Hej gänget.

Jag är i ett stadie där jag försöker samla tankarna nu. Har bara tre pass kvar på Bolaget, sen ska vi liksom tillbaka till San Francisco. Tiden har sprungit som vanligt. Jag försöker landa i mitt förhållande med Farid, jag försöker landa i vetskapen att jag ska plugga heltid nu igen, jag försöker bara.. landa. Det ska bli intressant att se hur det känns när vi kommer till Chicago. Och sen till SF. Det har nu gått ett halvår sen jag och Farid genomgick vår hittills största kris. Jag har gått igenom alla olika stadier sen dess. Vilt älskande, vilt hatande. Just nu vill jag bara köpa en drömfångare, sluta ögonen och vakna till en bättre tid.

Jag älskar Farid. Jag vet att han är en bra människa. Men det är svårt, vänner. Det är svårare än ni kan tänka er. Finns det någon som gått igenom en tuff period i sitt förhållande, där den ena eller andra parten gjort något jävligt dumt, och hållit ihop? Jag vill veta hur lång tid det tar att komma tillbaka. Pratade med vänner om det här häromveckan, och flera tjejkompisar har sagt samma sak: "du måste antingen förlåta eller lämna honom. Det finns inga andra alternativ. Varje gång du tittar på honom måste du tänka jag förlåter dig." Lina sa det sista, och det var så fint, och sant, och precis en mening jag vill leva efter. Om det bara fanns en medicin man kunde skjuta in i ett skadat hjärta. Skärp dig. Förlåt honom.

Det är omöjligt att förklara detta för nån som inte känt för en annan människa som jag känt för Farid. Jag vill veta när jag kommer sluta att känna mig sviken. Jag vill veta när den här absoluta självklarheten kommer tillbaka, och snälla, säg inte att den är borta för evigt. Jag vill vakna upp med ett leende på läpparna, som för ett halvår sen. Leende, bara av vetskapen att vakna bredvid mannen jag ska spendera resten av mitt liv med.

Puss.