the choice
Det här inlägget är inget mer och inget mindre än just det - vad fan hände? NÄR hände det? Min mamma fick mig när hon var 29 och här gick jag i tron att det var ungefär medelsnittet för att föda. Alltså typ att de flesta föder mellan 27-33. ICKE. Nu är förstaföderskorna mellan 18-23. Vad beror det här på? Jag trodde att statistiken visade att kvinnor bryr sig mer om karriär och självförverkligande nuförtiden, att medelsnittet skulle höjas snarare än sänkas. Jag lägger inga värderingar i det här alls, alla de mammor jag känner till är lyckliga. Men jag trodde bara inte att jag, åter igen, skulle vara undantaget som bekräftar regeln.
Och en annan sak, det här vill jag ärligt fråga de mammor där ute - kände ni er mogna att bli mammor när ni fick reda på att ni var gravida? Jag kanske är jävligt barnslig, men jag är 23 och känner mig definitivt inte redo för barn. När ni svarar på den här frågan, räkna bort det potentiella faktum att ni alltid varit så kallade "lillgamla", för det har jag också alltid varit. Bara, svart på vitt - kände ni er mogna att bli mammor när den där stickan visade positivt? Innerst inne, kände ni er redo? Och jag har en annan fråga också, känner ni att ni till viss del fått ge upp era egna drömmar på grund av att ni blev mammor? Vad exakt är det man offrar när man väljer att föda barn? Sen har jag en till fråga - finns det en del av er som valde barn för att alternativet var otänkbart, att göra abort? Det är också en essentiell del av kakan, tycker jag, personligen skulle jag ha extremt svårt för att göra abort. Att slänga bort en liten Cim eller Farid, det går ju inte.
Jag menar inte att det är omöjligt att förverkliga sig själv bara för att man är mamma, men det måste vara svårare när man föder vid en ung ålder. Jag är 23 och saknar fortfarande svaret på väldigt många frågor. Är det inte svårt att viga sitt liv till att ta hand om någon annan när man knappt börjat ta hand om sig själv?
Puss.
På förlossningen ser jag dock väldigt få unga som föder. Väldigt få. Desto fler 45-åringar som föder sitt första barn.
När jag som 18-åriga Nathalie fick ett plus på stickan var det med otroligt blandade känslor. Jag skrattade och grät om vartannat. För mig stod det dock klart väldigt länge att jag ville ha barnet. Jag ville. Och jag kände att jag kunde ge mitt barn vad det behövde, jag skulle kunna älska det och jag skulle kunna ta hand om det själv utan att förlita mig på någon annan. Att jag visste att Sebastian skulle ta ansvar som pappa underlättade såklart enormt. Även om jag har svårt för abort, inte att man kan göra det utan mer att JAG inte vill göra det, så hade jag aldrig behållit Vincent om Sebastian hade sagt nej. Det är inte rätt mot någon, allra minst barnet som måste växa upp utan en pappa och som en dag kanske undrar om det är hans/hennes fel att pappan inte ville ha barn (så som barn tyvärr kan tänka)
Kände jag mig redo? Första sekunderna, nej. Efter en vecka, GARANTERAT.
Och jag känner inte att jag har fått ge upp drömmar för Vincent. Eller okej, i och med graviditeten fick jag såklart sätta punkt för mina gymnastikdrömmar som äntligen höll på att slå in. Men samtidigt visste jag redan då att jag som 18-åring inte skulle bli elitgymnast, även om jag hade potential att bli bra. Gymnastiken hade jag antagligen lämnat ett tag senare ändå.
Så nej, jag känner inte att jag har gett upp saker. Jag har kunnat göra precis det jag velat göra, fast det har såklart varit svårare än om jag inte hade haft honom. Det är inte jättekul att traggla sig igenom gymnasiekurser på Komvux, men jag gör det gladeligen för hans och min framtid.
Läkare hade jag gärna blivit, men kan inte för att jag inte pallar plugga så länge, ha de arbetstiderna, när jag i grund och botten är ensamstående till Vincent. Men mina betyg räcker inte till, och motivationen till utbildningen är inte hög. Så någon Dr Parker hade det nog inte blivit ändå.
Kort och gott. Man känner sig nog aldrig redo innan man vet att man är gravid. När man sen vet, händer något i kroppen. Det gör verkligen det. Och hur o-redo man än kände sig innan, så dagen barnet föds, är allt en sån självklarhet.
Jag tog ett gravtest för ett tag sedan som visade positivt. Köpte bara ett eftersom jag är fattig student, i filmer köper tjejerna alltid typ ett dussin test för o va säkra haha...
Det visade sig sedan att jag inte var gravid.
Men i två dagars tid trodde jag att jag var gravid och jag grät över mitt barn 24/7. Trodde att jag skulle behöva göra abort och inget har gjort så ont innan.
Skulle aldrig klarat det men gode gud vad jag INTE är redo än. Jag ska göra karriär, få fart på företaget, bygga upp mitt liv för fan! Och hitta pappa till barnet såklart, det borde vara prio ett för alla som vill bli mammor.
