Det är intressant att se hur det förändras. Den första terminen här var jag nykläckt. Visste absolut ingenting om reklam (efter ett halvår på Berghs tror en del att dom är fullärda, inte riktigt kanske), var övertygad om att jag skulle bli copywriter. Mina krav är ganska höga. Andra terminen sätter igång, Farid och jag flyttar ihop på Jones Street, hunden flyger över med oss, jag kastas in i ett par väldigt bra kurser med ett par väldigt bra lärare. Jag börjar titta mer djupgående på relationer, börjar fundera på psykologi, börjar försöka förstå hur saker hänger ihop. Jag trevar mig fram, det går långsamt, men jag växer. Mina krav höjs. Den tredje terminen har jag ett par riktigt bra kurser igen, jag testar planning, blir bättre på att presentera, jag känner mig hungrig, tycker om det här med reklam, allt bara stämmer. Mina krav höjs.

Den fjärde terminen vänds hela min värld upp och ner när Roland dundrar in på skolan med ett gäng nya lärare. Helt plötsligt blir vi gapade på. Utskällda. De förväntar sig hela världen av oss. Dom säger att vi inte förstår, dom ber oss dra åt helvete, dom pressar oss till vår yttersta gräns. Farid stänger ner, kanske på grund av allt som förändras, jag vet inte. Jag gråter framför Flash, presenterar på Ogilvy, hittar en gud i Bryan och inser för första gången exakt hur djup min kärlek är för den här världen vi kallar reklam.

Femte terminen. Jag tar examen om 1,5 år. Och nu jävlar är jag rädd. Det är svårt att förklara, det är först nu jag börjar förstå vad det bero på. Jag har alltid älskat att plugga, har alltid varit bland toppskiktet i klassen. I hela mitt liv. Jag var det på Berghs (i min klass, alltså) och jag har fortsatt att vara det här i USA. Jag ligger nästan alltid bland de topp 2 procenten, det ser jag på betygen, det hör jag från lärarna och det ser jag i de andra elevernas blickar. Det här är det jag ska göra med mitt liv.

Och det gör mig så fruktansvärt rädd. Vilket gör mig ännu mer säker på att det är det här jag är menad att göra. Allt som betytt någonting för mig i mitt liv har gjort mig rädd. Kärlek som jobb som skola. Nu är jag mer rädd än någonsin, för nu står allt på spel. Det är inget skämt längre. Det här är inget skribentjobb på Stureplan.se, det är inget redaktörsjobb på Sourze, det här är min dröm och min framgång ligger enbart i mina händer. Problemet är att jag inte ens vågar peta på något av mina arbeten. Jag vågar inte fråga runt om jobbmöjligheter, för det betyder att jag måste sätta ihop en portfolio, maila den till någon och möjligtvis få tillbaka ett "NEJ TACK". Jag vet att det är den där första tröskeln jag måste över. Får jag ett "nej" kan jag säkert be om konstruktiv kritik, rätta till vad som behöver rättas till, göra om och maila vidare. Men det här är min dröm. Inte min dröm, det är mitt liv. Reklam är mitt liv. Vill folk inte ha mig så är det som ett skott i hjärtat - dom dödar det jag lever för.

Jag har aldrig förut varit rädd för det här. Har alltid varit stensäker på att jag kommer få ett jobb. Och ingenting har förändrats - jag får fortfarande A:n och B:n i alla kurser, jag producerar fortfarande bra idéer, jag fick senast idag höra från min lärare i Brand & Branding att jag skriver fantastiskt. Den här läraren har ett eget företag och en svensk praktikant just nu, och han sa till mig "there's brilliant authors that have that ability to write in the strongest voice, a voice that actually belongs to a person, you can see them in front of you - that's what this is" och så pekar han på min läxa. Han jämför min stilistik och ton med briljanta författares stilistik och ton.

Och det enda jag vill göra är att gråta. Jag kan inte förklara, verkar det som. Men jag får gång på gång höra att jag är så duktig. Att mina idéer har potential att göra mig berömd (Bryan), att dom vet att jag kommer lyckas med allt jag tar mig för (Catherine på Berghs). Med andra ord ligger allt hos mig. Jag har vad som krävs, men jag vågar inte peta på mina egna arbeten. Jag är så rädd för att ha sönder något. Jag är så rädd för att fixa något så att det är hundra procent klart, och sen maila och så "NEJ TACK". Utöver det är jag rädd för att få ett "JA TACK" också. Jag vet, JAG VET att när jag ger mig in i den här branschen kommer den svälja mig hel. Jag kommer jobba konstant. Jag kommer aldrig gå hem. Jag kommer gå in i väggen efter ett år. Jag kom hit som copywriter, har ständigt fått höra att jag borde bli art director, avgudar grafisk design, älskar kodande och webdesign, jag är bra på mycket och vågar fan i helvete inte fokusera på nåt.

Det är så många olika saker jag är rädd för. Och det börjar bli allvar nu. Och jag är så stolt över mina vänner som frilansar, som Anton, eller mina vänner som vågar ansöka, blir utvalda bland tusentals personer och åker på mega-intervju i London, som Jakob, eller mina vänner som skriver barnböcker och jobbar på byråer, som Johanna. Ärligt talat. Jag fattar inte hur ni vågar. Eller så fattar jag inte vad det är för fel på mig. Jag är inte en rädd person, men reklam.. reklam är det läskigaste jag varit med om.

Långt mycket läskigare än hajar.

(Bild: Logo jag gjorde igår, nameless made-up extremely healthy soda with minerals and vitamins, crystal can packaging, supposed to exude sophistication, mystery and freshness)

UPDATE: Kom precis på en bra idé för Geico Motorcycle Insurance, en så in i helvete mycket bättre idé än den min grupp vill göra. Nu måste jag få sex personer att byta riktning. Håll tummarna.