Det här en intressant början på det här påfundet. En beskrivning av mitt självförtroende. Nu utgår jag både från vad jag själv tycker och vad jag hört från andra.

Folk märker när jag kliver in i ett rum. Folk respekterar, alternativt känner rädsla inför, mig från första stund. Det här är något jag fått höra från lärare, vänner, familjemedlemmar, pojkvänner, från alla möjliga fronter. Jag hamnar ofta i trubbel på grund av det här. Det låter som en klyscha, och sanna saker gör oftast det, men tjejer i nattklubbsmiljö tycker helt enkelt inte om mig. I vardagsmiljö känns jag förmodligen mer inbjudande, jag har oftast varken klackar eller smink till vardags, då är jag lättillgänglig. Inte ett lika stort hot.

Jag vet inte vad det är. Ärligt så tror jag bara att folk märker att jag har bra självförtroende - med andra ord - hur jag känner inför mig själv lyser igenom. Blondinbella brukar skriva om att man ska fejka att man är nöjd med allt hos sig själv, jag är nog exakt lika duktig som henne när det kommer till det. Oavsett om jag känner mig osäker över hur en klänning sitter, eller att mitt hår ser förjävligt ut, så går jag in på varje nattklubb som att jag är så säker på mig själv man kan vara. Jag tittar inte på andra tjejer. Jag jämför mig inte. Jag tror på min egen skönhet och att den är unik. Jag är hundrafemtio procent säker på att den inställningen gör mig snyggare än vad jag kanske egentligen är. O har sagt flera gånger att det inte existerar något sexigare än en självsäker kvinna, och jag tror många män känner likadant.

Det här handlar alltså inte om att vara arrogant. Är jag ute och ser en äckligt sexig tjej, då säger jag oftast det till henne - "helvete vad snygg du är". Jag pekar även ut tjejen för killen/killarna jag är med. Jag ler alltid, ser folk i ögonen, är trevlig mot bartendern, aktar mig för att trampa på folk, etcetera. Men av någon anledning stör sig folk på mig. Har jag klackar på mig blir jag över 1,80 lång, sen har jag oftast ganska mycket smink, en snortight klänning, gungande höfter och så långt blont hår på det. Kan vara så klyschigt att det är receptet på hur mycket skit man får av andra kvinnor när man går ut.

Mitt självförtroende härstammar från min självkänsla, och min självkänsla är stark. Väldigt stark. Det här med att folk märker när jag kliver in i ett rum har inte med utseende att göra egentligen, det handlar om utstrålning. Jag tror folk blir förvirrade, kanske även rädda, över hur trygg jag verkar vara i mig själv. Och missförstå mig rätt, jag ÄR trygg i mig själv, men definitivt inte så pass mycket som folk tror. Det kan jag nästan garantera. Jag ser alla mina svagheter, både utseendemässigt och personlighetsmässigt. Men jag vet att jag har fler styrkor än svagheter, jag vet också att jag jobbar på mig själv mer än 90 % av befolkningen (det här är också något jag fått höra från killar jag dejtat, familj, lärare, etcetera).

Det här är livsförändrande på ett sätt som inte många förstår. Det är detta som får mig att våga hoppa på ett plan och flytta till ett land jag aldrig besökt, det är detta som får mig att söka (och få) jobb jag inte är i närheten av kvalificerad för, det är detta som får mig att hitta de vackraste, mest äkta kärlekarna, för jag är spel-lös, hos mig finns inga om eller men eller "var tyst med vad du känner", jag är öppen med hur mycket jag bryr mig om folk och det lönar sig ALLTID.

Och det här är något jag nämnt förut, men jag tror inte folk, tjejer, är avundsjuka på mitt utseende. Jag tror de är avundsjuka på min självkänsla. Den största fördelen jag har i jämförelse med andra kvinnor är tron på mitt eget värde. Det är vad som kan få mig att fånga en killes/lärares/chefs uppmärksamhet, oavsett om det finns 200 sexigare/mer kreativa/mer kvalificerade tjejer i rummet. Min självkänsla är det viktigaste jag har och jag vårdar den konstant.

Puss.