Saken med människor är detta - vi är hopsatta av små, små bitar. Konstruerade som pussel. Våra hjärnor, våra kroppar, våra själar. Det är små, små bitar som utgör den slutgiltiga helheten. Lite empati här. En liten fot där. Lite nerver. Känslospröt. Bröst. Nacke. Minne. Fingertoppar. Muskeln i din arm, rör sig när du smeker någon, eller när du slåss.

Bitar.

De allra flesta av oss har murar kring bitarna. Separata för varje del. Kropp, hjärna, själ. Du kan krossa en åt gången, eller alla samtidigt, en symfoni av rasande betong. Släpper du dessa murar är det på eget bevåg, något du väljer.

Då kommer de åt bitarna. Små, små bitar av dig. En nerv. Känslospröt. Det röda, mjuka som gömmer sig bakom ditt bröst. Det dunkar bara för dig tills du ger någon rätt att plocka isär det bit för bit. Bosätta sig. Försjunka. Ta över.

Murar. Bitar. Och ett dunkande hjärta.

Var försiktiga.