Hej missar.

Jag har inte bloggat så bra på senaste. Mest om grejer som inte har nån betydelse, och så massor om födelsedagen då. Men inte som jag brukar, om hur jag mår, känner och så vidare.

Jag kan säga såhär, jag har aldrig haft en så strulig första vecka i skolan. Aldrig någonsin. Allt har gått fel, min advisor satte mig i fel kurs, vi började bråka, det visade sig att jag hade 100$ kvar att betala som jag inte visste om, jag fick lite andra dåliga besked, kände mig helt ur fas de första lektionerna.

Sen kom världens bästa helg och jag tillät mig själv att svepas iväg. Jag vet att det här har med Farid att göra, men det är en ändring jag känner komma mer och mer i mig - jag börjar bli bättre på att slappna av och bara "det löser sig". Jorden kommer inte gå under av att jag kommer en vecka sent in i en av mina klasser. Och jorden kommer inte gå under av att jag har en miljon grejer att göra. På en skala över hur stressad jag var förra veckan så skulle jag nog ligga kring en 9:a. Och när jag blir så överväldigande stressad får det alltid totalt motsatt effekt - jag gör ingenting. Jag stänger av, totalt. Ni vet, när det finns sådär mycket att göra och allt exploderar samtidigt och allt flyger omkring i luften och man inte kan greppa vad man ska ta tag i först?

Nu har jag lärt mig vad jag ska göra när det känns så. Jag ska släppa allt i några timmar. Gå ut, äta middag, prata om helt andra saker. Det behöver jag för att sen kunna komma tillbaka, utvilad och med ett klarare huvud, och så börja strukturera upp min tid.

Och vet ni vad det sjuka är? När jag bestämde mig för att släppa den där ångesten (nåja, har vaknat sex varje morgon och gått upp för att jag inte kunnat sova), då kunde jag plötsligt öppna mig för andra grejer också. Idén vi har kommit på till City Harvest är så fruktansvärt långt utanför min comfort zone. Jag är den rationella, den realistiska, den som drar tillbaka för att allt ska vara i enlighet med företagets värderingar. Den här idén är något totalt nytt för mig. Jag är rädd, det erkänner jag. Vi ska möta upp med Bryan imorrn för att presentera den och då kommer domen falla - bra eller inte bra. Jag är livrädd för att han ska bekräfta den lilla gnagande oron jag känner över att det här är fel för företaget.

Men så fort vi börjar prata om den så lyser vi upp. Så fort jag formulerar idén i mitt huvud så tycker jag att den håller. Och jag vill slänga mig ut och prova nåt nytt. Trots att jag har min rationella sida som flyttar pengar inom marknadsförings-budgeten i bakhuvudet för att plugga igen möjliga hål, haha.

Jag är som jag är i grunden. Men min poäng är att förändringar är bra. Och det bästa med dom är att dom inte behöver vara slutgiltiga. Vi hoppar, och om vi faller, då hoppar vi från en annan klippa nästa gång. Härligt, är det inte?

Puss.