love at second sight
Det är så intressant, det här livet. För tre dagar sen bad jag till högre makter om att få tillbaka självklarheten mellan mig och Farid. Det som jag alltid värderat högst - att jag vet att han är min och jag är hans och vi ska aldrig röra några andra. Jag bad om att få tillbaka den för att jag kommer ihåg hur varmt jag älskat honom sen dag ett. Kärlek är det absolut viktigaste för mig i livet, och Farid är synonymt med kärlek på alla sätt. Han är stark där jag är svag, han är mild där jag är hård, kärlek betyder att växa och han är den som skjuter mig i höjden.
Någonstans långt inne i Kolbäcks skogar kom självklarheten tillbaka. Vi låste dörren till vårt rum och lärde oss att älska varandra på riktigt igen. Jag är helt övertygad om att jag är kräsnare när det kommer till kärlek än 99 % av befolkningen. Jag nöjer mig inte, aldrig, någonsin. Det ska vara virvlande passion, varje dag. Inget annat än det är värt tiden och arbetet ett förhållande tar, i mina ögon. Det spelar ingen roll hur lång tid vi varit ihop, jag möter alltid Farid vid dörren när han kommer hem. Vi säger att vi älskar varandra fem-sex gånger om dagen, inte för att man SKA göra det, utan för att känslan sköljer över en och varför, varför, varför INTE säga det?
Mina vänner har sagt till mig att dom inte förstår mina negativa inlägg, jag och Farid verkar ju helt nykära. Det enda jag har att säga då är "då kan du tänka dig hur vi var i februari". 100 procent. Eller inget. Passion. Eller inget. Varje dag. Så är det bara.
Kanske slog det mig när vi satt där i soffan. Hela världen var tyst, förutom Lucas små sömniga suckar i hallen. Jag såg in i hans ögon och tänkte tyst:
jag älskar dig. jag kommer alltid älska dig. jag kommer leva med dig i resten av mitt liv. jag vill leva med dig i resten av mitt liv. vi är menade att vara tillsammans.
Och utan att möjligtvis kunna veta vad jag tänkte började han nicka. Långsamt. Och vi log, kysstes, la oss ner och viftade bort de nyfikna flugorna. Vi hittade hem alldeles precis nyss och det var i grevens tid. Jag älskar dig.
Puss.
Någonstans långt inne i Kolbäcks skogar kom självklarheten tillbaka. Vi låste dörren till vårt rum och lärde oss att älska varandra på riktigt igen. Jag är helt övertygad om att jag är kräsnare när det kommer till kärlek än 99 % av befolkningen. Jag nöjer mig inte, aldrig, någonsin. Det ska vara virvlande passion, varje dag. Inget annat än det är värt tiden och arbetet ett förhållande tar, i mina ögon. Det spelar ingen roll hur lång tid vi varit ihop, jag möter alltid Farid vid dörren när han kommer hem. Vi säger att vi älskar varandra fem-sex gånger om dagen, inte för att man SKA göra det, utan för att känslan sköljer över en och varför, varför, varför INTE säga det?
Mina vänner har sagt till mig att dom inte förstår mina negativa inlägg, jag och Farid verkar ju helt nykära. Det enda jag har att säga då är "då kan du tänka dig hur vi var i februari". 100 procent. Eller inget. Passion. Eller inget. Varje dag. Så är det bara.
Kanske slog det mig när vi satt där i soffan. Hela världen var tyst, förutom Lucas små sömniga suckar i hallen. Jag såg in i hans ögon och tänkte tyst:
jag älskar dig. jag kommer alltid älska dig. jag kommer leva med dig i resten av mitt liv. jag vill leva med dig i resten av mitt liv. vi är menade att vara tillsammans.
Och utan att möjligtvis kunna veta vad jag tänkte började han nicka. Långsamt. Och vi log, kysstes, la oss ner och viftade bort de nyfikna flugorna. Vi hittade hem alldeles precis nyss och det var i grevens tid. Jag älskar dig.
Puss.
Feedback
Trackback
