Jag var trött. Jag orkade helt enkelt inte mer. Kärlek var aldrig problemet med Farid, den fanns alltid där. Men jag tror, och har alltid trott, att ett förhållande står på tre pelare. Kärlek, respekt och passion. Eller så kan vi säga fyra och slänga in kommunikation också. Så fort en av dessa försvinner kraschar förhållandet. Utan respekt finns ingenting. Utan passion finns ingenting. Utan kärlek finns ingenting. Och utan kommunikation finns ingenting.

Kärleken var allt som fanns kvar för oss. De som säger att kärlek övervinner allt är otroligt naiva. Det funkar inte så, historiskt, socialt och kulturellt har det aldrig funkat så. Kärlek är en del, och det är inte ens den viktigaste delen. För mig kommer respekt före allt. Det har absolut mycket att göra med hur jag är som person, så det är individuellt. Men för mig är respekt basen. Den dog när Farid svek oss i januari 2010.

Jag växte upp med en pappa som valde bort oss för en annan kvinna, han kom tillbaka, men jag glömmer aldrig dagen han gick. Det har gått snart elva år sen dess och jag har fortfarande inte kommit över det. När Farid gjorde något som för mig ligger under samma kategori - det var slut redan då. Jag ville inte att det skulle vara sant, så jag kämpade i tolv månader till. Men det var dödfött. All min respekt för honom var död, och den är fortfarande död idag. Otrohet för mig är svaghet och ett slag i ansiktet på den du älskar. Det förstörde absolut allt.

Så även fast vi bröt upp i maj 2011 så hände "anledningen" till avslutet i februari 2010.

Puss.