Hej gänget.

Konstig dag igår. Känner mig totalt bipolär, på riktigt. Inte manisk, men vilka toppar och dalar alltså. Var på hur bra humör som helst för att sen falla, sen plockas upp lite igen av Bella och hennes fina skratt. Idag känner jag mig tom. Hoppas på att fyllas med någon annan känsla än det under dagen. Är html-klassen som den brukar så är "uttråkad" förmodligen det bästa jag kan räkna med. Tar fan det också vid det här laget.

Men tänkte vi skulle prata en stund om hur man bemöter människor och varför tillvägagångssättet man väljer antingen gynnar eller stjälper dig. Ofta ses man som manipulativ bara av det faktum att man lägger minsta tanke bakom hur man framställer sig - för mig är det en självklarhet. Har bara typ femton minuter, så tänkte fokusera på frågor.

Okej. Så för det första. Ni vet alla lärare och alla överordnade ni haft, de verkar inbjudande, ler förmodligen, öppna armar och så "det finns inga dumma frågor, på riktigt, undrar du något är det bara att öppna munnen". De ljuger. Det finns en miljon dumma frågor för varje enskild process av skolarbetet/jobbet. Att folk inte förstår det här är helt otroligt. Alla dessa människor som tar allt läraren/chefen säger som en absolut självklarhet, "men han sa ju att det inte fanns några dumma frågor". Undvik att vara en sån människa. Det är små, små fiskar. Strömföljare. Marginalförsvinnare. När företaget skär ner är det dessa som får sparken först. Ju fler dumma frågor du ställer, ju mindre oumbärlig blir du.

Och förstå mig rätt här, det här är alltså en sak som pajar för dig långsiktigt. Ingen kommer snacka skit om dig i lunchrummet för att du ställer en fråga. De kanske inte ens himlar med ögonen bakom ryggen på dig. MEN. De registrerar dig undermedvetet som svag. Mindre värd. Jag garanterar dig, och jag säger det igen - vid första ansats till nedskärning så ryker du. Du sitter inte heller så jävla säkert om, säg, en driven, kreativ, intitiativtagande person skulle glida in genom dörren, peka på dig och säga "jag kan göra hennes jobb bättre".

Även saker du kanske inte tror initiellt är en dum fråga - tänk dig för. Är det här något du antingen kan ta reda på själv eller bara helt enkelt låtsas som att du redan vet? Gör det i sådana fall. Jag kan inte tala om för dig hur många jobb och A:n jag fått genom att spela mer kunnig än vad jag är. Naturligtvis så måste det finnas en bakomliggande intelligens för att du ska klara av att köra det här spelet, men till syvende och sist handlar det bara om rent, sunt förnuft.

Enkelt, eller hur? Problemet är att frågor kan vara extremt positiva också. Här krävs det lite större bredd på den här bakomliggande intelligensen jag nämnde, och nu snackar jag inte att man kan spela musik på gehör eller knäcka algebra, det här är ren social intelligens i min bok. Ställ frågor. Ledande frågor som får personen du pratar med att öppna sig lite, släppa på garden. Det här kan vara mycket väl vara frågor du redan vet svaret på, det har ingen betydelse. Läs på lite innan, prata med andra, googla. Läs av personen. Ja, det är manipulativt. Men vem bryr sig? Kan du få personen att må bra samtidigt som du klättrar lite på intrycksstegen - win/win oavsett. Ta reda på vad personen älskar/tycker om, och fråga saker om det. Och LYSSNA när han han/hon svarar. Det finns inget värre än någon som fejkar intresse och sen inte ens lyssnar på svaret. Fullfölj. Limitera följdfrågor till två-tre stycken max, trycker du för hårt kommer du stöta bort personen, detta naturligtvis baserat på att det här är en ny bekantskap.

Jag, exempelvis. Vi kan ta mig som exempel. Fråga mig om Chris, och jag blir helt varm inuti. Jag skulle kunna prata om henne en hel dag. Samma sak med Jenna. Fråga mig om henne, och jag öppnar mig. Det här med frågor behöver alltså INTE ha att göra med att personen tycker om att prata om sig själv.

Det är lite Pavlovs hundar, faktiskt. Personen kommer koppla dig till en positiv känsla, undermedvetet. Som en clicker för hundar. Fast utan clickern. Och hunden.

Lycka till.

Puss.