Mysigare morgnar finns inte. Hundar dör aldrig, eller hur?

Puss.

Tänkte tipsa om en grej förresten. Vet att Jonna fick reda på det här den hårda vägen, lite så var det med mig också. Min dator började knarra som in i helvete, på ett väldigt oroväckande sätt. Det låter som att den antingen ska explodera eller bara slockna, liksom. Hursomhelst förstod jag inte varför, jag har rensat datorn ordentligt under sommaren, har lagt över typ 60 GB på en extern hårddisk och det viktigaste av det är även uppbackat på en usb. Men hade fortfarande bara kring 30 GB ledigt på datorn, vilket jag tycker är lite.

Sen märkte jag att iPhoto började motverka alla försök till typ.. öppnande. 14 836 bilder. Grattis. ALLT det är nu borttaget, lagt över på externa också. Helt plötsligt har jag över 90 GB ledigt på datorn och precis allting går fortare. Så.. bara litet tips. Se över iPhoto.

Men skit i det. Finns roligare saker att prata om. Som Lucas exempelvis. Vackraste hunden i världen. Det där leendet ger mig liv.

Hej hjärtan.

Vi ränner runt en hel del nu, så det är svårt att hänga med när det gäller bloggandet. Igår var vi ute med Andrew precis hela dagen. Vi åkte till Crissy Fields, en stor hundvänlig strand precis vid Golden Gate-bron, Lucas var överlycklig. Fick jaga bollar, bada, leka med andra jyckar. Efter nån timme av det stack vi över bron till Marin, vi åt på en grym restaurang som heter Sol Food. Puertorican food har jag aldrig ätit förut, men har lovat mig själv att prova nya grejer i år i matväg, och det är jag glad över. Plantanas fick vi bland annat, det ser ut som en banan men smakar annorlunda. Jag åt scampi och ris och avocado, drack limeade till, en cp-god uppfinning jag ska plocka med hem till Sverige i sommar. Det är en del isté, en del mangojuice och en del lemonad. Och så massa frukt i. Som en alkoholfri sangria, lite lättare bara. Helt sjukt god, Elin skulle älska den.

Efter vi stoppat oss fulla åkte vi hem till Andrew, kollade på Fight Club och mös i hans säng. När filmen var slut drog vi ut och spelade biljard, jag vann såklart. Sen åkte vi och åt igen (typ det enda vi gör, helt seriöst), den här gången på en karibisk restaurang. Har aldrig provat karibisk mat förut heller, lika jäkla gott det. Åt spinach polenta med morötter, broccoli, fetaost och granatäpplen. Till det drack vi sangria. Har aldrig dricksat så mycket som på den restaurangen, sjukt gott var det. Efter det åkte vi och bowlade, jag dödade alla med 166 poäng. Fan, vad bra jag är. Sen åkte vi till Andrew, hämtade Lucas och åkte hem. Så fin dag. Hoppas på fler sådana innan skolan börjar. Och jag älskar att ha vänner med bil, det gör våra liv så mycket enklare.

Ikväll ska vi iväg på zumba vid halv nio, sen blir det jacuzzi och bastu efter. Duktigt gym som har allt på plats. Här är lite bilder från Crissy Fields.

Puss. (det är iskallt här nu förresten, 15 grader och sol. både jag och Farid fryser hjäl, det känns som vinter för oss. så jävla glad att jag inte åkte hem till Sverige, jag hade dött. hoppas att det börjar krypa upp mot 20 snart innan våra fingrar trillar av)

där i bakgrunden ser ni Alcatraz

hej kompis

Ett av mina absoluta favoritkort på Lucas. Farid tog det i Sverige förra sommaren, tror jag.

Behövs ingen närmare förklaring, va? Det här kortet tog jag hösten 2008, det är mitt favoritkort någonsin på Lucas (förutom det allra första i bilen på väg hem från kenneln), hans päls är så fruktansvärt vacker mot höstlöv att det inte är sant. Nu, äntligen, har vi tid att ägna oss mer åt honom. Lucas är extremt social, ska alltid ligga i ens knä, på ens arm, buffa upp huvudet i armhålan, slicka i ansiktet, han är så otroligt mysig och han förtjänar mer uppmärksamhet än vad vi kunnat ge honom de senaste veckorna.

Puss.

Gud, jag hade glömt hur mysigt det är att gå upp tidigt på morgonen. Även om nervositet kantar just den här dan. Farid har sin mid point presentation idag. Avgör i princip om han får ta examen i vår eller måste fortsätta. Jag är nervös för honom, känns som att det är jag som ska presentera, haha.

Läste nån tjejs blogg imorse, hon hade fått avliva sin sju år gamla amstaff. Grät som ett barn, precis som Jenna skulle gjort. Det värsta jag läst, hon var ute och gick med hunden, helt plötsligt börjar han halta och till slut bara trillar han ihop. Hjärnblödning. På tjugo minuter gick han från busig och levande till att ligga medvetslös i hennes armar. En timme senare avlivades han hos veterinären.

Alltså. Det går inte. Jag förstår inte hur man klarar av det. Du vaknar upp på morgonen med din hund som alla andra dagar, innan lunch kommer du hem utan honom. Måste plocka ihop alla ben, alla leksaker, matskålarna. Fy fan. Lucas är bara drygt 2 år. Han har aldrig varit sjuk, men en del grejer har hänt som är läskiga. Spyr gör han ju titt som tätt. Sen ett par gånger har han fått som epilepsi-anfall. Vi är ute och går, helt plötsligt börjar han backa, skaka kraftigt, för att sen ramla ihop på sidan, "springa" jättesnabbt med benen och spy samtidigt. Ansolut jävla livrädd blev jag första gången det hände, mitt på ett övergångsställe här i SF. Direkt efter såg han trött och förvirrad ut, jag bar honom hem. Sen - ingenting. Mår hur bra som helst igen. Nån som varit med om nåt liknande med sin jycke?

Hursomhelst. Ingen kan förstå vad Lucas betyder för mig. Så är det. Man vet bara själv. Och jag älskar honom så mycket mer idag än när han var gullig valp. Nu har han sin karaktär och alla sina löjliga små egenskaper. Han är extremt "mammig", som Farid brukar kalla det. (Favorituttrycket kommer från den där Den Oändliga Vandringen eller vad filmen nu hette - I'm his person.) Utspelar sig bland annat i att han väntar på mig om Farid och han går före. Han går inte förrän jag kommer. Han vaktar mig när det låter utanför dörren, då hoppar han upp bredvid mig i soffan och sätter sig jättenära medan han håller utkik. När jag skäller på honom blir han så otroligt ynklig. Viker ner öronen och vill bara krypa fram för att få klapp. Ibland går han till Farid istället, haha, han är definitivt the good cop när det kommer till Lucas.

Varje gång Farid lämnar sängen på morgonen så kryper Lucas upp nära mig. Lägger huvudet på kudden och suckar tungt. Jag älskar hans lilla fjantiga ansikte. Att hundar kan ha så många uttryck är helt otroligt. Jag ser om han är glad, ledsen, förvirrad, uttråkad, grinig, trött, exalterad. Varje gång han ska spy går han själv in i badrummet och hoppar upp i badkaret, bara för att jag alltid bär in honom där när det händer. Så jävla duktig är han. Han ligger vid Farids fötter under skrivbordet när han jobbar. Han skäller och springer i sömnen konstant.

Men det absolut bästa jag vet är en grej bara jag och han delar. Det går alltid till på precis samma sätt. Han sitter på mattan i hallen när vi ska gå och lägga oss på kvällarna. Han är trött, tittar på mig medan jag gör mig i ordning. När jag är klar så går jag fram till honom, sätter mig ner på huk och lutar min kind mot hans kind. Han är så sjuuukt mysig då, lutar först ner huvudet och bara vilar ögonen medan jag kramar och klappar honom. Sen så sticker han upp sitt lilla fejs och ger mig massa pussar i ansiktet. Den lilla stunden är helig.

Och hur ska man kunna leva utan den? Längtar tills hund nummer två. Ska bli så kul att Farid får vara med om hela valpperioden. Tror Lucas är så mammig delvis för att jag ensam "uppfostrade" honom de första sju månaderna. Jag säger bara - säg aldrig att du inte är hundmänniska innan du haft en. Jag hade katt i hela mitt liv innan Lucas. Hundar är fantastiska.

Nu ska jag äta frukost.

Puss.

Hösten 2008

Igår var vi ute i Castro. Dansade som galningar på The Café. Sjukt bra mixtapes körde dom, förvånansvärt nog. Men lite Abba slank det in på sina ställen. Jag blev i princip våldtagen på dansgolvet, fick inte vara ifred. Folk som drog mig hit och dit och skulle dansa och så vidare. Det är kul först, men jag är lite allergisk mot folk som sliter i mig. Så vi satte oss vid sidan av en stund.

Efter Cafét gick vi vidare till The Midnight Sun och tog en öl innan vi åkte hem. Idag är jag trött. Ska ut med jycken nu och sen sy i lite kläder tror jag.

Puss.

Ett par stycken från idag. Ni får resten när jag sovit. Puss.

Här har ni en gammal video på Lucas. Bara 40 sekunder när vi tvättar honom. Det här var precis efter att Farid flyttat in hos mig på Värmdö.

Lucas provar regnjacka på Old Navy. Oj, så ledsen han såg ut.

Det blev inget köp.

Haha, ni hade också skrikit om han skällde till sådär högt rätt i ansiktet.

Hahaha, jag insåg precis att Lucas har hårfärgen jag vill ha!

saknar, saknar, saknar

HEJ.

Okej. Nej, jag ska inte skaffa barn och nej, vi ska inte skaffa en till hund. MEN. Farid vet att jag vill ha fler hundar, helst tre totalt. Nu har vi ju varken tid, pengar eller plats, men jag kommer förmodligen starkt rösta för en till efter vi slutat skolan. Då vi förhoppningsvis typ kan bosätta oss nånstans på riktigt, i alla fall för ett tag, och slippa tänka på att flyga med jyckarna konstant. Med Lucas är det ju okej, men jag vill ha en större hund i min andra.

Hursomhelst. Det här är hundarna jag verkligen gillar - samojed och australian shepherd. Det är intressant, för bägge hundarna har likheter med Lucas, vilket är ett kvitto på att jag verkligen valde rätt första gången. Har sett ett par fantastiskt vackra samojeder i San Francisco, de verkar lugna och trygga. De har också det här leendet som Lucas har, älskar det. Mungiporna kryper uppåt i bägge raserna när hundarna mår bra, vilket gör att de ser ut som dem ler. Det har ni ju sett på Lucas hundra gånger.

Samojeden har i övrigt samma psyke som sheltien, lugn, vänlig, trygg, lojal. Kanske lite reserverad mot främlingar. Lucas har blivit bättre på det, han älskar ju när vi har folk hemma, men jag och Farid är fortfarande nummer ett för honom. Han lyssnar inte alls lika mycket på andra. Så här ser samojeden ut i alla fall:



Dom är såååååååå vackra. Jag älskar det där smilet. Pälsvården har jag inte läst nåt om, men det är bara kärringar som inte orkar med sånt. Det är bara mysigt att borsta Lucas. Vi har dessutom redan hår precis överallt i lägenheten, det är liksom standard att vakna upp med hår i munnen, så tror vi är vana. Samojed blir förmodligen nästa hund.

Den andra vi bägge verkligen gillar är alltså aussien. Jag har sett toy-aussies, miniversionen, dom är sjukt söta. Ser ut som Lucas gjorde som valp ungefär (bägge är shepherds, väldigt lika varandra, förmodligen typ kusiner rasmässigt). Men som sagt, vi vill ha en större hund. När vi var i New York gick vi förbi en pet store och såg den här underbara varelsen kika ut:



Jag är nästan hundra procent säker på att det är en australian shepherd. De blir i alla fall ungefär lika stora som samojeden, fast med mycket mindre päls. Den enda anledningen till att samojeden ligger före för mig är det faktum att aussien generellt sett kräver mer motion. Dom är som en hyperversion av Lucas. Och det känns ju sådär, haha. Det känns som det är en hund man ska skaffa när man bor i hus och kan låta jycken springa av sig utomhus varje dag.

Det var mitt hundprat för den här fredagen. Kan ni nåt om de här raserna får ni gärna hojta till.

Puss

Hej gänget.

Nu är det finals och det märks, om än inte lika mycket som förra terminen. Kommer ha snormycket att göra den här helgen, men jobbar bäst under press, så det blir bra.

Vi har tagit ännu ett beslut gällande Lucas, det var Farid som kom med förslaget. Jag frågade min bästa vän här nere, Mindy, om hon kunde tänka sig att passa Lucas i två veckor då jag och Farid är i New York. Då skulle vi spara ytterligare typ 3000 spänn, och sen betala henne 200 dollar av resterande sparade pengar för besväret. Alltså, även när vi pröjsar henne 200 dollar så sparar vi pengar på att han inte flyger med oss.

Jag ska vara ärlig, det gör lite ont. Mindy tackade ja till beslutet och då är det väl klart. Men det gör ont, för nu kommer jag inte träffa Lucas på fem veckor. Det är lång tid för en ägare utan sin hund. Jag skulle inte säga att Lucas är min bebis, men har är ju det närmaste till en bebis jag har. Han är det enskilt största i mitt liv när det kommer till ansvar och alla mina beslut tas till hänsyn av honom. Vi lägger våra scheman så att vi går om varandra (samma sak nu i vår, Lucas behöver aldrig vara ensam), vi går hem tidigare från krogen, vi tar med honom överallt. Jag älskar honom sjukt mycket och har aldrig ångrat att jag köpte honom.

I alla fall, Lucas är min lilla bebis på ett sätt. Och nu ska jag vara utan honom i fem veckor. New York ser jag fram emot nu ännu mer när jag vet att vi kan göra vad vi vill utan att ta hänsyn till honom, vi vet att han har det bra hos Mindy. Farid och jag får verkligen en chans att bara umgås och vara kära och upptäcka staden alla pratar om. Det är underbart. Men sen blir det värre. Hemma i Sverige, jag vet att mamma kommer tjata om honom, och jag skulle så gärna vilja ta med honom ut på långpromenader på Värmdö igen.

Men jag måste se till det som är bäst för Lucas, och det är där ansvaret kommer in igen. Om jag kan undvika att utsätta honom för flygresor, då måste jag göra det. Istället för fyra flygresor på fem veckor blir det nu bara två flygresor på ett år (nästa sommar hem och tillbaks). Det går inte att komma ifrån. Och Mindy är den absolut enda jag litar på för att ha hand om Lucas, han älskar henne. Hon får självklart fri tillgång till vår lägenhet under den här tiden. Nyår sa hon var inga problem, hon lämnar honom max tre timmar.

Det är bäst för vår ekonomi och för Lucas. Men jag kommer ändå sakna dig din fjantiga jävla hund.