Jag är 16 år. Nu när jag skriver det känns det som ett annat liv. Men det är jag, det är mitt liv och jag är 16 år. På nätterna går jag upp mot hans föräldrars hus, dom är sällan hemma, det är sommar och alldeles ljummet i luften när jag går till honom. Det finns ingen kärlek. Bara ett ömmande begär efter någon som håller om, som är villig att somna tätt intill. Priset är sex och det är billigt, tycker mitt 16-åriga jag. Alla rationaliseringar är känslomässiga. Jag vill bara ha någon som håller om mig, det betyder att jag är värd någonting.

Men en natt blir till flera och jag är alltid lika tom. Jag står ut, för jag väntar på det jag är där för, när han är klar och drar sig ut, när han lägger armen om mig och vi somnar. På morgonen är det pinsamt, så klart, vi känner ju inte varandra. Vi är 16 år. Själva sexet minns jag inte ens, trots att jag ofta är nykter när han ligger med mig, jag är där för armen kring min midja och de sömniga andetagen mot min nacke.

En kväll blir allt fel. Vi har festat i min pappas hus och han stannar när alla gått. Jag tycker inte om honom, inte ens lite, jag går och lägger mig, stänger dörren. Jag är 16 år och tom, det finns ett skal kring min själ och det är vad han vill åt, min kropp skulle lika gärna kunna vara nån annans när han öppnar dörren och stiger in. Han är ingen förövare, ändå tar han något som inte är hans. Jag gråter innan han ens börjar ta på mig. Jag gråter med öppna ögon, det finns ingenting som betyder någonting i min 16-åriga värld, jag straffar mig själv och vet inte ens för vad. Jag hör min mun säga nej, sluta, nej, jag försöker trycka bort honom, men han är för full, knappt medveten, hans tyngd är för tung. Det är så sorgligt och jag känner mig livlös, han är så borta att han inte ens märker att jag gråter, han hör inte nej, sluta, nej, han bara fortsätter. Plötsligt brinner det till och jag skriker rakt ut, ytterdörren smäller igen på nedervåningen, mina föräldrar kommer hem. När pappa ropar mitt namn reser han sig äntligen, tyngden lättar, han försvinner så fort, jag hinner inte ens registrera att han klär på sig.

Vi har hundra gemensamma vänner och jag förlorar hälften. Dom tror inte på mig. En midsommarkväll berättar jag och de vrider på sig, det är obekvämt, genom att inte välja sida har dom gjort just det. Förövaren slutar komma till skolan vi bägge går i. Han blir hemundervisad hela första terminen, han orkar inte möta mig, han är 17 år och precis lika vilsen som jag. Jag hatar honom, tycker synd om honom, jag anmäler honom inte för "det kommer ändå aldrig leda någonstans", vi har haft sex flera gånger, alla vet att inbjudna förövare går fria. Min självkänsla är låg, så låg, och han är inte anledningen, han är symptomet. Jag straffar mig själv genom honom, en kväll blir allt fel, jag förlorar hälften av mina vänner och han spenderar sin första termin på gymnasiet hemma. Vi har stulit så mycket från varandra.

Jag är 16 år och trasig. Vållar mig själv skada vid varje chans jag får. Min kropp är inte min. Det tog mig år att komma tillbaka. Att börja bygga upp. Att våga prata om det.