Vet ni vad det allra lättaste är? Att tappa bort sig själv. Bland drömmar och ambitioner, bakfyllor och falnade relationer glömmer vi vilka vi en gång var. Vi minns inte längre vad vi älskade som små. Vi kan inte erinra oss lyckan av en snårig skog och valfria fantasier om äventyr. Vi glömmer så lätt. Jag hatar det. För första gången på mycket länge gick jag in på en av mina första bloggar (som av okänd anledning fortfarande finns kvar). Jag läste, skrattade, förundrades över hur mycket bättre jag skrev då. Jag har tappat det viktigaste i mig.

Skrivandet. Jag skriver fortfarande. Varje dag. Ser jag ett papper och en penna ser jag en frist, en frizon. Det finns inget så exalterande som en blank sida. Men någonstans längs vägen tappade jag min nyförälskade syn på skrivandet, där jag sket i alla regler och svävade mellan djup poesi och barnsliga formuleringar. Vet ni vad ni brukade kommentera? Ni brukade säga att jag var en inspiration. Är jag fortfarande en inspiration för er?

Som jag skrev om kärlek, om Magnus. Det här säger jag och menar det av hela mitt hjärta - har du någon i ditt liv som skriver om dig som jag skrev om Magnus, då ska du skatta dig lycklig. Jag älskade honom såhär:

"Du är mitt liv och mitt hjärta. Du finns i mina ljumskars vibrationer, vid mina läppars leende linjer."

De orden tillhör honom, den meningsföljden är hans. Det har ingen betydelse att vi gjort slut. Eller hur? Hoppas ni förstår vad jag menar. Jag skrev om honom igen:

"Och som vatten är med Jesus, som vin är med oblat, så smälter vi tillsammans, på min tunga smakar han bekant. Det är en kärlek ur tiden, av varma sommarnätter och godis och långfilm och mysiga kvällar, han sveper runt mig som havsvatten, han är en våg och jag blir buren. Jag är en blomma ur hans jord, en eld ur hans brasa, jag är en diamant och han har slipat mig."

Jag skriver naturligtvis om Farid nu när jag älskar honom, men min poäng är att jag skrev bättre förr. Visst fan är det så? Bloggen var roligare på den tiden. Inte bara roligare - ärligare. Mer genuin. Jag har gått ner mig i modebloggsträsket som så många andra, jag har börjat censurera. När jag egentligen borde förtälja historier om efterblivna Systembolagskunder och om hur Farid rör mig som ingen någonsin gjort. För om jag inte får er att skratta eller gråta, så är jag ingenting. I det pärlande ljudet av er lycka växer min egen. Jag är innerst inne en clown och en provokatör, en öppen cyniker som bär på illa dold romanticism.

Någonstans längs vägen har jag tappat bort mig själv. Jag ska försöka hitta hem.

Puss.