Alltså, jag är ledsen. Jag vet att jag tjatar. Igår satt jag med Gabriella i timmar och bara pratade. Vi var ute en sväng på dagen, köpte present till Carrie (YSL-läppstift och ögonskugga), tittade på H&M, glömde koftor och hittade dom igen. Sen gick jag hem till mitt och hon till sitt. Ett par timmar senare kommer hon över med vodka, sprite och sitt vackra ansikte. Sen satt vi och lyssnade på musik och drack vodka till 11:30. Då stack vi ut till Ambassador för att möta upp dessa fantastiska varelser vi kallar vänner.

Alltså. Andrew, Alex, Erica, Anton, Carrie, Jared, Joanna, Kenny, Gabriella och Carolina (plus Colleen, Alexis, Sam och Sean, men de känner jag inte lika bra). Det är helt obeskrivligt hur lycklig jag är med dessa människor. Andrew sa det väldigt gulligt och enkelt idag på Carries födelsedagsmiddag:

- I love you guys. We have such a great group of friends.

Det är otroligt bitterljuvt att det alltid blir såhär - att det tar ett par år innan man verkligen, verkligen hittar hem. Samma sak på gymnasiet. Kommer ihåg att det var likadant i grundskolan också. Man fastnar rejält för varandra först sista året. Vi har alltid haft fina vänner här, men nu är det ett stabilt gäng på ett helt annat sätt. Alla har liksom växt ihop. RV-resan var definitivt en starkt bidragande faktor. Vi är minst sju pers vart vi än går, det är helt underbart. Samtidigt blir jag helt varm i själen varje gång vi hänger i par eller om tre, det är bara kärlek oavsett. Alla har sin egen indivuella relation till varandra, sätt oss i grupp och det exploderar.

Jag har alltså en poäng med detta. Igår kom vi in till Ambassador. Halvsprang hela vägen ner, jag var så exalterad över att träffa Carrie och se exakt hur glad hon var. Vi kommer in, tar två steg framåt, lyfter blicken och möts av de vackraste, största leenden jag sett. Herregud, så älskad jag kände mig. Alla var så sjukt glada över att se oss, ingen gnällde över att vi var "sena", alla bara skrattade, dansade och kramades. Det var helt proppat på klubben igår, men jag såg bara oss. Vi var en så stor grupp, vart du än vände dig var det en väns ansikte du såg in i.

Fantastisk känsla. Och jag vill verkligen uppmärksamma den. Jag har aldrig riktigt funkat i gäng. Framförallt inte med tjejer. Har alltid ställt mig lite utanför, fixar det helt enkelt inte. Och hade jag varit kvar i Sverige är jag HELT övertygad om att jag fortfarande känt likadant. Jag hade fortfarande TROTT att jag var en ensamvarg (det är det här jag syftar på när jag säger att folk lever sina liv utefter begränsningar som inte finns - allt det du tror om dig själv idag kan vara fel. Smaka på de orden en stund.), att det kanske är något fel på mig, letat anledningar till varför jag är så svår att komma överens med.

Jag älskar att jag slutat leta anledningar och börjat leta vänner istället. Vi dansade i timmar igår, och det var fantastiskt. Vi åt nyss middag ute åtta stycken på Fly Bar, Carrie var lika vacker som vanligt och man bara..

(paus)

Jag kan andas med dessa människor. De ger mig ny energi varje gång jag träffar dom och jag älskar dom så mycket. Här ett par bilder Alex tog igår.

Och just det. Bananerna ni skymtar här nedanför. Andrew gav Carrie en låda med bananer i födelsedagspresent. Alltså typ fyrtio stycken. Varför? De kallar varandra "monkey". Hon öppnade lådan på restaurangen OCH det finns på film.

Förstår ni? Bra. Kom hit och pussa på dessa människor, omgående.

Puss.