Och jag slåss mot mig själv. Det som förut brukade rinna så lätt flyter nu så trögt, så trögt. Jag börjar tappa svenskan, jag börjar tappa mina ord, det som varit min passion och min tillflykt i alla dessa år. Jag börjar tappa det, för det enda jag blöder över nuförtiden är design. Jag brukade kunna sätta mig vid tangenterna och bara slå ut fyra paragrafer direkt, nu vill det sig bara inte. Finns inte den här delen av mig längre? Jag vägrar tro det.

Vissa tror att man pluggar reklam för att bli rik. Jag vet att vissa gör det av den anledningen. Jag gör det för att jag är trött på behöva stänga av ljudet så fort ännu ett säljande argument skriks ut. Jag vill viska. Vi kan göra det bättre. Det är den enda anledningen till att vi är här, den enda anledningen till alla sena kvällar och alla tårar, alla miljoner timmar vi spenderar framför datorn där vi tänker fram nya rynkor och potentiell potential, den enda anledningen -

vi kan göra det bättre.

Jag hoppas ni tror oss. Utan er är vi nämligen inget. Det finns reklamstudenter som skiter i konsumenten. Jag gör inte det. Jag vill sälja, ja, det vill jag. Jag vill sälja produkten. Det är vårt jobb. Men vårt jobb är också att underhålla samtidigt som vi informerar. Jag vill vara mellanhanden som gör bägge parter glada. Jag säljer dig en produkt, men du känner dig inte lurad. Du känner dig som en del av en konversation. För det är allt det är, egentligen. Jag på min sida av datorn. Och du på din.

Och om vi gör vårt jobb, om vi gör det bättre, så pratar vi med varann. Viskandes.

Puss.