Hej hjärtan.

 

Ett litet juluppehåll bara, vet att ni förstår. Har haft en ganska fin jul faktiskt. Mycket bättre än förra årets. Hösten 2012 har slagit hösten 2011 med hästlängder. Ja, då var jag nyförälskad och nyinflyttad med Joanna. Men jag fokuserade på fel saker och förlorade massa vänner. I år har jag vunnit vänner istället, och det är en fantastisk känsla. Jag har massor att prata om, men jag ville fokusera på det här just nu:

 

Skulle också så gärna vilja kunna känna att jag lär mig av allting, att jag känner att jag förtjänar bättre och kan gå vidare, men när exakt samma svek händer om och om igen med varenda kille jag träffar så bryter det ner mig totalt och jag börjar tvivla på mig själv.

Det kanske är en konstig fråga men har du ngt tips på hur jag kan tänka mer som du i en sådan situation? Hur jag kan känna att jag är värd bättre, istället för att börja tvivla.

Tack snälla du för det första. Jag lider med dig. Jag gör verkligen det. Jag känner den smärtan så väl och för en emotionellt driven människa är det ett helvete att gå igenom gång på gång. För det första vill jag att du ska veta att jag inte är perfekt överhuvudtaget. Jag stannade hos bägge mina killar efter de varit otrogna. Jag var nedbruten och söndertrasad och arg och så, så ledsen, och jag stannade. Även efter att det tagit slut och såren slutat blöda så hade jag kontakt med bägge två, jag var arg på Farid i nästan ett års tid efter att vi gjorde slut. Skickade vidriga sms till honom, pratade i timmar om honom med min nya kille (tips från coachen - undvik det) och mina vänner ville förmodligen kastrera sina öron så mycket jag tjattrade om hur illa han gjorde mig.

 

Fortfarande idag har jag kontakt med mitt senaste ex. Så jag är inte perfekt. Okej, nu har vi fått det ur vägen.

 

Tvivel är fullt normalt. Jag har en tendens att beskylla mig själv alldeles, alldeles för mycket. Men otrohet och att på övriga sätt behandla en kvinna illa ligger hos personen som gör det. Det gör verkligen det. En självisk akt är just det - självisk. Det har inte med dig att göra, vilken kan vara svårt att acceptera i sig. Försök att sluta tänk "varför händer alltid det här mig?" eller "hur kunde han göra så här mot mig?". Det är TOTALT oproduktivt. Du skadar dig själv genom ett konstant negativt tankesätt och du kommer aldrig kunna utvecklas. Mitt absoluta bästa tips är att aldrig se dig själv som ett offer. Glöm känslorna. Tänk rationellt. Vad gjorde han? Han knullade någon annan. Enkelt. Det var ett aktivt val och hade han brytt sig om dig mer än vad han bryr sig om sig själv hade han inte gjort det. Han låg med någon annan. Glöm all smärta kring den meningen. Rationalisera. Han gjorde det. Punkt slut. Oavsett - det var HANS val. Det reflekterar inte dig som person, kvinna eller flickvän, det har som sagt allt som oftast absolut ingenting med dig att göra. Det går inte att göra ogjort, ursäkter har ingen betydelse. Det viktigaste här är inte att han var otrogen, det viktigaste är vad du väljer att göra efter du fått reda på det. Är du ett offer? Eller är du ansvarig för din egen lycka?

 

Min älskade vän Sara sa något till mig i somras som jag aldrig glömmer. Jag tjattrade om O och hans äckliga tendenser (och ja, det är helt okej att spruta svordomar och säga vilket jävla svin han är så länge du släpper det efter en timme) och hon sa: Men Cim, det är väldigt enkelt. Vill du inte vara lycklig?

 

Och jo. Jag vill vara lycklig. Och det vill med allra största sannolikhet du med. Jag har haft minnesbilder av hur O ligger med andra varje dag sen jag fick reda på det. Det är varje dag i åtta månaders tid. Och det är okej. Det är okej att ha ont och att inte kunna komma över det helt eller glömma det. Men låt det aldrig, ALDRIG någonsin styra ditt liv. Det första jag gjorde när jag fick reda på vad O gjort var att röka en cigarett, bara för att fittan hatar cigaretter. Det andra jag gjorde var att gå till gymmet, för att den horungen ska fan i helvete inte få mig att stanna upp mitt liv för att han bestämde sig för att slänga bort det vi hade.

 

Men förstår du vad jag menar? Gråt på nätterna om du måste. Det gjorde jag. Jag grät i duschen, på toaletterna i skolan, jag grät nätterna igenom. Men sen sminkade jag mig. Satte på mig kläder. Åt. Gick till gymmet. Ringde vänner. Gjorde läxor. Sökte jobb. Om du låter en annan människas dåliga beslut styra ditt liv, det är då du verkligen förlorat. DET är något att gråta över. Otrohet är ingenting i jämförelse. Försök att tänka på det på det sättet. Om du fokuserar på din egna personliga utveckling i övriga kategorier av ditt liv (jag personligen rekommenderar inte att gå ut och knulla massa nya killar eller dejta runt direkt, det leder sällan till något positivt) så vinner du på alla plan. Du går framåt i karriären, träffar nya vänner, blir närmre med familjen och känner dig automatiskt starkare, tryggare och mer självständig, vilket i sin tur gör det lättare att se en råtta för en råtta och dig själv för den fantastiska varelse du är :) Det är en positiv cirkel som är vattentät - det går inte att misslyckas.

 

Kram

 

Hej kompisar.

 

Nu är det på detta viset att JAG HAR TAGIT EXAMEN. Fil.kand. i reklam - CHECK!

 

Jag känner mig pirrig och glad och förväntansfull och vuxen och snyggare än nånsin - åh så jag hoppas det stör mina haters. Puss på er :) Det ska bli ROLIGT att leta jobb. Sitter just nu med ett frilansgig för en kille i Stockholm, två loggor beställda för några veckor sen. Jag har köpt ett skrivbord till mitt nya ställe (som ni såklart inte vet någonting om) och nu ska jag iväg på celebration dinner med mina vackra nya tjejkompisar (som ni kan skåda nedan). Här är ett par bilder från min höst. Bifogar också ett par bilder på min final i grafisk design - älskar den här nya instagramfunktionen på blogg.se. Gjorde mitt liv bra mycket enklare just nu.

 

Puss!

 

Tack tjejer (och Emils) för era kommentarer. Det känns ovant att skriva igen men jag kommer säkert in i det snabbt.

 

Jag tror att en av anledningarna till att jag alltid överlever djävulsskap och vidriga människor är att jag ser allt allt allt som en läxa. Inget event i mitt liv har gått förlorat när det kommer till det synsättet. Ett av mina favoritcitat det här året kommer från boken The Monk Who Sold His Ferrari:

 

Det här är inget överromantiskt, naivt sätt att se på saker, det är sant. Så fruktansvärt sant. Jag har växt mer i år än vad jag gjort sen jag var 14. Jag har lärt mig att ta tillvara på andra saker än förhållanden, jag har lärt mig att slappna av, jag har lärt mig att våga tro på att folk älskar mig och bryr sig om mitt välmående.

 

Han ljög för mig, han sårade mig, han gav mig smärta jag aldrig känt och det tog fem-sex månader, men nu tar jag emot hans idioti som en gåva. Genom att göra mig illa visade han mig vad jag är värd. Han visade vad som händer när man förlorar sig själv, när man TILLÅTER sig själv att vara någon annan för en stund, han lärde mig vad det betyder att vara självisk, cynisk och förlorad i klichén av sin egen image.

 

Han visade mig vem jag aldrig vill vara. Jag är dessutom inte helt oskyldig i historien. Ja, han var den som knullade runt. Jag rörde aldrig en annan kille under tiden innan jag kom på honom. Men jag var ganska kall och avståndstagade då jag fortfarande var i processen av att komma över Farid, han kände sig som ett rebound och det skapade en ovilja hos honom att lägga 100 % hos mig. Jag accepterar det. Hans otrohet är bägges fel. Jag accepterar det också.

 

Tar det bort smärtan helt? Nej. Absolut inte. Älskar man någon så gör det ont när den människan väljer att falla in i någon annan, oavsett om det bara är för en natt, oavsett om det är dig han älskar och hon betyder mindre än smuts. Det gör ont. Men smärta kan vara en vis lärare, en bra mycket nyttigare lärare än lycka och harmoni.

 

Det är från smärtan vi växer. Och vi kommer aldrig kunna tänka så den där första natten, när vi gråter tills vi vill slita ut våra ögon, när vi imploderar. Men fyra, fem, sex månader efter. Då kan man börja acceptera. Förlåta. Försöka glömma smärtan och bevara vad vi lärt oss.

 

Jag tänker inte heller vara någon hycklare här. Jag har fortfarande kontakt med honom. Jag älskar honom fortfarande. Jag gråter ibland. Men jag mår så mycket bättre. Känner mig mer grundad. Jag är glad igen. Det är en skön känsla.

 

Puss

 

Jag har inte vetat vart jag ska börja. Har inte ens vetat om jag möjligtvis bara ska sluta. Den här bloggen och min passion för den här bloggen, min eviga drivkraft att dela med mig av mitt liv, tvärdog 2012. Det här har varit ett av de mest omvälvande åren, följt av 2009, 2010 och 2011 som även de var stora, viktiga år. Sen jag var 21 har livet gått på speed. Jag har levt, skrattat, gråtit, drömt, växt, vunnit, förlorat. När det viktigaste i mitt liv blev en amerikan så antar jag att min anknytan till mitt svenska jag tog stryk. Mitt hela jag, ärligt talat. Som jag kanske nämnt tidigare förlorade jag mig själv. På grund av en karl. Har ni någonsin hört något så klyschigt?

 

Jag har tvingats omvärdera allt det här året. Min syn på mig själv, min syn på vänskap, min syn på kärlek och relationer i stort. Jag har insett att mycket av det drama jag går igenom i mitt liv bjuder jag in på fika alldeles själv. Här, varsågod, ta en kopp kaffe, sitt ner så umgås vi. Jag hade kunnat klippa vissa människor mycket tidigare och på så sätt undvikit väldigt mycket drama det här året. Men kanske betyder det dramatiska någonting för mig. Jag är en rastlös själ, jag uttrycker gärna både kärlek och ilska, jag är impulsiv och kanske lite konstig. Jag vet inte riktigt längre. Jag har ju alltid överanalyserat, tänkt för mycket, levt i mitt egna huvud. Det här året har jag tvingats att se saker från andra människors synvinklar. Har jag blivit mindre självisk? Ja. Men det är långt kvar att gå fortfarande.

 

Den största förändringen som är mest tydlig för mig själv är min syn på kärlek och dess betydelse i mitt liv. För fem-sex månader sen grät jag över hur oöverkomligt sorgligt detta var, denna förändring, att jag kände min romantiska sida självdö. Idag har jag accepterat det. Jag.. bryr mig inte om kärlek lika mycket längre. Det är inte en prioritet i mitt liv. Att vara 100% ärlig och en god människa när det kommer till att deala med män.. Jag är över det tillfälligt. Förmodligen en typisk reaktion på att få hjärtat krossat och stampat på i omgångar. Men likväl - det är MIN reaktion och jag lever den.

 

Jag kan inte titta på romantiska komedier längre. Mår illa, vill byta kanal. Ser jag en kvinna i bröllopsklänning stänger jag av TV:n. Jag tänker överhuvudtaget inte på framtiden längre när det kommer till män. Jag.. bryr mig inte längre. Jag vill inte ens. Jag är avstängd. Ganska kall. Jag litar inte på killar överhuvudtaget. Har du varit med en man som lyckas vara frekvent otrogen trots att han är med dig fem dagar i veckan, då är det detta som händer. Varna era barn.

 

Det jag inte förlorat är min obotliga positivitet. Han försökte döda den med. Det lyckades han aldrig med. En solig dag gör mig fortfarande lycklig in i själen, och jag väljer att se vad som hände mig som en oerhört värdefull läxa. Jag väljer också att se min nyfunna cynism och kyla inför kärlek som en tillfällig period, en period där jag kan fokusera på att bli anställd och börja min karriär. Jag vill inte träffa någon ny, fokusera på någon ny, jag vill inte älska någon ny. 2013 är till för mig.

 

Det finns en miljon saker till att säga men det här får väl bli början.

 

EDIT: Moa, Felicia, Sabrina, Ida, Maria och ni andra. Tack snälla för er uppenbara devotion till min blogg, tack för att ni bryr er tillräckligt för att vilja ha mig tillbaks. Det är till er jag skriver.

 

EDIT 2: Nu blev det här typ världens sorgligaste inlägg märkte jag när jag läste igenom. Jag kan tala om att jag har jävligt kul i år också. Framförallt i sommar och nu i höst. Jag mår bra, bättre för varje dag. Starkare för varje dag. Det tar bara en jävla tid att komma över att någon sårat en, framförallt när det inte bara är en älskare, utan din bästa vän. Men allt han gjorde mot mig har jag bearbetat (nåja, nästan allt) och nu idag pratar jag inte med en, inte med två, utan med tre manliga modeller som alla är heta som fan och vill ha mig helst varje dag av varje vecka. Japp, jag är en 25-åring mitt i en medelålderskris. Älska livet!