Gud. Vilken dag.

Jessica och Isabelle, ni är anledningen till att jag inte kan låta bli att älska Sverige. Det där är två av de finaste kommentarerna jag någonsin fått, så.. tack, snälla.

En mamma är en mamma för en dotter. En mamma är inte en avgrund. Inte ett djup. Man sparkar inte på en mamma. Man slår henne inte med öppen hand, eller stängd. Man river inte i henne, man skriker inte de fulaste orden man kan hitta med sina lungors fulla kraft. En mamma är en mamma för en dotter. Inte en fru. Inte en vän. Inte någon som går till jobbet varje dag och sen måste diska när hon kommer hem på kvällen. En mamma är någon som valt mig. Som älskade, kissade på en sticka, och sa "ja, den här gåvan accepterar jag". Och med den gåvans acceptans förskjuter man på många sätt sitt eget liv. En mamma väljer bort sig själv. En mamma kommer aldrig först. Så faller mammans lott, och hon vet om det.

Problemet är när ett barn tvingas inse att en mamma inte bara är en mamma. Att hon är en avgrund. Ett djup. Någon man sparkar på. Någon man slår med öppen hand. Och stängd. Någon man river i, någon man skriker åt. Ett barn ska aldrig behöva inse det. Ett barn ska inte komma hem till en mamma som inte är en mamma.

Det är jävligt viktigt att folk inser det. Och jag inser att det jag skrivit säkert kan tolkas på många olika sätt, missförstås. Jag hoppas ni hyser tillräcklig tilltro för att förstå vad jag menar. Vi blir satta till den här världen utan att bli tillfrågade. Vi blir uppfostrade av två människor som aldrig fostrat barn förut. Vi växer upp med ett par. Ett par, två människor i ett förhållande, med sina egna problem, sina egna liv, sina egna ord, händer och vridna ideal. Men sätter man ett barn till världen så är man inte en del av ett par först. Man är inte ens kvinna först. Man är mamma.

En mamma är en mamma för en dotter. Villkorslöst. Alla omkring en mamma ska behandla henne med respekt, kärlek, vördnad. Och när alla omkring sviker måste dottern stå kvar. I värsta fall finns det en till dotter att ta hand om.. och en pappa att sakna. Brustna familjer är det vanligaste som finns. Inte gör det mindre ont för det.

Puss.