Och ska precis springa på möte när tre vänner kommer leendes emot mig utanför dörren. Med händerna fulla av mat. De hade varit på påskmiddag, små hjärtan. De packade ihop mat och dessert, stuvade ner ett gäng italienska öl och kom förbi. Helt utan anledning.

Alltså.....................................................

Jag orkar inte mer med de här människorna. Det FINNS inte att jag ska vara utan den här familjen i tre månader. Älskade små mysbollar. Jag var ju tvungen att springa iväg på mitt möte ändå, men fick dom att lova att stanna kvar tills jag kom hem. Mycket riktigt satt dom där sen, de små liven. Hopkrypta bredvid varandra i den röda soffan, hade precis satt på Insidious. Jag hinner knappt ta av mig skorna innan jag blir servad en tallrik varm mat och en kall Peroni.

Alltså.....................................................

På riktigt, gänget. Ni är det vackraste jag vet. Söndag. Och ni bara dyker upp. Med mat, och öl. Och film. Och choklad. Och leenden. Det enda som fattades var ett gäng hundvalpar och en nyvaken Jon Kortajarena. Jag säger det alltid på engelska, aldrig på svenska - jag älskar er. Jätte, jättemycket.

Puss.

(INSIDIOUS VAR SVINLÄSKIG, JAG DOG DOG DOG, TÄND ALLA LAMPOR, GUD SÅ JAG SKREK, HELVETE SÅ LÄSKIG DEN VAR. Och ja, jag tar vilken ursäkt som helst för att lägga upp en bild på den här karln... jag menar. kom igen. på riktigt. symmetri, symmetri, symmetri.)