GOODBYE SWEETHEART, NOW IT'S TIME TO GO
Det här är den sjukaste känslan jag varit med om.
Min pappa säljer vårt barndomshem. Det känns olustigt i kroppen, det gör lite ont, alla minnen rusar igenom huvudet på mig. Jag och min syster bodde tillsammans i det där huset i 17-18 år.
Jag minns de värsta gångerna vi bråkade. I pappas sovrum skrek vi på varandra som de lägst stående varelserna, vi hatade varandra med full kraft över typ en tröja eller ett par byxor, jag minns att jag drog henne i håret alldeles för hårt och fick en del i mina händer. När jag insåg att jag fysiskt skadade henne, blicken i hennes ögon när hon såg på mig. Jag minns hur ljuset flödade omkring henne när hon slog upp ytterdörren och sprang ut.
Jag gjorde slut med en av mina pojkvänner i mitt sovrum på övervåningen. Jag var 19 år gammal, minns ingenting av vad vi sa, han grät kontrollerat, reste sig upp och gick. Minns hans längd där i dörröppningen innan han försvann.
När tornen föll, exploderade vertikalt, det såg på jag TV i vardagsrummet. Kom hem från skolan, slog på, och det var bara eld och metall överallt. Jag minns det som igår, det var tio år sedan. Jag har aldrig suttit så nära TV:n förut, fem minuter in så föll det andra tornet. De bilderna är fastetsade.
Alla de tusen middagar vi ätit vid just det där köksbordet. Alla hårda ord. Hur jag ställde mig mellan min syster och ytterdörren, agerade mänsklig barrikad, när hon 38 kilo lätt skulle ut och springa en mil i januari 2010. Allt omkring mig brann och jag sa "jag binder fast dig, jag svär till Gud".
"Jag har EN syster! En enda. Efter dig finns det inget mer. Jag binder fast dig, jag svär till Gud".
Jag växte upp i det här huset. På alla sätt en människa kan växa upp. Jag är inte sentimental, och jag är inte speciellt fäst vid materiella ting, fysiska objekt, men min syster var sjuk i det här huset, mina föräldrars relation krossades i det här huset, och min barndoms alla klingande skratt har ebbat ut mellan fyra väggar av varje rum, i det här huset jag hatar och älskar simultant. Det är inte en livstid av minnen, det är fyra resor sammanflätade, och jag vet att saker kommer bli annorlunda nu.
En så konstig känsla.
Puss.
Min pappa säljer vårt barndomshem. Det känns olustigt i kroppen, det gör lite ont, alla minnen rusar igenom huvudet på mig. Jag och min syster bodde tillsammans i det där huset i 17-18 år.
Jag minns de värsta gångerna vi bråkade. I pappas sovrum skrek vi på varandra som de lägst stående varelserna, vi hatade varandra med full kraft över typ en tröja eller ett par byxor, jag minns att jag drog henne i håret alldeles för hårt och fick en del i mina händer. När jag insåg att jag fysiskt skadade henne, blicken i hennes ögon när hon såg på mig. Jag minns hur ljuset flödade omkring henne när hon slog upp ytterdörren och sprang ut.
Jag gjorde slut med en av mina pojkvänner i mitt sovrum på övervåningen. Jag var 19 år gammal, minns ingenting av vad vi sa, han grät kontrollerat, reste sig upp och gick. Minns hans längd där i dörröppningen innan han försvann.
När tornen föll, exploderade vertikalt, det såg på jag TV i vardagsrummet. Kom hem från skolan, slog på, och det var bara eld och metall överallt. Jag minns det som igår, det var tio år sedan. Jag har aldrig suttit så nära TV:n förut, fem minuter in så föll det andra tornet. De bilderna är fastetsade.
Alla de tusen middagar vi ätit vid just det där köksbordet. Alla hårda ord. Hur jag ställde mig mellan min syster och ytterdörren, agerade mänsklig barrikad, när hon 38 kilo lätt skulle ut och springa en mil i januari 2010. Allt omkring mig brann och jag sa "jag binder fast dig, jag svär till Gud".
"Jag har EN syster! En enda. Efter dig finns det inget mer. Jag binder fast dig, jag svär till Gud".
Jag växte upp i det här huset. På alla sätt en människa kan växa upp. Jag är inte sentimental, och jag är inte speciellt fäst vid materiella ting, fysiska objekt, men min syster var sjuk i det här huset, mina föräldrars relation krossades i det här huset, och min barndoms alla klingande skratt har ebbat ut mellan fyra väggar av varje rum, i det här huset jag hatar och älskar simultant. Det är inte en livstid av minnen, det är fyra resor sammanflätade, och jag vet att saker kommer bli annorlunda nu.
En så konstig känsla.
Puss.
Feedback
Postat av: farid
gud, det ser inte ens ut som ert hem när allt är så naket ...
Postat av: Cim
Nej, det är lite vad visningar innefattar tydligen. Det ser inte ut som vårt hem alls.
Postat av: Eva
Mitt barndomshem såldes för några år sedan. Jag hade precis som du upplevt både positiva år där men också genomgått många hemska händelser inom dess väggar. Det är en så himla konstig känsla att det bara ska vara borta. Poff liksom. På något sätt känns det lite som att ens historia försvinner eller åtminstone försvagas.
Trots detta blev jag ändå förvånad över hur mycket och okontrollerat jag grät när jag tog katten i famnen och åkte ner längs uppfarten sista gången.
Postat av: jenna
Oh no :( tänk att försäljningen av ert hus tar hårdare än alla mina flytter tillsammans
Trackback
