1958/04/24
Jag minns dina händer i mitt hår, hur du flätade med kärlek, det var så långt då. Och jag satt på golvet framför dig, somnade nästan, allt var så mjukt. Luddigt. Jag minns dina leenden. Dina tårar. Jag minns alla de gånger jag kröp ner hos dig när pappa kom hem alldeles för sent. Hur vi både andades ut när nyckeln äntligen vreds om i låset. Hur vi båda avgudade honom.
Jag minns din hållning på eftermiddagarna, när jag kom hem, jag såg dig genom fönstret. Samlade allt mitt 14-åriga mod och öppnade dörren. Jag har aldrig velat vara annat än stark för dig. Jag har aldrig velat göra dig annat än stolt. Jag har aldrig inte älskat dig. De gånger jag skrek, de gånger jag slogs, ingenting vi sagt kan få min kärlek att förtvina. Att älska dig sjunger högre än våra misstags konsekvenser.
Jag minns hur jag letade efter dina cigaretter. De var farliga, hade jag förstått. Och jag hittade dom och smög ut. Skrapade knäna mot berget när jag klättrade upp. In i skogen. Jord under naglarna, grävde systematiskt, ingen logik förutom "inget farligt nära henne". Bröt av dom, en efter en.
För säkerhets skull.
Och du inte blev arg när jag berättade (du köpte nya). Du blev inte arg.
Hur jag stod längst uppe i trappan när vi bråkade. Och jag skrev ner alla fula ord du sa på en lapp. Jag skrev. När du slutat gick jag ner och la lappen framför dig. Insikten. Du såg på mig med en oförklarlig blick. Pappa gav mig samma många år senare ("det kommer sluta med att jag får barn och du kommer aldrig få träffa dom"). Så ont vi gjort varandra.
Och likväl. Inget annat än kärlek. Inget annat än saknad. Mina tårar nu står för den där hundradels sekunden när ditt ansikte förändras. Jag kliver ut på Arlanda, som så många gånger förr, och ditt ansikte förändras när du ser mig, hela ditt ansikte, din själ flödar ut ur dina ögon, ditt hjärta slår i takt med mitt när vi kramas och att du burit mig känns som det självklaraste i världen.
Just precis då. Det tar jag med mig varje år, lilla mamma, när jag vänder tillbaka till Arlanda, till San Francisco, jag bär med mig den hundradels sekunden i tio månader tills vi ses igen. Jag älskar dig så.
Grattis på födelsedagen.
Jag minns din hållning på eftermiddagarna, när jag kom hem, jag såg dig genom fönstret. Samlade allt mitt 14-åriga mod och öppnade dörren. Jag har aldrig velat vara annat än stark för dig. Jag har aldrig velat göra dig annat än stolt. Jag har aldrig inte älskat dig. De gånger jag skrek, de gånger jag slogs, ingenting vi sagt kan få min kärlek att förtvina. Att älska dig sjunger högre än våra misstags konsekvenser.
Jag minns hur jag letade efter dina cigaretter. De var farliga, hade jag förstått. Och jag hittade dom och smög ut. Skrapade knäna mot berget när jag klättrade upp. In i skogen. Jord under naglarna, grävde systematiskt, ingen logik förutom "inget farligt nära henne". Bröt av dom, en efter en.
För säkerhets skull.
Och du inte blev arg när jag berättade (du köpte nya). Du blev inte arg.
Hur jag stod längst uppe i trappan när vi bråkade. Och jag skrev ner alla fula ord du sa på en lapp. Jag skrev. När du slutat gick jag ner och la lappen framför dig. Insikten. Du såg på mig med en oförklarlig blick. Pappa gav mig samma många år senare ("det kommer sluta med att jag får barn och du kommer aldrig få träffa dom"). Så ont vi gjort varandra.
Och likväl. Inget annat än kärlek. Inget annat än saknad. Mina tårar nu står för den där hundradels sekunden när ditt ansikte förändras. Jag kliver ut på Arlanda, som så många gånger förr, och ditt ansikte förändras när du ser mig, hela ditt ansikte, din själ flödar ut ur dina ögon, ditt hjärta slår i takt med mitt när vi kramas och att du burit mig känns som det självklaraste i världen.
Just precis då. Det tar jag med mig varje år, lilla mamma, när jag vänder tillbaka till Arlanda, till San Francisco, jag bär med mig den hundradels sekunden i tio månader tills vi ses igen. Jag älskar dig så.
Grattis på födelsedagen.
Feedback
Postat av: Jessica.
men herregud Cim. Du är så fantastisk så jag inte vet vart jag ska ta vägen. Jag sitter och grinar och ler efter att ha läst din text. Det finns ingen som kan skriva som du.
Postat av: Cim
Men älskade du. Tack snälla, vackra.
Postat av: Isabelle
Och jag gråter. Du är fantastisk på så många vis. Himla glad att jag ramlade in på din blogg den där gången för längesen. Du är en sån inspirerande människa, och det växer bara för varje dag.
Postat av: jonna
Tack gud för att du delar med dig av dig såhär. Snälla, skriv en bok. Ingen kan inte bli berörd.
Trackback
