Jag älskar med hundra procent. Alltid. De jag bryr mig om stöttar jag till döden. Det enda jag kräver tillbaka är en föreståelse och en viss acceptans över det faktum att jag inte är gjord av stål. Jag är stark, men det betyder inte att hårda ord/handlingar passerar obemärkt.

När jag var hemma i sommar sa min pappa att jag är så mycket mer känslig än vad folk inser. O sa igår att jag är otroligt "in tune" med mina känslor. Det här är saker jag aldrig kopplat riktigt till min egen person, jag tror att de bägge har rätt dock. Det här är på gott och ont, definitivt, jag har en förmåga att bry mig alldeles, alldeles för mycket. Men likväl är jag otroligt glad över min känsliga sida och att jag liksom.. bryr mig. Att jag gråter åt sorgliga videoklipp. Att Beyonce's graviditet gör mig glad på riktigt, inifrån och ut. Jag ser inte det som något negativt - jag är en känslosam människa. Jag tycker det är vackert, och jag vill aldrig att det ska dö ut.

Sen så älskar jag min självkänsla och min styrka, som även om de blir prövade ibland, alltid står stadiga till sist. En vän uppdaterade sin status på Facebook med orden "Livet är 10 procent vad som händer, och 90 procent hur du reagerar på vad som händer". Otroligt sant. Jag är stolt över min förmåga att ta mig upp ur svarta hål, jag är stolt över att jag kan släppa just min stolthet och våga be om hjälp (nuförtiden, i mina yngre dagar hade jag aldrig gjort det), jag är stolt över det faktum att jag alltid försöker lyssna på personer som gjort mig illa, jag vill höra deras anledningar, jag vill förstå varför. Jag är stolt över att mina frågor aldrig är till för att sätta dit någon. De är till för att jag verkligen vill veta hur personen tänkte, jag vill lära mig hur människor i min omgivning fungerar.

Sen älskar jag hur jävla hårt jag jobbar. Och min absoluta vetskap om hur mycket jag kommer skapa och åstadkomma i mitt liv.

Puss.