Okej. Den här terminen är alltså intressant. Många saker har förändrats. Jag känner mig ärligt talat mindre stressad än någonsin, det här är något sorts självskyddande drag hos mig som jag älskar. Jag har ingen aning vem jag fått det ifrån eller varför det dyker upp som autopilot i mig, men så här:

När saker blir totalt överväldigande så är det som att min hjärna stoppar all stressfylld aktivitet. "Nej." Haha, det låter så sjukt, men det är bokstavligen så jag fungerar. Nu exempelvis vet jag att jag borde vara sjukt stressad över midterms, över att det är 27 grader ute och jag sitter inne, att jag omvärderar vänskaper, men... "Nej". Jag är helt lugn. Både mentalt och fysiskt. Det är skönt.

Hursomhelst, om jag ser till det här året hittills för mig så har det varit otroligt omvälvande. Min syster blev äntligen frisk, hon tog steget att flytta till Sydney, ingen var lyckligare än jag. Jag gjorde slut med mannen jag trodde jag skulle gifta mig med, jag hade min första praktik som är direkt kopplad till vad jag pluggar, jag överlevde två sommarklasser. Jag kände mig närmre min pappa i somras än vad jag gjort på tio år. Jag tror inte jag själv förstått hur stort det är än.

Sen kommer jag tillbaks till San Francisco. Skolan går bra, jag har ett par idéer jag är otroligt stolt över, och då har jag inte ens hunnit jobba på idéerna jag kom på i somras. Sen får jag mitt första kodningsgig, jobbar med det 12 timmar om dygnet i två dagar. Skickar iväg mitt livs första invoice. Och så träffar jag en man. Han är intelligent, vi pratar i timmar om politik och kulturella skillnader, han gör de där små sakerna man kan sätta fingret på, "just precis då föll jag lite ytterligare". Jag har världens bästa rumskompis. Jag får höra om ytterligare kodningsjobb, jag går med på en dejtingsajt och skrattar, får vackra mäns nummer, svenskar, amerikaner, fransmän. Jag går till gymmet, ställer mig på löpbandet, lyssnar på musik, springer. O skickar ett sms, kallar mig sitt svenska hjärta, han kommer hem till mig och är så fin, så jävla fin. Han sover över och är så fin, så jävla fin. Vi äter frukost i 30 grader solsken, sju timmar senare håller han om mig och pekar ut San Franciscos muséeum och kyrkor från den sjukt vackra utsikten vid Twin Peaks.

Det har varit 27 grader varmt i två månader. Jag skypade med syrran och Jonna häromdagen. Det här är min poäng - jag har absolut ingenting att gnälla över. Mina vänner har sårat mig, O har sårat mig, och kalla mig konstig, men sen Farid sårade mig våren 2010 har jag alltid kunnat se det vackra i att gråta. Det står för en enda sak - jag bryr mig. Jag träffade någon som var så viktig för mig att jag grät när han/hon gjorde mig illa. Det kan inte vara något annat än vackert. Helt omöjligt. Allt går framåt. Jag har ingenting att gnälla över. Jag behöver påminna mig själv om det ibland.

Puss.