Det här är min lediga dag, jag behöver det. Ikväll ska jag kanske dricka ett glas vin och ta det lugnt, imorrn är det Halloween hos Gabriella, söndag ska jag hem till Obi. Haha, han ska spela basket på eftermiddagen, och så säger han "jag kan ge dig nycklarna så att du kan åka dit och laga mat innan?". Så att den står färdig på bordet när han kommer hem. Stackars karl, så han drömmer. Jag bara skrattade åt honom.

Något förändrades i onsdags. Han mötte mig utanför skolan vid 22. Jag vet att jag inte visat någon bild på den här mannen, jag tror bara Jenna, Elin och Jonna sett (haha, såklart), men tro mig - han är så fin. Så sjukt fin. Han möter mig, säger att han vill ta mig till ett ställe som har goda crepes - "du pratade om att du saknar svenska, tunna pannkakor, det här är det närmaste jag kan erbjuda" - han lägger sin hand på mitt lår i bilen och vill att jag ska berätta om min dag - "jag ser på dig att du behöver ventilera, kom igen" - vid rödljus ber han om en kyss och gör en olaglig vänstersväng - "haha, helvete, det där var ditt fel" - han har sagt så många gånger att han hatar PDA (public display of affection), och han söker min hand vart vi än är - "det är någonting med dig, jag vet inte vad".

Vi köpte en crepe till Joanna också, åkte hem, hon satt mysig och hög som ett hus i soffan, vi spenderade lite tid med att skratta åt/med henne innan hon gick och la sig. Hela poängen med kvällen var att vi skulle titta på film, jag sätter igång den och vi pratar hela tiden. Vi stänger av filmen en kvart in. Det är ingen idé. Vi pratar. I två timmar. Han ligger med huvudet i mitt knä och ber om en kyss då och då.

Och så kom det. Någonting förändrades. Han var öppnare. Varmare. Vad jag visste fanns där kom ut. Hans ton, hans ordval, vad han sa. Han vet inte. Men i onsdags fick jag känslor för honom. Det var inte planerat, men det hände. Igår ville jag träffa honom igen och han kom över. Vi drack margaritas på ett av mina favoritställen, La Cantina på Sutter. Det är folk vid borden omkring, han kysser mig, länge. Säger att jag är den första tjejen han dejtat där han inte känner sig "handcuffed" - "you have no idea how rare that is". Jag säger att jag känner likadant, det är så otroligt skönt att vara med någon som inte kväver en, någon som uppskattar sin ensamtid lika mycket som jag uppskattar min. Musiken är fantastisk, och vi bara pratar. I fyra timmar. Om allt och inget. När vi ska gå vinkar bartendern in oss och säger "I don't know who's luckier, but just keep going, okay?". Vi skrattar.

Och vilken fantastisk plats att vara. "I don't know who's luckier". Där kan jag stanna ett tag, det är ett som är säkert.

Vissa av mina vänner ger inte den här mannen en chans. Efter ett-två möten har de bestämt sig, dömt ut honom. Det är otroligt synd och visar bara vad man kan missa om man låter fördomar och stolthet styra sitt liv. Jag är en smart tjej. Jag vet vad jag letar efter, jag vet om någon är värd min tid. Mina ex är alla fantastiska, Farid, Magnus, Jonas, Faraz. Jag har alltid valt bra killar. Och det här är inget undantag. Det här är en av de mest intelligenta, intuitiva, roligaste och drivna männen jag träffat. Han tar beslut med sina framtida barn i åtanke och har som mål att vara värd en miljon innan 30. En miljon dollar, alltså.

Och han vet det inte än. Men i onsdags förändrades något. Han åker till Portland på konferens igen på måndag, när han kommer hem ska vi åka någonstans. Han bestämmer vart. Vi får se vad som sägs och vad som händer. Ni kommer förmodligen inte tro mig nu, men jag vill fortfarande inte ha en pojkvän. Så det här borde vara en komplicerad situation, men jag är inte ens orolig. Han och jag är så lika och vi träffade varandra vid rätt tidpunkt. Hela den här situationen är så.. skön. Fri.

Puss.