Den här terminen flyger iväg. Ni vet hur jag vanligtvis brukar harva om hur mycket jag älskar San Francisco, jag försöker ständigt sätta ord på mina känslor inför den här staden? Jag tror det var igår jag gick längs gatorna som vanligt, och det var första gången den här terminen som jag fick den där känslan. Ljuva San Francisco. Det är inte för att jag inte haft kul förrän nu. Det är för att jag på riktigt inte hunnit stanna upp och andas. Det här är ett sånt jävla lyxproblem - jag hinner knappt insupa hur fantastiskt mitt liv är, allt går så fort.

Den senare tiden har det varit mycket drama i gruppen, familjen, vi tolv-tretton personer som hänger hela tiden. Sen jag kom till SF har det varit upp och ner. Vad som var så villkorslöst och vackert förra terminen har förändrats på något sätt. Jag känner det som mitt support system har kraschat. Carrie uppmuntrar mig att se på det positivt, saker har förändrats, säger hon, relationerna utvecklas, det här är bara övergångsperioden.

Hon har förmodligen rätt. Men jag blev fruktansvärt bortskämd förra terminen. Jag har aldrig haft en så fantastisk grupp vänner i mitt liv. Nu, när jag och Farid gjort slut, så har det varit trevande. Ingen vill såra någon, och ändå har flera i gruppen, inklusive jag, blivit publikt förolämpade ett flertal gånger de här senaste månaderna. Även detta får jag höra är "mänskligt", man får släppa det och gå vidare.

Fast så fungerar det inte i min värld. I min värld är vi en grupp människor som ligger mellan 24-29 år. Vi är vuxna människor. Jag skiter i om du känner dig sårad, det ger dig ingen rätt att agera högskolestudent för en kväll. Ta mig till sidan, prata med mig. Vi är vuxna människor och folk behöver ta ansvar för vad de säger och gör. Så enkelt är det bara. Förändras inte det så kommer jag resa mig upp och gå.

Med det sagt så älskar jag den här gruppen och människorna i den. Jag känner mig felbehandlad just nu, men det är ingenting jag inte kan komma över. Men jag tänker inte heller acceptera att folk får bete sig hursomhelst bara för att saker förändrats, bara för att de är "mänskliga". Guess what? Jag är också mänsklig. Att jag är stark ger varken kvinnor eller män, vänner eller pojkvänner, familjemedlemmar eller klasskamrater rätten att slänga ur sig sårande saker. Vi är vänner och vi stöttar, villkorslöst. Ger du mig inte det så är jag inte intresserad. Punkt slut.

Och det där var tydligen något jag behövde få ut. Fortsätter med det jag egentligen skulle säga i nästa inlägg, haha.

Puss.