Nu slog det mig plötsligt hur annorlunda allt är från förut. Om jag tänker på de jag umgås med mest. Det är totalt utbytt. För drygt ett halvår sen var det Farid och Carrie. Nu är det Obi och Joanna. Det är en grav transaktion att göra på bara ett par månader. Jag bodde liksom med Farid förra terminen. Nu har jag bott med Jo i snart fyra månader, vi har nästan växt ihop undermedvetet. Kommit varandra så otroligt mycket närmre.

Det bara slog mig nu. Och Obi är den exakta motsatsen från Farid. Jo och Carrie har sina likheter, men de är två totalt olika personer också. Det vore väl konstigt om den här omställningen inte påverkade mig alls. Jag undrar om jag blivit en bättre eller en sämre person. Jag hoppas innerligen på det första.

Hursomhelst. Min mest traumatiska upplevelse. Alltså, jag har två historier som är hysteriska, tyvärr är de inte rumsrena nog för att dra här. Utöver de kommer jag bara på ledsamma saker. När min pappa flyttade ifrån oss första gången, det var väldigt traumatiskt. Eller när mamma kraschade bilen med min syster och jag i baksätet, jag var fem år gammal och minns det som igår. Eller Sannas begravning, men det var inte direkt traumatiskt. Då var det värre när jag fick telefonsamtalet från en gråtande syster i Paris, jag var på jobbet och klev ut i 40 minuter. Bara lyssnade och försökte lugna henne. När jag kom in igen hade jag tårar överallt, en korkad kollega tjoar från andra sidan rummet "är det nån som dött, eller?!".

"Ja", sa jag. Tvivlar på att han någonsin ställer den frågan igen.

I övrigt har jag mailat Obi, gjort klart tre Flash banners (klappar mig själv på axeln) och somnat sittandes i soffan vid typ 6 på eftermiddagen. Går och lägger mig halv fem varje natt nu. Välkommen, finals-vecka.

Puss.