Mannen jag tycker om är 24 år gammal. Han är född sex dagar innan mig, den 1:a februari. Vi är alltså bägge vattumän. Intelligenta, extremt intresserade av människor, självständiga, har aldrig fel. Det här borde krockat så mycket mer än vad det gjort.

Mannen jag tycker om märker förändringar i min ton innan jag själv märker dom. Vi mailar fram och tillbaks, och så plötsligt "Prinsessa, är du okej?". Jag blir förvånad, men när jag vänder frågan inåt så är det oftast något jag är stressad över. Han får mig att vara mer medveten när det kommer till mig själv. Han bryr sig innerligt om hur jag mår och om vad som pågår i mitt huvud.

Mannen jag tycker om hör min kritik, tar till sig den och håller med mig när jag har rätt. Säger emot när jag har fel. Han är inte rädd för inte vara tillräcklig - han vet vad han har att erbjuda. Han kryper inte efter mig och förväntar sig inte att jag ska krypa efter honom. Jag har aldrig känt mig mer som en individ i en relation, någonsin. Jag har aldrig, i hela mitt liv, känt att en relation varit jämställd. Det är en ständig balansakt där den ena styr och kontrollerar, den andra nickar, håller käft och hänger på.

Inte här. inte med honom. Jag är en stark kvinna, i ordets fulla bemärkelse. Det behövs en stark man för att kunna hantera mig. Så enkelt är det bara. Jag tror inte jag vet vidderna av hans styrka än, precis som han bara sett en bråkdel av vad jag klarar av. Jag känner mig trygg i hans närhet. Jag kan slappna av. Han tar hand om mig.

Mannen jag tycker om lagar frukost till mig, han skrattar åt sig själv för att det är så långt ifrån hans karaktär. Han är precis som mig i diskussioner, envis initiellt, men simultant begrundande i tystnad. Han frågar sig alltid om det finns något han kan ändra på, precis som jag. Vi avslutar inte varandras meningar - vi säger exakt samma sak exakt samtidigt. Det har skrämt både honom och mig vid flera tillfällen.

Mannen jag tycker om lyfter upp mig som att jag väger 2,5 kilo. Vår första kyss var sinnessjuk. Jag minns inte vägen upp till lägenheten efteråt. Jag glömmer vad jag heter när han tar på mig. Han ställer mig frågor ibland och min IQ är död, jag hör vad han säger men kan inte sätta ihop orden, har glömt vad de betyder, han skrattar och kysser en annan punkt av min hals. Hans hud är mjuk, han har stora, bruna ögon och han viskar saker som ger mig glansiga ögon.

Mannen jag tycker om är så lång att han måste specialbeställa en stor del av sin garderob. Han kommer ihåg allt jag någonsin sagt. Han säger att han aldrig varit så konsumerad av en tjej förut när vi är ute, när jag dansar för honom, han säger att han aldrig fått så många godkännande blickar från andra män, han säger att jag har den sexigaste gången han någonsin sett. Han följer med mig när jag handlar mat, han tar korgarna från mig och när jag säger att jag kan bära själv - "Tyst, jag gillar sexismen i vår relation. Led vägen till kassan nu så jag kan titta på dig medan du går."

Mannen jag tycker om säger att jag är den mest otroliga kvinnan han någonsin träffat. Han kommer hem om sex dagar. Jag saknar honom.

Puss.