Det kommer ju sluta med att jag blir webdesigner. Det här livet, alltså.

Man går till en klubb man gått till tusen gånger förut. En man försöker fånga ens uppmärksamhet och man låter honom kämpa lite. Han blir aldrig jobbig, han går inte över gränsen, han sliter inte i en, han stryker ett finger sakta längs ens ryggrad och man vänder sig om. Man vänder som om, för att en man som rör en på det sättet helt enkelt måste vara en man (jag hade rätt). Och han visar sig vara intelligent, rolig, varm, uppmärksam, ambitiös. Och man finner sig texta med honom i timmar varje dag och hela hans ansikte förändras när han skrattar och han söker min hand under bordet när vi träffar mina vänner.

(nej, jag är inte kär)

Och så orkar man inte med Stockholm längre, börjar på Berghs, tänker "det vore fint att skriva lite" och upptäcker två år senare att det där med att skriva berör programmering. Något som aldrig, någonsin funnits i ens begreppsvärld över saker som skulle vara roliga att pyssla med.

Jag är väldigt nära ett intensivt tvådagarsgig. HTML, 35$ i timmen, deadline måndag morgon. Håll tummarna för mig - erfarenhet vore kul. Och mellan måltider och inhalerande av vatten (för mycket whiskey igår som vanligt) re-designar jag Blue Bottle Cafés hemsida och tänker att "det här kan jag göra under resten av mitt liv".

San Francisco, du är för alltid en positiv konnotation. Vackra kvinna.

Puss.

min