanske saknar morgonbussen lite. Hur alla är lite sorgsna över att de ska sitta inne på ett kontor hela dagen, men samtidigt glada för att det är så varmt och de har hela kvällen fri. Att resan är så fruktansvärt vacker, det är hav och skog och blå himmel överallt, att dra efter andan när man glider genom Londonviadukten och får hela Stockholm serverat, Djurgården grönskar som vanligt.

Jag kanske saknar promenaderna lite. Att gå från Slussen, genom Gamla Stan, den tidlösa hatkärleken till Västerlånggatan, så vackert, så mycket efterblivna turister. Att inte bry sig just idag, det är för vackert och för varmt, vi kan gå lite långsamt bakom förundrade japaner. Förbi Riksdagen och över den lilla bron, att komma upp precis något kvarter från F12, minnas någon fin kväll där med sexiga tjejkompisar, stanna upp och fundera över om man ska fortsätta rakt fram till Drottninggatan, rätt in i myllret, eller svänga höger, svalka sig i skuggorna av träden vid Kungsträdgården, fortsätta upp mot Humlegården, filt, vänner, vin och så sol.

Jag kanske saknar Sveavägen lite. Älskade Sveavägen, där har vi Berghs och t-baneuppgång Rådmansgatan, där vi gått av för att besöka Treat minst femhundratjugotre gånger. Där har vi mitt bäst betalda jobb, mina sjukaste arbetsintervjuer, bra restauranger, på Sveavägen har jag varit kär, glad, nyfiken, spänd, kreativ, transformativ. Där har jag träffat fantastiska nya vänner, där har jag tagit hastiga beslut, där har jag samlat mod och berättat för Robin "Jag ska flytta till San Francisco", där har Magnus motvilligt lånat mig sin jacka när det blivit för kallt, där har jag ätit sena hamburgare, sovit i för små soffor, där har jag blivit överraskad med konsertbiljetter, där har jag bjudit Theresa på öl mitt under skoldagen för att hon var ledsen och vacker och hon ska aldrig vara ledsen, bara vacker, och vi blev lite fulla och fnittriga och gick på eftermiddagslektion.

Stockholm, i sommar är du min och jag ska sola mig i din glans och älska dig precis som du förtjänar. Ge mig ett café med en bra islatte, låt mig slippa springa på skuggor från förr och var varm och fin när mina amerikanska vänner landar i juni.

Då ska vi nog fixa denna sommaren också, du och jag.

Varmt. Igen. Stressad. Finals. Noll sömn.

But I can still do anything good.

Nya shorts, gammal tshirt, konstant fjantigt leende. Vackra, vackra maj.

Puss vänner.

Alltså. Dessa bloggerskor. Blondinbella:

"Jag har haft en bra dag idag. Bokskrivning, eventmöte (Egoboosts Magazines releasefest är imorgonkväll!), ett lunchmöte om ett nytt projekt som ni kommer att älska, jag har hunnit shoppa med Angelica och tränat på Balance. En perfekt onsdag. Köpte med mig blommor och jordgubbar hem. Som jag skrev imorse så behöver man ha ett harmonisk hem när man har många bollar i luften. De har förresten luktat otroligt mycket rök hos mig idag, de var en stor brand vid KTH och lukten spred sig hit. Läskigt med bränder!"

Okej.

Nu är jag extrem när det kommer till ord och meningsuppbyggnad. Jag gråter inombords när någon stavar ett ord fel. I mina ögon förstör det hela meningen, hela paragrafen, om ett ord är felstavat, då har du precis slängt bort hela känslan. Men nu gällde det här i och för sig inte stavfel. Ville bara poängtera att jag är fascist när det kommer till ord och skriveri. Jag älskar att läsa av toner, analysera, försöka se personen bakom texten.

Något har hänt med Bella. Osäker på vad. Men hennes ton är HELT cp nuförtiden. Hon skriver som en efterbliven. Om jag får gissa så tippar jag på att hon är extremt nära överarbetning. Hon känns likgiltig. Går på tomgång. Skriver per automatik. Alltså. På riktigt. Texten ovan, det är sättet hon formulerar sig:

Jag har haft en bra dag idag.

Alltså. Det här är så roligt, va. Jag har haft en bra dag idag. Helt efterbliven mening.

Ett lunchmöte om ett nytt projekt som ni kommer att älska.

Jag älskar det här med Bella. Det är alltid "nytt projekt som ni kommer älska". Hon intalar både sig själv och läsarna, funkar varje gång. Fantastiskt.

Jag har hunnit shoppa med Angelica och tränat på Balance.

Alltså. Alltid när folk säger att de HUNNIT shoppa så skrattar jag.

Som jag skrev imorse så behöver man ha ett harmonisk hem när man har många bollar i luften.

Okej, stavfel, men det är skitsamma. Ser ni vad jag menar? Läser ni av tonen? Hon låter helt inprogrammerad. Autopilot. Nära att gå in i väggen, jag garanterar er. Det finns absolut noll personlighet bakom den här texten. Och förövrigt behöver alla ett harmoniskt hem, naturligtvis. Du behöver väl för helvete ett harmoniskt hem MER om du bara äter chips i soffan dygnet runt? Är du hemma konstant kan det vara ganska skönt läge för ett harmoniskt hem. Lilla Bella.. "många bollar i luften". Noll personlighet. Och så det bästa avslutet:

Läskigt med bränder!

Läskigt med bränder. Fantastiskt konstaterande. Jag har haft en bra dag idag, det är viktigt med ett harmoniskt hem, jag har många bollar i luften, det är läskigt med bränder.

Nu kanske jag låter dryg. Men jag älskar Bella. Den här texten bara fick mig att reagera, och jag svär - en månad max. Sen är hon inkörd med ambulans för panikångestattack eller liknande. Vägg, vägg, vägg, Bella. 30 dagar. Hoppas hon saktar ner innan dess.

Puss.

Fyra jeansshorts. 50:- styck. Tack Forever 21. Det roligaste är att det är tre olika storlekar. 24, 25 och 27. 24 eller 25 är min egentliga storlek, men ville ha ett par som var lite mer baggy. Så komiskt - pratade ju med Behroz förut, han var orolig över att jag tappat min rumpa. "Lova att käka upp dig innan sommaren". Mm, just det. Tog bilden när jag har på mig de ljusa jeansshortsen och garvade ihjäl mig. Tror INTE han har nåt att oroa sig för.

Hursomhelst. Om ni ursäktar mig ska jag gå ut en sväng igen. 27 grader varmt. Helt. Jävla. Underbart.

(köpte det vita linnet också, klänningen för mycket bakelse för mig, playsuiten för kort, zebra-tshirt inte helt hundra)

Puss.

Nej. Vägrar. Tänker aldrig ta av mig den.

Puss.

Playsuit från H&M, skärp vintage

Gud.

Gud.

Gud.

Tack för denna kvinna.

Tre timmars sömn.

Mitt stackars, våldtagna huvud. Jag har aldrig huvudvärk. Nu har jag haft det en vecka i sträck känns det som. Stupade i säng vid fem igår natt, vaknade strax innan 8. Mådde jättebra. Blev förvånad. Sen slog det till tjugo minuter senare. Hoppas på att mat och vatten kan få bort detta.

Ligger så efter med allting, men det är som vanligt. Nu är det bara att pressa i slutet, finals är som finals alltid är. Jag är bara helt överlycklig över Boost. Det här kommer garanterat bli en kampanj för portfolion när den är klar. Just därför vill jag inte riktigt berätta om den heller.. Det är sällan jag känner att idéer är så bra att de är värda att sno.

Den här är värd att sno.

Hursomhelst. Det är så vackert ute idag igen. Jag ska hitta nån fin plats att sätta mig. Men först frukost. Och vitaminer.

Suck.

Appropå något helt annat - har någon av er spräckt en trumhinna någon gång? Hur känns det i sådana fall? Jag har alltid varit öronbarn, när vi flög över från Stockholm till Chicago i augusti förra året fick jag världens lock. Sen blev jag dödssjuk i Chicago, tvungen att flyga ner till SF. Nu har jag, utan att skämta, gått med stenlock på höger öra i tio månader. Lärt mig leva med det. MEN. Problemet nu är att jag blev bara lite, lite förkyld häromdagen. Och nu gör det ont. Trycker. Smärtar. Huvudvärken hjälper säkert inte heller till. Men, ja.. kan min trumhinna vara spräckt? Kan en sån grej göra "lagom" ont, liksom?

Puss.

Censurerad Boost - hemsida (Först originalbild, sen vad jag gjort. Tycker väldigt mycket om screenshot 2, men en stor jävla bild i bakgrunden på en hemsida är sällan en bra idé. Tar lång tid att ladda, lätt för att ge rörigt intryck, och ska du ha möjlighet att scrolla ner måste du lösa repeat eller något annat. Sen är det dessutom kanske lite för sofistikerat för målgruppen. Så jag editerade mig själv till mer svärta.)

Hur länge har jag lovat er ett sångklipp? Typ i hundra år, va?

VAD SÄGER NI NU DÅ? Det trodde ni inte, jag är helt full av överraskningar. Jag har inte sjungit på år. Eller alltså, jag sjunger ju varje dag. Men senaste gången jag uppträdde eller spelade in någonting måste varit studenten. Fem år sedan. Katastrof.

Det är ett kort utdrag från Snow Patrols "Chasing Cars". Inspelat vid köksbordet med Soundbooth, haha, så ursäkta kvalitén. Sänk möjligen ljudet lite också, vet inte hur högt det blev.

Puss.

23 grader varmt i skuggan. Underbara, vackra, älskade San Francisco. Kavajen var ju SJUKT nödvändig att ta med ut, den åkte av på en gång. Satt på Peets med Lucas, drack islatte och tittade på festivalmänniskor (ingen aning om vad som pågick, men det var väldigt mycket indianfjädrar och väldigt avklätt). Gick upp alldeles för sent idag, men tränade en halvtimme på morgonen i alla fall. Duktig tjej.

Nu Photoshop.

Puss.

Hej älskade barn.

Visst bloggar jag bra nuförtiden? Jadå. Pluggar bra gör jag också. Inte. Men bättre än förut i alla fall. Detta med att jobba i grupp.. så komiskt, skypade med Jonna häromdagen, vi diskuterade just det. Hur man är ensamvarg tills man tvingas att jobba i grupp, man lär sig, exempelvis på Berghs (just det, påminn mig om det inlägget jag ska skriva!).

Haha. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Vill ni höra hur det är att jobba i grupp? Människorna jag gjorde Geico med. Sex människor. Vi skulle filma nu imorgon, en idé jag hade för Rugdoctor. Läraren älskar den, klassen älskar den. Jag tyckte den var sådär från början, men den har växt i mina ögon. Nu ser jag den som psykotisk, vacker, den har väldigt mycket potential. Svinkul att filma, svinkul att redigera. Bra för allas reel. Mycket art direction för oss ad:s, tagline för copywritern, och så vidare..

Nu. Nu kommer dom till mig. Efter veckor av konceptande, inhandlade av supplies, efter att jag tjatat på mina vänner om att ställa upp som talent, tjatat om foton från potentiella locations, efter telefonsamtal och ändlösa konversationer med Spaz om hur vi ska göra den bättre...

NU kommer dom till mig och säger "vi ska inte filma den längre, den är inte bra nog för våra portfolios, vi ska filma vår andra idé som vi varken har location eller talent för".

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Men jag kommer inte vika mig den här gången. Jag KOMMER spela in den här reklamen, med dom eller utan dom. Jag KOMMER presentera den sista dagen i klassen, den KOMMER vara fantastisk, och dom KOMMER få äta alla sina små, små ord tills dom ligger och krälar av illamående i en stor, ful hög.

Suck.

Det löser sig. Lördagkväll. Jag är sviiiiinbakis, fortfarande. Nu ska jag göra Boost.. och dunka huvudet i väggen. Människor, alltså. Tänk om man bara fick välja vilka som hade rätt att leva? Peka "du, du.. definitivt inte du.. kanske du, säg nåt smart.. nej, det där lät jättedumt, tyvärr.. du, du.. inte du". Så skönt det hade varit.

Puss.