Jag är definitivt osäker när det kommer till män. Jag verkar stark och anpassar mig efter dom känslomässigt, med andra ord, jag utgår från hur jag upplever att killen behandlar mig och så behandlar jag honom likadant. Har han murar så bygger jag murar också. Det här missförstås lätt för att jag är jävligt säker på mig själv när det kommer till karlar. Det är jag inte. Det är nog snarare precis tvärtom. Jag är så fruktansvärt rädd för att tillåta mig själv att känna för någon som potentellt kan lämna mig. Den här osäkerheten styr stora delar av hur jag bemöter män och hur de relationerna utvecklas.

Jag har också en tendens att inte tro på människor när de säger att de tycker om mig. Det här sitter djupt. När jag var yngre var jag mobbad de fem första åren i skolan. Sen helt plötsligt började jag bli mer "populär". Tjejerna accepterade mig som en del av gänget, OM jag gjorde skitgörat åt dom. Med andra ord - ville de hacka ner på någon så sa de till mig vad jag skulle säga, och sen gjorde jag det, trots att det fick mig att må dåligt på alla möjliga sätt. Det här vände när Jenna började i vår skola, då sket jag i alla gruppers hierarki och ägnade mig enbart åt att skolka från klasserna med henne istället.

Det stör mig något fruktansvärt att jag inte bara kan anta att folk vill mitt bästa. Att de vill väl, att de tycker om mig som person, att jag tillför något av värde i deras liv. Tyvärr blir det här liksom aldrig bättre, med extremt goda vänner som från en dag till en annan konsekvent vänder mig ryggen. Jag försöker jobba på det, men det är svårt. Jag har definitivt grava trust issues. Förmodligen värre än vad jag själv inser.

Puss.