Till mamma:

Jag älskar dig. Jag borde gråtit när du sa att jag skulle gråta alla de där eftermiddagarna för tio år sedan, kanske hade jag inte byggt lika många murar då. Jag är ledsen för alla hårda ord. Och utbrott. Jag är ledsen för att jag inte kan vara stark åt dig, du måste vara det själv. Och du vet den där gången du och pappa kom hem och ni frågade mig vem som hade ätit upp alla kakor från skafferiet? Det var jag. Inte Chris.

Till pappa:

Jag vill förlåta dig. Jag vill, jag vill. Jag är inte redo. Jag känner det inte än, så jag kan inte säga det än. Du var min absolut bästa vän. Du var min idol och min förebild. Alla bråk mellan oss härstammar från att du öppnade dörren och gick. Jag vill inte beskylla dig, men någon måste ta skuld över vad du lämnade bakom. Det var jag som fick plocka upp bitarna och det är inte rättvist mot en 14-åring. Jag vill förlåta dig, jag vill kunna säga att jag älskar dig utan att allt knyter sig, jag försöker jobba på det. Den här sommaren var det bättre och närmare än någonsin. Ge mig mer tid, och försvinn snälla inte innan jag är redo.

Till farmor:

Farmor, jag är ledsen för att jag aldrig kommer och hälsar på. När vi var där senast, pappa, jag och Chris, då kunde jag förstå vad du sa, men det gjorde ont att se dig i ett hem och det blev tusen gånger värre när du började gråta bara för att du var så glad över vår blotta närvaro. Jag älskar dig och jag önskar jag hade känt dig innan du blev förlamad, inte för att du är ett uns svagare idag än vad du var innan, men då hade jag kunnat förstå din styrka tydligare. Något säger mig att vi är väldigt, väldigt lika.

Till Magnus:

Gud, så jag älskade dig. Herrejävlar. Med vissa förhållande får man perspektiv över tiden, man inser att allt var glorifierat eller bara barnslig förälskelse, du tillhör inte den kategorin. Du vet när vi satt på bussen in till stan, och jag hade nämnt att vi kanske borde göra slut, och du hade gjort en låtlista på din iPod där det bara var sånger om brustna hjärtan och "baby, please don't go"? Jag visste vad du försökte göra. Jag låtsades som ingenting, men jag visste. Du är den enda kille någonsin som skurit ostskivorna sådär precis som jag vill ha dom. Och vi hade sex som kaniner, herregud. Jag är ledsen för allt skit jag utsatte dig för, jag var ung och korkad och trodde jag visste allt. Jag älskade verkligen dig, och du har en evig plats på en piedestal i mitt hjärta. Du kommer bli en fantastisk pappa en vacker dag.

Till Nemo:

Du och jag är sammankopplade på något sätt. När vi pratade de där tusen nätterna på MSN så kände jag det kontinuerligt; jag ser otroligt mycket av mig själv i dig. Vi har också haft liknande uppväxter. Som vän betydde du väldigt mycket för mig. Men som alla andra jag gjort mig av med hade din osäkerhet sönder oss. Du var elak. Publikt. Utan anledning. Jag förlät dig för det för länge sen, men jag kunde aldrig återuppta vänskapen av rädsla för att dras med i din osäkerhet. Oavsett så hoppas jag att du kan sätta dig ner en dag, ta ett djupt andetag, och bestämma dig för att sluta springa. Allt kommer lösa sig. Om du bara andas, och vågar sakta ner.

Till Emma:

Du hade Jenna-potential i mina ögon. Skillnaden mellan dig och Jenna är att hon aldrig gjort något för att skada mig. Det du gjorde efter att jag fixat AMEX-jobbet till dig är till den här dagen bland det lägsta nån någonsin gjort mot mig. Jag kommer aldrig förstå varför. Att det härstammar i osäkerhet hos dig vet jag inte, jag såg dig alltid som stark. Hursomhelst var vi stans vildaste radarpar när det begav sig, och det var en av de mest destruktiva, och en av de absolut roligaste perioderna av mitt liv. Jag vet inte vad du gör idag, men jag är över att vara förbannad. Jag minns höjdpunkterna istället.

Till Lina:

Minns du den gången jag kallade dig slampa och du fick reda på det? Få saker har jag skämts över så mycket som det. När du ringde mig och grät och var ledsen och förbannad och skogstokig, det fanns inget försvar, jag bara skämdes. Jag vet att det här är minst åtta år sedan och du tänker säkert aldrig på det, men jag ville bara säga förlåt en sista gång. Förlåt. Med dig har jag haft några av de sjukaste kvällarna i mitt liv, kvällar jag fortfarande kan skratta högt åt i min ensamhet. Vi sågs inte så ofta i sommar, men jag fick ditt lilla Skype-meddelande häromveckan och jag ville att du skulle veta - jag saknar dig med. Herrejesus så vi skrattat. Jag hoppas du knäcker på din utbildning, jag är så stolt över dig.

Okej, jag skulle kunna fortsätta med det här i tre dagar märker jag nu. Det funkar inte. Det får räcka såhär för nu. Jag bara skrev till de personer där jag kände att det fanns saker osagda.

Puss.