Du överreagerade. Sen fortsatte du att överreagera. Sen överreagerade du lite till. Det jag gjorde var ingenting. Absolut noll. Det borde inte ha haft någon betydelse. Det hade ingen betydelse för mig, och det skulle inte haft någon betydelse för nån i varken din eller min omgivning. Helt betydelselöst. Och sakerna du sa är inget jag bara kan glömma bort. Vad du anklagade mig för, oavsett om det var i stridens hetta, är saker man inte säger till en vän. Man bara gör inte det. Och vad som sen är helt oförståeligt är att du varken ber om ursäkt eller backar. Utan du fortsätter.

Jag står chockad och totalt handfallen.

Tidigare den här hösten valde jag att avsluta en vänskap med en extremt nära vän till mig här nere. Anledningen var att hon inte hälsade på mig på två månader. Varje vecka hade vi klass tillsammans, jag försökte ta kontakt med henne åtskilliga gånger, men hon var konstant på dåligt humör och sa aldrig hej. Till slut fick jag nog, och allt eskalerade över en status på Facebook. Hon sa så vidriga grejer att jag blev chockad. Jag har inte skrivit om det här, för den historien innebär liksom inget värde för nån. Dessutom fick jag min terapi i form av Farid. Det här är en extremt nära vän som varit min familj i 1,5 år.

Det här är problemet med mig - jag sörjer inte henne. Jag vet inte vad det är för fel på mig, men när någon går grovt över gränsen, då dör alla känslor för mig. Jag säger till Farid "var aldrig otrogen, för mina känslor kommer dö, och det finns inget jag kan göra åt det". Hundra procent kärlek innan - noll efter. Jag sa till henne, den här vännen, det är över. Jag orkar inte.

Efter det har hon ångrat vad hon gjort två gånger. Första gången skrev hon på Facebook och sa att allt var ett missförstånd. Jag sa att jag inte hade något intresse av att prata med henne, jag har för mycket i skolan, jag har för mycket bra på gång, jag orkar inte. Andra gången var igår, hon skickade ett sms och bad om att jag skulle träffa henne nånstans, vartsomhelst. Igen - jag sa nej. Efter det skrev hon tillbaks att hon inte ska störa mig mer. Jag sa att vi kanske kan försöka prata nästa termin.

Är jag en osympatisk människa? Jag vill inte tro det. Jag tror inte det. Jag trodde att mina vänner visste att jag skulle döda för dom. Mitt i natten skulle jag komma, korsa eld, vatten, det spelar ingen roll. Den som sårar mina vänner får akta sig. Jag är inte en elak person. Jag är extremt ärlig och väldigt stark, och hur jag än gör kommer det alltid uppfattas som bitchighet. Framförallt av folk som är snälla och mjuka och allt det där jag inte är.

Du är allt det där jag inte är. Vi är helt olika. Och jag jämför inte dig med den här tjejen ovan, för dig skulle jag sörja. Något oerhört. Men du är så kall och så konstig och jag vet inte vad annars jag ska skriva. Nu kommer du väl bli ännu mer förbannad för att jag skriver det här, men jag orkar inte. Du gjorde fel, inte jag. Och den som håller med dig har bara hört din version. Låt mig prata med dom i fem minuter så kommer dom förstå. Jag går i en skola där jag har lärt mig att äga mina fel, svälja dom hela och sen få dom slängda i ansiktet veckan efter. Jag kan erkänna när jag har fel. Det här är inte en av de gångerna. Och nu har det gått för långt och du inser inte. Att du var så osäker när det gäller sånt här var ingenting jag visste om. Hur ska jag veta om det? Jag såg inte på dig som en osäker person, jag såg på dig som stark. Hade nån sagt till mig att din reaktion skulle bli det den blev hade jag skrattat dom rakt upp i ansiktet. "Löjligt, det skulle aldrig hända". Jag är ställd.

Och det är väl egentligen allt det finns att säga om den saken. Jag sörjer. Men jag ångrar absolut ingenting och jag tar inte tillbaks nånting. Jag. Gjorde. Inte. Fel. Och jag har gjort allt för dig, alltid. Att det här är sättet du betalar mig tillbaks på är helt och hållet ofattbart.

Så. Nu ska jag, försöka, sova. Kommentera inte på det här inlägget. Bara.. låt det vara.