Suck.

Det är nog ordet som bäst beskriver mitt sinnestillstånd just nu. Jag inser att de i vanliga fall är jag som väljer att avsluta vänskaper. Eller, alltid, alltid så är det jag som väljer att säga tack och hej. Efter då att mina känslor försvunnit. Men den här gången hade inte mina känslor försvunnit, för det första. Och för det andra så känns det mer som att det är hon som tagit beslutet. Och jag överdriver inte när jag säger att jag fattar absolut ingenting.

Klockan är 6 på morgonen här. Igen, jag kan inte sova. Hon säger att jag sårat henne, jag kan inte komma på en enda gång och hon ger mig inga exempel. Hon säger att hon funnits där för mig som jag funnits där för henne, jag frågar henne när och hon kan inte ge några exempel. Det här är en tjej jag varit en fruktansvärt bra vän för. Alltså. När jag tänker efter, förmodligen bättre än till någon av mina andra tjejkompisar. Även när jag blivit så besviken att jag bara vill bryta ihop så har jag stannat kvar.

Att hon bara kan sluta bry sig efter allt jag gjort är helt sjukt i mina ögon. Det är väl därför jag inte kan släppa det. Och över den här anledningen. Det är absurt. På alla sätt en händelse kan vara absurd, ur alla vinklar den kan vara överdriven, ge mig vilka två par ögon som helst och de hade sett samma sak som jag. Hon säger att vi bägge valde hårda ord, men jag håller inte med. Jag kallade henne ingenting jag skulle ta tillbaka nu tre dagar senare. Jag sa att jag var besviken på henne som vän, och det var jag. Det är jag.

Och här sitter jag. Och kan inte sova. Får inga svar. Och det enda som går igenom mitt huvud är förra vintern. Hela min familj ramlade sönder. Jag hörde av mig och sa att jag ville prata om det här, jag måste få prata om det här, kan vi bara sätta oss och prata när jag kommer ner? "Allt går åt helvete, jag mår dåligt, jag brukar inte prata om sånt här, men den här gången vill jag prata med er". Som vän så finns man där då, eller hur?

Och det enda jag kan tänka på nu, är att ett år senare har hon fortfarande ingen aning om vad som hänt. Vad som fortfarande fortgår. Hon frågade mig halvhjärtat i en mataffär en gång, som att jag skulle börja smeta mina personliga problem över grönsakerna i fruktdisken, efter det - ingenting. Det sista jag skrev till henne var att det inte ens verkar som att hon tycker om mig.

Inget svar.

Jag känner mig.. det är svårt att förklara. Chockad, tror jag, fortfarande. Ledsenheten slår väl till ordentligt så småningom. Jag känner mig lurad.

Det här tar upp mitt liv just nu, så jag kommer väl fortsätta skriva om det. Vill ni inte läsa är det bara att scrolla vidare.

Puss.