Jag är en fixer-upper. Jag och Jo pratar ofta om det här, hon är likadan. När vi ser en svag/trasig människa så har vi väldigt lätt för att dras med, "låt mig ge dig lite av min lycka, min styrka" och sen slutar det med att man slösar månader, om inte år, på att fixa något dödfött.

Jag måste lära mig att inte försöka ändra människor. De borde vara sina naturliga jag, och tycker jag inte om det jag ser så borde jag gå på en gång. Eller kanske inte på en gång, man kan låta personen veta vad man inte gillar först. Ibland kan det ju faktiskt vara så att det är en tillfällig svacka, att han/hon säger alla fula ord han kan komma på för att han/hon känner sig svag just ikväll..

Nej. Jag är trött på det där. Jag är trött på att se efter andra människor och gå på äggskal kring deras känslor, när jag aldrig får samma sak tillbaks.

Dessutom vet jag inte vad det är i mig som resulterar i det här, men killar jag dejtar/pojkvänner blir lätt kontrollerande kring mig. Det här har hänt flera gånger, och det är alltid snubbar som enligt egen utsago "aldrig varit såhär förut". Många män har kommit och gått i mitt liv för att de på riktigt inte fixar hur självständig jag är. Ja, jag kan ta beslut utan dig. Nej, mitt liv stannar inte bara för att du råkar åka bort. Nej, jag kommer inte jaga dig i tre timmar om vi bråkar. Sånt där gjorde jag när jag var tonåring. Nuförtiden orkar jag inte slösa energi på sånt.

Jag tror män blir kontrollerande med mig för att de känner av att jag är omöjlig att kontrollera. Jag kommer göra vad jag vill ändå. Och jesus, så de skjuter sig själva i fötterna med detta. Jag hade en kille en gång som försökte tala om för mig vad jag skulle ha på mig när vi gick ut. Det höll inte länge efter den kommentaren.

Nu blev det ju fel, för jag hatar inte min självständighet. Jag älskar den besinningslöst. Men jag hatar att män i min dåtid fått mig att bygga murar inför Obi, och om han inte är min sista, så även inför kommande relationer. Så fort jag ser tecken på kontroll så sparkar jag bakut. Det känns som att jag blir satt i en låda, jag fixar inte det mentalt. Min pappa pratar alltid om att ha ryggen fri, och jag är EXAKT likadan.

Problemet uppstår då alltså när man träffar någon som genuint bryr sig. Att ställa frågor och vara orolig tar jag idag automatiskt som kontrollerande, jag behöver lära mig att det inte måste vara på det sättet. Jag har helt enkelt svårt för att låta folk bry sig om mig. Det är nog det jag hatar absolut mest med mig själv. Jag kan älska hejvilt och köpa presenter och lyssna på problem i timmar. Men när någon försöker knacka på mina murar, då känner jag mig obekväm och uttittad.

Jobbar dagligen på detta nu. Försöker låta Obi bry sig. Det bästa han sagt när det kommer till det är när vi var ute och jag fick den här galna tjejen över mig, jag sa åt honom att han behöver inte skydda mig, jag klarar mig själv, jag har alltid klarat mig själv. Han tittade på mig och sa "then tell me not to care". Jag blev tyst. "Tell me not to care".

Jag vet inte om ni nånsin varit i den sitsen, men att se någon man tycker om i ögonen och säga åt personen att sluta bry sig - det är omöjligt. I alla fall för mig. För jag vill ju naturligtvis innerst inne att han ska bry sig. Jag försöker bara avgöra om han är värd att släppa in.

Puss.