Gud, den här var svår. Försöker tänka tillbaka, men jag har inte många såna där fula kommentarer lagrade i hjärnan. Är ganska duktig på att fokusera på det positiva.

Men det som gör mig riktigt ledsen är när folk säger att jag är elak, eller när folk säger att jag är en dålig vän. Det gör mig inte arg, bara ledsen. Bägge är osanna. Jag är inte elak. Jag kan vara hård, uppfattas ibland som kall (varför vet jag ärligt talat inte, förmodligen min cynism och torra humor), jag accepterar inte att folk stjäl energi från mig, men jag är fan inte elak. När jag blir sårad så är jag inte hämndlysten överhuvudtaget. Ni som läser den här bloggen, ni vet inte 20 % av vad folk har gjort mot mig den här hösten. Jag har inte, och har aldrig haft, något intresse av att sänka någon publikt, varken över bloggen eller irl. Jag försvarar fortfarande mina "ex-vänner" och Farid om någon random person skulle få för sig att säga något dumt.

Obi säger att jag måste sluta försvara kasst beteende, jag gjorde samma sak i tre månader i somras och då var det Jenna som nöp mig i örat, de har bägge rätt. Jag vet inte vad det är i mig som triggar den grejen, men jag försöker alltid hitta ursäkter för folk som behandlar mig som skit. Jag går lätt in i att det är mitt fel, att jag måste gjort något, att jag är en dålig person.

Jag är så inihelvete trött på det draget hos mig själv. Jag är en bra vän. Jag är verkligen det. Jag är lojal till döden, jag är generös, jag är en god lyssnare, jag försöker alltid pusha mina vänner så att de ska våga hoppa om de tvekar, jag försöker alltid få folk att känna sig bekväma och sedda. Jag tar på mig uppgifter jag inte behöver ta på mig, jag har extremt svårt att säga nej, jag kan bete mig som ett cp bara för att få dom att skratta. Jag har tvivlat så mycket på det här under hösten, på grund av att JAG har blivit behandlad illa. Det har jag vänt inåt, som om mitt 16-åriga jag plötsligt hoppat tillbaks in i mitt liv.

Jag är klar med det nu. Jag känner, och det här är inte något jag säger för att låta stark, det här säger jag med fullkomlig övertygelse, jag känner att de som svek mig den här hösten och de som svikit mig förut, det är deras förlust. Inte för att jag kommer bli rik och känd och cool att känna, utan för att jag är en genuint bra vän. Jag vägrar tvivla på det längre. Jag har försökt lappa ihop det med 90% av de jag förlorade den här hösten (de andra 10% kan gå och sätta sig på en kaktus), och jag har fått ljumna responser gång på gång. Vad det betyder har jag ingen aning, för jag har fortfarande inte gjort något fel. Min teori är att någon/några matats med lögner, men det kan jag inte göra så mycket åt. Jag har hängt med så mycket fina människor den här helgen, jag behövde verkligen det. Världen var liten i vår lilla grupp, och det är skönt att se att det finns andra människor som uppskattar min närvaro och som är glada för att jag finns.

Jag är inte en elak person. Och jag är inte en dålig vän. Punkt slut.

Puss.